Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Regeringens förväntningar på arbetslösa

Interpellation 2025/26:66 av Malte Tängmark Roos (MP)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2025-10-13
Överlämnad
2025-10-15
Anmäld
2025-10-16
Sista svarsdatum
2025-11-05
Svarsdatum
2025-11-14
Besvarad
2025-11-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
Regeringens förväntningar på arbetslösa(pdf, 87 KB)

Interpellationen

till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)

 

I en intervju med Svenska Dagbladet den 5 oktober uttryckte finansminister Elisabeth Svantesson åsikten att kritik mot regeringens föreslagna fattigdomsreform är “de låga förväntningarnas rasism”, eftersom att påpeka de negativa konsekvenserna av liknande reformer som genomförts i Danmark enligt henne skulle antyda att de påverkade människorna endast antingen kan hamna i kriminalitet eller bli långtidsbidragsberoende.

I riksdagens frågestund den 18 september svarade arbetsmarknadsminister Johan Britz på en fråga om reformen att ju mer det lönar sig att leva på bidrag än att jobba, desto fler kommer att leva på bidrag. I frågestunden den 25 september svarade äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje att genom att man gör det mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag kommer fler att lämna bidrag och gå till arbete. Liknande resonemang har förts fram av flera olika företrädare för regeringen och Tidöpartierna vid flera olika tillfällen.

Regeringens argumentation bygger på förväntningen att människor hellre väljer att vara arbetslösa än att arbeta, om de har den ekonomiska möjligheten. Miljöpartiet å andra sidan vet att människor vill arbeta och känna sig behövda och känna att de bidrar och gör nytta, och kommer att göra det om de får en ärlig chans.

Mina frågor till finansminister Elisabeth Svantesson blir därför:

 

  1. Vad menar ministern med sitt uttalandande om de låga förväntningarnas rasism?
  2. Anser ministern att det finns de som är arbetslösa av egen fri vilja i Sverige i dag och om så är fallet, vilka åtgärder avser ministern att vidta inom sitt ansvarsområde?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2025/26:66, Regeringens förväntningar på arbetslösa

Interpellationsdebatt 2025/26:66

Webb-tv: Regeringens förväntningar på arbetslösa

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Johan Britz (L)
Anf. 53 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Herr talman! Malte Tängmark Roos har frågat finansministern vad hon menar med sitt uttalande om de låga förväntningarnas rasism samt om hon anser att det finns de som är arbetslösa av egen fri vilja i Sverige i dag och, om så är fallet, vilka åtgärder hon avser att vidta inom sitt ansvarsområde. Interpellationen har överlämnats till mig.

Jag vill börja med att tacka för interpellationen.

För många människor lönar det sig inte att arbeta. Samtidigt finns det ett omfattande utanförskap som måste brytas. Alla som kan jobba ska göra det. Regeringen och Sverigedemokraterna avser därför att genomföra en omfattande bidragsreform för att fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet. I budgetpropositionen för 2026 avser regeringen att skjuta till cirka 1,5 miljarder kronor för att genomföra bidragsreformen.

Ett omfattande utanförskap har vuxit fram i Sverige, och människor som kan jobba gör inte det när det lönar sig för lite att ta ett jobb. Därför behöver det bli mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. För att bygga ett Sverige som håller ihop måste den som riskerar ett långvarigt bidragsberoende och liv i utanförskap mötas av samhällets stöd men också av tydliga krav på att göra det som är nödvändigt för att komma i arbete och bli en del av samhällsgemenskapen.

Bidragsreformen består av ett bidragstak som gör det mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag, en kvalificering till vissa socialförsäkringsförmåner för personer som bosätter sig i Sverige och ett aktivitetskrav för personer som tar emot försörjningsstöd men kan jobba. En tillfällig jobbpremie för den som lämnar försörjningsstödet för jobb ingår också i bidragsreformen.

Det är även viktigt att ersättningssystemen för nyanlända ger incitament till att ta ett arbete. Regeringen avser därför att reformera ersättningen till deltagare i etableringsprogrammet, vilket bedöms stärka incitamenten för kvinnor som har barn att delta i etableringsinsatser och att börja arbeta.

För att fler människor ska komma i jobb och få möjlighet att bidra till det gemensamma behöver fler utbilda sig för att kunna ta de jobb som finns. Därför föreslår regeringen flera satsningar i budgetpropositionen för 2026 för att stärka yrkesutbildningen. Inom regionalt yrkesvux planerar regeringen en rad förändringar, som bland annat syftar till att öka antalet faktiskt genomförda utbildningar, till att få till stånd fler utbildningar inom de områden där utbildningarna kostar mer att anordna och till att utbildningar ska kunna genomföras med bibehållen kvalitet.

Mot bakgrund av den höga arbetslösheten finns det stora behov av att förbättra matchningen av arbetssökande i syfte att korta tiden i arbetslöshet. I budgetpropositionen för 2026 föreslår regeringen därför medel till Arbetsförmedlingen för förbättrad matchning och kontroll av arbetssökande. Regeringen föreslår att anslaget Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader ökas med 100 miljoner kronor för 2026; 200 miljoner kronor beräknas för 2027 och 300 miljoner kronor från och med 2028.

Under lång tid har bidragen passiviserat i stället för att aktivera. Genom bidragsreformen och övriga åtgärder som jag nämnt tar regeringen ytterligare stora steg för att stärka arbetslinjen och ta itu med det stora utanförskapet i samhället.

Malte Tängmark Roos (MP)
Anf. 54 Malte Tängmark Roos (MP)

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsminister Johan Britz för svaret på min fråga.

Regeringen har den här mandatperioden jobbat hårt för att göra det tuffare att klara sig som arbetslös i Sverige. Den 1 oktober försämrades akassan kraftigt, och nu planerar regeringen alltså att genomföra en stor fattigdomsreform med bland annat begränsningar av försörjningsstödet för större barnfamiljer och kvalificeringskrav till välfärden för invandrare.

Kritiken mot reformerna har varit massiv. Regeringens egen utredare bedömer att förslagen skulle ha väldigt begränsad effekt på sysselsättningen men att fattigdomen, utsattheten och brottsligheten riskerar att öka kraftigt. Civilsamhället pekar på att barnfattigdomen och utanförskapet kommer att öka. Polismyndigheten, advokatförbundet med flera påpekar riskerna för att människor ska hamna i kriminalitet. Det här är bara ett fåtal av alla kritiska instanser.

I en intervju med Svenska Dagbladet den 5 oktober kallade finansminister Elisabeth Svantesson den här kritiken för ”de låga förväntningarnas rasism”. Att påpeka de negativa konsekvenserna av liknande reformer, som genomförts i bland annat Danmark, skulle enligt henne antyda att de påverkade människorna endast kan antingen hamna i kriminalitet eller bli långtidsbidragsberoende.

På riksdagens frågestund den 18 september svarade arbetsmarknadsminister Johan Britz på en fråga om reformen: Ju mer det lönar sig att leva på bidrag och inte jobba, desto fler kommer att leva på bidrag. Det är ett resonemang som ministern upprepade alldeles nyss. På frågestunden den 25 september sa äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje: Genom att man gör det mer lönsamt att arbeta än att leva på bidrag kommer fler att lämna bidrag och gå till arbete.

Kortfattat menar alltså regeringen att många av dem som är arbetslösa är lata och att de hade kunnat arbeta men väljer att inte göra det. Då blir frågan vi måste ställa oss väldigt enkel: Vem är det egentligen som har låga förväntningar på arbetslösa och nyinflyttade? Är det vi kritiker, eller är det regeringen själv?

Finanspolitiska rådet, regeringens egen expertmyndighet när det gäller ekonomiska frågor, har flera gånger konstaterat att det inte finns en brist på incitament för arbetslösa att ta ett arbete. Samma bedömning gör regeringens egen utredare av bidragstak. Faktum är att oavsett om man frågar myndigheter, forskare, civilsamhället, socialarbetare eller de arbetslösa själva får man samma svar: Människor vill arbeta. Människor vill bidra och känna att de gör nytta. De behöver bara få en ärlig chans.

Vi i Miljöpartiet förstår det. Vi har förtroende för människor. Vi vill se en aktiv arbetsmarknadspolitik med reformer som faktiskt gör nytta för folk, som ger dem verktygen att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är regeringen som inte litar på människor och inte har förtroende för arbetslösas vilja att ta ett jobb.

Jag tycker att det är viktigt att vi har klart för oss att det inte är någon dans på rosor att ta emot försörjningsstöd. Det är oerhört kravfyllt. Du förlorar bestämmanderätten över din egen ekonomi. Du kan inte spara pengar för framtiden, och socialtjänsten har ofta full insyn i dina bankkonton. Det är ingen som vill leva långsiktigt på det sättet. Det borde vara självklart även för regeringen.

Mitt önskemål till ministern blir då självfallet att han säger hur många av Sveriges arbetslösa som är det av egen fri vilja, enligt regeringen, och vilken källa ministern har för det påståendet.

Johan Britz (L)
Anf. 55 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Herr talman! Återigen: Tack, Malte Tängmark Roos, för frågan!

Det är en väldigt viktig diskussion. Vi har alldeles för många arbetslösa i Sverige. Det är för många som lever på bidrag eller akassa. De gör det ofta under för lång tid. Jag är väldigt oroad över den utveckling vi har sett under de senaste tio åren eller någonting sådant. Det tror jag är en oro som interpellanten delar.

Vi ska bena ut några saker. Ledamoten nämnde akassan. Det är en komponent i detta. Den reformering av akassan som nu genomförs bygger på en utredning som tillsattes av den förra regeringen. Det handlar om att gå över till ett inkomstbaserat system.

Det innebär att fler kommer att kvalificera sig för akassa. Den kommer att omfatta fler personer. Det tror jag att vi alla tycker är bra. Det kommer att bli högre ersättning i början men också en tydligare avtrappning. Det blir också ett enklare system för företag, offentliga arbetsgivare och individer. Akassan ska vara en trygghet mellan jobb. Den ska inte vara en långsiktig, långvarig försörjning. Där hoppas jag att vi är överens.

Sedan kommer vi till bidragsreformen, som består av de delar som interpellanten lyfter upp och som jag också lyfte upp i mitt svar. Det finns en komponent som handlar om bidragstaket som särskilt lyfts fram i diskussionen.

Det är två aspekter som det ändå är viktigt att ta med sig. Den första aspekten är att det finns fall där det lönar sig mer att leva på bidrag än att ta ett jobb. Då är logiken på ett sätt enkel. Om det är så att det lönar sig mer att leva på bidrag än att ta ett arbete kommer fler personer att leva på bidrag. Det tror jag att de flesta håller med om.

Den andra aspekten handlar om rättvisefrågan. De personer som ställer väckarklockan varje morgon, går upp, gör frukost till sig själva och sina barn, lämnar sina barn på förskola och skola och sedan åker iväg till ett jobb ska inte tjäna mindre än de personer som inte gör samma ansträngning.

Malte Tängmark Roos (MP)
Anf. 56 Malte Tängmark Roos (MP)

Herr talman! Tack igen, arbetsmarknadsministern!

Det finns många olika delar av regeringens argumentation över de senaste månaderna som jag hade kunnat fokusera på att kritisera i den här debatten. Jag hade kunnat fokusera på att regeringen siffertricksar som en skatteplanerande företagsrevisor.

Ena dagen får en arbetslös fembarnsfamilj 46 500 kronor i månaden i bidrag i dag. Andra dagen kommer en arbetslös att kunna få det om några år när bidragen räknats upp. Ena dagen räknar man bara med skattefria bidrag. Andra dagen räknar man med skattepliktiga ersättningar som akassa och föräldrapenning, som för övrigt inte ens är bidrag utan statliga försäkringar.

Ena dagen kan arbetslösa få den summan varje månad. Andra dagen räknar man med människor som fått det någon månad. Då ska vi vara tydliga med att om en familj har fått ersättningar på den nivån en månad och sedan inte mer, ja, då har vi inte ett problem. Det innebär ju att människor inte är långtidsbidragsberoende utan har kommit tillbaka i arbete igen, alltså att systemet fungerar.

Jag hade också kunnat fokusera på att det faktiskt lönar sig att arbeta i dag, jämfört med att vara arbetslös. Lönearbetare har löneutveckling, tjänstepension, trygghet i socialförsäkringen och tillgång till skattefinansierade resurser som rut och rot. Allt detta är saker som människor med försörjningsstöd inte har rätt till. Det lönar sig alltså att arbeta.

Även om vi skulle gå med på premissen att det inte lönar sig att arbeta, vilket det gör, då är problemet att lönerna och de statliga ersättningarna till folk med arbeten är för låga, inte att bidragen är för höga. Det löser vi inte genom att göra fattiga människor ännu fattigare.

Herr talman! Jag hade kunnat fokusera på detta. Men jag tänker återgå till det som var min huvudpoäng i mitt första inlägg, nämligen förväntningarna på våra medmänniskor.

Vi är överens, arbetsmarknadsministern och jag, om att det inte är bra när människor är arbetslösa under längre perioder. Vi är överens om att det är viktigt att alla som har förmågan att arbeta hittar ett jobb att gå till. Men det tycker ju de arbetslösa också, och det är det som regeringen inte tycks inse.

Människor vill arbeta, vill känna sig behövda och känna att de bidrar. Jag tycker att det visar på en väldigt tråkig och förlegad människosyn att tro att folk hellre vill sitta hemma och chilla än att gå till jobbet och känna att de bidrar och är goda förebilder för sina barn.

Att regeringen totalt ignorerar både sina egna experter, som säger att det inte saknas incitament att arbeta och att reformerna inte kommer att leda till någon nämnvärd skillnad i sysselsättning, och forskningen, myndigheter och civilsamhället, som varnar för en kraftigt ökad fattigdom och kriminalitet om förslagen genomförs, är allvarligt i sig.

Men att regeringen dessutom återkommande målar upp en verklighet som inte finns, där människor som får försörjningsstöd lever i sus och dus och har det så gött att de kan välja att inte jobba, är lika allvarligt. Det spär på en polarisering i samhället och ett förakt mot samhällets mest utsatta.

Det är tufft att leva på försörjningsstöd. Det är behovsprövat så att du inte kan få mer än vad som är absolut minimum för att klara de mest nödvändiga utgifterna. Varje inkomst räknas bort från försörjningsstödet, så att du inte kan få mer än vad som är minimum för att försörja dig själv och exempelvis dina barn. Du kan inte spara någonting, och socialtjänsten har full insyn i dina bankkonton.

Att som regeringen påstå, utan några som helst bevis, att vi har ett stort antal arbetslösa som frivilligt undviker att ta jobb för att i stället leva på bidrag är att förolämpa alla dem som kämpar dag ut och dag in för att hitta ett arbete men som inte får den hjälp och det stöd de behöver. Jag skulle återigen vilja se en faktisk siffra och en källa från ministern om hur många av Sveriges arbetslösa som han menar är arbetslösa av egen fri vilja.

(Applåder)

Johan Britz (L)
Anf. 57 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Herr talman! Regeringen jobbar på flera fronter för att komma till rätta med den stora skuld som vi i Sverige har med alltför många människor som är arbetslösa under långa perioder och som har passiviserats av de bidragssystem som vi har haft.

Den första punkt som jag vill lyfta upp här och som jag tycker är allra viktigast är att vi satsar på utbildningar som leder till arbete. Eftersom hälften av de arbetslösa är utrikesfödda och nästan två tredjedelar av de långtidsarbetslösa är utrikesfödda är det klart att en del i detta handlar om språk.

Det är väldigt svårt att få de flesta jobb i Sverige i dag om man inte pratar svenska. Därför satsar vi på språkutbildningar. Vi kommer säkert att behöva göra mer där.

Vi satsar också på yrkesutbildningar. Det finns ganska många lediga jobb i Sverige. Det finns inte lika många lediga jobb som det finns arbetslösa, men det finns ganska många lediga jobb. Företag, organisationer och offentliga arbetsgivare skriker efter en viss typ av arbetskraft. Då försöker vi inrikta våra utbildningssatsningar på den typen av utbildningar.

Vi har under de senaste åren skjutit till medel till yrkesutbildning inom Komvux för att fler ska kunna gå en sådan utbildning. Även i år föreslår regeringen ett tillskott på 138 miljoner kronor inklusive studiemedel. Det är det ena.

Det andra är att vi satsar på arbetsmarknadsutbildningar. Vi vill få upp volymerna inom vårdområdet, där bristen på arbetskraft är särskilt stor. Utöver detta har Arbetsförmedlingen tagit fram en konkret plan för hur fler arbetslösa kan gå en arbetsmarknadsutbildning. De är ofta kortare, max sex månader långa.

Vi behöver också förbättra matchningen på arbetsmarknaden genom att öka den yrkesmässiga och geografiska rörligheten hos de arbetssökande. Därför förbättrar vi också kontrollen och uppföljningen av detta. Det betyder bland annat att människor tar det ansvar man har som arbetssökande att gå en utbildning som leder till jobb eller att flytta om man har kompetens som efterfrågas på någon annan ort än där man befinner sig.

Den andra punkten i den trepunktsplan regeringen har för att hantera den situation som vi befinner oss i handlar just om hur bidragssystemen och ersättningarna ser ut. Vi sänker skatten på arbete för att göra det mer lönsamt att arbeta.

Vi säkerställer att det inte går att leva på bidrag och ha en högre inkomst än om man har jobb. Jag tycker att det är förvånande att det finns partier i Sverige som anser att det är en okej ordning. Det är så jag uppfattar interpellanten; han tycker att det är okej att det finns människor som har det bättre när de lever på bidrag än om de hade tagit ett jobb. Jag tror inte att det är rätt drivkrafter, men det är en komponent. Utbildning är viktigast, men detta är alltså en komponent.

Den tredje punkten i regeringens trepunktsplan handlar om att vi behöver se arbetslösheten och utmaningen så som den ser ut. Den är i mycket kopplad till tidigare höga nivåer av asylinvandring eller asylrelaterad invandring till Sverige. Därför kommer vi också att behöva fortsätta driva en stram asylinvandring framöver.

Malte Tängmark Roos (MP)
Anf. 58 Malte Tängmark Roos (MP)

Herr talman! Jag vill uppmärksamma herr talmannen och åhörarna på att arbetsmarknadsministern återigen upprepade påståendet att det finns de som väljer att inte jobba trots att de kan jobba. Men han berättade inte hur många det är som gör så.

Anledningen till att ministern inte säger hur många som väljer arbetslöshet framför arbete är att han inte kan säga det, för det finns inga sådana siffror. Det är en rökridå – ett argument baserat helt och hållet på vad som känns sant, så att regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna montera ned vårt generella trygghetssystem med minimalt motstånd.

De har redan försämrat a-kassan. Och nu kommer alltså deras stora fattigdomsreform, som alla bedömare är överens om kommer att leda till ökad fattigdom, ökad segregation, högre kriminalitet och ökat utanförskap. Det är regeringens egna utredare som säger detta.

När arbetsmarknadsministern säger att reformerna ska göra att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet går det stick i stäv med vad experterna säger. Tvärtom kommer fler barn att få se sina föräldrar gå till kyrkan, till Stadsmissionen och till Röda Korset för att ha råd med mat och hyra. Det är konsekvenserna av regeringens fattigdomsreform.

Herr talman! Arbetsmarknadsministern frågar vad rättvisan är i att ett fåtal arbetslösa i vissa väldigt specifika fall kan få lika mycket ersättning som någon som arbetar. Jag tycker att de mycket mer relevanta frågorna är: Vad är rättvisan i att tvinga barn att växa upp i fattigdom för att deras föräldrar har svårt att hitta ett jobb? Vad är rättvisan i att barn till invandrare ska växa upp utan tillgång till samma trygghet som svenska barn har under den tid det tar för deras föräldrar att lära sig svenska och hitta ett arbete? Vad är rättvisan i att genomföra reformer som vi vet ökar fattigdomen, utanförskapet och kriminaliteten men som inte kommer att få fler människor i arbete? Det skulle jag vilja veta.

Johan Britz (L)
Anf. 59 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Herr talman! Det handlar både om praktik och om princip. Jag har svårt att förstå varför Malte Tängmark Roos tycker att det är rimligt att någon ska kunna få mer i bidrag än vad den skulle kunna få om den tog ett arbete. Det skapar felaktiga drivkrafter, tror vi, men det är också en principfråga.

Synen på de ersättnings- och socialförsäkringssystem som vi har i Sverige är att de ska vara robusta och att de ska uppfattas vara rättvisa.

Jag uppskattar diskussionen mycket, och jag tror att vi delar engagemanget mot arbetslöshet, mot bidragsberoende och mot utanförskap. Men den som tror att vi kan fortsätta som vi har gjort de senaste åren – vilket har lett till stora skaror arbetslösa människor i utanförskap, under lång tid, som har passiviserats av de system vi har – blir svaret skyldig när det gäller hur vi ska hantera den situation Sverige befinner sig i.

Det är mycket allvarligt att vara arbetslös, och det är mycket allvarligt att vara arbetslös under lång tid. Det drabbar socialt, det drabbar ekonomiskt och det drabbar den fysiska hälsan. Det här behöver vi bekämpa.

Jag tror att vi är helt överens om grundförutsättningarna för vad vi vill åstadkomma, men sedan tror jag att vi har lite olika bild av vad som behöver göras. Jag tackar så mycket för diskussionen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.