Rätt till dödshjälp
Interpellation 2008/09:170 av Danielsson, Staffan (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-11-28
- Anmäld
- 2008-12-01
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-12-08
- Sista svarsdatum
- 2008-12-12
- Besvarad
- 2009-01-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 28 november
Interpellation
2008/09:170 Rätt till dödshjälp
av Staffan Danielsson (c)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Förr ansågs självmord vara ett svek mot samhället och mot Gud. Den som tog sitt liv fick inte vila i vigd jord. För några år sedan fick en oerhört svårt handikappad person i Italien, som bara kunde blinka med ögat, hjälp med att sluta sitt liv. Katolska kyrkan, för vilken ett för tidigt slut är en synd, tillät inte denne svårt sjuke person en kristen begravning efter hans bortgång.
I dag lever sex miljarder människor här på jorden. Vi lever allt längre och kan bota allt fler sjukdomar.
Den som nalkas slutet av sitt liv och lider svårt, är svårt sjuk eller mycket gravt handikappad och själv vill somna in – ska detta under noggrann uppsikt kunna tillåtas, eller ska det förbjudas och vara ett brott eller en synd?
Min mening är att en människa i dag ska kunna erhålla dödshjälp om hennes situation är mycket svår, och om hon själv efter stor eftertanke har tagit ett självständigt beslut om detta. Ska verkligen staten i alla lägen förvägra en svårt sjuk människa med svåra plågor hennes yttersta vilja?
Jag har i en motion till riksdagen år 2007 gett konkreta exempel på situationer där svårt sjuka och plågade människor i Sverige och andra länder trots en egen stark önskan om att få slippa plågor och erhålla dödshjälp förvägrats detta. Denna motion kommer under innevarande riksdagsår att behandlas av socialutskottet i december.
Mot bakgrund bland annat av dessa konkreta exempel är min slutsats att Sverige i dag – år 2008 – allvarligt bör överväga en rätt till dödshjälp under noggrant specificerade förutsättningar, och en rätt att skriva ett livstestamente. Genom att fortsätta att totalt förneka dessa möjligheter för människor i svåra situationer tar staten på sig ett stort ansvar. Jag är också fullt medveten om det stora ansvaret för staten, riksdagen och oss ledamöter om vi efter utredning landar i de förslag jag vill ha mycket allvarligt övervägda.
En människa i livets slutskede, eller med svåra plågor och där sjukvården tömt sina resurser, bör under specifika förutsättningar och egen uttalad vilja rimligen ha rätt till dödshjälp. Det är ovärdigt att samhället i sådana fall tvingar en döende människa kvar på plågans bädd eller hänvisar henne till egna initiativ eller till att resa utomlands.
En undersökning som Landstingsförbundet gjorde för ett par år sedan har visat att tre av fyra tillfrågade svenskar var öppna för dödshjälp. Det är angeläget att dagens totala förbudslagstiftning i frågan ses över. En grundlig utredning behövs där bland annat medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga aspekter beaktas.
En arbetsgrupp inom Statens medicinsk-etiska råd föreslog den 20 november i år att en svårt sjuk patient under noggrant specificerade förutsättningar bör kunna erhålla dödshjälp. Det är också uppenbart att läkare i dag regelmässigt tvingas till svåra beslut i detta gränsland om hur länge livet kan eller ska upprätthållas, och även av den orsaken behöver staten bli tydligare i sina regelverk.
Min fråga till socialministern är:
Vilken åtgärd avser socialministern att vidta för att den mycket allvarliga frågan om rätt till dödshjälp under noga specificerade förutsättningar ska utredas?
Debatt
(13 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:170
Webb-tv: Rätt till dödshjälp
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:57 Torsdagen den 15 januariProtokoll 2008/09:57 15 § Svar på interpellation 2008/09:170 om rätt till dödshjälp
Protokoll från debatten
Anf. 98 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Staffan Danielsson har frågat mig vilken åtgärd jag avser att vidta för att den mycket allvarliga frågan om rätt till dödshjälp under noga specificerade förutsättningar ska utredas.
Situationen i livets slutskede kan se väldigt olika ut. Det finns undersökningar som visar att gemensamt för många är att det inte är döden i sig som skrämmer människor utan att det är döendet med smärtor och andra svåra symtom som är skrämmande.
När man talar om livets slutskede och döendet är det viktigt att hålla isär olika faser och olika frågeställningar och begrepp. Detta är nödvändigt för att nyansera bilden.
Statens medicinsk-etiska råd, Smer, som är ett rådgivande organ till regeringen, har i en skrivelse som nyligen överlämnats till regeringen tagit upp frågor kring överväganden i livets slutskede. Det kan finnas anledning att i det här sammanhanget närmare redovisa vilka olika frågeställningar som Smer tagit upp i sitt yttrande.
Smer har urskilt ett antal livssituationer i livets slut som medför svåra avgöranden. Några ryms inom gällande regelverk. Hit hör frågan om att avstå från att inleda livsuppehållande behandling, att avbryta livsuppehållande behandling, att erbjuda palliativ behandling och så kallad palliativ sedering.
Palliativ vård sätts in när läkaren i samråd med övrig vårdpersonal och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet finner att botande behandling inte längre är meningsfull. Den palliativa vården kan bestå av behandling mot smärta, ångest, yrsel, illamående, andnöd och kramper.
Enligt en rapport från Socialstyrelsen år 2006 har den palliativa vården utvecklats och förbättrats under senare år, men det finns fortsatt behov av kompetensutveckling för den personal som arbetar med palliativ vård. I rapporten konstateras också att likvärdig palliativ vård inte kan erbjudas i hela landet.
Målet att kunna erbjuda alla döende en god palliativ vård är således fortfarande långt ifrån uppnått. För att kunna förverkliga målet krävs väl utbildad personal och uppbyggnad av kunskap genom forskning och utvecklingsarbete. Detta är frågor som hör till huvudmännens ansvar.
Palliativ sedering innebär att patientens medvetandegrad sänks med hjälp av läkemedel till en nivå där patienten inte besväras av symtom. Det här är en sista utväg för symtomlindring hos en döende patient. Smer konstaterar att praxis varierar över landet och att det ännu på sina håll råder osäkerhet inom hälso- och sjukvården om vad som egentligen gäller.
Jag har erfarit att det ingår i Socialstyrelsens verksamhetsplan för nästa år att utarbeta en så kallad vägledning till hälso- och sjukvården om den palliativa vården. Denna vägledning är tänkt att ersätta de allmänna råden om livsuppehållande åtgärder i livets slutskede från 1992 och kommer även att innehålla vägledning kring palliativ sedering.
När det gäller frågor kring det som kallas läkarassisterat självmord samt aktiv dödshjälp är min bestämda uppfattning att detta är någonting vi inte ska ge oss in på. Vårdens uppgift är att stå i livets tjänst. Jag tror att det finns betydande risker om man inför element som handlar om någonting annat. Jag är orolig för en sådan utveckling, eftersom det hotar att undergräva förtroendet för sjukvården och skapa tvivel om vad som är sjukvårdens uppgift.
Anf. 99 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag har stor respekt för Göran Hägglund som politiker och som statsråd, och jag tackar för ett tydligt och bra svar på min interpellation.
Min gemensamma utgångspunkt med socialministern är en oerhörd respekt för livet, och vi är båda rotade i den kristna värdetraditionen.
Den här frågan är mycket känslig och grannlaga. Det blir ofta starka reaktioner när den diskuteras. Jag var i går på ett bra seminarium ordnat av kristdemokrater här i riksdagen. Temat var: Livshjälp - inte dödshjälp. Den kunniga panelen landade i att det nog inte fanns något behov alls eller endast ett mycket litet behov av att reda ut dagens gråzoner där läkare tvingas fatta beslut eller när det gäller att i mycket enstaka fall kunna tillmötesgå en svårt lidande människas yttersta vilja att somna in och dö något i förtid. Men vi vet också att det finns andra uppfattningar bland läkare, sjukvårdspolitiker och medborgare.
I en sådan här mycket allvarlig fråga måste man bottna djupt i sig själv. Jag ska ärligt redovisa de fyra skälen till att jag tycker att det här kunde må väl av en utredning.
För det första är det uppenbart, vilket även statsrådet redovisar i sitt svar, att det i dag finns en betydande gråzon mellan olika sjukhus och läkarlag när det gäller hur man tillämpar olika beslut om att avbryta behandlingar och sätta in till exempel smärtlindrande och därmed ofta livsförkortande insatser. Det är bra att Socialstyrelsen avser att utarbeta en ny vägledning om detta, men jag tycker att frågan är så pass viktig att även dess principiella aspekter bör genomlysas i en parlamentarisk utredning.
För det andra är vi alla självfallet enstämmigt för livet och för livshjälp. Det känns en aning provocerande att få det ifrågasatt. Låt oss vara överens om att de situationer där självbestämmande i livets slutskede skulle kunna aktualiseras säkert är mycket få. Men låt oss diskutera just dessa få situationer. Som cancerläkaren Georg Engel uttryckte det i går: "Nästan inga lider så svårt att de vill ha dödshjälp."
Det är nästan inga. Men jag tänker på just dessa fall, som bevisligen finns. Det har funnits enstaka exempel genom åren i olika länder. En svårt lidande människa vill då som sin yttersta vilja ha självbestämmande i livets slutskede, vill ha hjälp att få somna in och dö något i förtid. Han eller hon uttrycker uthålligt och enträget detta. Då undrar jag om statens, landstingets och läkarkårens besked verkligen endast ska vara: Det bestämmer inte du. Det bestämmer vi för din räkning. Du inser inte ditt eget bästa. Det gör vi.
Min liberala utgångspunkt är faktiskt att individens uttalade vilja och integritet måste kunna respekteras i dessa lägen, inom ramen för ett strängt och tydligt regelverk.
För det tredje kan de mycket få lidande människor som entydigt vill ha självbestämmande i ett mycket svårt läge men som förvägras detta i Sverige i stället i sin desperation åka utomlands, till exempel till Schweiz. Vad tycker socialministern om detta? Borde det kanske kriminaliseras och förbjudas? Jag tycker inte det, men det skulle kunna vara logiskt utifrån synsättet att den svenska staten ska äga denna fråga och inte alls den enskilde.
För det fjärde kan man drabbas av en mycket svår sjukdom, av mycket svår demens, så att man i praktiken är okontaktbar år efter år. Skulle jag själv som till exempel 95-åring befinna mig i en sådan situation tycker jag att det är en intressant tanke att jag långt innan skulle kunna skriva ett livstestamente där min yttersta vilja framgår, som läkare och anhöriga har vetskap om och kan beakta inom gällande regelverk. Även det här tycker jag är värt att överväga djupare.
Anf. 100 Barbro Westerholm (Fp)
Fru talman! Det här är en viktig debatt vi för i dag med svåra etiska ställningstaganden, där olika synsätt bryts mot varandra.
I Folkpartiet ser vi olika på saken. Så är säkert fallet också i andra partier. Folkpartiets landsmöte 2007 ställde sig bakom det som hälso- och sjukvårdslagen säger, nämligen att människors självbestämmande ska respekteras också vid livets slut. Däremot stödde man då inte det som brukar benämnas läkarassisterat självmord. I den frågan har därefter ny kunskap kommit fram i samband med Smers arbete som ställer frågan i ny belysning och som måste diskuteras.
Smer inledde våren 2006 ett arbete om patientens möjlighet att bestämma över sin död. Det resulterade hösten 2008 i en skrivelse till regeringen om vissa åtgärder som behöver vidtas.
Bakgrunden till att Smer tog upp frågan var att två totalförlamade män efter många år i respirator inte ville leva längre och ville avsluta sin respiratorbehandling. Socialstyrelsens chefsjurist ansåg att avslutande av behandlingen kunde betraktas som dråp. Den ene mannen reste till Schweiz och avslutade sitt liv där. Den andre mannen dog av skottskada under omständigheter som gjorde att polisen lade ned förundersökningen.
Vid överläggningen med företrädare för Socialstyrelsens etiska råd framkom att det var att se som ett brott mot hälso- och sjukvårdslagen att inte tillmötesgå de båda männens önskan om att få slippa respiratorbehandlingen och få ett skonsamt livsslut. Vi får inte tvångsbehandla patienter utom i psykiatrin och då under lagreglerade former.
Smer har besökt Nederländerna där deras etikråd ordnade ett tvådagarsseminarium där alla olika parter och uppfattningar presenterades i fråga om den holländska lagstiftningen.
Smer ordnade därefter ett seminarium där företrädare för olika medicinska specialiteter bland annat redovisade att de i enstaka fall då döden varit ofrånkomlig och döendet varit förenat med svårt lidande skrivit ut läkemedel som patienterna kunnat avsluta sina liv med. Det är dock sällan patienterna använder läkemedlen, men de upplever en trygghet i att ha dem till hands.
Som en röd tråd i Smers skrivelse går patientens rätt till självbestämmande när det gäller att påbörja eller avsluta en behandling. För patienter som inte är beslutskapabla kan livstestamente eller vårddirektiv vara till hjälp för vårdpersonal och anhöriga att komma fram till hur man ska ställa sig till behandling eller inte.
Smer tog också upp behovet av utveckling av och tillgång till palliativ vård samt hur så kallad terminal sedering ska erbjudas och genomföras på ett säkert sätt.
Det är bra att Socialstyrelsen nu har tagit initiativ till att utreda det här vidare. Det är viktigt att det sker på ett säkert sätt, för det är tillgången till palliativ vård och terminal sedering som gör att vi i Sverige inte behöver den nederländska eutanasilagstiftningen.
Smers majoritet kom fram till att man också med regeringen måste ta upp behovet av utredning av juridiken och konsekvenserna kring läkarassisterat självmord. Socialministern säger nej till det här under motivering att förtroendet för sjukvården skulle minska om en sådan möjlighet blev införd under strikt reglerade former.
Anf. 101 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Även jag vill tacka socialministern för ett mycket innehållsrikt och välformulerat svar. Vi är alla väldigt ödmjuka inför den här mycket svåra frågan som vi nu diskuterar och samtalar om i kväll.
Även jag var på gårdagens seminarium med rubriken Livshjälp - inte dödshjälp. Det var ett mycket intressant seminarium där olika professioner var representerade som hospisansvariga och läkare med ansvar för palliativ verksamhet och regeringens egen utredare Anders Milton.
Under seminariet framkom viktig information kring den här svåra och komplicerade frågan. Jag vill lyfta fram några perspektiv.
Som argument för eutanasi hänvisas oftast till att det är något mellan 70 och 80 procent av alla vuxna människor som är positiva till eutanasi. Om man nagelfar frågeställningarna som formuleras i de allmänna enkäterna som hänvisar till de här procentsatserna ser man att de ofta är väldigt vinklade.
Fokus ligger på smärta och en obotlig sjukdom. Dessutom ställs frågorna oftast till fullt friska vuxna människor. En annan typ av formulering av frågan till en annan grupp av människor skulle förmodligen ge ett helt annat resultat i de här enkäterna.
Som argument mot eutanasi framförs ofta argumentet att vi då befinner oss på ett slags sluttande plan. Vi får en process som innebär en devalvering av människovärdet. Att detta inte bara är ett hjärnspöke för en och annan eutanasimotståndare bekräftas av den utveckling som vi faktiskt har sett och kunnat följa i bland annat Holland. Där är läkarassisterad dödshjälp en realitet.
Genom att studera utvecklingen i Holland kan vi konstatera bland annat att ungefär 0,4 procent eller ungefär 600 individer som fått hjälp att avsluta sina liv inte har tillfrågats och godkänt detta. Det handlar om ett antal gamla, dementa, svårt handikappade eller mycket sjuka personer. Läkaren avslutade deras liv utan individens medgivande. För mig är det en mycket kraftig bekräftelse på att diskussionen kring det sluttande planet är ett högst reellt scenario och inte någon obefogad skrämselpropaganda.
Mitt sista argument handlar om en väl utbyggd och fungerade palliativ vård, där behovet av eutanasi minskas radikalt. Tidigare frågeställare har också berört det.
Läkare med lång erfarenhet från den palliativa vården vittnar enhälligt om att de aldrig någonsin möter frågan om att få hjälp att avsluta livet tidigare. Det handlar då om mycket sjuka människor som bara har några få dagar eller veckor kvar att leva men som gläder sig över varje ny extra dag som de kan få. De erfarna läkarna bekräftar just att en väl fungerande palliativ vård med stark smärtlindring hjälper patienterna att njuta av varje enskild dag som de har kvar.
Jag hörde en företrädare för Ersta uttrycka sig ungefär så här: Livet är en gåva. Livet är okränkbart och behöver inte utredas. Livets okränkbarhet står över den demokratiska processen och behöver inte utredas. Den ska värnas och inte voteras om i kammaren.
Hur ser socialministern på det synsättet?
Anf. 102 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för det tydliga och glädjande beskedet att det inte är statens uppgift att utveckla koncept för att ta livet av sina medborgare, allra minst inom ramen för den solidariskt finansierade hälso- och sjukvården som vi värnar om och som värnar livet. Det korta friska svaret i slutet på det långa utförliga svaret från socialministern rensar den unkna luften som en politikeraktiverad aktiv dödshjälpsdebatt tyvärr alltid skapar.
Regering och riksdag kan knappast lagstifta om liv och död, inte heller om kärlek och hat. Vi kan lagstifta i akt och mening att ge stöd för kärleken och livet och för principer som motverkar hat och död. Knappast börjar denna process genom att regeringen och riksdagen försöker sig på att definiera gränsdragningen för det första för vilka dödshjälpen ska gälla, för det andra för vem som ska bestämma vem som får ta sin medmänniska av daga och för det tredje vad som händer när det går fel och någon oåterkalleligt avlivats med lagstöd och detta visar sig vara ett misstag.
För där hamnar vi slutligen: En skala för människovärdet att ställa i relation till människans värde i förhållande till samhällsvärdet att vara människa.
Att politiker försöker sig på att leka Gud har i alla tider visat sig ge ett förskräckande resultat. Eftersom jag hyser den största respekt för mina kolleger Staffan Danielsson och Barbro Westerholm undviker jag att ge historiska exempel på detta.
Jag skulle dock vilja referera en insändare i Svenska Dagbladet den 14 december förra året, där de två ryggmärgsförlamade medborgarna Claes Hultling och Martin Engqvist bland annat skriver: Argumenten för dödshjälp vore logiska om de handlar om att erbjuda alla tillräkneliga människor över 18 år hjälp att dö om de vill. Man skulle kunna tänka sig något receptfritt på apoteket eller speciella drop in-kliniker när man inte står ut längre och vill få hjälp att ta livet av sig. Inget slafsande med hagelgevär eller rakblad utan rent, snyggt och prydligt. Betalning sker i förskott. Naturligtvis gäller högkostnadsskyddet.
Men det är just problemet att det inte är på det här som de som förespråkar dödshjälp riktar in sig. Det är inte i det resonemanget som man om man ska utreda detta hamnar, utan det är att definiera svårt lidande sjuka människor.
Fru talman! Låt mig då säga: Vad innebär livets slut? Om man får en diagnos - som Barbro Westerholm och jag väl känner till - är det då en diagnos som är oåterkallelig för livet om en månad, om tre månader, om tio månader, om tio år? När ska den aktiva processen inledas?
Den andra frågan är: När blir en människas liv outhärdligt? Man förespråkar tyvärr ofta att det outhärdliga är något som upplevs av omgivningen speglat i att någon säger detta själv. Man tar inte hänsyn till att den som presenteras för en mycket svår problematik är i ett underläge och mycket lätt kan konstatera "jag vill ta livet av mig".
Vi har själva säkert flera gånger sagt: Det var lika bra att jag hade dött. Men kanske redan en dag efter, för att inte säga timmen efter, för att inte säga fem minuter senare hör vi fågelsång och musik, ser solen gå upp och slutar tänka på den trista processen.
När i denna process ska man komma in med detta livstestamente? Interpellanten lyfte fram att det gärna skulle ske långt tidigare i livet för att gälla när man blir, enligt interpellantens exempel, 95 år.
Fru talman! Det är många svåra frågor. Jag tror att det här tyvärr handlar om, om jag uttrycker mig lite rakt på, en pseudoliberal tolkning av någonting som inte är politikers ansvar att ta ställning till, nämligen livet och döden.
Anf. 103 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är bra att vi för den här diskussionen. Därför tackar jag Staffan Danielsson för att han har väckt den här i kammaren och att vi får möjlighet att samtala omkring den.
Jag tänkte börja med att resonera kring de fyra argument som Staffan Danielsson framförde.
Det första argumentet handlar om att det uppenbarligen finns en gråzon, alltså att det kan skilja sig mellan sjukhus och mellan olika läkarlag. Slutsatsen av dessa skillnader skulle då bli att man tillåter olika typer av åtgärder för att få livet att upphöra.
Jag tycker att det finns andra möjliga lösningar, till exempel att hitta enhetliga regler, och jag har nämnt i mitt svar att Socialstyrelsen kommer att titta närmare på frågan. Det finns alltså andra sätt än att landa på dödshjälp i någon form när det gäller skillnader mellan sjukhus.
Det andra argumentet som Staffan Danielsson framförde var att det handlar om få situationer men i just dessa sammanhang och när enskilda personer har starka önskemål, varför då inte respektera individens vilja? Diskuterar man detta argument är det klart att det finns många människor som under sitt liv vid något tillfälle har en önskan om att sluta sitt liv. Men vi arbetar ändå väldigt aktivt för att människor inte ska ta livet av sig. Jag vet att också Centerpartiet driver på för att vi ska satsa resurser på förebyggande arbete, satsa inom skolan och inom sjukvården för att personalen ska vara välutbildad för att kunna förebygga självmord.
Man kan ju fråga sig om man landar på linjen, och det tangerar möjligen det resonemang som Finn Bengtsson var inne på, att vi respekterar individens beslut i det här sammanhanget, varför ska man då bara göra det när människor är allvarligt sjuka, kanske omtöcknade av läkemedel, kanske fyllda av ångest i livets slutskede? Varför ska man då inte säga att det är okej att människor som är friska och sunda också kan få ta livet av sig? Där har vi dock den gemensamma uppfattningen att vi ska verka för att förebygga självmord så långt vi någonsin mäktar med.
Det tredje argumentet handlade om att en del personer reser utomlands för att avsluta sitt liv. Vill jag kriminalisera detta? Självfallet inte, men frågan är om vi ska importera något, som åtminstone jag anser vara väldigt olyckligt, i vår lagstiftning. Den parallell jag nu drar menar jag ingenting mer med än att visa på att det inte är det sätt på vilket vi arbetar: Andra länder har en mer liberal narkotikalagstiftning. Svenskar kan åka utomlands för att köpa narkotika, men detta innebär naturligtvis inte att vi förbjuder svenskar att resa utomlands. Vi ansvarar för lagstiftningen i vårt eget land.
Det fjärde argumentet som Staffan Danielsson anförde var möjligheten till ett livstestamente, och det tycker jag är i stort sett samma argument som tvåan - varför inte respektera den enskilda individens beslut? För mig är slutsatsen att vi behöver förstärka och förbättra, satsa på utbildning, information och forskning när det gäller palliativ vård för att undanröja det som gör att människor önskar att livet var över, i stället för att se till att livet blir över för deras del.
Anf. 104 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Göran Hägglund tog verkligen tag i mina argument. Gråzonen är, menar jag, att läkarna tvingas till beslut som ligger i utkanten, och det är ett ansvar för samhället att reglera så att medborgarna, läkarna och vi vet vad som gäller.
Jag tycker vidare att Göran Hägglund tog i lite när han drog debatten till att varför inte hjälpa alla till självmord. Det jag diskuterar är svårt lidande människor som själva aktivt vill. Det är det jag diskuterar - inget annat.
Jag välkomnar också att Göran Hägglund säger att den som vill resa utomlands har den möjligheten och att det inte ska kriminaliseras.
Vi är alla överens om livets välsignelse och värde och om samhällets och vår allas grundläggande inställning till livet och dess okränkbarhet. Men det går, tycker jag, att kombinera denna grundinställning med en ödmjukhet och en respekt för de svåra lidanden som vi diskuterar och för en människas yttersta vilja.
Jag tar starkt illa vid mig när det kan antydas att en vilja från mig och andra att överväga och diskutera ett självbestämmande för en lidande människa i livets slutskede eller med svåra plågor och där sjukvården tömt sina resurser skulle vittna om bristande känsla och respekt för människors integritet och värde. Jag säger inte att det möjligen skulle kunna vara tvärtom, men jag vill uppmana, inte främst Göran Hägglund för det blev också annan debatt, till respekt för oss som vill diskutera denna problematik och som vill utreda den djupare. Jag kände inte riktigt den respekten från Finn Bengtsson.
Det har rasat en annan intensiv debatt tidigare - om rätten till abort i livets verkliga inledningsskede. Även detta är en mycket svår avvägningsfråga, där jag efter bekymmer står bakom slutsatsen att abort i noga reglerade former ändå bör vara laglig och möjlig.
Men om människan alltså i noga kontrollerade former kan avbryta ett liv långt innan det skulle ha fötts, finns det då möjligen inte en rimlighet i att efter ett långt liv kunna få sluta något i förtid om man drabbas av svåra plågor och själv starkt så önskar? Jag är mycket medveten om logiken i att motsätta sig både att livet kan avbrytas i ett inledningsskede och att det kan avbrytas i ett slutskede. Men dessa frågor är så oerhört svåra att även den omvända logiken finns: att verkligheten gör att båda dessa möjligheter kanske kan accepteras under strängt reglerade former.
Jag vill också starkt understryka att det jag lyfter fram och argumenterar för är en djupgående utredning som analyserar och överväger denna problematik. Skulle en öppning enligt mitt resonemang behöva ske måste självfallet detta omgärdas av stränga och precisa regelverk, och vi är självfallet fullständigt överens om att denna mycket noga reglerade ventil i så fall aldrig får bli någonting mer än just detta.
Jag vill visa på något exempel av dem jag lyfte fram i min motion i den här frågan från hösten 2007.
I ett Svenska Dagbladet-reportage av Gunilla von Hall berättas om fransmannen Vincent Humbert. Han totalförlamas och blir blind och stum efter en bilolycka. Han kan bara kommunicera med omvärlden via handtryckningar. Han är totalförlamad utan syn, hörsel och smak. Hans entydiga vilja är att få dö. Den franska staten förvägrar honom detta.
I Svenska Dagbladets prisbelönta reportage av Fredrik Karén finns berättelsen om Mats Persson som dog just i Schweiz. Han såg entydigt döden som en befriare från sin mycket svåra sjukdom - från smärtan, från plågan, från att inte kunna göra sig förstådd eller kunna äta eller dricka själv. Han pratar stötvis, muskulaturen i tungan är delvis förtvinad av sjukdomen, och han får allt svårare att andas. Begick Mats Persson ett brott när han reste till Schweiz? Nej - och det välkomnar jag. Men svek staten honom i någon form när han såg sig tvingad att resa dit?
Anf. 105 Barbro Westerholm (Fp)
Fru talman! Det gäller detta om läkarassisterat självmord skulle sänka förtroendet för hälso- och sjukvården. Det kommer en studie i Scandinavian Journal of Public Health ganska snart som visar att 83 procent av ett slumpurval av befolkningen anser att förtroendet för sjukvården skulle vara oförändrat eller öka om läkarassisterat suicid skulle bli möjligt.
Jag vill i det här sammanhanget påminna om att en fjärdedel av de självmord som begås i Sverige i dag begås av personer som är 65 år eller äldre. Det är drastiska självmord. Här måste vi undersöka vad som har legat bakom. Kunde självmorden ha förhindrats, eller hade dessa äldre kunnat få ett skonsammare livsslut?
När det gäller livstestamenten har två statliga utredningar enhälligt föreslagit att vi ska lagstifta om sådana, och nu ligger frågan hos Justitiedepartementet sedan 2004. Under tiden breder användningen av hemmagjorda livstestamenten ut sig. Det finns i Sundsvall och Kristianstad, bland annat på initiativ av de lokala pensionärsorganisationerna. Alzheimer Europe har utarbetat ett som används i Finland och som man vid Ersta-Sköndal håller på att utveckla för svenska förhållanden.
Interpellationsdebatter är för korta för så här allvarliga ämnen. Jag vill avsluta med att citera den engelska 1700-talsläkaren och medicinetikern John Gregory som 1772 påpekade att det är läkarens plikt att vara mänsklig samt att "det i lika hög grad är läkarens plikt att lindra smärta, att göra dödens väg lätt, när den är oundviklig som att bota sjukdomar".
Detta tycker jag är viktigt att komma ihåg när vi diskuterar livets slut.
Anf. 106 Eva Johnsson (Kd)
Fru talman! Jag fortsätter att samtala om och fokusera lite på just läkarens roll.
Läkarens roll har alltid kännetecknats av de tre orden bota, lindra, trösta. Vi vet att läkarkåren är delad i den här frågan, alla är inte överens. Det bekräftar bara komplexiteten i frågan. Det är ändå en övervägande majoritet av läkarkåren som inte kan tänka sig läkarassisterad aktiv dödshjälp. Men om vi tänker oss ett scenario där de här tre ledorden skulle kompletteras med assisterad dödshjälp inser vi att uppdraget som läkarna får egentligen blir fullständigt omöjligt.
Man kan också fundera över vilka läkare som ska tvingas genomföra den här handlingen, framför allt också vad som kommer att hända med dem. Det är inte alltför spekulativt att förmoda att det inte kommer att vara de äldsta professorerna och specialisterna som kommer att utföra den här handlingen utan förmodligen ganska unga underläkare, kanske småbarnsföräldrar.
Det finns också forskning som tydligt gör gällande att människor som dödar andra människor förändras i psyket. Är det rimligt att låta de här unga läkarna, som kanske är småbarnsföräldrar, utföra den här handlingen? Det kan man fundera kring.
De allra flesta läkare anser också att den här handlingen är helt oförenlig med deras uppdrag. Det går inte att både bota och döda. Läkarna skulle därför inte vara den grupp som är lämplig att utföra detta, menar många läkare. En helt annan yrkesgrupp skulle i så fall behövas, om nu detta genomförs, vilket vi absolut får hoppas inte sker.
Min sista fråga till socialministern är därför: Delar du uppfattningen att de nuvarande uppdragen som läkarkåren har inte är förenliga med ett eventuellt tilläggsuppdrag som skulle handla om att avsluta livet?
Anf. 107 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag vill börja med att åter, som jag gjorde i mitt förra inlägg, säga att jag har den största respekt för Staffan Danielsson som politiker, även för hur han hanterar politiken i stort, men jag saknar respekt för de argument som dödshjälpsförespråkarna för fram. Det måste jag också vara tydlig med.
När man, som jag nämnde i mitt förra inlägg, pekar ut enskilda ömmande exempel som ett motiv för dödshjälp och ställer en barbarisk stat som vill förhindra deras sätt att korta sitt lidande mot dem är man ändå i grunden ute efter att definiera en slags rangordning för livets och dödens förutsättningar mellan människor. Det är det jag så starkt vänder mig mot.
När jag tar ordet pseudoliberal tolkning i min mun menar jag att det finns ett otäckt elitistiskt förhållningssätt i detta resonemang. De här ömmande fallen, där man kanske utom allt tvivel kan visa att just de mycket få fallen har tagit ställning på rätt sätt, för med sig att de som befinner sig i den gråzon, som kanske är mångdubbelt för att inte säga tiopotensfaldigt mycket större, som tvekar och vacklar puffas ut på detta sluttande plan, som har varit uppe i debatten, i och med att de i sin svaga ställning inte kan försvara sin position. Det är det som är faran med att gå in och tala om svårt sjuka enskilda människor i stället för att titta på problemet i sin helhet.
Avslutningsvis ska jag kommentera en av Staffan Danielssons fyra punkter, nämligen att olika sätt att bedriva passiv dödshjälp inom sjukvården skulle vara ett motiv för att utreda det här. Det är tyvärr fel, för den typ av passiv dödshjälp som vi har i dag bygger på att läkare och sjukvård inte är lika. En del är mer kompetenta att hantera vissa sjukdomar. Då kan gränsen för passiv dödshjälp vara en helt annan än den är för en annan läkare som inte hanterar detta. Det här har sjukvården i alla tider kunnat hantera på ett mycket ansvarsfullt sätt, och kritik har inte riktats mot det. Om man däremot ska utreda det här och skapa strikta riktlinjer hamnar vi i ett moras.
Anf. 108 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det finns, tycker jag, en rad starka argument för att bibehålla den ordning som vi har i dag. Jag kan hålla med om att det finns ett visst mått av gråzon, och kanske ett visst mått av gråzon måste finnas i den här typen av svåra frågor.
Några av de argument som för mig är väldigt viktiga - jag tror att Finn Bengtsson tangerade ett av dem i sitt första inlägg - är när det handlar om att det alltid finns utrymme för att människor gör fel. Man begår ett misstag vid diagnosen. Är det så att det leder till att en människa tar sitt liv är det naturligtvis irreversibelt, någonting som inte går att ordna i efterhand.
Vi har frågan om ett sluttande plan, som är ett argument som jag ofta värjer mig mot. Man måste naturligtvis pröva varje fråga för sig. Det är väldigt svårt att se framför sig att man försöker göra två saker samtidigt, alltså att samhället entydigt försöker motverka självmord med den ena handen och med den andra underlättar genomförandet. Jag tror kort sagt att det här leder till att människovärdet devalveras.
Jag tror också att det här är någonting som skulle skapa stora bekymmer inom sjukvården för sjukvårdspersonalen. Det är någon som ska utföra den här handlingen. Det är samma människor som i egenskap av läkare har erkänt sig till en läkaretik som har klargjort vad som är uppgiften, att bota, lindra och trösta. Det här är någonting helt annat.
För min del landar inte, som jag har sagt tidigare, slutsatsen av att människor som är svårt sjuka hamnar i en önskan att förkorta sina liv på att livet ska förkortas, utan snarare på att flera bättre åtgärder ska vidtas för att människor ska vilja leva även i en situation där de vet att det är kort tid kvar. Det finns väldigt mycket mer att utveckla när det gäller behandling mot smärta och när det gäller den personliga närvaron i livets slutskede som har väldigt stor betydelse för att lindra den ångest som människor av naturliga skäl ofta känner.
Eva Johnsson ställde en fråga som handlar om just förenligheten mellan å ena sidan de uppgifter som personal inom hälso- och sjukvården har i dag och å andra sidan en ny uppgift, om detta blir verklighet. Nej, jag tycker inte att det är förenligt. Jag tror att det skulle leda till bekymmer för personal inom hälso- och sjukvården och även naturligtvis skapa en osäkerhet omkring sjukvårdens roll. Jag tycker att den uppgiften ska vara entydig, att hälso- och sjukvården alltid står i livets tjänst för att hjälpa människor. Men vi behöver bli bättre på just de delar som jag nämnde alldeles nyss.
Anf. 109 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag tackar för en viktig debatt i en viktig fråga. Jag lyssnar och försöker lära. Jag är lekman, Finn är doktor.
Läkarna vidtar i dag olika åtgärder som leder till döden. Man avbryter insatser. Man sätter inte in insatser. Man sätter in narkos. Finn Bengtsson säger att det är lite olika praxis och olika gränsdragningar mellan olika läkare och sjukhus. Låt läkarkåren fortsätta att bestämma!
Jag vill nog som medborgare ha samhällsregler i botten som reglerar gränsdragningen mellan den mycket svåra verkligheten, med den oerhörda teknik som vi har i dag i läkarevetenskapen, och det som jag tar upp, nämligen när kroppen lider svårt men kan hänga i lite till. Men när man tar bort alla insatser och den enskilde uttrycker en vilja, med sin mänskliga integritet och sitt värde uthålligt säger sig vilja sluta - och det finns sådana fall - säger Finn Bengtsson och andra: Det tror inte jag att du vill. Jag bestämmer att du inte får det. Det är i de fallen jag menar att du trots allt har en knäckpunkt. Samhället bestämmer och vet bättre än den enskilde i dessa lägen, och det handlar självfallet inte om människor som är deppiga.
Frågans aspekter har kommit fram väl. Göran Hägglund har talat väl, och jag har talat så gott jag har kunnat. Diskussionen fortsätter. Smer är kunnigt och har tagit upp frågan. Debatten får fortsätta, och jag har stort förtroende för socialministern.
Anf. 110 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Staffan Danielsson ursäktade sig med att han är lekman, liksom jag. Men i den här frågan, som i så många andra, tycker jag att man kan säga att den är för viktig för att överlåta den till enbart experter. Det här är en fråga som ska diskuteras av många. Det här är verkligen inte vilken fråga som helst utan det här är en fråga som vi alla förr eller senare ställs inför att diskutera för vår egen del, för nära anhöriga och så vidare. Jag tror att det är positivt om man har diskuterat och tänkt igenom frågorna. De är ingalunda lätta. Jag tror, liksom Staffan Danielsson, att diskussionen kommer att fortsätta och att vi kommer att få skäl att komma tillbaka till den lite senare.
Jag lovar att jag ska följa debatten med stort intresse även fortsättningsvis. Det jag kan lova mer aktivt är att arbeta för att med olika medel förbättra den palliativa vården så att så få människor som möjligt ska känna en längtan efter att avsluta sitt liv.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.