rättssäkerheten och egendomsskatterna

Interpellation 2002/03:91 av Landgren, Per (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2002-12-09
Inlämnad: 2002-12-09
Besvarad: 2003-01-23
Sista svarsdatum: 2003-01-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 9 december
Interpellation 2002/03:91
av Per Landgren (kd) till finansminister Bosse Ringholm om rättssäkerheten och egendomsskatterna

Så fort fastighetsskatten kom på tal under valrörelsen hänvisade såväl statsministern som finansministern till en sittande utredning. Det gavs sken av att en statlig kommitté arbetade på högvarv. Alla de problem, för att inte säga övergrepp, som fortlöpande pågår på grund av arvsbeskattningen, den årliga fastighetsbeskattningen och förmögenhetsskatten, kunde bekvämt avföras från dagordningen. Utredning pågår. Utredningen behöver arbetsro. Men först nu i vinter inleder utredningen sitt egentliga arbete. Förutom skatt på fastigheter ska även förmögenhetsskatt, arvsskatt och gåvoskatt utredas på nytt.

Deklarationerna för fastighetstaxeringen har under hösten lämnats in och småhusägare i storstads- och skärgårdsområdena har med en blandning av häpnad, förtvivlan och vrede fått klart för sig att de kommer att utsättas för en synnerligen kännbar beskattning. I november började skattemyndigheten syna taxeringsförslag och allmänna fastighetsdeklarationer. Den statliga myndighetens frågor var detaljerade och ingående. Det var som om fogden själv gick in i våra hus och kontrollerade hur bra vi har ordnat det för oss själva. Ju bättre, desto högre skatt. Nu skriver många såväl förtvivlade som arga fastighetsägare till riksdagsledamöter och intygar hur rättsvidrigt skatterna på fastigheten slår. Fastighets- och förmögenhetskatterna tar inte hänsyn till bärighet, till likviditet, till ägandet, till likabehandling över landet. De slår blint och obarmhärtigt.

Att många småhusägare faktiskt har överraskats, beror nog på att folk i allmänhet fortfarande utgår från att Sverige är en rättsstat och att medborgarna är garanterade en rättvis och anständig behandling. Värst drabbade är de småhusägare som under lång tid och med stora uppoffringar för familjen har betalat av lånen på sina hus. De träffas nu av den sammanlagda tyngden av såväl fastighetsskatt som förmögenhetsskatt. Dessa småhusägare är dessutom ofta pensionärer, vilket innebär att de har betydligt lägre inkomster än tidigare och inte möjlighet till några extrainkomster. Den begränsningsregel som det ofta hänvisas till hjälper naturligtvis en del, men är samtidigt ett tydligt tecken på att det är något allvarligt fel.

Många har sagt det nu, men det måste sägas igen: Taxeringsvärdena i storstads- och skärgårdsområdena har i år chockhöjts, i skärgårdsområdena till och med tredubblats. För en högst vanlig villa kan taxeringsvärdet i Stockholmsområdet och längs västkusten uppgå till mellan tre och fyra miljoner, och liknande höga värden kan noteras för fritidshus i Stockholms samt Göteborgs och Bohusläns skärgård. Boendebeskattningen (fastighetsskatt 1 % av taxeringsvärdet, plus förmögenhetsskatt 1,5 %) uppgår därmed upp till belopp som ter sig helt oöverkomliga för drabbade människor.

I det socialdemokratiska folkhemmet har det alltid framhållits att det egna hemmet är en okränkbar social rättighet och att staten genom ekonomisk styrning på såväl makroekonomisk nivå som individnivå ska underlätta för människor att skaffa sig ett eget hem. På Sveriges väldiga geografiska yta är detta en möjlig vision. Men hur stämmer detta med att pensionerade tjänstemän, lärare, arbetare med flera nu inte har någon chans att behålla sina hem och fritidshus, som de har förvärvat med egna, redan hårt beskattade medel? Vad är det som händer i Sverige när vanliga hyggliga medborgare och lojala skattebetalare behandlas på detta sätt? Fastighetsskatten försvårar eller rentav omöjliggör ju för vanliga låginkomsttagare att äga eget hus eller sommarstuga? Ska villa och sommarstuga bara vara förunnat höginkomsttagare.

Var det enbart en taktisk manöver att före valet tillsätta en utredning? Detta har lugnat många oroliga, som tror att saken i och med detta kommer att ordna sig och att beskattningen kommer att läggas på en rimlig nivå. Men att frågan förvisats till en utredning kan i stället bli förödande för många.

Några regeländringar kan nämligen inte förväntas förrän om flera år. Alla förändringar ska dessutom vara kostnadsneutrala enligt direktiven. Utredningen ska redovisa sitt förslag före nästa årsskifte och därefter ska det skickas på remiss till berörda myndigheter och organisationer. Om remissutfallet är positivt ska regeringen besluta om en proposition till riksdagen, därefter ska Lagrådet yttra sig över propositionen och sedan tar riksdagsbehandlingen vid med motioner och utskottsbetänkande. Om allt detta går i den takt som det brukar tar det mellan två och tre år.

Borde inte därför fastighetsskatten omedelbart frysas och i avvaktan på utredningens arbete och lagändringar beräknas på taxeringsvärdena för taxeringsåret 2000, det vill säga i praktiken samma värden som vid den senaste allmänna fastighetstaxeringen 1996. Detta är det enda rättvisa och rimliga med hänsyn till de orimliga konsekvenser fastighets- och arvsskatten får för många.

Med hänvisning till det anförda vill jag ställa följande fråga till finansminister Bosse Ringholm:

Vilka åtgärder avser finansministern att vidta på kort sikt under utredningens arbete för att se till att människor inte ska tvingas sälja sina hus på grund av fastighetsskatten, förmögenhetsskatten, arvsskatten och de höjda taxeringsvärdena?

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:91

Webb-tv: rättssäkerheten och egendomsskatterna

Protokoll från debatten

Bosse Ringholm (S)

Anf. 26 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! I mitt första inlägg räknade jag upp de saker ni har gjort. Det är bra. Det var den gemen- samma grunden för att om möjligt attackera de pro- blem som så många människor upplever under tiden i väntan på ytterligare förbättringar. Det gäller dem som just nu och förra året har drabbats av "likviditetsproblemen", det vill säga de har inte råd, pengar, att betala skatt om de inte säljer sitt hus. Det är den situationen som jag vill att finansministern ska säga något om. Vi har även förslaget, som också Gunnar Andrén var inne på och som Egendomsskattekommittén lade fram i fredags, att arvsbeskattningen för sambor och gifta ska gälla från den 1 juli och inte från och med årsskiftet. Man skulle i och för sig kunna diskutera 2002. Det var då effekterna blev så kännbara och då tragedierna utspelades. Om nu regeringen lägger fram ett sådant förslag - vilket jag vid närmare eftertanke inte tror - skulle det kunna bli så absurda problem att människor tvingas - fast det går inte, och det låter hemskt att säga - att försöka planera sitt döende. Det blir en sådan absurd konsekvens. Förbättringen med att säga att förslaget gäller retroaktivt är att påbudet har gått ut. Då är det ett fait accompli. Sedan kan vi i och för sig diskutera 2002. Jag kan förstå att där finns andra aspekter och svårigheter. Retroaktiviteten från detta års början är en utsträckt hand från mitt och flera andra partier - vi skulle kunna gå ihop om detta. Fru talman! I början av finansministerns anföran- de tog han upp den bärande principen, det vill säga att fastighetsbeskattningen är en del av kapitalinkomst- beskattningen. Det är en intressant konstruktion som det fanns en enighet om vid 90-talets början. Men frågan är om den höll då rent intellektuellt eller lo- giskt och om den håller nu. Om fastighetsbeskatt- ningen är en del av kapitalinkomstbeskattningen ska det vara tal om en inkomst. Men var finns inkomsten för villaägarna, för dem som har en fastighet? Den finns inte i reda pengar. Finns den inte i reda pengar hamnar vi i situationer då dina partikamrater med kåkar på fel ställen inte har likvida medel. Så tvingas de därifrån. Att hänvisa till att det är något bra bara för att det var en borgerlig regering eller att ni kom överens om detta med Wibble imponerar inte på mig. I sak är det en konstig konstruktion. Jag uppskattar att direktiven - till skillnad från Östros direktiv när han var skatteminister - ger oss fria händer att pröva även denna del. Det är bra. Jag gillar däremot inte att statsministern - men det står inte för finansministern - i det offentliga samtalet med Fichtelius inför valrörelsen - det som vi alla fick se och ta del av - sade att fastighetsskatten fortsatt ska vara en skatt som följer med utvecklingen av fastighetspriserna. Det var det löfte han kunde ge på fastighetsområdet. Det är bra om finansministern bestämmer detta och inte uppfyller det löftet.

Per Landgren (Kd)

Anf. 27 Per Landgren (Kd)

Fru talman! Först tar jag upp arvsbeskattningen. Jag lade märke till att finansministern inte hade några synpunkter på när ikraftträdandet skulle ske. Men jag kan skicka med synpunkten att det kan vara en idé att överväga detta. Ett dödsfall i en familj, mellan makar, är en sådan omvälvande företeelse att just beskatt- ningsfrågorna inte bör vara en ytterligare börda. Då kan det vara idé att visa stor sympati - och det kan inte vara någon stor statsfinansiell fråga. Låt mig sedan ge regeringen ett stort erkännande för att man har gjort många saker när det gäller att sänka fastighetsbeskattningen på olika områden. Men därtill har man varit nödd och tvungen. Taxeringsvär- dena har drivit upp beskattningen till helt orimliga nivåer. Det var en intressant formulering när finans- ministern sade att med de nya förslagen ska den av fler upplevas som rimlig. Det måste betyda att många upplever dagens fastighetstaxering som orimlig.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 28 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Jag kan upprepa det jag sade. Finansministern tog upp den kastade handsken vad gäller kapitalinkomstbeskattningen, det vill säga den principiella grunden för fastighetsbeskattningen. Jag vore tacksam om jag fick höra ett svar. Vad är det logiska med detta när det inte finns någon inkomst i reda pengar att beskatta? Den finns inte. Man säger i utredningssammanhang att det är en fiktiv inkomst. Fiktiv kommer av fingere på latin. Det betyder att den är påhittad. Den finns inte. Hur försvarar man att ha en beskattning på en inkomst som inte finns? Jag hoppas att finansministern går upp i talarsto- len. Jag blev lite förvånad när jag inte fick någon respons på det andra, och därför upprepar jag detta. Fru talman! Min interpellation handlade om vad som händer med alla dessa människor under mellan- tiden. Det fick jag inte heller något svar på. Jag vet att ni har chansen redan nu efter remissomgången. Jag tror och hoppas att så många remissinstanser som möjligt ska påpeka just behovet av en retroaktivitet till årsskiftet även vad gäller arvsbeskattningen av äkta makar och sambor. Det är inte bara logik, fru talman, utan också hjärta i detta. Det är två saker jag ser som absolut viktigast och som jag hoppas att jag får svar på, nämligen den principiella frågan om fastighetsbeskattningen som kapitalinkomstbeskattning och frågan om dem som riskerar att tidsmässigt falla mellan stolarna - vilket själva interpellationen faktiskt gällde.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 29 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Den dåvarande borgerliga regeringen i början av 90-talet och Folkpartiets finansminister Anne Wibble hade naturligtvis en klar tanke när man föreslog principen för nuvarande fastighetsbeskatt- ning. Tanken är inte på något vis märklig. Om vi har andra typer av värden ska de beskattas så likformigt som möjligt. Om man skulle undanta fastigheter från varje form av beskattning och säga att det är en form av kapital som inte behöver beskattas, skulle man defi- nitivt bidra till att driva upp priserna på fastigheter. Det tycker jag en del har lyckats ganska bra med ändå under senare tid utan att kristdemokrater och andra borgerliga dessutom försöker få i gång prisutveck- lingen i ännu högre utsträckning än vad vi har sett under senare tid. Därför är det rimligt att om man har en kapitalinkomstbeskattning att försöka hitta likfor- migheten, oavsett om det är värdepapper, fastigheter eller något annat. Många som har fastigheter har lån, inte minst unga familjer, och de är angelägna om den avdragsrätt de har för sina lån. Då är det rimligen fråga om en kapitalinkomstbeskattning, som ska fungera åt båda hållen - det gäller inte bara det som är förmånligt, utan man har också en rätt och en skyl- dighet i en samlad kapitalinkomstbeskattningsbild. Jag tror att det är viktigt att vi också inser att det finns möjligheter att ha en kapitalinkomstbeskattning på fastigheter och annat som är likformig, men att vi naturligtvis måste göra någon form av anpassning om det visar sig att vi får en för snabb prisutveckling. Jag vill inte bidra till en ännu snabbare prisutveckling, som interpellanten uppenbarligen vill göra.

Per Landgren (Kd)

Anf. 30 Per Landgren (Kd)

Fru talman! Anna Grönlund har frågat mig om jag avser att arbeta för att få till stånd en förändring i den riktning som Skollagskommittén föreslår avseende etablering av enskilda förskolor. Skollagskommittén lämnade sitt betänkande i de- cember 2002. Kommitténs förslag innebär viktiga vägval för stora delar av utbildningsväsendet, inklu- sive förskolan. Avsikten är att förslagen ska remitte- ras under våren 2003. Remissinstansernas synpunkter kommer att tillmätas stor betydelse. När en proposi- tion kan lämnas till riksdagen är ännu för tidigt att säga. Jag avser inte att föregripa den process som be- handlingen av utredningsförslaget innebär, genom uttalanden i riksdagens kammare i de olika frågor som tas upp i betänkandet. Rent allmänt kan dock sägas att enskild förskole- verksamhet och skolbarnsomsorg har blivit vanligare under 1990-talet och fortsätter att öka. Sammantaget fanns 80 900 barn i enskilda förskolor, familjedag- hem och fritidshem år 2001, vilket är ungefär 7 200 fler barn jämfört med året innan. Detta innebär att 17 % av barnen som var inskriv- na i förskolan gick i en enskild förskola, 40 % av dessa i ett föräldrakooperativ och knappt 30 % i en bolagsdriven förskola. Enskilda förskolor finns i dag i 226 av landets 289 kommuner. Omfattningen av enskilda förskolor och fritidshem är alltså väsentligt mycket större än till exempel de fristående skolorna. Enligt skollagen är det kommunen som ger till- stånd till den som yrkesmässigt vill driva en förskola eller ett fritidshem. Krav på kvalitet och säkerhet måste vara uppfyllda. Kommunen har också till- synsansvaret för verksamheten. Bidrag till enskild verksamhet bör av kommunen lämnas med ett belopp per barn som inte oskäligt avviker från kostnaden per barn i motsvarande kommunal verksamhet. Maxtaxan gäller i såväl kommunal som enskild förskoleverk- samhet och skolbarnsomsorg. De enskilda förskolorna har således vuxit fram i nära samverkan med kommunerna. Tillsynen av den enskilda förskoleverksamheten och skolbarnsomsor- gen är viktig, eftersom det gäller känsliga miljöer för små barn, oftast organiserade i små enheter. Förut- sättningarna för kommunen att utöva en sådan tillsyn är givetvis bättre genom den överblick och närhet som finns i kommunen än om till exempel Statens skolverk fick denna uppgift. För att ytterligare stärka tillsynen av den ökande mängden enskild förskoleverksamhet och skol- barnsomsorg kommer dock Skolverket från och med i år att i sin instruktion få ansvar för tillsynen över kommunernas egentillsyn av enskild verksamhet. Enskilda förskolor och fritidshem med olika in- riktning bidrar till den mångfald som präglar den svenska barnomsorgen och som bland annat OECD särskilt uppmärksammade i sin utvärdering av för- skoleverksamheten i Sverige. Verksamheterna be- drivs i olika former, såsom förskola, fritidshem, fa- miljedaghem, öppna verksamheter, nattomsorg, för- äldrakooperativ och personalkooperativ. Såväl inom den kommunala som inom den enskilda verksamhe- ten finns förskolor som satsar på ekologi, IT, bild, musik eller använder Reggio Emilia-inspirerad peda- gogik eller Waldorf- och Montessoripedagogik. För- skolans läroplan ger stort utrymme för personalen att själv lägga upp den pedagogiska verksamheten så att den blir anpassad till barns behov och förutsättningar. Min uppfattning är att vi har en förskola att vara stolta över när det gäller mångfald och valfrihet.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 31 Gunnar Andrén (Fp)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Lena Hallengren för svaret, även om jag givetvis hade önskat att biträdande utbildningsministern hade varit lite mer tydlig i sitt svar. Men jag förstår att det kan finnas problem med det, i den tid som vi just nu be- finner oss i. I vissa avseenden tycker jag att svaret är mycket glädjande. Mångfalden och valfriheten inom försko- lans värld ökar i Sverige. Antalet barn i alternativa förskolor ökar från år till år. Om jag har räknat rätt är det bara 63 av landets kommuner som inte har något slags alternativ inom förskolan. Det är positivt, både för föräldrar och för barn, som får valfrihet och alter- nativ. Men det är också positivt för förskolepersona- len, som ges möjlighet att förverkliga pedagogiska visioner och idéer. Jag tror att den alternativa förskolan har kommit för att stanna i princip i hela Sverige. Föräldrar som har haft valfriheten och som har valfriheten att själva välja mellan kommunal och alternativ barnomsorg känner det som en styrka att de kan välja. Personal som har möjlighet att bestämma om han eller hon vill jobba åt kommunen eller en enskild entreprenör, starta eget eller driva kooperativ får en större möjlig- het att växa och förverkliga sina pedagogiska idéer. Kort och gott: Alternativ förskola är bra. Jag kan i Lena Hallengrens svar ana att även hon tycker att det är korrekt att det finns mångfald. Hon lyfter också fram att OECD särskilt har uppmärk- sammat det vid en utvärdering av förskoleverksam- heten i Sverige. Det är bra att mångfalden finns brett, över hela fältet av förskolor, såväl kommunala som förskolor i annan driftsform. Jag vågar påstå att den här utvecklingen aldrig hade kommit om den kommunala förskolan inte hade fått konkurrens. Att det finns flera förskolor som föräldrar och barn kan välja mellan gör att pedagogi- ken och förskolans innehåll finslipas och att nya, ännu inte etablerade pedagogiker växer fram. I de 63 kommuner som inte har alternativ förskola utan där den kommunala förskolan har monopol är det säkerligen så att de pedagogiska inriktningarna och förskolans innehåll i mycket liten utsträckning präglas av den mångfald som återfinns i stora delar av landet. Åtminstone säger min personliga erfarenhet det. Vi har i dag en lagstiftning som lämnar till kom- munledningarnas godtycke att bestämma om alterna- tiva förskolor ska etableras. Det är egentligen det som den här interpellationen handlar om. Det skiljer väl- digt mycket i lagstiftning vad gäller friskolor och alternativ barnomsorg. Jag tycker att det vore rimligt att samma lagstiftning gällde förskolor som friskolor. Entreprenörer som vill starta förskoleverksamhet är i dag helt beroende av kommunledningens inställning till alternativa förskolor. Den här skillnaden i lagstift- ning medför att kommunledningarna i de fall där de vill motverka valfrihet för medborgarna kan sätta sig i vägen för alternativa förskoleetableringar. Jag antar att de 63 kommuner där det inte finns alternativa förskolor har ägnat sig åt precis det. Självfallet ska det finnas ett bra regelverk, som de alternativa förskolorna såväl som de kommunala ska följa. Jag tycker att det är bra med förändringen att Skolverket har fått ett ökat ansvar för att se över det här. I och med det här tycker jag också att lagstiftning- en på hela området borde ses över. Det vore rimligt att samma principer gällde för etablering av förskolor och skolor. På så sätt tror jag att vi kan få en förskola med stor mångfald och god kvalitet. Lena Hallengren avslutar sitt svar med att säga att vi har en förskola att vara stolta över. Men efter att ha sett LO:s affischer under valrörelsen undrar jag: Är du både stolt och nöjd?

Per Landgren (Kd)

Anf. 32 Per Landgren (Kd)

Fru talman! Anna Grönlund började sitt anförande på ett positivt sätt, när hon sade att vi ska ta hänsyn till remissinstanserna. Jag hoppas att Anna och jag kommer att ha anledning att föra diskussionen vidare. Jag har för avsikt att invänta remissinstanserna. Det här är en väldigt stor fråga, och det är inte så enkelt som det många gånger kan låta. Jag blir ändå lite bekymrad när jag hör Folkparti- ets resonemang om förskolan, som jag tycker har ett väldigt ekonomistiskt perspektiv. Man talar om drif- tiga entreprenörer som ska ut och driva verksamhet och kvittera ut bidrag enligt ett pengsystem. Jag har en annan syn på förskolan. För mig är för- skolan huvudsakligen till för barnens skull, inte för entreprenörerna. Barnperspektivet måste vara det som står i centrum. För mig är inte detta en näringspolitisk fråga, som handlar om att alla som har intresse och behov ska starta en förskola och utkvittera kommu- nala medel för detta. Jag vill att varje barn ska ha rätt att gå till en för- skola med hög kvalitet och välutbildad personal, och där ska varje barn mötas utifrån sina behov. De ska få omsorg. De ska få en stimulerande pedagogisk verk- samhet. För mig handlar inte mångfald om driftsform. För mig handlar mångfald om så mycket annat, som jag nämnde i mitt svar. Det handlar om olika pedagogiker som man använder, om olika inriktningar, som miljö och IT. Det handlar om kooperativ och så vidare. Jag vägrar acceptera en syn där barnet ses som en kund med en peng där initiativet tas av entreprenörer med vinst som främsta drivkraft. Vinsten får inte stå i centrum för en förskola. Men jag vill gärna se peda- gogiska alternativ, olika sätt att arbeta, olika inrikt- ningar. Gör inte detta till en näringspolitisk fråga om vilka bolag som ska ha rätt att etablera sig och kvitte- ra ut skattepengar! Anna Grönlund frågade om jag var stolt och nöjd. När det gäller mångfalden och valfriheten är jag fak- tiskt både stolt och nöjd över den förskola som vi har i dag. 17 % av alla barn går alltså i en enskild för- skola, och det är en stor del. Jag säger inte att det är en för stor del. Det kan säkert bli fler i många kom- muner, och i andra kommuner kanske det ska bli lite färre. I Täby finns till exempel inga kommunala för- skolor att välja mellan, så valfriheten är lite varieran- de. Jag sätter ett stort värde på en mångfald i försko- lan och en verklig valfrihet för föräldrarna, men jag tycker att Folkpartiet har fastnat i en lite märklig diskussion där organisationsformen är en huvudfråga för den pedagogiska utvecklingen. Jag tror inte att de flesta föräldrar väljer mellan aktiebolag, förening eller del av en kommunal förvaltning, utan de väljer snarare pedagogisk inriktning för sina barn.

Bosse Ringholm (S)

Anf. 33 Bosse Ringholm (S)

Fru talman! Det verkar faktiskt som att jag och Lena Hallengren är rörande överens, fast jag tror att vi pratar runt varandra. Jag tycker inte att det här handlar om näringspolitik, utan det handlar om att få en god kvalitet på förskolan och dessutom om att se till att de som faktiskt arbetar inom förskolan får möjlighet att utveckla idéer. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är formen utan innehållet och perso- nalens möjlighet att forma sin egen verksamhet som är det väsentliga. Problemet i dag, som jag ser det, är att den kom- munala förskolan ibland kan vara hindrande. Försko- lepersonal som exempelvis jobbar på olika kommu- nala förskolor som har en idé om hur de vill jobba tillsammans hindras av den kommunala strukturen. Och i de här 63 kommunerna, där det faktiskt inte finns någon valfrihet för föräldrar, finns det förmod- ligen inte heller någon valfrihet för förskolepersona- len. De som sitter vid makten i kommunledningarna där motverkar de här driftiga entreprenörerna som vill starta sin verksamhet, och det tycker jag är väldigt tråkigt. Det gör att förskolan får en sämre kvalitet, och det gör att mångfalden minskar. För att uppmuntra de här entreprenörerna och öka kvaliteten och mångfalden vore det rimligt att tillåta de förskolor att etableras som faktiskt följer lagstift- ningen och som säger att de ska arbeta efter läropla- nen, och de borde också få de nödvändiga resurserna för att bedriva verksamheten. Vi vet att det är fullt möjligt att starta en alternativ förskola i dag, men man får inte kommunala resurser. Jag tycker att det är fel om det här ska bli en plånboksfråga. Lena Hallengren var lite grann inne på det här med förskolepeng. Jag tycker att det är ganska bra. Jag tycker inte att den utveckling som vi har i Täby kommun, där det inte finns någon kommunal barn- omsorg, är särskilt bra. Men jag tycker inte heller att den utveckling som vi exempelvis kan se i Luleå kommun, där det bara finns kommunal barnomsorg, är önskvärd. Det bästa vore att föräldrarna får en förskolepeng som är lika för alla barn. Då kan de utnyttja den oavsett om de väljer en förskola som drivs i kommunal regi eller om man väljer en förskola som drivs i alternativ regi. Det här garanterar kvali- teten inom förskolan, eftersom en förälder som inte är nöjd med den förskola som hon eller han har valt enkelt kan byta förskola. Det ger helt enkelt föräld- rarna mer makt samtidigt som förskolorna får en tydlig signal om att det inte går att fuska med kvali- teten. Jag tycker att en förskolepeng på en statlig nivå skulle vara ett bra sätt att lösa den här problematiken, som finns kring diskussionen om alternativa försko- lor. Man skulle också komma till rätta med kvalitet- saspekten. Jag skulle vilja fråga Lena Hallengren hur hon ställer sig till införandet av en sådan peng.

Intressenter

Frågeställare

Per LandgrenKristdemokraterna

Besvarad av

Bosse RingholmSocialdemokraterna