Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Regeringens principer för investeringar i infrastruktur

Interpellation 2008/09:10 av Baylan, Ibrahim (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-09-24
Anmäld
2008-09-25
Besvarad
2008-10-14
Sista svarsdatum
2008-10-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 september

Interpellation

2008/09:10 Regeringens principer för investeringar i infrastruktur

av Ibrahim Baylan (s)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

Under vårvintern 2008 sonderade Vägverket terrängen för att få kommunal medfinansiering av fem olika statliga vägprojekt. Syftet var att de olika projekten skulle komma i gång snabbare om kommunerna och regionerna var med och betalade en del av kostnaden. Utan lokal medfinansiering skulle projekten skjutas längre fram i tiden meddelade Vägverket. De aktuella vägprojekten var:

1. E 22 mellan Hurva och Gualöv i Skåne

2. E 18 mellan Hjulsta och Ulriksdal i Stockholm–Solna

3. Riksväg 50 förbi Motala

4. E 4 i Sundsvall och

5. E 4/E 12 i Umeå.

Samtliga projekt är hett efterlängtade av de berörda kommunerna eftersom den nuvarande trafiksituationen är hårt ansträngd och leder till att trafiksäkerheten och miljön stadigt försämras.

Politikerna i Skåne och i Stockholm avvisade Vägverkets förslag med hänvisning till att staten ska bekosta sina egna vägar. De kunde tänka sig förskottering av medel, men inte att skänka bort kommuninnevånarnas skattemedel till staten. Umeå, Sundsvall och Motala–Mjölby kommuner ansåg att behovet av dessa infrastrukturinvesteringar var så angelägna att de bestämde sig för att erbjuda staten medfinansiering.

När regeringen presenterade sin så kallade närtidssatsning för infrastrukturen den 11–12 september fanns både E 22 genom Skåne och E 18 Hjulsta–Ulriksdal med bland de projekt som staten nu väljer att satsa extra på under 2009–2010. De finns alltså med i planerna utan att kommunerna går in med egna skattemedel som medfinansiering. Det är en inkonsekvent hantering av regeringen.

Regeringens infrastrukturpolitik har skapat osäkerhet kring vad det är som gäller och vilka principer som gäller vid nyinvesteringar.

Socialdemokraterna anser att staten bör ha huvudansvaret för landets infrastruktur. Det är en grundläggande princip som är viktig att hålla fast vid. Klyftorna mellan rika och fattiga kommuner i Sverige är stor redan i dag, utan att staten dessutom ska förstärka skillnaderna med att gynna de kommuner som har råd att betala för statliga vägar. Alla kommuner ska ha möjlighet att få del av statliga infrastrukturinvesteringar. Nu har regeringen brutit denna princip.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka principer för finansiering av statlig infrastruktur vägleder statsrådet?

2. På vilken grund har statsrådet gjort ställningstagandet att vissa kommuner, regioner och trafikanter ska vara med och betala för statliga vägar men inte andra?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:10, Regeringens principer för investeringar i infrastruktur

Interpellationsdebatt 2008/09:10

Webb-tv: Regeringens principer för investeringar i infrastruktur

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ibrahim Baylan (S)
Anf. 52 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Egon Frid har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att det ska byggas fler hyresrätter till rimliga hyror till alla som har behov av en bostad och för att miljonprogrammets hyresbostäder ska renoveras. Dessutom undrar han om jag är beredd att verka för att boendeplaneringsåtgärder, som syftar till att uppnå blandade upplåtelseformer, riktas till verkligt segregerade, icke marginaliserade bostadsområden. Jag vill inledningsvis understryka att det inte är som Egon Frid påstår att avskaffandet av produktionssubventionerna orsakat den senaste tidens nedgång i byggandet av hyresrätter. Jag har i en tidigare debatt hänvisat till en enkät som ställts till byggherrar i Skåne, och önskemål om statliga stöd fanns inte med bland de fem viktigaste hindren för byggandet av nya bostäder. I den snabbanalys som SABO tog fram i september framkom att de avskaffade produktionsstöden bara representerar en mindre del av hyreskostnadsökningen på nyproducerade lägenheter. I stället är det höjda räntor och produktionskostnader som framför allt kan förklara varför det blivit så dyrt att bygga hyreslägenheter. Att produktionskostnaderna ökat så dramatiskt är givetvis bekymmersamt, och Statskontoret har därför fått i uppdrag att titta närmare på vad denna utveckling beror på. Hyresrätten är en viktig boendeform och det är min övertygelse att den har en framtid - om vi ger den förutsättningarna. I betänkandet EU, allmännyttorna och hyrorna framkommer olika förslag på under vilka förutsättningar de kommunala bostadsföretagen kan bedrivas i framtiden samt på hur hyressättningssystemet kan förändras så att en bättre fungerande hyresbostadsmarknad uppnås. Vi har nu tagit del av remissvaren och frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Det är i detta sammanhang viktigt att påpeka att regeringen inte har någon ambition att lägga förslag som leder till marknadshyror eller som tillåter att hyrorna stiger så kraftigt att människor får svårt att bo kvar. Ett fungerande bruksvärdessystem är ett viktigt skydd för hyresgästerna mot oskäliga hyreshöjningar och för att de ska känna trygghet inför framtida boendekostnader. Många av miljonprogrammets bostäder står nu inför upprustningsbehov, vilket innebär en stor utmaning för ägare och förvaltare av dessa bostäder. Det kan givetvis vara svårt att inom ramen för acceptabla hyresnivåer och traditionella finansieringsupplägg kunna få ekonomin att gå ihop när så stora upprustningsinsatser krävs. Mot den bakgrunden ser nu Statens bostadskreditnämnd över aktualiteten och tillämpbarheten av sådana alternativa modeller för finansieringssamverkan mellan olika aktörer som utnyttjas i många länder inom främst infrastrukturområdet, men också i annan byggverksamhet. Jag vill dock poängtera att ansvaret för att vårda sin egendom och sitt kapital ligger hos den enskilde fastighetsägaren, vare sig denne är en privatperson, en bostadsrättsförening, ett privat företag eller ett kommunalt bostadsföretag. Det kan knappast vara en statlig angelägenhet att subventionera fastighetsägare som har möjlighet att rusta upp. Men det kan knappast heller vara statens ansvar att ge stöd åt dem som inte i tid tagit tag i detta. Det skulle ge en signal om att den som inte tar sitt ägaransvar får statliga subventioner. Avskaffandet av snedvridande subventioner för bostadsbyggande ska inte ersättas av lika snedvridande och orättvisa subventioner för ombyggnad och upprustning. Boendesegregation kan bidra till att öka känslan av utanförskap och vidga de sociala och etniska klyftorna i samhället. Det är därför mycket angeläget att stärka integrationen i boendet. Att öka blandningen av upplåtelseformer kan vara ett sätt att bidra till en minskad segregation. Av bland annat detta skäl avser regeringen att föreslå regler som gör det möjligt att införa så kallade ägarlägenheter i nyproduktion. Ägarlägenheter kan sannolikt bidra till att öka rörligheten och mångfalden på bostadsmarknaden, även i områden som i dag domineras av egnahem. Men för att bryta utanförskapet är det centralt att ge människor ekonomisk möjlighet att efterfråga den bostad de vill i det område de vill. Därför fokuserar regeringens politik på att förbättra förutsättningarna för de människor som i dag inte har denna möjlighet. Regeringens satsningar inom jobbpolitiken skapar förutsättningar för fler personer att etablera sig på arbetsmarknaden. Jobbavdraget stärker hushållens ekonomiska förutsättningar att efterfråga bostäder. Hyresgarantier och förvärvsgarantier underlättar för dem som av olika skäl har svårigheter att etablera sig på bostadsmarknaden. Herr talman! Genom dessa insatser har regeringen skapat goda förutsättningar för människor att skaffa sig den bostad de vill i det område de vill, vilket leder till ett minskat utanförskap och en ökad mångfald på bostadsmarknaden.
Peter Pedersen (V)
Anf. 53 Peter Pedersen (V)
Herr talman! Jag vill tacka bostadsminister Mats Odell för svaret. Jag vill också ge bostadsministern en liten eloge. Svaret jag fått på interpellationen andas lite mer förståelse än vad som varit fallet tidigare. Mats Odell har tagit lite mer intryck av problemet. Som vi alla känner till är insikt om problemet ett första steg till förändring. Därför tycker jag att bostadsministern ska få kredit för det. Upprinnelsen till interpellationen är att Vänsterpartiet regelbundet besöker förorter och bostadsområden som kännetecknas av segregation, inneslutningseffekter och utestängning på tre platser i landet. Vi är regelbundet ute och träffar boende och lyssnar till deras problematik. Utifrån det har vi dragit slutsatsen att ens arbete - eller ens arbetslöshet - avgör ens adress. Sådan är verkligheten i landets storstäder i dag. Samtidigt som klyftorna ökar sker också en ökning av bristen på billiga hyreslägenheter. Följderna av detta blir fortsatt segregation, inneslutning och utestängning. Full sysselsättning är naturligtvis ett viktigt mål för att hjälpa människor till en bättre inkomst, men vi är tyvärr långt ifrån det i dag. Jag vill kommentera några av de saker som ministern har berört i svaret. Produktionsstöden kan och ska vi fortsätta att diskutera. Jag vill bara konstatera och säga att borttagningen av produktionsstöden utgör en betydande del av fördyringen av byggandet av hyresrätter, 20 procent. Men naturligtvis är räntebidragen och räntekostnaderna för ett bostadsprojekt i dag den avgörande delen. Anledningen till att vi har tagit upp dessa frågor och anser att det är ett statligt ansvar är att det är människor som drabbas i de här områdena. De drabbas genom att det inte finns bostäder och att det blir dyra hyror. I dag vilar naturligtvis ett stort ansvar på ägarna, allmännyttan och bostadsföretagen, att komma till rätta med sina renoveringsbehov och genom det kommunala bostadsförsörjningsansvaret bygga lägenheter att bo i för människor i kommunen. Men här har vi ett statligt ansvar, som ytterst vilar på Mats Odell, för att det ska byggas fler hyresrätter till rimliga hyror och för att man ska kunna renovera dagens hyresrätter till rimliga priser som inte drabbar den enskilde hyresgästen. Ett bestående intryck från Hammarkullen, som vi besökte för några veckor sedan, var att de goda ambitioner som bostadsbolaget hade för att renovera området direkt drabbade de enskilda hyresgästerna så mycket att vissa var tvungna att flytta från sina lägenheter och flytta in till sina grannar, sin släkt eller sina vänner, vilket spädde på trångboddheten ytterligare i området. De målgrupper som vi vill värna har inte möjlighet att efterfråga hyresrätter i området. Det är den krassa verkligheten i dag, och regeringen har ansvar för detta.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 54 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Jag vill tacka Egon Frid för en bra debatt. Vi har regelbundet debatter här i kammaren. Jag tror att vi lär oss att förstå varandra undan för undan ju mer vi har möjlighet att samtala om de här frågorna. Det är i varje fall min erfarenhet att interpellationsdebatterna har gjort att vi har tonat ned retoriken och alltmer börjar nå en gemensam analys av vari problemen består. Det kan leda till en dialog som i bästa fall leder till att vi ser lösningar på problemen på samma sätt. Egon Frid tar upp renoveringsbehovet i förortens hyresbostäder. Han tar också upp att villaförorter är homogena samtidigt som storstädernas innerstäder är oerhört segregerade. Östermalm i Stockholm, Askim i Göteborg och Bunkeflo i Malmö är resultatet av det strukturella förtryck som upprätthåller det svenska klassamhället. Det är naturligtvis stora ord som reflekterar Egon Frids partihemvist. Man kan fråga sig varför Egon Frid och hans parti aktivt deltagit i arbetet som lett fram till detta. Det är trots allt så att det har vuxit fram successivt även under perioder som med aldrig så goda intentioner att motverka detta har funnits under en tidigare majoritet. Det är seglivade och svåra mekanismer vi har att hantera. Vi kan fråga oss: Hur bra är det för Rosengård, Bergsjön och Tensta att de helt domineras av hyresrätter? Vi kan likaväl fråga oss: Hur bra är det att Östermalm och de andra orterna är ganska homogena? Hur bra är det för låginkomsttagare och svenskar med utländsk bakgrund att vara hänvisade till en upplåtelseform, hyresrätten? Jag vet inte om Egon Frid liksom Socialdemokraterna har närmat sig uppfattningen att det till och med kan vara bra att det finns människor som äger sina bostäder i de områdena. Det skulle vara intressant att höra hur Egon Frid ser på det. Är det ett sätt att ha en större mångfald av upplåtelseformer i de områden som Egon Frid nämner i sin interpellation? I så fall har vi ändå på något sätt nått varandra. Vi kan kanske hitta former för att inte behöva bilda stora bostadsrättsföreningar som kommer att vara väldigt svaga och ha nästan huvuddelen av de boende som hyresgäster. Det vore bättre att göra som flera av de stora kommunala bostadsföretagen vill och i stället låta dem som verkligen vill äga sina lägenheter bilda ägarlägenheter där de kommunala bostadsföretagen har kvar huvudansvaret. Det skulle vara intressant att höra om vi har närmat oss på den punkten.
Åsa Torstensson (C)
Anf. 55 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Min resonabla ton beror på att jag vill att Mats Odell ska ta intryck och se sitt ansvar för att vara med och hjälpa till att ändra på alla de problem som finns. Därför är det också viktigt att vi ska kunna resonera om de problem som finns. Sedan är frågan vilka lösningar Mats Odell väljer att komma med. Nya spekulationsformer i form av att låna till och äga sin bostad är inte aktuellt för den grupp människor som jag problematiserar och som jag i interpellationen refererar till utifrån verkligheten. De klarar inte ens med sin nyvunna inkomst från ett eget arbete de utgifter som hushållet har i form av dyra hyror och omkostnader som det innebär att leva. Det kan inte vara en lösning för den gruppen att låna till att köpa och äga sin bostad. Vi talar om helt andra grupper. Det vi ser i Stockholm i dag är naturligtvis positivt, nämligen att man säger nej till fortsatt ombildning till bostadsrätter. Vi slår vakt om hyresrätten som upplåtelseform. Sedan vet ministern likaväl som många andra att Vänsterpartiet är för blandade upplåtelseformer. Det är vad vi eftersträvar. Vi hänvisar till att den mest segregerade orten är den som saknar inslag av hyresrätter. Vi menar att regeringen måste ta ett ansvar och vidta åtgärder för att det ska byggas hyresrätter i kommuner som i dag inte har hyresrätter. Vi har exempel på sådana kommuner i landet. Det är diskriminerande att man inte släpper in grupper av människor som efterfrågar hyresrätter utan månar om sin homogena struktur. Det är inte rimligt. Det måste vi ändra på. Det är positivt att Mats Odell ser det långsiktiga ansvar som vår allmännytta har i kommunerna. Det handlar om att ta ett långsiktigt ansvar för investeringar över tid. Då måste vi också få lugn och ro inom bostadsmarknaden. Det handlar om att Mats Odell lovar att allmännyttan får finnas kvar och att Mats Odell förväntar sig att varje kommun ska ha en allmännytta som ska ta ett långsiktigt ansvar för ägande av bostadsföretag, nyproduktion och renoveringar. Det är också positivt att Mats Odell tittar på olika lösningar. Man kan vara med och medfinansiera för att få ihop renoveringskalkyler där det krävs att man renoverar och där man nyproducerar. Det finns olika lösningar. Investeringsstödet är en oerhört viktig del i detta. Vi vet att räntebidraget har en mycket avgörande roll för att få till möjligheten för allmännyttiga bostadsföretag i kommunen. Det är oerhört viktigt att värna den enskilde medborgarens rätt att få en bostad till rimlig hyra för att kunna bo och leva i sin kommun.
Ibrahim Baylan (S)
Anf. 57 Ibrahim Baylan (S)
Herr talman! Nu vill bostadsministern medvetet missförstå mig. Vi värnar naturligtvis de hundratusentals människor som saknar rätten att få en bostad över huvud taget och framför allt en hyresrätt som de i högsta grad efterfrågar. Vi värnar de grupper av människor som bor trångbott. Det gör de i en sådan omfattning som varken ministern eller jag själv skulle acceptera till vardags. Människor tvingas att bo under de förhållandena på grund av att inte får en bostad. De har inte råd att efterfråga en bostad. Det finns inga bostäder. De är hänvisade att bo hos sin släkt. Renoveras det en bostad i bostadsområdet blir den så dyr att de inte har möjlighet att efterfråga den. Då kommer någon annan, som har betalningsförmåga, och får den lägenheten. Det är väl gott och väl att det kommer en ny hyresgäst till området, men de grupper som främst och allra bäst behöver bostaden har inte möjlighet att efterfråga den. Vi kan prata mycket om vad som är bostadsspekulation. Det handlar till syvende och sist om hur regeringen jobbar med att understödja olika upplåtelseformer och olika boendeformer. Vi värnar neutralitet mellan upplåtelseformerna. Vi har inget emot upplåtelseformer som behandlas på ett neutralt sätt, och i dag är det hyresrätten som missgynnas som upplåtelseform. Om vi ska få ned priserna på lägenheter och möjligheter att producera lägenheter till låga kostnader och med låga hyresnivåer är det oerhört viktigt att vi har en neutralitet gentemot hyresrätten. Det är också ett ansvar som ministern har.
Åsa Torstensson (C)
Anf. 59 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Ibrahim Baylan har frågat mig vilka principer för finansiering av statlig infrastruktur som vägleder statsrådet samt på vilken grund statsrådet har gjort ställningstagandet att vissa kommuner, regioner och trafikanter men inte andra ska vara med och betala för statliga vägar. Bakgrunden till interpellationen är den kommunala medfinansieringen av statliga projekt i regeringens förslag till närtidssatsning på vägar och järnvägar som regeringen presenterade i budgetpropositionen för 2009. Jag vill inledningsvis erinra om att samverkan i form av bland annat medfinansiering mellan staten och lokala och regionala parter inte är någon ny företeelse vad gäller infrastruktur. Detta har skett sedan länge, inte minst under tidigare socialdemokratiska regeringar. Jag vill också nämna att projektet E 18 Hjulsta-Ulriksdal som är med i närtidssatsningen och som nämns i interpellationen har medfinansiering med ca 700 miljoner från Stockholms stad. Regeringens ambition är att öka volymen åtgärder i långsiktsplanerna genom att den statliga satsningen kombineras med finansiering från andra intressenter. I proposition 2008/09:35 Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt , som regeringen överlämnade till riksdagen den 30 september 2008, är medfinansiering en viktig del. I propositionen framhålls att väl fungerande infrastruktur och kommunikationer är en angelägenhet för såväl stat som kommuner, landsting, företag och resenärer. Regeringen ser därför positivt på ett ökat gemensamt ansvarstagande för åtgärder inom transportinfrastrukturen. De förbättrade möjligheterna till medfinansiering som regeringen eftersträvar förändrar inte den grundläggande ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala aktörer för samhällets infrastruktur. Jag vill därmed också framhålla att medfinansiering är en frivillig uppgift för företag, kommuner och landsting som de fattar beslut om själva. Det är viktigt att beslut om medfinansiering kommer fram genom lokala och regionala diskussioner och överenskommelser. Samtidigt som staten i grunden har ett övergripande ansvar för väghållning respektive banhållning på statliga vägar och järnvägar finns ett brett intresse från lokala och regionala aktörer att påverka planering och utformning av samhällets infrastruktur. Regeringen ser gärna att denna typ av samarbeten ökar eftersom ett gemensamt ansvarstagande bidrar till en optimal utformning av investeringarna och till att de genomförs när det passar i tiden med andra åtgärder. Intresset för olika former av medfinansiering vill regeringen ta till vara genom att på olika sätt underlätta genomförandet av olika åtgärder. Detta gör också att de statliga medlen kan användas till fler insatser totalt. Medfinansiering kan ske på olika sätt, bland annat i form av kommunala bidrag och som brukaravgifter i form av vägavgifter för exempelvis finansiering av nya vägbroar eller trängselskatt. Trängselskatten i Stockholm beräknas ge ett överskott på mer än 500 miljoner kronor årligen som ska användas till väginfrastruktur. Utöver de medfinansierade projekten i närtidssatsningen finns bland annat en avsiktsförklaring från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen om medfinansiering av en ny älvförbindelse i Göteborg med brukaravgifter. Det pågår även förhandlingar om medfinansiering av ytterligare projekt. För att underlätta medfinansiering föreslår regeringen i propositionen om kommunala kompetensfrågor (prop. 2008/09:21) utökade befogenheter från den 1 mars 2009 för kommuner och landsting att lämna bidrag till byggande av vägar och järnvägar, även om projektet ligger utanför det egna området och om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl menas att projektet ska ha regional nytta för ett större område än en enskild kommun samt medföra markant förbättrade kommunikationsmöjligheter i området. I infrastrukturpropositionen har regeringen aviserat att Vägverket, Banverket och Sjöfartsverket regelmässigt ska pröva möjligheterna till medfinansiering främst i samband med att underlag tas fram inför planering och beslut om genomförande av infrastrukturobjekt. Vid prioriteringen av olika projekt, till exempel i den nu aktuella närtidssatsningen, är det en rad faktorer som vägs samman inför beslut varav förekomsten av medfinansiering är en faktor som inte isolerat kan bestämma prioriteringen. Andra faktorer är samhällsekonomisk nytta, planläge samt lokal och regional prioritering. När beslut sedan fattas om vilka åtgärder som ska prioriteras sker en sammanvägning av olika beslutsunderlag för att skapa en effektiv och väl fungerande helhet. Detta tillvägagångssätt kommer också att gälla satsningar som prioriteras i den kommande åtgärdsplaneringen.
Åsa Torstensson (C)
Anf. 59 Åsa Torstensson (C)
Herr talman! Ibrahim Baylan har frågat mig vilka principer för finansiering av statlig infrastruktur som vägleder statsrådet samt på vilken grund statsrådet har gjort ställningstagandet att vissa kommuner, regioner och trafikanter men inte andra ska vara med och betala för statliga vägar. Bakgrunden till interpellationen är den kommunala medfinansieringen av statliga projekt i regeringens förslag till närtidssatsning på vägar och järnvägar som regeringen presenterade i budgetpropositionen för 2009. Jag vill inledningsvis erinra om att samverkan i form av bland annat medfinansiering mellan staten och lokala och regionala parter inte är någon ny företeelse vad gäller infrastruktur. Detta har skett sedan länge, inte minst under tidigare socialdemokratiska regeringar. Jag vill också nämna att projektet E 18 Hjulsta-Ulriksdal som är med i närtidssatsningen och som nämns i interpellationen har medfinansiering med ca 700 miljoner från Stockholms stad. Regeringens ambition är att öka volymen åtgärder i långsiktsplanerna genom att den statliga satsningen kombineras med finansiering från andra intressenter. I proposition 2008/09:35 Framtidens resor och transporter - infrastruktur för hållbar tillväxt , som regeringen överlämnade till riksdagen den 30 september 2008, är medfinansiering en viktig del. I propositionen framhålls att väl fungerande infrastruktur och kommunikationer är en angelägenhet för såväl stat som kommuner, landsting, företag och resenärer. Regeringen ser därför positivt på ett ökat gemensamt ansvarstagande för åtgärder inom transportinfrastrukturen. De förbättrade möjligheterna till medfinansiering som regeringen eftersträvar förändrar inte den grundläggande ansvarsfördelningen mellan statliga och kommunala aktörer för samhällets infrastruktur. Jag vill därmed också framhålla att medfinansiering är en frivillig uppgift för företag, kommuner och landsting som de fattar beslut om själva. Det är viktigt att beslut om medfinansiering kommer fram genom lokala och regionala diskussioner och överenskommelser. Samtidigt som staten i grunden har ett övergripande ansvar för väghållning respektive banhållning på statliga vägar och järnvägar finns ett brett intresse från lokala och regionala aktörer att påverka planering och utformning av samhällets infrastruktur. Regeringen ser gärna att denna typ av samarbeten ökar eftersom ett gemensamt ansvarstagande bidrar till en optimal utformning av investeringarna och till att de genomförs när det passar i tiden med andra åtgärder. Intresset för olika former av medfinansiering vill regeringen ta till vara genom att på olika sätt underlätta genomförandet av olika åtgärder. Detta gör också att de statliga medlen kan användas till fler insatser totalt. Medfinansiering kan ske på olika sätt, bland annat i form av kommunala bidrag och som brukaravgifter i form av vägavgifter för exempelvis finansiering av nya vägbroar eller trängselskatt. Trängselskatten i Stockholm beräknas ge ett överskott på mer än 500 miljoner kronor årligen som ska användas till väginfrastruktur. Utöver de medfinansierade projekten i närtidssatsningen finns bland annat en avsiktsförklaring från Göteborgs stad och Västra Götalandsregionen om medfinansiering av en ny älvförbindelse i Göteborg med brukaravgifter. Det pågår även förhandlingar om medfinansiering av ytterligare projekt. För att underlätta medfinansiering föreslår regeringen i propositionen om kommunala kompetensfrågor (prop. 2008/09:21) utökade befogenheter från den 1 mars 2009 för kommuner och landsting att lämna bidrag till byggande av vägar och järnvägar, även om projektet ligger utanför det egna området och om det finns särskilda skäl. Med särskilda skäl menas att projektet ska ha regional nytta för ett större område än en enskild kommun samt medföra markant förbättrade kommunikationsmöjligheter i området. I infrastrukturpropositionen har regeringen aviserat att Vägverket, Banverket och Sjöfartsverket regelmässigt ska pröva möjligheterna till medfinansiering främst i samband med att underlag tas fram inför planering och beslut om genomförande av infrastrukturobjekt. Vid prioriteringen av olika projekt, till exempel i den nu aktuella närtidssatsningen, är det en rad faktorer som vägs samman inför beslut varav förekomsten av medfinansiering är en faktor som inte isolerat kan bestämma prioriteringen. Andra faktorer är samhällsekonomisk nytta, planläge samt lokal och regional prioritering. När beslut sedan fattas om vilka åtgärder som ska prioriteras sker en sammanvägning av olika beslutsunderlag för att skapa en effektiv och väl fungerande helhet. Detta tillvägagångssätt kommer också att gälla satsningar som prioriteras i den kommande åtgärdsplaneringen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.