Regeringens förhållningssätt till riksdagen
Interpellation 2009/10:176 av Björck, Patrik (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-12-18
- Anmäld
- 2009-12-21
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2010-01-19
- Sista svarsdatum
- 2010-01-28
- Besvarad
- 2010-02-02
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 18 december
Interpellation
2009/10:176 Regeringens förhållningssätt till riksdagen
av Patrik Björck (s)
till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)
Det har under mandatperioden blivit tydligt att regeringen undviker debatt. Detta har noterats inte bara av oppositionen, utan även av de journalister som försöker utföra sitt uppdrag att granska regeringspolitiken. De har protesterat vid ett flertal tillfällen.
Detta har bland annat föranlett debatt här i kammaren där det påtalats vikten av att regeringen inklusive statsministern har sådana arbetsformer att man inte försvårar en offentlig debatt eller riksdagens viktiga uppgift att kontrollera regeringen.
Nu har återigen regeringens inställning till debatt i allmänhet och till riksdagens kontrollfunktion i synnerhet kommit upp till ytan.
I en interpellationsdebatt den 7 december vägrade arbetsmarknadsministern att följa den ordning för riksdagsarbetet som är överenskommen. Syftet med kontrollmakten i form av interpellationer undergrävs därmed av en av dig utsedd minister.
Vad avser statsministern att ta för initiativ för att de av statsministern utsedda medlemmarna i regeringen följer de överenskomna reglerna för hur riksdagens kontrollmakt i form av interpellationer ska utövas?
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2009/10:176
Webb-tv: Regeringens förhållningssätt till riksdagen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2009/10:67 Tisdagen den 2 februariProtokoll 2009/10:67 8 § Svar på interpellation 2009/10:176 om regeringens förhållningssätt till riksdagen
Protokoll från debatten
Anf. 45 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Patrik Björck har frågat statsministern vilka initiativ han tänker ta för att regeringen ska följa de överenskomna reglerna för hur riksdagens kontrollmakt i form av interpellationer ska utövas.
Statsministern har överlåtit på mig att svara på interpellationen.
Jag vill inledningsvis betona att både jag och övriga i regeringen delar Patrik Björcks uppfattning avseende betydelsen av en öppen debatt och att riksdagens kontrollmakt upprätthålls. I mitt fall har detta bland annat avspeglat sig i ett stort antal debatter här i kammaren under de senaste tre åren. Jag beklagar om Patrik Björck uppfattar att detta är för lite för att upprätthålla en offentlig debatt eller riksdagens kontrollfunktion.
Naturligtvis är det viktigt att de överenskomna reglerna för riksdagens arbete respekteras och följs.
Anf. 46 Patrik Björck (S)
Herr talman! Interpellationen handlar ju inte specifikt om arbetsmarknadspolitik. Det vill jag förtydliga för åhörarna och talmannen. Den handlar om regeringens förhållningssätt till riksdagen. Under mandatperioden har det blivit tydligt att regeringen undviker debatt.
Det har noterats inte bara av oppositionen utan även av journalister som försöker utföra sitt uppdrag och granska regeringens politik. De har protesterat vid ett flertal tillfällen. Det har föranlett debatt här i kammaren. Man har påtalat vikten av att regeringen inklusive statsministern har sådana arbetsformer att man inte försvårar en offentlig debatt eller riksdagens viktiga uppgift att kontrollera regeringen.
Nu har återigen regeringens inställning till debatt i allmänhet och till riksdagens kontrollfunktion i synnerhet kommit upp till ytan.
I en interpellationsdebatt den 7 december vägrade arbetsmarknadsministern att följa den ordning för riksdagsarbetet som är överenskommen. Syftet med kontrollmakten i form av interpellationer undergrävs därmed av en av dig utsedd minister - det här var alltså skrivet till statsministern, inte till arbetsmarknadsministern.
Vad tänker statsministern ta för initiativ för att de av statsministern utsedda medlemmarna av regeringen följer de överenskomna regler - eller lagar - för hur riksdagens kontrollmakt i form av interpellationer ska utövas?
Så var interpellationen formulerad, och naturligen ställd till statsministern, inte till arbetsmarknadsministern.
Det blir nästan lite roligt, om man är lagd åt det hållet. Det är både arbetsmarknadsministern och jag för det mesta. Ministern lämnade alltså den 7 december den här talarstolen och kammaren för att han inte var nöjd med interpellanten. Ministern vill alltså välja interpellant. Det framgår klart och tydligt av protokollet från nämnda tillfälle. Det står så här: "Det är naturligtvis alltid tråkigt när interpellanten själv inte behagar delta i debatten." Så säger arbetsmarknadsministern den 7 december och fortsätter: "Därför kommer jag naturligtvis att avstå från ytterligare inlägg i debatten och hoppas att Sven-Erik Österberg i stället vågar möta mig i de här debatterna framöver."
Så yttrar sig arbetsmarknadsministern.
När jag nu ställer en interpellation till statsministern skulle jag kanske inte ta de orden i min mun, men man kan fundera över varför statsministern inte står här.
Hade det inte varit rimligare att jag som interpellant skulle kunna ha synpunkter på vilken minister jag interpellerar än att ministern har synpunkter på vem som interpellerar ministern?
Om interpellationen är en del av riksdagens kontrollfunktion över regeringen är det väl rimligt att den som har de aktuella ansvarsområdena i regeringen svarar på interpellationen.
Det kan synas som viktigare att det är rätt minister som står i talarstolen än vem interpellanten är. Därför är det väldigt märkligt att man har gjort det här bytet och att det inte är statsministern som svarar på frågorna.
Regeringen utser själv vem som ska göra detta. Jag är inte nöjd med det, men jag tänker inte lämna talarstolen. Jag tänker inte lämna kammaren. Jag tänker fortsätta debatten i alla fall.
Svaret är också lite lustigt, om man nu är lagd åt det hållet. Arbetsmarknadsministern börjar svaret med att säga: Jag vill inledningsvis betona att . Sedan är det slut. Gick den medarbetare som skrev svaret och drack kaffe sedan? Här finns bara en inledning, sedan är interpellationssvaret slut. Inte någonstans får man ett svar på frågan. Jag måste säga att det är ett av de märkligaste interpellationssvar som jag har läst.
Jag kan bara repetera frågan för arbetsmarknadsministern. Vad tänker ministern ta för initiativ för att de av statsministern utsedda medlemmarna i regeringen ska följa de överenskomna reglerna för hur riksdagens kontrollmakt i fråga om interpellationer ska utövas?
Anf. 47 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag tillhör dem som tror att det behövs lite känslor i politiken ibland. Däremot är det naturligtvis olyckligt när dessa känslor vänds åt fel håll. Jag har pratat med Sven-Erik Österberg om detta. Det är inte Sven-Erik Österbergs fel. Det är inte Sylvia Lindgrens fel heller för den delen. Hon borde inte ha varit ha varit måltavlan för min ilska den 7 december. Problemet var att de tidigare reglerna gjorde att man i förväg inte fick reda på vem man skulle debattera med. Det tycker jag trots allt är ganska märkligt. Nu har dessa regler ändrats, och nu finns det en rutin för att vi i förväg ska få reda på vem vi ska möta i debatten. Det tycker jag handlar om god ton, om jag ska vara helt ärlig. Jag är glad att dessa regler har ändrats. Därför borde detta vara ur världen.
Jag återgår till den grundläggande frågan. Den handlar om att man inte deltar i debatten. Jag tror att jag har haft 280 interpellationsdebatter. Jag debatterade i medierna senast i förra veckan, för att nämna ett exempel. Jag ska debattera mot Sven-Erik Österberg i Umeå om några veckor. Vi försöker nog så gott vi kan göra alla saker samtidigt: debattera med våra politiska motståndare, debattera i medierna, diskutera med olika typer av företrädare och samtidigt göra det som i övrigt behöver göras. Jag tror inte att Patrik Björck ska vara så orolig för det.
När det gäller diskussionen om interpellationer har det kommit en oerhört stor mängd interpellationer, åtminstone till somliga av oss. Det är naturligtvis rätt och riktigt och bra. Då får man försöka göra det bästa av det och hantera det. Men det förutsätter att man på ömse sidor försöker hålla en sådan ton och saklighet som gör att interpellationsdebatterna blir sakliga och intressanta. I det tycker jag ligger att man i förväg ska få veta vem man ska debattera med. Det tycker jag i grunden inte är så konstigt, samtidigt som jag naturligtvis förstår att det kan inträffa saker, som det gjorde i detta fall, som gör att man faktiskt inte kan vara med. Det har jag inga som helst synpunkter på och ska inte heller ha.
Jag har i mina 280 debatter försökt svara på interpellanternas frågor. Jag är medveten om att oppositionen sällan tycker att jag svarar bra - det hör till - och att det stundtals hettar till. Det får man försöka hantera. Jag inser att det kan ske. Patrik Björck och jag har haft en del hetta i debatterna några gånger, men jag tycker samtidigt att det har varit roligt. Så det handlar inte alls om det.
Slutsatsen är att vi nog alla försöker ställa upp och göra det vi ska också när det gäller interpellationsdebatter. Vi försöker naturligtvis ställa upp och hantera alla möjliga andra debatter så mycket vi någonsin kan. Vi försöker göra det med gott humör och med inställningen att det faktiskt är frågor som ska diskuteras. Man ska på olika vis redovisa både den faktiska och den politiska avvägningen som man har gjort för att nå olika beslut.
Men jag är, som sagt, glad att dessa regler nu är ändrade så att vi får information i förväg. Det tycker jag ändå inte är alldeles orimligt.
Anf. 48 Patrik Björck (S)
Herr talman! Jag vet inte riktigt vilka regler som arbetsmarknadsministern hänvisar till. Såvitt jag förstår har detta interpellationsinstrument funnits åtminstone sedan tidigt 70-tal. Allt är naturligtvis en fråga om perspektiv när det gäller om man tycker att det är nyligen ändrade regler.
När det gäller debatten den 7 december som föranledde denna interpellation var det klart åtminstone ett par dagar i förväg att en annan ledamot skulle ta emot interpellationssvaret. Såvitt jag har förstått var det offentligt redogjort i riksdagens olika organ flera dagar i förväg. Om arbetsmarknadsministern hade bemödat sig och tyckt att detta var viktigt hade han kunnat ta reda på det. Jag är inte förvånad över att statsministern inte står här i dag trots att jag hade ställt interpellationen till statsministern. Jag visste om att statsministern hade överlämnat den till arbetsmarknadsministern. Därför förstår jag inte alls detta.
Det är klart att debatterna ska vara sakliga och intressanta. Det håller jag med om. Därför hade det varit spännande att diskutera denna fråga med statsministern som är den ansvarige ministern. Då hade det blivit sakligt intressant. Jag hade en väldigt bra debatt för några minuter sedan om den tidigare interpellationen som handlade om en arbetsmarknadsfråga. Då var det rätt minister som stod i talarstolen, och vi var nästan överens. Jag var positivt överraskad över arbetsmarknadsministerns svar. Jag vill för tydlighetens skull säga det.
Men för saklighetens skull kan jag konstatera vad en enig riksdag för bara några dagar sedan fattade beslut om här i kammaren. Det gällde konstitutionsutskottets betänkande 10. Där går man igenom den gamla historien kring interpellationsinstrumentet och säger:
"Frågeinstitutets betydelse kan för närvarande sägas ligga i de möjligheter de ger riksdagen, särskilt oppositionen, till information, till debatt, till framförande av skilda intressen, till initiativ och till kritik av regeringen."
Det är själva orsaken till att vi har dessa diskussioner. Det finns en massa diskussioner om vem som ska svara och hur man ska svara. Om svarstiderna sägs bland annat:
"Slutligen sade utskottet att man förutsatte att regeringen fortsätter att arbeta för att samtliga interpellationssvar ska lämnas inom den tidsfrist som anges i riksdagsordningen."
Det hör tyvärr till ovanligheterna att det sker i dag. Det hade varit spännande att få diskutera med den ansvarige i regeringen, det vill säga statsministern.
När det gäller just att statsministern inte står här säger konstitutionsutskottet i ett enhälligt antaget betänkande:
"Med anledning av en granskningsanmälan behandlade utskottet i 2003 års granskning frågan om hur det ska avgöras när en interpellation ställd till statsministern bör överlämnas till ett annat statsråd för besvarande. Utskottet uttalade därvid att det, enligt utskottets uppfattning, är väsentligt att det statsråd vars tjänsteutövning interpellationen angår också besvarar interpellationen. Detta, uttalade utskottet vidare, gäller självfallet också statsministern när frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete."
Det är exakt en sådan interpellation som jag har ställt till statsministern och som besvaras av arbetsmarknadsministern här i dag i strid med konstitutionsutskottets betänkande 10 som enhälligt har antagits i denna kammare. Då blir det lite svårt för arbetsmarknadsministern att bara prata sig runt detta. Det blir svårt att ha en saklig och intressant debatt när inte ens rätt minister står i talarstolen.
Men notera att jag står kvar i talarstolen. Jag lämnar inte kammaren. Jag fortsätter att debattera. Men det är detta som jag hade velat tala med statsministern om.
Anf. 49 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag ber om ursäkt, Patrik Björck, för mitt avbrott här. Men med anledning av det som arbetsmarknadsministern anförde blir min fråga till honom: Anser arbetsmarknadsministern att det är lämpligt att den som ställer interpellationen också får ställa den till den minister som man anser att interpellationen avser? Är det också lämpligt att man får svar inom den tidsgräns som gäller och som man kan läsa om på riksdagens hemsida? Det är en av de frågor som vi interpellanter i många sammanhang brottas mest med, alltså att vi kan ha debatten inom den föreskrivna tiden. Det är en av orsakerna till att vi ibland inte kan vara närvarande utan överlåter interpellationsdebatten till någon annan ledamot.
Det vore lämpligt om arbetsmarknadsministern, som ska svara för statsministerns räkning, ger detta svar till riksdagen.
Anf. 50 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Problemet med debatten den 7 december var att ingen hade bemödat sig med att informera mig om att Sven-Erik Österberg inte kunde ta debatten.
Nu har det införts en ordning, säger talmannen, som innebär att varje enskilt statsråd från kammarkansliet kommer att få information direkt om en interpellant har fått förhinder och måste skicka en ersättare. Det tycker jag är bra. Det är precis det som jag efterlyser, så att man innan man går upp i talarstolen vet vem man ska möta i debatten. Det tycker jag inte är särskilt konstigt, om jag ska vara ärlig.
Jag är bara ledsen för att det var Sven-Erik Österberg och Sylvia Lindgren som råkade ut för denna ilska när det var någon annan som egentligen borde ha gjort det. Men det har jag tagit upp med dem.
När det gäller tidsutdräkten kan jag konstatera att vår uttryckliga ambition är att försöka svara på alla interpellationer inom den tidsrymd som gäller, alltså inom två veckor. Sedan är det naturligtvis så att den som får flest interpellationer - vi gör uppföljningar - ligger sämst till i uppföljningstabellen. Jag är en av dem som syndar mest. Jag erkänner och beklagar naturligtvis det.
Det hela bygger på ett par olika parametrar. För det första vill man förbereda sig om man ska försöka ha en intressant debatt. Man vill ha ett underlag, man vill se till att svaret är välformulerat och man vill se till att man kan ta debatten ordentligt. Det är klart att två veckor är ganska kort om tid. För det andra har vi inte interpellationsdebatter varje dag, utan vid några specifika tillfällen i veckan. Om man då råkar vara borta - det kan vara jag eller det kan vara interpellanten - blir det per automatik förskjutet. Vi vet alla att under hösten när vi hade ordförandeskapet var det extremt med förseningar. Det var naturligtvis olyckligt.
Jag utgår från att vi alla - och nu pratar jag om statsråden - gör allt vad vi kan för att se till att interpellationssvaren ges i rätt tid på det sätt som faktiskt är avsikten. Jag kommer att försöka göra så gott jag kan under våren för att se till att det blir så.
Anf. 51 Patrik Björck (S)
Herr talman! Ett sätt hade väl varit att inte ta andra ministrars interpellationer. Då hade arbetsmarknadsministern fått mer tid till annat arbete och hade kunnat ägna tid åt att förbereda de interpellationer som faktiskt ställts till arbetsmarknadsministern.
Det finns inte ett spår av arbetsmarknad i den här interpellationen över huvud taget, utan som jag sade tidigare är detta är ett mycket tydligt exempel på ett fall där frågan gäller övergripande överväganden för regeringens arbete. Det handlar alltså om vad statsministern tänker göra för att man ska följa de regler som finns för riksdagens kontrollmakt. Arbetsmarknadsministern hade kunnat undvika den här debatten. Den hade kunnat bli sakligare och mer intressant om rätt statsråd hade stått i talarstolen. Det var det som jag lite grann ville uppmärksamma talmannen på.
Låt oss gå vidare och tala om tiden. Jag säger ingenting om det, utan jag förstår att tiden kan vara svår att hålla. Jag är absolut inte ute efter någon millimeterrättvisa på den punkten. När det tar två tre månader, som det gör ibland, tycker jag inte att det finns något försvar. Men det finns ingen som helst anledning till kritik för att man inte klarar att ge svaret inom två veckor. Kritiken gäller betydligt större överdrag av tiden.
Jag förstår inte riktigt hur arbetsmarknadsministern kunde drabbas av sådan ilska när han skulle debattera de viktiga arbetsmarknadsfrågorna med en kunnig ledamot som Sylvia Lindgren. Som jag inledde med att säga hade det varit betydligt rimligare om Sylvia Lindgren hade blivit ilsken om det hade stått en annan ministern än arbetsmarknadsministern i talarstolen som inte hade varit insatt i frågorna på samma sätt som arbetsmarknadsministern. Förklara den ilskan, arbetsmarknadsministern!
Anf. 52 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Det är enkelt. Jag duckar inte för en debatt, och eftersom den här debatten är föranledd av en händelse som involverar mig ville jag gärna ta den. Annars hade det säkert kommit kritik från andra håll på temat att han inte kan försvara sitt handlande eller vad det nu kan vara. Det har jag inga problem med.
Ibland rinner det över. Jag är den förste att beklaga det. Det är så enkelt. Det rinner över. Man blir förbannad. Varför? Det är enkelt: Jag tycker att det är sjyst att man får reda på vem man ska debattera med i förväg. Nu är de reglerna på plats, och därmed är jag jättenöjd.
Ibland hade man kanske önskat att man hade haft lite mindre känslor och lite mindre hetta i debatten. Å andra sidan hade det blivit mycket tråkigare då. Man får väl ta det onda med det goda, och sedan får man be dem om ursäkt som man riktade ilskan mot och som inte förtjänade det - ungefär så.
Frågan är viktig och intressant att diskutera. Det handlar om hur vi hanterar diskussioner, svarstider och andra saker och ting. Upplägget har hela tiden varit att man i möjligaste mån ska försöka svara på de frågor man får oavsett vad de berör. Men det är inte onaturligt att man försöker avgränsa sig till de frågor som rör ens eget ämnesområde. Det är ofta inte alldeles lätt. Jag har fått interpellationer som skär över flera statsråds ansvar. Då måste man förstås bestämma vem som ska stå här. Jag förutsätter att detta är en fråga som kommer att fortsätta debatteras i både konstitutionsutskottet, i våra riksdagsgrupper, mellan gruppledning och talmanskonferens och vad det nu kan vara.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.