Rättvisa tävlingsvillkor inom idrotten
Interpellation 2024/25:569 av Sara Gille (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-03-27
- Överlämnad
- 2025-03-31
- Anmäld
- 2025-04-01
- Svarsdatum
- 2025-04-22
- Besvarad
- 2025-04-22
- Sista svarsdatum
- 2025-04-22
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Jämställdheten inom idrotten har under lång tid varit en självklar och eftersträvansvärd målsättning i vårt samhälle. Det handlar om att kvinnor ska ha samma förutsättningar som män vad gäller träning, tävling, resurser och erkännande. Nyligen meddelade World Athletics, det internationella friidrottsförbundet, att man inför en särskild kategori för transatleter (https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/1MG68X/world-athletics-infor-konstester). Beslutet syftar till att värna rättvisan och tryggheten för biologiska kvinnor i damklassen. Bakgrunden är en växande oro över att biologiska män, även efter könskorrigering, i vissa fall har kvar en fysisk fördel, vilket snedvrider tävlingsresultat och underminerar damidrottens integritet. Även i Sverige har frågan börjat väcka debatt. En kvinnlig friidrottare , som nyligen tog ställning i denna fråga, vittnar om tystnadskultur, rädsla för att uttala sig och en växande frustration över att kvinnors rättigheter och förutsättningar inte längre sätts i främsta rummet. Hon förklarar hur biologiska män i damklasser i USA nu dominerar grenar, till stor skada för kvinnliga idrottare som tränat i åratal för att nå eliten (https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/lwkBaL/minna-svard-hojde-rosten-mot-transatleter-i-damklassen-skakat-usa?).
Sverigedemokraterna menar att det är hög tid att Sverige agerar tydligare i denna fråga. Det ska inte vara kontroversiellt att stå upp för kvinnors rätt att tävla på lika villkor utan att behöva möta manlig fysiologi i damklasser. Det handlar inte om att exkludera någon, utan om att värna jämställdheten i praktiken.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till socialminister Jakob Forssmed:
- Anser ministern att det är förenligt med jämställdhetsmålen att biologiska män tillåts tävla i damklasser inom svensk idrott?
- Avser ministern och regeringen att ta initiativ till riktlinjer eller lagstiftning som säkerställer rättvisa och könsbaserade tävlingsvillkor inom svensk idrott?
- Hur ser ministern på World Athletics beslut att införa en separat kategori för transatleter, och är detta något Sverige bör verka för även inom andra idrotter?
- Vad gör ministern och regeringen för att skapa ett klimat där kvinnliga idrottare tryggt kan uttrycka sin oro och sina åsikter i dessa frågor, utan att riskera repressalier eller stigmatisering?
Debatt
(13 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:569
Webb-tv: Rättvisa tävlingsvillkor inom idrotten
Dokument från debatten
- Tisdag den 22 april 2025Kammarens föredragningslistor 2024/25:102
- Protokoll 2024/25:102 Tisdagen den 22 aprilProtokoll 2024/25:102 Svar på interpellation 2024/25:569 om rättvisa tävlingsvillkor inom idrotten
Protokoll från debatten
Anf. 15 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Sara Gille har frågat mig om jag anser att det är förenligt med jämställdhetsmålen att biologiska män tillåts tävla i damklasser inom svensk idrott.
Sara Gille har även frågat mig om jag och regeringen avser att ta initiativ till riktlinjer eller lagstiftning som säkerställer rättvisa och könsbaserade tävlingsvillkor inom svensk idrott.
Sara Gille har också frågat mig hur jag ser på World Athletics beslut att införa en separat kategori för transatleter och om detta är något Sverige bör verka för även inom andra idrotter.
Slutligen har Sara Gille frågat mig vad jag och regeringen gör för att skapa ett klimat där kvinnliga idrottare tryggt kan uttrycka sin oro och sina åsikter i dessa frågor utan att riskera repressalier eller stigmatisering.
Jag instämmer med Sara Gille om vikten av att säkerställa en jämställd idrott där alla kan delta på lika villkor. Regeringen anser att idrotten ska vara öppen, jämställd och tillgänglig för alla oavsett till exempel kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, funktionsvariation eller socioekonomisk bakgrund. Inte minst inom barn- och ungdomsidrotten och inom breddidrotten är idrotten en viktig arena för social gemenskap, hälsa och utveckling.
I det idrottspolitiska målet framgår att idrotten ska vara jämställd och att alla i Sverige ska ha möjlighet att motionera och idrotta. I de förutsättningar regeringen ställer upp för det årliga statliga bidraget om 2,1 miljarder till idrotten framgår vidare att bidraget bland annat ska främja en jämställd idrott.
Statens idrottspolitik och den svenska idrottsmodellen bygger på en fri och självständig idrottsrörelse. Det innebär att idrottsrörelsen själv beslutar om sina regelverk och villkor för till exempel deltagande i olika tävlings- och idrottsevenemang. Det är inte regeringens roll att besluta om riktlinjer eller ytterligare lagar för att styra idrottens tävlingsregelverk.
Frågan om könstillhörighet och biologiskt kön i relation till tävlingsidrott är komplex, och dess relevans varierar mellan olika idrotter. Regeringen välkomnar att idrottsrörelsen, både nationellt och internationellt, uppmärksammar dessa frågor och aktivt arbetar med att utveckla tydliga regelverk och tävlingsformer. Det är centralt att deltagande i tävlingar sker på lika villkor och att idrottens regelverk är och upplevs som rättvisa av samtliga utövare.
Det internationella friidrottsförbundets och Svenska Friidrottsförbundets policy och regelverk för transkvinnors tävlande är exempel på hur idrotten själv inom sina förbund tar ansvar för att hantera dessa frågor, något som regeringen ser positivt på.
Vad gäller Sara Gilles fråga om att kvinnliga idrottare fritt ska kunna uttrycka sina åsikter gäller yttrandefriheten även inom idrotten. Att idrotten ska vara trygg, inkluderande och demokratisk är en viktig fråga för regeringen, och inom Riksidrottsförbundet är arbetet för en trygg idrott för alla en prioriterad fråga. Regeringen följer noga detta arbete och ställer bland annat krav i riktlinjerna till Riksidrottsförbundet på att resultat och effekter av idrottsrörelsens arbete för en trygg idrott årligen ska redovisas.
Vi har stort förtroende för idrottsrörelsens vilja och förmåga att hantera denna fråga och följer noga utvecklingen.
Anf. 16 Sara Gille (SD)
Fru talman! Statsrådets svar var ett typiskt exempel på hur man pratar runt någonting utan att egentligen säga något. Det blir bara fina ord om jämställdhet och trygghet, men man undviker helt att ta ställning i sak. Det är just det som är problemet.
Det här handlar om kvinnors rätt att tävla på lika villkor och inte bli undanträngda av en politisk ängslighet som nu helt får gå före sunt förnuft. Under lång tid har vi arbetat för att kvinnor ska få samma möjligheter som män inom idrotten – för att kvinnor ska slippa mäta sig mot manlig fysiologi. Det har varit en självklarhet. Men vad händer nu när själva grunden för damidrotten hotas av att biologiska män får tävla i damklasser? Jo, det blir ett bakslag.
I USA finns redan exempel där biologiska män efter könsbyte vunnit tävling efter tävling i damklass. Två transidentifierade atleter tog 15 delstatliga titlar i friidrott från biologiska flickor i gymnasieåldern. Det är inte rättvisa. Det är att radera år av kamp för kvinnors idrott. Det spelar heller ingen roll hur många år av hormonbehandling som har genomförts, för de biologiska skillnaderna finns fortfarande kvar. Män har kvar fysiska fördelar även efter könskorrigering, vilket skapar en obalans.
World Athletics har agerat. År 2023 införde man ett förbud mot att transkvinnor som genomgått manlig pubertet får tävla i kvinnoklassen. Samtidigt utreder man en separat öppen kategori, och man är inte ensam. World Rugby har gått före. Det internationella simförbundet Fina har infört liknande regler, och cykelförbundet UCI likaså – inte av fientlighet utan för att skydda kvinnors idrott. Det visar att det går att hitta en balans mellan inkludering och rättvisa.
Fru talman! När jag frågade ministern om det är förenligt med Sveriges jämställdhetsmål att låta biologiska män tävla i damklasser valde han att tala om barnidrott, om inkludering och om idrottsrörelsens frihet. Men, fru talman, nu är det faktiskt så att detta inte handlar om barnens fotbollsträning på tisdagar. Det handlar om elitidrott, om mästerskap, om tusentals timmars träning och om drömmar som riskerar att krossas.
Sverige fördelar 2 miljarder kronor i idrottsstöd varje år, och med det följer ett ansvar – ett ansvar att inte låta kvinnors tävlingsvillkor försvinna bakom politiska skygglappar. Då är det rimligt att staten tydliggör att rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor ingår i jämställdhetsuppdraget. Vi har inte separata klasser i idrott för att diskriminera; vi har dem för att skydda rättvisan. Det handlar om att kvinnor ska kunna tävla på egna villkor, mot andra med jämförbara fysiska förutsättningar.
Att stå passiv i denna fråga är att låtsas som att det inte pågår en förändring som riskerar att göra damidrotten till en skuggklass utan trovärdighet. Konsekvenserna är tydliga: Kvinnor kommer att välja bort idrotten. Flickor kommer att undra varför deras insatser inte längre räknas. Föräldrar kommer att tveka. Det samhälle som säger sig stå upp för jämställdhet förlorar all trovärdighet om det inte vågar försvara kvinnors rätt att tävla mot varandra på lika villkor.
Anser ministern att det är förenligt med rättvisa och trovärdighet i svensk idrott att biologiska kvinnor ska behöva konkurrera mot personer med bevarade fysiska fördelar från manlig pubertet?
Anf. 17 Michael Rubbestad (SD)
Fru talman! Det finns några oskrivna regler som alla politiker i någon mening följer.
För det första svarar en politiker aldrig ja eller nej på en fråga utan tar alltid tillfället att utveckla sitt resonemang och föra fram sin politiska ståndpunkt.
För det andra ser en politiker alltid till att styra sitt svar till det politikern egentligen vill prata om. Det är något som ganska ofta gör gemene man lite irriterad eftersom man tycker att politiker aldrig svarar på de frågor de faktiskt får.
För det tredje: När man får en fråga som man inte har den blekaste aning om hur man ska besvara, eller när frågan helt enkelt är för känslig för att man ska våga ta ställning, svarar man lite snyggt att man bevakar frågan eller följer utvecklingen noga. Och det är precis det svar man har gett interpellanten Sara Gille, nämligen att regeringen följer utvecklingen noga. Vidare hänvisar man till att man har ”stort förtroende” för idrottsrörelsens egen förmåga att hantera frågan. Fritt översatt betyder det att man inte vågar ta i frågan och att någon annan får lösa den.
När matpriserna skenade hänvisade inte ansvarigt statsråd till marknaden att lösa situationen – nej, man kallade till samtal och satte press. När elpriserna rusade hoppades inte ansvarigt statsråd på att eljättarna skulle lösa det, utan man kallade till samtal innan vintern slog till och drev även på för elstödet. Huruvida det var rätt åtgärder som vidtogs beror säkert på vem som får frågan och vilket parti den personen tillhör, men oavsett vilket agerade statsråden och tog tydlig ställning när situationen så krävde.
Nu står vi inför ett läge där idrottskvinnor över hela världen sätter ned foten, bokstavligt talat, och säger: ”Nu räcker det!” Det handlar om kvinnor som trots att de riskerar att bli diskvalificerade från tävlingen lägger ned sina redskap och vägrar tävla mot biologiska män. Vår uppgift som politiker är solklar i detta läge: Vi måste stå upp för de kvinnorna och ge dem det stöd som de efterfrågar och behöver. Vi behöver ta tydlig ställning. Vi ska inte hänvisa till att idrottsrörelsen själv får lösa situationen och att vi bevakar utvecklingen.
Min fråga är helt enkelt: Varför väljer statsrådet att inte agera och ta ansvar?
Anf. 18 Angelika Bengtsson (SD)
Fru ålderspresident! Jag har under två mandatperioder varit ansvarig för mitt partis idrottspolitik, och jag har följt den debatt som har förts framför allt i USA. Där har flera rekord, inte minst inom collegeidrotten, slagits av personer som fötts som män, bytt kön till kvinna och fortsatt att tävla inom samma idrott och därmed lyckats slå rekordet, det kvinnliga rekordet. Dessa personer var födda som män. Många kvinnliga idrottare har av den anledningen valt att avsluta sin elitkarriär eftersom de känner sig överkörda av ett orättvist regelverk.
Fru ålderspresident! Idrotten har i många år tampats med orättvisa villkor. Vissa dopar sig för att nå framgång och berömmelse. Andra ser en möjlighet i att byta kön för att nå samma framgång. Det må vara en radikal jämförelse, men jag är övertygad om att många med mig ser orättvisan i att man inte kan tävla på lika villkor.
Idrottsrörelsens grundbult är att vi ska tävla med samma regelverk och på lika villkor för att se vem som har nått den bästa tekniken, styrkan och uthålligheten för att ta guldmedalj och bli bäst inom sin idrott. Det kräver många timmar i idrottshallen för att nå denna framgång. Man ska inte kunna nå den framgången genom att fuska sig till den. Vi måste säkerställa att just detta upprätthålls: att tävla på lika villkor för att ha kvar glädjen i att pusha och nå sina gränser för att bli bättre och starkare inom sin idrott.
Debatten i USA börjar vi se och höra också här i Sverige, även om den inte är lika långt gången – ännu, säger jag, för jag är övertygad om att vi kommer att få se den debatten intensifieras i Sverige.
Jag vill lägga till ytterligare ett perspektiv i denna debatt. Många gånger pratar man om hormonnivåer i kroppen, men allt annat då? Mer muskelmassa – varför debatteras inte det? Varför tar vi inte upp det när vi diskuterar transpersoners tävlan inom idrotten? Män är födda med mer muskelmassa, och det kommer vi inte ifrån, oavsett hormonnivå i kroppen, framför allt när man redan har tävlat och nått en elitnivå inom sin idrott och därefter bytt kön men fortsätter att tävla.
Fru ålderspresident! Jag är ganska övertygad om att en elitsimmare som byter kön till kvinna kommer att fortsätta att vara starkare än Sarah Sjöström, för att ta ett exempel. Det är väldigt tydligt. Vi ser det i USA. Vi ser det på de rekord som slås. Det kan vi inte komma ifrån. Mer muskelmassa betyder per automatik att man är starkare.
Jag tycker därför att det vore bra att bredda debatten så att den inte bara handlar om hormonnivåer. Vi behöver även föra in alla andra aspekter – fysiska såväl som icke-fysiska faktorer – i debatten.
Anf. 19 Alexander Christiansson (SD)
Fru ålderspresident! Tack, ministern, som väljer att svara på Sara Gilles frågor här i dag!
De senaste decennierna har vi sett en omfattande identitetspolitisk omstöpning i vårt samhälle, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Det är en rörelse som har varit väldigt aktiv, med organisationer som exempelvis RFSL, som har fått fri ingång i våra skolor och arbetat hårt med den här typen av frågor. Det är en organisation som alltför ofta visat sig inte tåla granskning.
Föräldrar som har opponerat sig mot det som de upplever att deras barn har utsatts för har fått ett stigmatiserande bemötande, vilket är djupt problematiskt. Det handlar om den underliggande känslan av att inte våga säga vad man tycker utan risk för att bli just stigmatiserad, uthängd i medierna, sparkad från jobbet eller uthängd på andra sätt. Vi har fått många olika vittnesbörd om det.
Den här debatten är ett led i den utveckling som vi har sett i debatten om huruvida biologiska män ska tävla mot biologiska kvinnor i damidrotten. För 50–70 år sedan hade den debatten varit helt otänkbar och ganska befängd. Men vi hör allt fler sunda röster – personer som gör sin röst hörd trots hot och risk för stigmatisering.
Sportbladet publicerade en artikel med en modig ung friidrotterska för någon månad sedan. Hon tävlade utomlands, och det blev en väldig uppståndelse efter att hon kommit tvåa i en tävling. Hon tävlade i häcklöpning, och år 2019 tävlade hon mot en biologisk man. I artikeln beskrev hon den fullständiga förvirringen, bestörtningen och smärtan när hon inte fick den där platsen som hon hade kämpat för under hela sitt liv.
Hon beskrev också rädslan för att bli stigmatiserad. Hon var rädd för att bli hemskickad till Sverige och för att inte få ställa upp i tävlingar om hon yttrade sina känslor. Hon höll tyst väldigt länge. Det är just den obehagliga delen som jag tycker är exceptionell i det här fallet.
En tid senare valde hon trots allt att i sociala medier posta en bild på prispallen där hon stod som tvåa, med bildtexten: Jag är 2019 års mästare, den snabbaste biologiskt födda kvinnan i loppet. Konsekvensen av inlägget blev en enorm storm av hat. Man skrev att hon var en fruktansvärd människa. Man använde ord som transfob, rasist och homofob, och hon blev också hotad och varnad för att röra sig ensam utomhus, komma till tävlingar och så vidare.
I artikeln sa hon också att man behöver ge tillbaka titlarna till de biologiskt födda kvinnor som faktiskt vunnit sina tävlingar samt ta bort namn och resultat från de biologiskt födda män som tävlat inom kvinnosporten. Hon sa att hon vill att man tar på sig ansvaret och ber om ursäkt, helt enkelt.
Det fanns en massa andra problematiseringar i artikeln, om att unga tjejer tvingas duscha med biologiska män och så vidare. Jag menar i alla fall att fler sunda röster behöver höras när det gäller dessa frågor. Det gäller naturligtvis också oss som politiker, som vi hörde i tidigare inlägg, inte minst ministern, som ansvarar för frågorna.
Om kravet är att transpersoner ska få en egen tävling eller något annat måste regeringen och ministern kunna säga vad de egentligen tycker. Jag vill fråga ministern hur man tänker sig det här framöver. Jag som sverigedemokrat och konservativ ser inga problem alls med att ha en åsikt i den här frågan. Kan socialministern i egenskap av kristdemokrat också ha en åsikt i frågan, även om idrottsrörelsen själv bestämmer i realiteten?
Anf. 20 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru ålderspresident! Jag har redogjort för de allmänna utgångspunkterna här. Det gjorde jag inte bara i största allmänhet, för att man inte vågar säga något annat, utan det gjorde jag därför att det är detta som vägleder oss i arbetet gentemot Riksidrottsförbundet, som är fritt och självständigt i Sverige. Det är de som utformar tävlingsregelverken. Om man vill ha det på ett annat sätt kan man förstås driva det.
Jag ser att det i grunden handlar om en kompetensfråga. Vi har 72 specialidrottsförbund, som naturligtvis är de som är bäst lämpade att bestämma vilka tävlingsbestämmelser som i detalj ska gälla för de olika sakerna, eftersom det också skiftar mellan idrotter vad som är relevant och inte.
Som jag sa är det viktigt att reglerna upplevs som rättvisa av alla som deltar och att kvinnor och män kan delta på lika villkor. Vi välkomnar också att idrottsrörelsen både nationellt och internationellt uppmärksammar dessa frågor och arbetar aktivt med att utveckla tydliga regelverk och tävlingsformer som gör att de upplevs som rättvisa och möjliggör lika deltagande för kvinnor och män. Det är ganska rimliga utgångspunkter, tycker jag.
Därutöver är det rimligt att idrottsförbunden själva utformar sina tävlingsregelverk. Om politiker ska göra detta i detalj tror jag att risken är att det blir ett sämre regelverk, helt enkelt. Det handlar om hur man ser på idrottens självständighet och idrottens självständiga möjlighet till organisering.
Anf. 21 Sara Gille (SD)
Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna kommer alltid att försvara kvinnors rätt till rättvisa förutsättningar. Vi gör inte detta för att det är obekvämt, utan vi gör det för att vi vet att andra just nu sviker kvinnor. Vi gör det för att vi lyssnar på kvinnliga elitidrottare som vittnar om en tystnadskultur, om rädsla och om uppgivenhet. Det är röster som tidigare vågade tala om de orättvisa tävlingsvillkoren, men nu vågar de inte ens ställa frågan om biologisk rättvisa.
Vi har i Sverige byggt ett idrottssystem som påstås vila på frihet och jämställdhet, men i praktiken är det inte längre självklart att kvinnor tävlar mot andra kvinnor. Det är inte längre säkert att den som vinner faktiskt har tävlat på samma villkor. När den biologiska verkligheten ignoreras förlorar hela systemet sin trovärdighet. Då blir damidrott en kuliss.
Regeringen säger att staten inte ska styra idrotten, men staten styr redan. Staten ställer krav på värdegrund och jämställdhet. Då är det inte orimligt att även kräva att kvinnor ska kunna tävla mot varandra och inte mot manlig kroppsstyrka. Staten följer redan upp idrottens värdegrund och hur den tillämpas. Då är det fullt möjligt att också klargöra hur rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor ska gälla.
Fru ålderspresident! World Rugby har visat att kvinnor riskerar upp till 30 procent mer skador i kontaktidrott om de möter spelare med manlig kroppstyp. Det är allvar. Att blunda för den risken är att lämna kvinnors säkerhet åt sidan för ideologisk bekvämlighet.
En Sifoundersökning från 2022 visade att två tredjedelar av svenskarna inte tycker att personer som har genomgått manlig pubertet ska få tävla i damklasser. Bland kvinnorna är motståndet ännu starkare, och det är inte ett marginellt perspektiv. Det handlar om intensiv förståelse av rättvisa.
Vi har dessutom genom FN:s kvinnokonvention förbundit oss att säkerställa kvinnors möjlighet att utöva idrott på lika villkor. Det är en juridisk skyldighet. Den gäller också när det blåser. Då kan vi inte backa undan när just de villkoren utmanas. Andra länder vågar agera – detta visar att det går.
World Athletics, Fina, UCI och World Rugby, som jag nämnde tidigare, har inte gett upp sin värdegrund. De har försvarat den. Vad vi i Sverige behöver är en nationell linje som tydligt säger att kvinnors idrott inte får offras för politisk korrekthet, att rättvisa inte är något som vi kompromissar bort och att mod är viktigare än medial popularitet.
Fru ålderspresident! Det här handlar inte om makt. Regeringen har redan verktygen. Det handlar om vilja. Det handlar om att våga säga att vissa saker inte är förhandlingsbara. Kvinnors rätt att tävla mot andra kvinnor är helt enkelt en av dem.
Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern: Vidtar ministern åtgärder för att säkerställa att de krav på jämställdhet som redan ställs på idrottsrörelsen också omfattar rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor på elitnivå?
Anf. 22 Michael Rubbestad (SD)
Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret och för inlägget i debatten!
Sverigedemokraterna lade i oktober förra året fram ett yrkande, alltså ett förslag för riksdagen att ta ställning till, om att ”män som identifierar sig som kvinnor inte ska få dra fördel av sin biologiska kroppsbyggnad i tävlingar mot biologiska kvinnor” och att ”tillträdet till könsspecifika anläggningar bör regleras för att skydda integriteten för alla individer”. Detta förslag röstade vi sedan om i kammaren så sent som den 12 mars i år, alltså bara för ungefär en månad sedan. Alla andra partier i riksdagen, inklusive regeringspartierna och det parti som statsrådet själv företräder, sa nej till vårt förslag. Man vill alltså inte hindra biologiska män från att delta i kvinnoidrotten, och man vill inte begränsa tillträdet till områden avsedda för kvinnor till endast kvinnor. Detta gör man med hänvisning till att det är någonting som idrottsrörelsen får hantera själv.
Men som vi har hört i tidigare inlägg har de som markerat och sagt att detta inte är rättvist eller förenligt med de övergripande jämställdhetspolitiska målen i Sverige – alltså att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, möjligheter och förutsättningar – fått höra att de är transfober, rasister eller andra skällsord. Här måste regeringen sätta ned foten och ge det stöd som behövs. Regeringen måste våga markera att det självklart är okej att kvinnor ska få tävla på samma villkor som män och att det ska vara samma oavsett kön.
Regeringen måste sätta ned foten, för vi ser att idrottsrörelsen inte klarar detta, för så fort någon har sagt någonting om detta får den personen utstå ganska mycket hat, hot och press.
Jag undrar helt enkelt: Hur är det förenligt med regeringens jämställdhetspolitiska mål att inte stå upp för de kvinnor som skriker efter hjälp?
Anf. 23 Angelika Bengtsson (SD)
Fru ålderspresident! Vi talar i dag om en väldigt liten grupp transpersoner som tävlar inom idrotten. Man kan fråga sig varför man ska ändra ett regelverk som ska gälla denna lilla grupp. Är det rättvist? Jag tycker inte det.
Jag tycker att man ska tävla på lika villkor. Det är därför vi har den här debatten. Regelverk kommer, som statsrådet nämnde i svaret, ofta från internationell nivå. Just därför borde politiken även visa var man står i sakfrågan. Här borde Sverige vara tydligt. Det tycker jag inte att vi i Sverige är i dag, och jag beklagar det.
Min fråga är därför: Varför vägrar regeringen att vara tydlig i den här frågan? Vad är man rädd för? Idrottsrörelsen kommer fortsatt att vara fri, även om Jakob Forssmed sätter ned foten och säger vad han verkligen tycker. Varför ska vi ha en idrottsminister om han inte vågar ta ställning i sakfrågor som kan antas förolämpa vissa eller som kan vara känsliga?
Vi är politiker. Vi måste sätta ned foten någonstans om vi vill ha ett rättvist regelverk.
Anf. 24 Alexander Christiansson (SD)
Fru ålderspresident! Som jag nämnde i mitt tidigare anförande har vi sett denna rörelse under lång tid. Den har gått för långt – det menar man på många platser runt om i världen. Vi ser det på olika sätt. I förra veckan slog högsta domstolen i Storbritannien fast att jämställdhetslagens definition av ”kvinna” ska baseras på biologiskt kön. Det är en viktig milstolpe i det arbete som nu pågår. Det sker efter att kvinnorörelsen i Storbritannien har utkämpat en lång politisk kamp för rättvisa och biologisk vetenskap.
Man behöver naturligtvis klargöra tydliga sanningar. Det konstiga i det man brukar kalla den postmoderna ideologin är att en objektiv sanning egentligen inte finns, utan allting är baserat på känslor.
Ministern skriver i sitt svar: ”Frågan om könstillhörighet och biologiskt kön i relation till tävlingsidrott är komplex, och dess relevans varierar mellan olika idrotter.” Men precis som vi hörde tidigare skulle politiken träda in om det skulle bli enorma orättvisor och människor skulle fara illa på olika platser. Det är vårt arbete som politiker – kanske för att opinionen säger det, kanske för att medborgarna gör sin röst hörd. Men jag menar att det är bättre att vi politiker föregriper detta än att vi blir förbigångna.
Att relevansen varierar mellan olika idrotter är självklart. Men hur kan det vara komplext att biologiska män tillåts tävla mot biologiska kvinnor i idrott på elitnivå? Jag förstår inte hur det är komplext. Jag skulle önska att ministern kunde förtydliga det.
Anf. 25 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru ålderspresident! Som jag redan har konstaterat i den här debatten är det tydligt från regeringens sida att bidraget till idrotten ges under förutsättning att flickor och pojkar respektive kvinnor och män får lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet – det är viktigt. Det gäller naturligtvis – för att svara på Sara Gilles fråga – även för elitverksamhet att det ska vara på det sättet. Men det är också rimligt att de respektive idrottsförbunden i detalj utformar detta och att de sedan rapporterar tillbaka till regeringen hur de arbetar med dessa frågor.
Jag konstaterar att många förbund arbetar aktivt med de här frågorna. Sara Gille och flera andra debattörer lyfter själva World Athletics arbete eller Svenska Friidrottsförbundets arbete, för den delen, kring dessa frågor.
Att man inte i detalj skulle vilja reglera 72 idrottsförbund och exakt hur de ska förhålla sig till sina egna tävlingsregelverk handlar inte om någon postmodern ideologi. Det handlar om praktisk klokskap och kompetens – vem som är bäst på att avgöra vad som är relevant för de olika idrotterna för att kvinnor och män ska kunna delta på lika villkor.
Frågor tillbaka till debattörerna blir då: I hur många månader ska man ha haft en låg testosteronnivå, till exempel? Vem ska avgöra det? Ska politiker gå in och detaljreglera detta? Jag tror att det är dåligt. Jag tror att det är bättre att idrottsförbunden själva gör detta under de grundläggande premisserna om att värna rättvisa tävlingsvillkor och lika möjligheter för kvinnor och män att delta i idrott.
Anf. 26 Sara Gille (SD)
Fru ålderspresident! Kvinnliga elitidrottare som uttrycker oro för orättvisa tävlingsvillkor möts ofta av misstänkliggöranden. Att kvinnor i dagens Sverige känner att de inte ens kan uttrycka oro för orättvisa tävlingsvillkor utan att bli kallade transfobiska eller omoderna är ett misslyckande för hela det offentliga samtalet. Det räcker inte att peka på yttrandefriheten som en juridisk princip. Den måste också fungera i praktiken.
Ministern säger att idrotten ska vara trygg och demokratisk. Men en verklig demokrati kräver att även obekväma åsikter får höras utan att individer riskerar sin karriär. Det ska vara fullt legitimt att påpeka att det finns en biologisk skillnad som påverkar tävlingarnas utgång. Det ska inte krävas mod att säga det uppenbara.
Fru ålderspresident! Folkvalda har ett särskilt ansvar att faktiskt säga ifrån. Vi måste försvara dem som inte längre vågar tala. Vi måste sätta gränser för vad ett rättvist idrottssamhälle faktiskt innebär. Det handlar inte om att ställa grupper mot varandra. Det handlar om att säga att kvinnors plats i idrotten inte får vara förhandlingsbar.
Jag hoppas ändå att regeringen är redo att ta den uppgiften på allvar innan fler vänder ryggen åt en idrott som inte längre står upp för dem.
Jag skulle vilja avsluta mitt sista inlägg med att fråga ministern: Vad gör regeringen för att säkerställa att kvinnliga elitidrottare som uttrycker oro i den här frågan inte tystas eller riskerar repressalier inom sina förbund?
Anf. 27 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru ålderspresident! Jag noterar återigen att jag inte fick något svar om vilka testosteronnivåer man ska ha haft – och under hur lång tid – för att räknas som det ena eller det andra eller för att kunna delta i tävlingar och så vidare. Det säger väl någonting om svårigheten för politiker att gå in och avgöra detta. Det är bättre att förbunden bestämmer vilka regelverk som krävs utifrån respektive idrott. Det handlar om hur man ska värna att kvinnor och män kan delta på lika villkor och under rättvisa förhållanden i idrott.
Jag konstaterar i mitt svar och i den här debatten att flera förbund arbetar mycket aktivt med de här frågorna. Man värnar dam- och herrklasser på olika sätt just för att värna rättvisa och möjligheten för kvinnor och män att delta under lika och bra förutsättningar som upplevs som rättvisa av alla. Det tycker jag är bra, och jag tycker att det är bra att man utformar reglerna utifrån de respektive förbundens förutsättningar.
Jag konstaterar att regeringens ingång i de här frågorna handlar om att värna jämställdhet och att värna möjligheten för kvinnor och män att delta i idrott. Vi ställer också krav på att idrotten ska rapportera tillbaka till regeringen hur man arbetar med detta.
Jag konstaterar också att det inte är regeringens uppfattning att vi i detalj ska styra över respektive idrottsförbunds egna tävlingsbestämmelser. Det görs bäst av dem som bäst känner till förutsättningarna – det handlar om att värna lika och rättvisa förutsättningar för idrott.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.