Regeringens förlorade förtroende
Interpellation 2007/08:270 av Björck, Patrik (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2007-12-06
- Inlämnad
- 2007-12-06
- Besvarad
- 2007-12-20
- Sista svarsdatum
- 2007-12-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 6 december
Interpellation
2007/08:270 Regeringens förlorade förtroende
av Patrik Björck (s)
till finansminister Anders Borg (m)
Förtroendet för en regerings politik är som luften vi andas. Utan luft kvävs vi, utan förtroende för regeringen kvävs landet. Att den politiska oppositionen saknar förtroende för regeringen kan nog anses vara ett mindre problem, men att väljarna saknar förtroende för regeringen är inget som kan viftas bort. Numera är det inte bara oppositionen och väljarna som saknar förtroende för regeringen utan också arbetsmarknadens parter och de borgerliga ledarskribenterna som tappat tålamodet med alla misstag och all tafflighet. Konjunkturinstitutet konstaterar i en rapport om lönebildningen att regeringens politik har misslyckats och att arbetslösheten kommer att stiga. Oansvariga skattesänkningar har tvingat Riksbanken att agera för att möta förtroendekrisen för den svenska ekonomin. Massor av människor kommer att hamna i en omöjlig situation utan försörjning och ekonomin riskerar fritt fall. Att det svenska samhället från höger till vänster tappat förtroendet för regeringens politik är i sig en katastrof, men när denna misstro sprids ut i världen riskerar det att skada Sverige på ett sätt som kan ta tid att reparera.
I konjunkturbarometern Företag och hushåll, utgiven av Konjunkturinstitutet den 27 november 2007, kan man läsa om hur hushållens optimism dämpats rejält. Hushållen är betydligt mindre optimistiska om både arbetslöshet och den egna ekonomin framöver. Mindre än hälften av hushållen tror att arbetslösheten kommer att minska under det närmaste året.
Finansministern har lagt fram två budgetar för riksdagen som fört oss till det läge vi nu befinner oss i; trots en högkonjunktur som borde ha varit ett gyllene tillfälle att stärka Sverige har man misslyckats. En av regeringens absolut viktigaste prioriteringar har varit den så kallade jobbpolitiken. Nu när den har misslyckats krävs det svar från finansministern:
Avser finansministern att vidta några åtgärder för att återställa de svenska hushållens förlorade förtroende för ekonomin?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:270
Webb-tv: Regeringens förlorade förtroende
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:49 Torsdagen den 20 decemberProtokoll 2007/08:49 18 § Svar på interpellation 2007/08:270 om regeringens förlorade förtroende
Protokoll från debatten
Anf. 113 Anders Borg (M)
Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att återställa de svenska hushållens förlorade förtroende för ekonomin. Patrik Björck refererar till Konjunkturinstitutets barometer för företag och hushåll som kom ut den 27 november 2007 där hushållen uppvisar mindre optimistiska förväntningar för den svenska ekonomin och för arbetslösheten på ett års sikt än vad de gjorde en månad innan.
Att hushållens framtidsförväntningar för den svenska ekonomin har dämpats beror främst på att turbulensen på världens finansiella marknader har fortsatt under hösten och medfört en ökad oro både globalt och i viss mån även i Sverige. Dessutom går den globala och den svenska ekonomin nu in i en lugnare konjunkturfas då det är helt naturligt att förväntningarna dämpas något. Internationella jämförelser visar att konsumentförtroendet gått tillbaka på många håll i världen. Men det är viktigt att påpeka att de svenska hushållens förtroende dämpats mindre än i exempelvis Förenta staterna och euroområdet, vilket medför att konsumentförtroendet i Sverige ligger kvar på en högre nivå.
Även om hushållens förväntningar avseende arbetsmarknaden på ett års sikt har försvagats något är situationen fortfarande gynnsam. Till bilden hör att de offentliga finanserna är starka och att de reformer regeringen genomfört leder till varaktigt lägre arbetslöshet, högre arbetskraftsdeltagande och högre sysselsättningsnivå. Reformerna stärker även hushållens inkomster, vilket kan vara viktigt inte minst om den internationella finansiella turbulensen kommer att kvarstå ännu en tid. Vid behov kommer regeringen att vidta fler åtgärder för att minska utanförskapet förutsatt att de offentliga finanserna så medger.
Anf. 114 Patrik Björck (S)
Herr talman! Ibland är det bra att man har en interpellationsdebatt i tät anslutning till den avslutade. Då känns det som om man kan få lite upprättelse här. Jag är som sagt väldigt glad över att det blir färre människor i arbetslöshet. Men jag vill faktiskt för protokollets skull påpeka att jag inte anser att det har något som helst med alliansregeringens politik att göra.
Det leder väldigt lätt över till nästa interpellation. Det anser inte en majoritet av svenska folket heller. Det anser inte ens en majoritet av ledarskribenterna i de borgerliga tidningarna. Möjligen anser Ulf Adelsohn det - jag vet inte - men han är väl ensam. Han anser å andra sidan att felet är de borgerliga tidningarnas. Det är en lite lustig analys.
Problemet är återigen kartan och verkligheten. Verkligheten visar att regeringen har misslyckats med i stort sett allt den har företagit sig. Det som eventuellt har gått bra har gått bra av bara farten eftersom konjunkturen har den styrka som den har och skutan var så välutrustad när seglatsen inleddes att det tog lite tid att haverera det mesta.
Men nu är det så att det inte bara är jag som ser det här. Det är inte bara borgerliga ledarskribenter som ser det här. Det är liksom inte bara en reaktion i största allmänhet bland folk som sysslar med politik eller bekymrar sig om det här. Det märks även i plånböckerna, ute i hemmen, vid köksborden. Runt omkring sprids det en förstämning, trots att vi befinner oss i en brinnande högkonjunktur.
Det är det som lite grann föranleder den här interpellationen. Man skulle naturligtvis kunna förvänta sig att när det går så här fantastiskt bra och när allting är så fint som det är skulle folk ha ett starkt förtroende, och den sittande regeringen kanske skulle ha ett starkt förtroende också. Men det har den ju uppenbarligen inte.
Vad finansministern säger i undersökningen är att hushållens framtidsförväntningar för den svenska ekonomin har dämpats främst på grund av att turbulensen på världens finansiella marknader har fortsatt under hösten och medfört en ökad oro både globalt och i viss mån även i Sverige. Det är ju lite fascinerande att läsa det, för här finns tydligen någonting som händer i Sverige som inte beror direkt på regeringen utan beror på någon annan. Det var ju en vändning, för normalt sett beror allting som händer i det här landet på regeringen. Men nu är det internationella orsaker.
Jag misstänker att just den här förändringen faktiskt inte beror framför allt på den internationellt starka konjunkturen. Jag tror inte att det är det som har gjort att folk har börjat se sig om, utan det är naturligtvis på grund av att man ser sin egen verklighet som man inser att det är ett bekymmer.
Man konstaterar också i den här undersökningen av hushållens uppfattning att synen på arbetsmarknaden är mindre ljus. Trenden med en ökad optimism när det gäller utvecklingen av arbetslösheten, som har pågått sedan slutet av 2005, tycks nu ha vänt. Mindre än hälften av hushållen tror att arbetslösheten kommer att minska under det närmaste året.
Då gör ju hushållen en ganska klok analys. Man gör alltså samma analys i princip som experterna och ekonomerna på Konjunkturinstitutet gör. Av det kan man dra slutsatsen att svenska hushåll är ganska kloka och består av rimligt pragmatiska människor som kan lägga ihop ett och ett och få det till två. Då förstår de att den politik som den borgerliga regeringen för inte är så lyckad för dem. Det är kontentan av det här.
Den första rapporten, som vi diskuterade i den förra interpellationsdebatten, och den här är som hand i handske. De beskriver samma fenomen. Någonstans här kan man börja känna en oro eftersom det verkar vara bara regeringen som inte känner oro. Då återstår min fråga: Vad kan man göra för att återställa det förlorade förtroendet?
Anf. 115 Anders Borg (M)
Herr talman! Vi får väl konstatera att det här har blivit lite av en otursdag för Patrik Björck. Han har en interpellationsdebatt med mig samma dag som EU presenterar sin förtroendebarometer där det visar sig att Sverige är det land av alla länderna i hela Europa där flest tror att de närmaste tolv månaderna kommer att bli bättre än i dag. 42 procent av svenskarna tror det. Det kan jämföras med Grekland där det är 38 procent, Danmark där det är 35 procent, Finland där det är 29, Cypern där det är 23 och Tjeckien där det är 21 eller Ungern, där man råkar vara mest pessimistisk och bara 15 procent tror på en bättre utveckling de kommande tolv månaderna.
Vi ska naturligtvis inte göra någon stor sak av en enskild mätning, men det framgår av praktiskt taget alla jämförbara förtroendebarometrar, även de som har gjorts av andra, att det som är utmärkande för Sverige, svenskt näringsliv och svenska hushåll just nu är att vi har en högre grad av optimism än man har i många andra länder. Den har avtagit, men den avtar från en mycket hög nivå till en förhållandevis hög nivå. Det faktum att denna rapport från EU-kommissionen, som återges på Dagens Industris hemsida i dag, såvitt jag kan bedöma publiceras samma dag som Patrik Björck i Sveriges riksdag vill göra en poäng av att det är något unikt pessimistiskt över Sverige måste jag säga gör att det blir lite uppförsbacke i debatten.
Man kan naturligtvis fråga sig hur det kommer sig att svenskarna är något mer optimistiska än vad andra européer är. Jag tror att det sammanhänger med tre förklaringar.
Den första är att vi har mycket starka offentliga finanser. Vi kan se i ESV:s och Riksgäldens rapporter att vi nu genomför en unik, stark amortering på vår skuldsättning. Den kan i kronor jämföras med det vi såg i slutet av 90-talet. Men då handlade det också om överföringar från AP-fonderna, och de underliggande saldona var inte alls lika starka. Vi för en unikt ansvarsfull finanspolitik. I en period av stark tillväxt har vi vidtagit åtgärder för att förstärka den strukturella tillväxten, men också hållit igen på utgifterna.
Den andra förklaringen är naturligtvis jobben. En ökning i november jämfört med november förra året med 143 000 personer, alltså en unik ökning av sysselsättning som i allt väsentligt handlar om fasta anställningar, där vi ser att arbetade timmar nu exploderar inte minst för kvinnorna. Vi ser att utrikes födda är en av de grupper som svarar för den starkaste utvecklingen på arbetsmarknaden. Vi ser att det är en hög sysselsättningstillväxt bland ungdomar. Vi ser att äldre nu kommer tillbaka i en takt som vi inte har sett på lång tid. Vi ser att vår politik har effekter för just de grupper som det var avsett.
Det tredje skälet till att vi trots allt har en optimistisk stämning är ju att vi har god välfärd i Sverige. Starka offentliga finanser och bra jobbtillväxt gör att det nu sker rekordinvesteringar i välfärden. I kommuner och landsting finns det nu möjligheter att ta på sig investeringar för att förbättra och för att bygga för framtiden. Här tror jag att vi ska göra mer. Vi ska återkomma till välfärden. Vi ska satsa mer på barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Det kan vi göra därför att vi tar ansvar för de offentliga finanserna och för att vi har en stark arbetsmarknadsutveckling. Då klarar vi välfärden.
När människor ser tryggheten i att vi amorterar på skulder, att vi har en stark arbetsmarknad och att vi kan trygga en god välfärd också för framtiden blir det inte så att den internationella pessimismen biter sig fast.
Låt mig bara påpeka att det här är kärnan i vår politik, en sysselsättningspolitik som ökar välfärden därför att det frigörs skatteresurser, en sysselsättningspolitik som ökar människors frihet därför att fler får arbete och får en möjlighet att bestämma över sitt liv, en sysselsättningspolitik som ökar rättvisan därför att högre sysselsättning och lägre arbetslöshet alltid minskar klyftorna i samhället.
Anf. 116 Patrik Björck (S)
Herr talman! Vi har lite olika undersökningar. Då väljer man naturligtvis alltid den undersökning som passar bäst till den tes man vill hävda.
Men, återigen, Konjunkturinstitutet säger: Optimismen hos hushållen dämpades rejält i november. Konfidensindikatorn föll från 17,7 i oktober till 12,2, vilket är det lägsta värdet på två år. Framför allt är det förväntningar på tolv månaders sikt som har blivit mindre optimistiska. Det gäller särskilt synen på den svenska ekonomins utveckling.
Då kan man undra vilken av de undersökningar som vi lutar oss mot som är mest rimlig eller mest tillförlitlig. Men eftersom jag tidigare har konstaterat att svenska hushåll troligen är väldigt kloka, eftersom de gör korrekta och rimliga bedömningar som faktiskt överensstämmer med de som de forskare och de experter som vi diskuterade i den tidigare interpellationsdebatten gör, måste man ändå kunna ta det på allvar.
Frågan är då: Om det nu var så att det fanns ett väldigt stort förtroende för regeringen och för regeringens politik, hur kan det då komma sig att man i en partiundersökning som SCB har gjort ganska nyligen kan konstatera att alliansregeringen inte har något förtroende bland väljarna?
På något sätt får väl regeringen välja sig ett nytt folk, om man inte kan komma överens med det nuvarande om vad som är förtroendefull politik. Där någonstans har vi ändå den ultimata förtroendeförklaringen av vad folk tycker om den politik som förs. Då är det så att man har noll i förtroende. Då har människor naturligtvis genomskådat det vi diskuterade i den tidigare interpellationsdebatten, att jobbpolitiken har misslyckats. Det har man sett.
Sedan har man kunnat konstatera att inflationen driver upp boendekostnader och räntor samt tar bort reallöneökningarna. Man har kunnat konstatera att hela hanteringen kring fastighetsskatten har varit otroligt taffligt gjord. Bortsett från att den naturligtvis har varit orättvis har den varit tafflig rent hanteringsmässigt. Många husägare får höjd fastighetsskatt.
De hushållsnära tjänsterna - när man genomför en fullständigt orimligt orättvis tjänst, som syftar till att underlätta livet för överklassen, gör man det dessutom på ett så krångligt och knepigt sätt att det börjar diskuteras vilka tjänster det är som ingår. Allt det här ser ju folk. Lägger man därtill ministeravgångar, skandaler och att i stort sett allt man tar i blir fel är det klart att det uppstår en förtroendeklyfta.
Då kan man ju fundera över vad det här har med finansministerns verksamhet och tjänsteutövning att göra, men bekymret är ju att finansministern - hela regeringen, för den delen - befinner sig just i förtroendebranschen, och någonstans spiller ju det här över. När man kan konstatera att det man gör inte leder till det man säger, när man kan konstatera att folk förlorar förtroende, dels i partiundersökningar - man har inte förtroende för regeringen - dels när man ser på ekonomin och tittar på förväntningarna på sin ekonomi på tolv månaders sikt och när man tittar på arbetsmarknaden framöver - det är klart att det påverkar. Psykologin i det här blir väldigt farlig. Man hamnar i en farlig utförsbacke.
Någonstans blir det ju trots allt så att det hamnar i finansministerns knä. Om man har en taffligt utförd politik, om man inte har svar på de krav som folk ställer och om man hamnar i en situation där folk tappar förtroendet på alla punkter egentligen, då har man ett bekymmer.
Anf. 117 Anders Borg (M)
Herr talman! Ja, Patrik Björck har en uppförsbacke, en mycket brant uppförsbacke. Det är nästan svårt att hitta en brantare uppförsbacke än att försöka bevisa att omsvängningen i olika surveyer skulle vara den största i Sverige. Det spelar faktiskt ingen roll om vi tar EU-kommissionens direkt jämförbara survey, där svenskarna är de som är mest optimistiska. Vi kan ta KI:s barometer och jämför med den som Conference Board gör i USA och med dem som görs för Europa. Även i dem framgår det med stor tydlighet att det har skett en nedgång och att nedgången är något mindre och sker från högre nivåer i Sverige. Tittar vi på Silfs inköpschefsindex, som också är jämförbara för länderna, framträder samma bild. Det har skett en omsvängning i det ekonomiska sentimentet i något mindre optimistisk riktning, men den omsvängningen är större i andra länder och mindre i Sverige.
När Patrik Björck ska bevisa motsatsen blir det svårt, för det finns såvitt jag kan se inte några undersökningar som tyder på att detta är riktigt.
Det finns som tur är åtminstone opinionsmätningar att hålla i handen. Jag kan säga att jag har erfarenhet av att verka för ett politiskt parti som har varit duktigt på träning och sedan fått erfara vad det innebär när man möter väljarna i match.
Jag ska nämna tre skäl till att jag tror att Patrik Björck inte gör en riktig bedömning av opinionen.
Det första är jobben. Har vi en mycket stark jobbtillväxt, och när vi ser att vi enligt OECD:s bedömning kommer att underskrida 4-procentsmålet i två år i Sverige, då tror jag att det kommer att påverka väljarnas förtroende. När vi lyckas med de mål för sysselsättning och arbetslöshet som Socialdemokraterna år efter år hade stora svårigheter med och i de flesta fall misslyckades med, när vi kan leverera när det gäller välfärden med rekordinvesteringar i år i kommuner och landsting, när vi ser framför oss att vi kan förbättra kvaliteten i förskolan, att vi kan klara av att förbättra tillgängligheten i sjukvården, att vi kan förbättra servicen i äldreomsorgen och att vi kan se till att den grundläggande välfärden får större resurser därför att vi vågar prioritera jobb och välfärd framför bidrag och när vi ser att väljarna kan notera att vi har mycket starka offentliga finanser - en regering som trots opinionssiffrorna orkar ta ansvar för en långsiktigt uthållig finanspolitik för att investera i framtiden och orkar ta ansvar för att vi ska vara ett land som inte blir en lekboll på de internationella marknaderna - då ser jag framför mig en utveckling där vi också kommer att återställa förtroendet.
Patrik Björck talar här om rättvisa. Ja, låt mig göra några reflexioner om varför vår politik i grunden är rättvis. Det första är naturligtvis arbetslösheten. Det kan inte kringgås att det faktum att arbetslösheten sjunker och att sysselsättningen ökar minskar inkomstskillnaderna i samhället. Det gör att samhället håller ihop bättre.
Men det handlar också om lönerna. Lönerna skulle sjunka. "En lönesänkarallians", upprepades på torg efter torg, i stad efter stad, från socialdemokratins olika organisationer. Nu ser vi att reallönerna stiger. Nu ser vi att enligt den senaste statistiken är det just de handelsanställda som har de kraftigaste ökningarna. Vi ser på avtalen att kommunalarna kommer att få en stark utveckling här mot slutet av året.
Det skulle bli otrygga jobb. Det var nästan lika mycket otrygghet i jobben som det skulle bli lönesänkningar. Nu kan vi se att de fasta tjänsterna ökar i samma takt som sysselsättningen. Det är inte de tillfälliga jobb som kom under de socialdemokratiska åren, utan det är riktiga jobb, fasta jobb med trygga villkor och kollektivavtal som ger människor en säkerhet i vad de har för rättigheter på arbetsplatsen.
Och vi ser att de disponibla inkomsterna stiger.
Det här sammantaget, när arbetslösheten minskar, när lönerna stiger för dem som arbetar i låglönebranscher, när vi får fasta tjänster också för ungdomar, utrikes födda och äldre och när vi ser att de disponibla inkomsterna ökar: Då ökar rättvisan, och det är det som den här debatten handlar om.
Anf. 118 Patrik Björck (S)
Fru talman! Som sagt var: Vi har ett klokt folk, ett klokt folk som förstår att se verkligheten som den är och inte som den ser ut på kartan på Finansdepartementet.
Nu ser vi att lönerna ökar, säger finansministern. Det tycker jag är ett märkligt påstående. Tack vare socialdemokratisk politik har vi haft tio år med reallöneökningar. Det är ingenting som alliansregeringen över huvud taget har med att göra. Däremot håller ni med er politik effektivt på att slå sönder det, och det är det folk ser. De ser att reallöneökningarna är i fara när inflationen stiger. Folk är inte dumma. Underskatta inte folk.
Statsministern sade för något år sedan i någon debatt att så fort folk öppnar sina lönekuvert så kommer de att ändra opinionssiffrorna. Nu vet jag inte vad statsministern har för uppfattning om hur ofta man får lönekuvert, men jag kan säga att de flesta får dem åtminstone en gång i månaden. De flesta har alltså fått ett lönekuvert tolv gånger sedan statsministern sade det här.
Folk stöder inte alliansen, för de ser vad som verkligen händer. Folk är kloka. Finansministern tror att folk inte ser och förstår ekonomi, men det gör folk. De förstår sin egen plånbok, och de ser att tio år av oavbruten mycket framgångsrik politik som har lett till starka reallöneökningar håller på att slås sönder. Det är därför finansministern inte har några människor som stöder finansministerns politik längre.
Lite brutalt och lite obehagligt. Det var statsministerns förklaring till att man tappade i opinionen. Jag tror att statsministern äntligen har förstått. Statsministern har förstått att politiken uppfattas som brutal och obehaglig, och det är kanske någonting som finansministern också borde ta till sig.
Den politik som genomförs skapar inget förtroende hos svenska folket, och då får man de här effekterna. Den analysen är en rimlig och korrekt analys som jag delar med experterna och Konjunkturinstitutet.
Anf. 119 Anders Borg (M)
Fru talman! Man blir lite förvånad när man hör Patrik Björck berätta om de väldiga framgångar som vi hade under de socialdemokratiska åren. Över en och en halv miljon människor lämnades kvar i utanförskap, och Socialdemokraterna är stolta och nöjda över en utveckling där över en och en halv miljon människor inte hade möjlighet att gå till jobbet eller jobbade mindre än de skulle önska. Då förstår jag varför vi fick det valresultat som vi fick.
Jag kan också konstatera att om vi nu går till verkligheten - inte opinionsundersökningar, som Patrik Björck är så uppenbart förtjust i, och inte sådant man har frågat människor utan sådant som man mäter - ser vi att den öppna arbetslösheten är 35 000 färre, att Amsåtgärderna har minskat med 65 000, att de latent arbetssökande är 25 000 färre, att de undersysselsatta har minskat, att personer med sjukpenning har minskat med 30 000 och att förtidspensionärerna är färre. Det är verkligheten. Det är en verklighet där vi får den största nedgången av utanförskapet som vi upplevt under den tid vi har gjort dessa mätningar.
Vi kan också konstatera att det har gjorts utvärderingar. Från OECD säger man att en substantiell del av detta beror på regeringens politik. Från kommissionens sida konstaterar man att regeringens politik leder till ökad sysselsättning. Från IMF:s sida konstaterar man att regeringens politik leder till detta, och från KI:s sida gör man det också.
Vi ser att utvärdering efter utvärdering från organisation efter organisation visar att verkligheten är alliansregeringens bästa vän. Vi kommer att kunna gå till val 2010, inte på opinionsundersökningar utan på att människor upplever att de har fått det bättre i sin vardag.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.