Regeringens arbete mot dopning utanför idrotten
Interpellation 2008/09:258 av Lilja, Lars (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-01-19
- Anmäld
- 2009-01-20
- Besvarad
- 2009-01-29
- Sista svarsdatum
- 2009-02-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 19 januari
Interpellation
2008/09:258 Regeringens arbete mot dopning utanför idrotten
av Lars Lilja (s)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Det är nu cirka ett år sedan regeringen tillsatte ANT-sekretariatet samt den interdepartementala arbetsgruppen Samant.
Min fråga till statsrådet är vilka konkreta åtgärder mot dopning utanför idrotten som hon tagit initiativ till sedan dessa grupper tillsatts.
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:258
Webb-tv: Regeringens arbete mot dopning utanför idrotten
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:65 Torsdagen den 29 januariProtokoll 2008/09:65 5 § Svar på interpellation 2008/09:258 om regeringens arbete mot dopning utanför idrotten
Protokoll från debatten
Anf. 8 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Lars Lilja har frågat mig vilka åtgärder mot dopning som jag tagit initiativ till sedan ANT-sekretariatet och den interdepartementala arbetsgruppen Samant tillsattes.
En av de viktigaste åtgärderna för att möta dopningsproblematiken utanför idrotten är att samordna resurserna och insatserna med det övriga alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet, inte minst på lokal nivå. Erfarenheter och beprövade metoder på ett område kan vara till stor nytta i utvecklandet av insatser inom ett annat. Dopningsproblematiken är i vissa avseenden speciell, men uppvisar samtidigt många likheter med andra typer av missbruk. Därför är samordningen av det förebyggande arbetet på alkohol- och narkotikaområdet med antidopningsarbetet centralt.
Under 2008 har regeringen tagit initiativ till etablerandet av en långsiktigt hållbar struktur för det förebyggande arbetet på nationell, regional och lokal nivå. Ett ANT-sekretariat har inrättats inom Regeringskansliet med uppgift att samordna regeringens arbete, exempelvis när det gäller det gemensamma ansvaret för dopningsfrågan som vilar på Justitie-, Social- och Kulturdepartementen. Ett särskilt råd för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobaksfrågorna har inrättats där berörda myndighetschefer och företrädare på ledningsnivå för ett antal organisationer, däribland Riksidrottsförbundet, samt ett antal enskilda forskare ingår. Dopningsfrågorna har diskuterats och kommer att aktualiseras ytterligare inom ramen för rådets arbete. Regeringen avsätter 24 miljoner kronor årligen för finansiering av länssamordnare i alla landets län, vilka har i uppdrag att stödja bland annat det dopningsförebyggande arbetet på regional och lokal nivå. Därutöver avsätter regeringen årligen ca 75 miljoner kronor för lokalt förebyggande arbete i kommunerna. Även dessa medel ska omfatta förebyggande insatser på bland annat dopningsområdet.
Statens folkhälsoinstitut, FHI, är nationellt kunskapscentrum för metoder och strategier inom folkhälsoområdet. Folkhälsoinstitutet har fått flera uppdrag från regeringen med syfte att förebygga missbruk av alkohol, narkotika och dopning. FHI ska stödja länssamordnarna, fördela medel till särskilda utvecklingsprojekt inom områdena alkohol, narkotika, dopning och tobak samt genomföra informationsinsatser i syfte att nå målen för livsstilsfrågorna alkohol, narkotika, dopning och tobak. FHI håller för närvarande också på med en kunskapssammanställning om dopningsmissbruket. Denna genomgång av kunskapsläget kommer att presenteras under våren.
Några dagar före jul fick jag Narkotikautredningens slutbetänkande. Utredningen har haft i uppdrag att se över lagstiftningen som rör narkotika, dopningsmedel, hälsofarliga varor samt lösningsmedel. När det gäller lagstiftningen som rör dopningsmedel konstaterar utredaren att den är väl fungerande men att straffskalan för dopningsbrott, inklusive smuggling, bör skärpas så att den kommer mer i nivå med narkotikabrott. Utredaren föreslår också att den expertgrupp som analyserar nya dopningspreparat ska få en mer formell ställning. Dessa förslag bereds nu inom Regeringskansliet.
Utredarens bedömning är vidare att det behövs mer resurser till forskning om dopningsmedel. I den forskningsproposition som regeringen har beslutat om är 15 miljoner kronor per år öronmärkta till forskning på missbruksområdet vilket naturligtvis innefattar dopning.
En central fråga gäller omfattningen av missbruket och missbruksmönster. Av olika riksrepresentativa frågeundersökningar framgår att omkring 1 procent av manliga ungdomar någon gång har provat androgena steroider som är de vanligaste dopningspreparaten. Denna andel har varit i stort sett oförändrad sedan 1993. Den kartläggning av gymbesökare som Stadsektionen på Beroendecentrum i Stockholm gjorde för ett år sedan visar att ca 5 procent av de manliga besökarna någon gång hade använt anabola steroider men hela 9,4 procent av männen hade någon gång använt narkotika. För båda typerna av preparat innebär detta en överrepresentation jämfört med jämförbara grupper i den övriga befolkningen. Narkotikautredningen bedömer att dopningsmissbruket är omfattande och ett stort problem. Deras bedömning är att det finns minst 10 000 personer med ett mer eller mindre frekvent missbruk.
Av olika studier framgår att de allra flesta som använder dopningsmedel också missbrukar andra droger såsom alkohol och narkotika. Detta innebär att vi i huvudsak måsta söka lösningarna på dopningsproblemet inom samma ramar som insatserna mot alkohol- och narkotikamissbruk. En av anledningarna till att vi har tillsatt ett ANT-sekretariat och en interdepartemental arbetsgrupp är också att förbättra förutsättningar för samhällets aktörer att ta ett samlat och samordnat grepp om missbruksproblematiken.
För vård- och behandlingssystemet är det angeläget att de kan erbjuda adekvata insatser mot ett dopningsmissbruk liksom att dopningsfrågan prioriteras inom det ordinarie arbetet inom polis och tull med att bekämpa alla illegala droger.
Anf. 9 Lars Lilja (S)
Fru talman! Som statsrådet säkert har noterat vid det här laget är jag ganska engagerad i de här frågorna. Jag kan nästan lova att jag om ett år återkommer med en fråga som liknar den jag har ställt i dag.
Jag börjar med att konstatera att det korrekta begreppet för det vanligaste dopningspreparatet som man kallar AAS är anabola androgena steroider. Det står fel i det här svaret. Det stod fel i det förra svaret. En negativ tolkning är att det kanske säger något om engagemanget i frågan, eller möjligen något om kunskapen. Jag hoppas att det blir rätt nästa gång.
När det gäller ANT-sekretariatet kan jag inse att det naturligtvis är bra att man försöker samordna resurserna. Frågan är vilka befogenheter sekretariatet har. Vem är det som tar initiativ i dopningsfrågorna? Vem kan peka med hela handen och se till att det händer något?
Risken finns att allas ansvar blir ingens ansvar.
Det råd som nämns i svaret känns som ett slags diskussionsklubb. I svaret står det att dopningsfrågorna har diskuterats. Sedan har det alldeles uppenbart inte hänt något mer.
Det är självklart positivt med länssamordnare. Risken finns dock att länssamordnarna många gånger jobbar just med ANT-frågor och att deras kunskapsnivå när det gäller dopningsfrågan inte är den allra bästa. Jag tror att det behövs insatser för att detta ska fungera.
Det är bra att FHI gör en kunskapssammanställning. Det är oerhört viktigt för att man ska kunna gå vidare och lösa de här problemen i ett större sammanhang.
När det gäller Narkotikautredningens förslag tycker jag att det är mycket bra att man har kommit till de här slutsatserna. Det är något som vi som har jobbat med dopningsfrågor har önskat under många år, nämligen att dopningspreparat ska likställas med narkotika.
Det här bereds nu inom Regeringskansliet. När kan beredningen av frågan väntas vara klar? Är ministern beredd att påskynda beredningen så att vi har ett lagförslag på plats så snart som möjligt?
Ministern säger att de här frågorna ska prioriteras hos polisen och tullen. Det är naturligtvis oerhört viktigt. Problemet är att tullen har blivit av med stora delar av sina resurser och att polisen saknar resurser. Jag tror inte att de har möjlighet att prioritera de här frågorna. Möjligtvis kan de börja prioritera lite när den nya straffskalan är på plats. Då får man andra incitament att jobba hårt med dopningsfrågan.
Vi har under ganska lång tid diskuterat möjligheten för vård och behandling när det gäller de personer som missbrukar anabola steroider. Då är min fråga: Vilka insatser är gjorda på detta område?
I ministerns nästa inlägg skulle jag vilja ha svar på dels frågan om vilka operativa resurser som detta råd och ANT-sekretariatet har, dels när vi kan förvänta oss att det finns en ny lagstiftning på plats när det gäller straffskalorna och dels vad som gäller framtagande av vårdprogram för dessa personer.
Anf. 10 Christer Engelhardt (S)
Fru talman! Jag tackar Lars Lilja för att han har ställt denna interpellation. Jag tackar även statsrådet Maria Larsson för svaret.
Det blev som jag misstänkte när jag såg att interpellationen var framställd, nämligen att mycket av statsrådets svar kretsar kring det nyinrättade ANT-sekretariatet och ANT-kansliet och så vidare.
Jag har i mitt arbete i socialutskottet haft möjlighet att jobba med frågor som handlar om alkohol-, narkotika- och tobaksprevention och då också fått möjlighet att träffa en del av de samordnare som finns lokalt ute i landet och ställa frågor till dem. Jag var kritisk när man valde att lägga ned Mobilisering mot narkotika och även Alkoholkommittén. Frågor som handlar om alkohol, narkotika, tobak och dopning utgör ett vitt och brett område. Vi är medvetna om att en del produkter är legala och andra inte är legala. Därför tycker jag att det är viktigt att man riktar in sig även på just det som inte är specifikt legalt kring dessa frågor.
Men just när det gäller dopning finns det också områden som är illegala. Ute i landet tycker man att det är en fråga som inte får den dignitet som den kanske förtjänar. Mycket bollas tillbaka till det sekretariat och kansli som nu finns inom Regeringskansliet. Man tycker ute i landet att det inte riktigt fungerar. Man refererar till att det är en snårskog av regelverk. Det är svårt att nå fram. Det krävs tydliga riktlinjer. När man kastar in ansökningar går de inte i linje med den kommunala budgetprocessen eftersom det krävs egenfinansiering av dessa insatser. Man tycker också att sekretariatet kommer väldigt sent med aktiviteter, eller också dras de tillbaka eller flyttas. Ute i landet upplever man att det är väldigt rörigt kring dessa frågor. Speciellt när det gäller dopning tycker man att det inte alls finns någon drivkraft.
Jag varnade för att takten skulle dras ned när det gäller dessa frågor då en ny organisation sjösattes och den andra avskaffades.
Ute i landet anser man att regeringen har växlat ned från femmans växel till ettans växel. Det är ganska allvarligt om det skulle vara på det sättet.
Jag vet att straffskalorna inte är statsrådet Maria Larssons ansvarsområde. Men polisen säger att man kan göra begränsade insatser i dopningsfrågan på grund av att straffnivån är väldigt låg när det gäller dopning i förhållande till narkotika. De tillslag som görs på dopningsområdet sker ofta i samband med att man gör tillslag på narkotikaområdet. Polisen skulle vilja rikta in sig lite mer specifikt på dopningsfrågorna också.
Det finns delar i fråga om detta som man ute i landet har signalerat inte har fungerat riktigt på det sätt som man hade trott att det skulle göra. Farhågorna om att regeringen har skruvat ned på takten tycker jag är oroväckande. Jag skulle vilja höra vilka svar som statsrådet har på de frågor som många av samordnarna ute i landet har. Jag instämmer också i en hel del av de frågor som Lars Lilja tog upp i sitt anförande, och det finns ingen anledning för mig att upprepa dem.
Anf. 11 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag ska också tacka Lars Lilja för att han gång efter annan ställer frågor på detta område. Vi får goda svar från statsrådet i denna fråga också.
Fru talman! Den som en gång kommit i närheten av dopningsmissbruk eller narkotikamissbruk - de hänger ofta samman - ser inte detta som bara statistik. Det finns en enskild människa bakom varje fall, och den smärta som finns bakom varje fall är helt enorm.
Det största problemet innan man når så långt är att upptäcka vem som missbrukar dopningspreparat. Det är jättesvårt. Vi som är lite äldre minns alla Ben Johnson i Seoul 1988. Det var så uppenbart tydligt hur dopningsmissbruk hade nått över alla gränser. Men när vi går omkring i Stockholm, Göteborg, Gnosjö eller någon annanstans vet vi inte alls vem som är dopningsmissbrukare. Det är väldigt svårt att se. Det är ett jätteproblem.
Något som vi måste arbeta med för att motverka missbruk av dopningspreparat är att se till att upptäcktsrisken ökar. Det helt centrala för den enskilda människan är att hotas av att bli upptäckt som missbrukare. Då kan man diskutera vilka olika medel som finns. Det är säkert bra med olika samordnande sekretariat och så vidare.
Det första som jag kommer att tänka på är information. Det låter lite flummigt ibland. Men trots allt är det väldigt viktigt att man klargör de medicinska skadeverkningarna av dopningsmissbruk. Där kanske det finns en del att göra. Det finns fortfarande en gyllene aura kring bruket av dopningspreparat som inte finns kring rökning och inte kring narkotika. Jag tror att det är väldigt viktigt att arbeta med attityden till dopningspreparat.
Men det handlar inte bara om straffskalor utan också om vilka medel som finns för att arbeta mot handel med narkotika. Det är en oerhörd drivkraft att det finns människor som kan tjäna pengar på detta.
Nils Bejerot, den numera avlidne socialreformatorn, sade alltid: Finns det inga kunder i slutändan finns det inte heller någon handel och ingen som kan tjäna pengar på detta.
Därför måste man se hur man kan angripa den organiserade brottslighet som finns bakom dopningspreparat, alltså de personer som för in preparaten i vårt land om de inte tillverkas här. Det är ungefär som att man på skatteområdet säger att man måste arbeta med att bekämpa den serviceorganisation som finns kring skattebrotten.
På samma sätt tror jag att det är väldigt viktigt att man arbetar för att motverka det som Lars Lilja är ute efter. Tullen, polisen och olika myndigheter måste ha medel när det gäller det farliga arbetet med narkotika- och dopningspreparat. Man kanske till exempel ska kunna beslagta pengar och många andra saker i ganska stor omfattning.
Anf. 12 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det var många frågor att besvara. Jag ska beta av dem så fort jag hinner. Hinner jag inte med alla nu får jag återkomma i nästa inlägg.
Det är definitivt inte så att vi har skruvat ned på takten. Det vill jag säga. Vi har gjort en långsiktig planering, och vi har också sett till att både polisen och tullen har fått ytterligare resurser. Det handlar inte om att skruva ned takten, vare sig i preventionsarbetet eller i det direkt ingripande arbetet - tvärtom.
När det gäller sekretariatet frågar Lars Lilja vem det är som pekar med hela handen. Den stora vinsten med sekretariatet är att man samlas och får en gemensam problembild. Sedan går var och en hem och verkställer inom sitt område. På samma sätt är rådet sammansatt. Man kommer från flera olika myndigheter. Det är myndighetscheferna som sitter där. De får höra varandras problembilder, och de kan komma överens om saker som respektive chef kan gå hem och verkställa. Jag tror att detta är det optimala sättet att arbeta med denna typ av frågeställningar där problemet aldrig kan lösas inom ett departementsområde eller inom ramen för en myndighets arbete. Att man skapar denna gemensamma problembild är en mycket viktig och riktig utgångspunkt för arbetet.
När det gäller rådets arbete är det till exempel så att man kommer att hålla ett antal hearingar med olika inriktningar, en del av generell karaktär. Det kan till exempel vara fråga om att titta på den metodutveckling som sker, på vilka metoder som är användbara i det preventiva och i det behandlande arbetet och på hur det ser ut när det gäller kunskapsläget. Det handlar om att göra den typen av inventeringar för att öka kunskapsmängden. Här finns ju förutom myndighetscheferna också forskare med sina olika specialområden just för att tillföra den senaste kunskapen så att vi kan vara väl framme, vara uppdaterade och ligga i framkant med det politiska hantverket kopplat direkt till forskningen.
Länssamordnarna har fått ett utökat uppdrag. Naturligtvis behövs här utbildningsinsatser. Tanken är att vi ska få en likvärdig verksamhet i landets alla delar och att man ska känna att ledningen för länssamordnarna, som vi har lagt på FHI, också bidrar med mycket kunskapsöverföring och till att det finns utbildningsinsatser riktade till länssamordnarna. Jag tror att de flesta länssamordnarna hittills inte har varit särskilt aktiva i arbetet med dopningsfrågorna. Här behövs det kunskap och metoder när man går in i hands-on-arbetet.
Att det i början med en ny organisation finns några barnsjukdomar är ganska naturligt. Vi gör en rundresa och besöker alla län. Själv har jag varit ute och träffat länssamordnare och alla aktörer i länet - på flera ställen. Min statssekreterare har också gjort det. Vi möter länssamordnarna, hör synpunkterna och tar till oss dessa. Efter hand gör vi ett förbättringsarbete.
Det här är en struktur, organisation, som är långsiktig. Tanken är att den ska kunna fungera väldigt väl, för det är ute i det lokala arbetet som vi måste göra skillnad för att bli framgångsrika.
Jag är glad över att också Lars Lilja tycker att det ser väldigt positivt ut med de förslag som presenterats i Narkotikautredningen. Utredaren talar i utredningen väldigt tydligt om att dopningspreparaten i dag utgör en näst intill lika lukrativ marknad som de narkotiska preparaten. Det är också en anledning till de skärpta straffsatserna.
Det sker en ganska stor handel via nätet, vilket gör att vi måste rusta oss på ett annat sätt för att klara att ligga i framkant. Det är anledningen till att man säger att Folkhälsoinstitutet ska få möjlighet att gå in och köpa preparat för att analysera dessa och därmed kunna vara tidigt ute. Jag får återkomma till detta i nästa inlägg.
Anf. 13 Lars Lilja (S)
Fru talman! Det är många ord, men fortfarande saknar jag lite mer av konkret handling. Narkotikautredaren föreslog till exempel mer pengar till forskning på dopningsområdet.
I svaret här säger ministern att 15 miljoner avsätts i forskningspropositionen. De pengarna ska i så fall fördelas också till dem som forskar inom området alkohol, narkotika och tobak. Då kan man undra hur mycket som blir över till dopningsområdet. Det är väl lite grann det som är cloun, kärnan, i min frågeställning. Risken med samordningen är att de andra problemen upplevs som så stora att just åtgärder mot dopning kommer i andra hand. Därför skulle jag vilja se en tydlig och klar handlingsplan i just de frågorna med tanke på hur det under en ganska lång tid varit.
Statsrådet säger också att polisen och tullen har fått mer resurser. Men frågar man polisen och tullen om de har fått mer resurser får man nog
inte
svaret att de har fått det, snarare tvärtom. Jag kommer från Västerbotten och vet vad som hänt till exempel där.
Statsrådet har vid tidigare tillfällen tagit upp den så kallade Stadsatsningen, som jag antar är den pilotsatsning som statsrådet avsåg när jag fick svaret den 17 april 2007. Min fråga är: Hur fort löper det arbetet? Det handlar ju om att försöka hantera dopningsfrågan inom gymverksamheten.
För något år sedan hade vi en debatt då vi diskuterade möjligheten att kontrollera, att göra dopningstest på dem som tränar på de gym som inte är anslutna till Riksidrottsförbundet. Tyvärr riktades frågan felaktigt till statsrådet. Jag ska så småningom ställa frågan till justitieministern. Men jag undrar nu om statsrådet har någon idé om det, om något händer på det området.
Detta med samordning med myndigheterna är naturligtvis bra. Det påminner mig lite grann om den öppna samordningsmetoden inom EU. Det där leder ibland någon vart så att säga, ibland inte. Det skulle vara intressant att se vart vi kommer med den här samordningen. Det blir lätt en diskussionsklubb. Men inget konkret kommer sedan ut därför att det inte finns någon klar och tydlig linje när det gäller vad man vill i de här frågorna.
Återigen: Jag tror att utbildningsdelen är viktig. För att få ett effektivt arbete måste arbetet, precis som statsrådet säger, ske på det lokala planet. Detta är jätteviktigt. Jag tror också att en utbildningsinsats riktad till både länssamordnarna och dem som jobbar med dessa frågor ute i kommunerna är oerhört viktigt för att de ska få den kunskap som de behöver för att på ett bra sätt kunna jobba med de här frågorna.
Jag vet att det ser väldigt olika ut runt om i landet. I vissa områden finns det ett aktivt antidopningsarbete, till exempel genom idrottsförbunden, och goda kunskaper. Men på en del andra områden tror jag att kunskaperna är ganska dåliga.
Är statsrådet beredd att initiera en utbildningssatsning - just på det här området och då för nyckelpersonerna, alltså för länssamordnarna och dem som eventuellt jobbar med de här frågorna på den kommunala nivån?
Anf. 14 Christer Engelhardt (S)
Fru talman! Det sägs att det är många ord här. Jag förstår det, för vad hjärtat är fullt av pratar man gärna mycket om. Det är tryggt att också från statsrådet höra att man brinner för de här frågorna. Jag tvivlar inte på det. Maria Larsson och jag har tidigare haft samtal om detta, så jag är medveten om att man vill göra kraftfulla insatser också på det här området.
Jag har gått tillbaka och tittat på detta och vet att Björn Fries hösten 2006 överlämnade en dopningshandlingsplan till statsrådet. Det var precis efter Maria Larssons tillträde. Jag tror att Fries i den dopningshandlingsplanen sagt att det behövs ungefär 30 miljoner kronor enbart till dopningsområdet.
Som Lars Lilja var inne på och refererade till avsätts nu 15 miljoner i forskningspropositionen - pengar som ska fördelas på alla områden. Därför undrar jag, precis som Lars Lilja, hur mycket dopningsbiten får. Det är en viktig bit, för den kunskapsmängd som statsrådet pratar om behövs också lokalt ute i landet.
Jag förstår att det kan finnas en del barnsjukdomar. Men det har nu gått ett helt år sedan sekretariatet och kansliet trädde i funktion, så jag tycker nog att man bör kunna ha lite bättre beredskap när sådana här organisationer sjösätts. Jag tänker på viljeinriktningen och på att man fortfarande, efter ett år, kan tala om barnsjukdomar.
Jag hoppas att statsrådet tar till sig detta och ser till att de här barnsjukdomarna medicineras så att det kan bli en friskare aktivitet och så att länssamordnarna ute i landet kan känna att de på ett tydligt sätt kan komma i gång. Just nu tycker man att det är väldigt rörigt. Det tycker jag är illavarslande. Det låter dock som att statsrådet är väl medveten om vilken medicinering som kanske behövs. I så fall är det bara att verkställa.
Anf. 15 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Lars Lilja tillhör Riksidrottsförbundets ledning. Är det några som har gjort goda insatser på dopningsområdet så är det inte minst Riksidrottsförbundet och ledningen där. Portalfiguren i sammanhanget är onekligen Arne Ljungkvist. Det bör kanske tas till protokollet att det är en väldigt viktig insats som han har gjort på opinionsbildningsplanet.
På nyårsafton besökte jag och min hustru Köpenhamns hovedbanegård. Det var väldigt intressant av den anledningen att man där använde narkotikahundar från tullen. Helt plötsligt kom hundar fram och sniffade inte på oss vanliga resenärer men överallt där man ställer in väskor och så vidare. Jag måste, fru talman, säga att jag aldrig har sett att det är på det sättet i Sverige - möjligen på flygplatser, men i övrigt vet jag inte att det förekommer.
Jag tror att någonting som är väldigt viktigt att fundera över är det som jag var inne på tidigare, nämligen upptäcktsrisken vid hantering av narkotika och dopningspreparat. Risken för upptäckt är väldigt tillbakahållande. Förbjuden frukt är, det vet vi från den heliga skrift, väldigt lockande. Det var så redan i hedenhös, och vi människor har förändrats väldigt lite i det avseendet.
Jag tror för min del att man ska använda informationen, och jag tror att Björn Fries är inne på rätt väg. Jag kan inte ha någon bestämd uppfattning om ifall det ska vara 15 eller 30 miljoner. Men man ska informera om de medicinska vådorna av användning av dopningspreparat i motsats till den aura som finns kring olika muskelbyggande preparat, information inte minst i skriftlig form. Det är det ena.
Det andra, som jag tror nästan är ännu viktigare, är att man får ytterligare medel för att slå till mot dem som verkligen sysslar ekonomiskt med detta.
Anf. 16 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Det har varit mycket referat av vad man har hört, hörsägen. Låt mig säga att som man frågar får man svar ibland. Ställer man en fråga med en negativ utgångspunkt får man ofta den typen av svar. Jag kan ändå konstatera att polis och tull har fått mer resurser i budgeten även om den enskilde polismannen inte ser det. Men så är fallet.
När det gäller länssamordnarna och den nya organisationen hör jag väldigt mycket positivt. Signalerna är rätt så tydliga.
Sedan ska vi naturligtvis se till att det blir bra utbildningsinsatser, för det kommer att vara väldigt viktigt, precis om Christer Engelhardt var inne på. De uppdragen svarar FHI för att ge till länssamordnarna via sitt arbetsgivaransvar. De är samordnare när det gäller att ikläda sig arbetsgivaransvaret och att svara för att man får en bra utbildning. Det är det uppdrag som vi har gett FHI. Vi jobbar inte specifikt på det sättet från regeringens sida, utan vi jobbar via vår myndighet i det fallet.
Jag kan bara styrka och hålla med om det beröm ni ger till Riksidrottsförbundet. De får för övrigt 25 miljoner för det här arbetet från regeringen, för just fler dopningskontroller och för preventivt arbete.
Får jag säga några ord till om Narkotikautredningen som nu är ute på remiss, för jag hann inte riktigt besvara den frågan färdigt. En av de delar som jag tror är riktigt viktiga och som kommer att göra skillnad också med tanke på det som Gunnar Andrén här anför är möjligheten till skyddsomhändertaganden av produkter som ännu inte ens är klassificerade. Om man träffar på ett gäng ungdomar och misstänker att de har preparat som är av hälsofarligt slag ska man enligt utredarens förslag få möjlighet att skyddsomhänderta dem under två månader, under tiden som man analyserar och undersöker preparaten. Det här tror jag är en väldigt viktig del. Vi kan se att det är en uppsjö av nya preparat som kommer in på marknaden. Det här är nödvändigt för att man ska kunna ligga i framkant.
Nu är utredningen ute på remiss, och det ska naturligtvis bli jätteintressant att se vad remissinstanserna säger. Det är en vanlig remisstid, tre månader. Vi kommer inte att förhala arbetet när vi har fått in remissvaren, utan vi kommer att sammanställa dem och komma med en proposition så fort det bara är möjligt. Det har Lars Lilja mitt ord på.
Låt mig också säga någonting om vård och behandling, för den frågan fick jag men har inte hunnit beröra ännu. Här gör regeringen också väldigt mycket. Vi tillsatte för inte så länge sedan en utredning som har fått ett omfattande uppdrag att titta över hela missbruks- och beroendevården. Jag ser tydligt att det glappar mycket i dag. Det finns inte den samordning och uthållighet i behandlingen som är nödvändig för att man ska få ett resultat som är varaktigt när det gäller att bli av med ett beroende.
Gerhard Larsson har fått det utredningsuppdraget, och det inkluderar också att titta på och bedöma om vi ska ha ett huvudmannaskap i stället för delat huvudmannaskap som i dag. Det är en del i en total översyn av vården.
I det korta perspektivet har det slutits en överenskommelse med SKL om att de nya riktlinjer för missbruks- och beroendevården som Socialstyrelsen har tagit fram ska kunna implementeras överallt. Kunskapen måste ut till socialtjänsten. Vi har gett SKL 28 miljoner för att göra det gentemot sina medlemmar så att de verkligen kan komma till användning. Socialtjänsten är positivt inställd. De har ett öppet sinne för att ta till sig nya metodverktyg. Det är viktigt att vi gör rätt saker. Vi har alltför länge gjort fel saker.
Väldigt mycket arbete pågår.
Anf. 17 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag vill påpeka att vi naturligtvis är positiva till en samordning. Det är ett bra sätt att effektivt använda resurserna.
Jag ska återkomma till aktionsplanen mot missbruk av hormonpreparat som Björn Fries tog fram. Det är en sak som gör mig lite bekymrad. Det fanns ett stort antal konkreta förslag om vad man borde göra för att nå framgång på det här området. Nu har det gått drygt två år sedan handlingsplanen lades fram. Det har tyvärr inte rört sig så oerhört mycket. Det känns fortfarande som att det är ett antal förlorade år på det här området. Det tycker jag är trist. Jag hoppas att det blir en accelererande rörelse i dessa frågor.
Vi har pratat en del om Riksidrottsförbundet, även om det inte är statsrådets ämnesområde. 25 miljoner får Riksidrottsförbundet för att hantera de här frågorna. Det är samma anslag som de har fått under ett antal år. Problemet med det är att analysmetoderna blir mer och mer sofistikerade, och det krävs dyrare och dyrare utrustning. Antalet tester som Riksidrottsförbundet kan göra är långt ifrån det som man hade som mål. Fortsätter denna utveckling kommer man inte att kunna göra tillräckligt många tester. Dopningslaboratoriet kommer kanske inte att klara sin ackreditering. Man gjorde det den här gången, men är det så att man inte kan fortsätta jobba så effektivt som man gör nu kommer man att få problem. Det tror jag också är viktigt i sammanhanget. Jag hoppas att det förs en dialog med idrotts- och kulturministern i de här frågorna, för de hör ihop, som det påpekas i svaret.
Jag är lite besviken. Det har funnits ett antal konkreta förslag som tyvärr inte har satts i verket.
Anf. 18 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Jodå, det är rörelse när det gäller de flesta av de förslag som vi fick av Björn Fries. Vad gäller forskning och forskningsmedel är det alltså ett nytt forskningsprogram som jag talade om när jag talade om 15 miljoner inom ramen för FAS verksamhet. Därutöver finns det naturligtvis forskning av olika slag som pågår på enskilda universitet och högskolor. Men det här är ett helt nytt forskningsprogram som inrättas och som får en permanent karaktär.
Det var en av de saker som Björn Fries uppmärksammade och ville ha del av. När den allmänna debatten väldigt mycket tar sikte på ett område ökar också intresset från forskningen att ligga långt framme.
En sak handlade om kunskapscentra. Vi har sagt att vi är positiva. Vi inväntar fortfarande svar från Landstinget i Stockholms län. Det finns ett intresse från vår sida.
Insatser mot Internethandel var ett annat förslag. Ja, det är precis det som vi försöker komma åt nu via Narkotikautredningens förslag, som jag hoppas ska kunna sjösättas.
Preventionsarbete på gym pågår. Vi har länssamordnarna, vi har FHI som ska ge motivation till det här och vi har också Riksidrottsförbundets arbete.
Opinionsbildning - javisst, det sker via Folkhälsoinstitutet, via länssamordnarna och vård och behandling. Här har vi tillsatt stora utredningar.
Vi gör saker på alla de områden som utredaren har föreslagit. Det är full rörelse, det finns ett stort engagemang, ett stort intresse från regeringens sida att förbättra det här arbetet.
Tack för debatten!
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.