psykiatrivården
Interpellation 2004/05:18 av Lindblad, Göran (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-09-21
- Anmäld
- 2004-09-23
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-09-28
- Sista svarsdatum
- 2004-10-05
- Besvarad
- 2004-10-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2004/05:18
av Göran Lindblad (m) till statsrådet Ylva Johansson om psykiatrivårdenFör ganska precis ett år sedan ställde jag en interpellation till statsrådet Engqvist om psykiatrivårdens sammanbrott. Statsrådet svarade under debatten i kammaren att psykiatrin var en för regeringen prioriterad utvecklingsfråga. Nu när ett år förflutit är förhållandena inom psykiatrin oförändrat katastrofala. Dessutom rapporterar massmedierna fortlöpande om psykiatripatienter vilka ej erhållit nödvändig vård utan i stället utgör en fara för sig själva och sin omgivning. Senast häromveckan gick en man bärsärkagång i tunnelbanan med en stor bergborr som tillhygge. Den av regeringen städslade psykiatrisamordnaren förordade mer pengar till psykiatrin. Men fortfarande har inga medel synts till.
Många goda förslag framkom under förra årets allmänna motionstid, men fortfarande synes förbättring i vården utebli.
Jag upprepar alltså förra årets fråga:
Vad avser statsrådet att göra för att långsiktigt, men också omedelbart rätta till de värsta problemen inom psykiatrin?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:18
Webb-tv: psykiatrivården
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:12 Tisdagen den 12 oktoberProtokoll 2004/05:12 9 § Svar på interpellation 2004/05:18 om psykiatrivården
Protokoll från debatten
Anf. 30 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Göran Lindblad har frågat mig vad jag avser att göra för att långsiktigt men också omedelbart rätta till de värsta problemen inom psykiatrin.
Jag vill börja med att klargöra att psykiatrin utgör en av mina mest prioriterade frågor. Det är av högsta vikt att staten och huvudmännen nu tar ett gemensamt ansvar för att stärka och utveckla psykiatrin. Den inriktning som regeringen klargjort, bland annat i den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården (prop. 1999/2000) och i propositionen om samverkan mellan kommuner och landsting inom vård och omsorgsområdet (prop. 2002/03:20) måste ges fortsatt uppmärksamhet. Tillgängligheten till vården liksom förutsättningarna för samverkan mellan huvudmännen måste förbättras. Lyhördhet, respekt, inflytande och samverkan med den enskilde i centrum måste vara en självklarhet i det dagliga arbetet.
Regeringen tillsatte i oktober 2003 en nationell psykiatrisamordnare. Uppdraget till samordnaren handlar om att samordna och stärka utvecklingsarbetet, identifiera och analysera problem samt att föreslå åtgärder som kan ge positiva effekter på vården, den sociala omsorgen och rehabiliteringen av personer med psykiska sjukdomar eller funktionshinder.
Psykiatrisamordnaren för nu en aktiv dialog med huvudmännen och andra berörda aktörer med syfte att uppnå förbättringar på såväl kort som lång sikt. Samordnaren har också presenterat en översikt av dagsläget inom svensk psykiatri, där det bland annat klargörs att tillgången till vård- och stödinsatser inte svarar mot målgruppens behov och att det därför krävs aktiva insatser från såväl staten som huvudmännen. Han lyfter fram att ambitionsnivån måste höjas bland annat beträffande användningen av moderna metoder och kunskapsbaserade insatser, effektivt resursutnyttjande, samverkan, uppföljning och jämförelser av resultat samt levnadsförhållanden för psykiskt funktionshindrade.
Utifrån sina kontakter med psykiatrins olika delar har psykiatrisamordnaren också lämnat konkreta förslag på hur en psykiatrisatsning bör utformas. Med utgångspunkt från samordnarens förslag har regeringen i budgetpropositionen för 2005 föreslagit att 500 miljoner kronor avsätts under 2005 och 200 miljoner kronor under 2006. Syftet är att förbättra tillgängligheten till vård och socialt stöd samt att utveckla verksamheter för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. Därutöver avser regeringen att teckna en överenskommelse med Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet om att uppskattningsvis 500 miljoner kronor av de medel som tidigare hanterats inom den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården årligen satsas på förbättringar av psykiatrin under åren 2005-2007. I detta sammanhang kan vidare nämnas att regeringen i budgetpropositionen för 2005 också föreslår att ett särskilt statsbidrag inrättas för att stimulera utbyggnad av missbrukarvården.
Avslutningsvis bör nämnas att psykiatrisamordnaren också kommer att lämna de förslag till författningsändringar och förtydliganden i gällande regelverk som han anser påkallade. Detta arbete kräver noggranna överväganden så att behoven hos personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder kan tillfredsställas på bästa möjliga sätt. Jag kan försäkra Göran Lindblad att utvecklingsarbetet inom psykiatrin har högsta prioritet.
Anf. 31 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Jag är lite förvånad och besviken att det inte innehåller något konkret. Det är ett år sedan jag här i kammaren hade en interpellationsdebatt med statsrådets företrädare Lars Engqvist på samma tema. Jag överräckte vid det tillfället också en motion om vad som skulle kunna göras för att snabbt få efterrättelse och förbättringar inom psykiatrin.
Ingenting har hänt. Fortfarande är det olika myndigheter och ingen samordning. Fortfarande är det patienter som i bästa fall är omhändertagandeobjekt och i värsta fall hamnar i ett slags limbo mellan kommun och landsting, mellan olika myndigheter, där ingen egentligen har ansvaret.
För knappt ett år sedan besökte jag psykiatrin på Sahlgrenska. En av överläkarna där hade skrivit en debattartikel i Göteborgs-Posten och utmanade politiker att komma dit. Jag ringde samma dag och kom dit. Jag vet ännu inte om det socialdemokratiska landstingsrådet har varit där.
Det visade sig att man bedriver ett läggspel med patienterna på Sahlgrenska. Det är ett läggspel som innebär att om det kommer in en våldsamt psykiskt sjuk patient måste man flytta på någon som inte är riktigt lika sjuk till en annan avdelning där man flyttar ut någon som är ännu lite mindre sjuk och lägger på en hjärtavdelning för att sedan sparka ut någon annan från sjukhuset. Där använder man timmar och åter timmar varje vecka för att endast flytta om patienterna.
I dagens Göteborgs-Posten finns rubriken att psykvården skärs ned i Göteborg. Det står att 10 % av personalen på Östra sjukhusets psykiatri kan förväntas få gå. Det är ett socialdemokratiskt lett landsting. Då undrar man vilket inflytande som psykiatrisamordnaren och regeringen har över den verklighet som finns ute på sjukhusen. Är det kanske dags att förstatliga hela verksamheten och se till att man får en likvärdig och rättvis vård i hela landet? Ska vi kanske ha en allmän obligatorisk försäkring som täcker alla oavsett vem man är och varför så att man har rätt till psykiatrin i Haparanda, Göteborg eller Ystad? Det är kanske någonting som vi skulle kunna bli överens om?
I debatten i fjol diskuterade vi olika praktiska möjligheter om hur man skulle kunna få den öppna psykiatrin bättre. Är statsrådet Ylva Johansson beredd att verka för mera tvångsåtgärder i öppen psykiatri? Det skulle kunna innebära att patienter skulle kunna vårdas ute - hemma - under tvång att man kommer och tar sin medicin och kunna fungera i samhället. Som det är i dag är man antingen intagen, inlåst och kan tvångsvårdas där eller så är man utskriven och ingen har kontroll på om man tar sin medicin annat än frivilligt. Det är utomordentligt otillfredsställande.
I svaret står det om planer, samordning, möten och överenskommelser. Men var finns patienterna? Var finns perspektivet att se till dessa mycket svårt sjuka människor och deras vårdbehov, Ylva Johansson? Var finns det medkännande patientperspektivet?
I förra årets debatt tog jag upp förhållandet för min före detta, mamma till en gemensam son. Hennes förhållanden är fortfarande lika usla. Det förefaller till och med som om kommunen i Göteborg överväger att säga upp boendet. Det är ett fullständigt oacceptabelt förhållande. Det är väldigt många människor som råkar i kläm. Vad tänker statsrådet göra?
Anf. 32 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Göran Lindblad visar stort engagemang i de här frågorna. Jag delar det. Jag kan också dela upprördheten som finns i enskilda fall som inte får den vård och omsorg som man rimligen kan begära att vi ska kunna tillhandahålla till den som är psykiskt sjuk eller psykiskt funktionshindrad. Det finns också på sina håll allvarliga problem och en för låg ambitionsnivå i hur den psykiatriska vården fungerar. Detta är mycket allvarligt.
Men Göran Lindblad har fel när han säger att ingenting har hänt på ett år. Tvärtom är det precis ett år sedan som den nationella psykiatrisamordnaren tillsattes. Sedan dess har ganska mycket hänt. Det har kommit fram nya förslag. Vi har föreslagit stora ytterligare resurser till psykiatrin. Arbetet fortgår.
Ett exempel är tvångsåtgärder inom den psykiatriska öppenvården som just nu övervägs av psykiatrisamordnaren. Det kommer ett förslag som jag ser fram emot att få ta del av och eventuellt gå vidare med. Jag tycker att det händer ganska mycket på det statliga området inom psykiatrin just nu.
Vi har en verksamhet där det är landstingen och kommunerna som har ansvaret. Precis innan den här interpellationsdebatten hade jag en annan interpellationsdebatt där det fanns ett starkt krav från interpellanterna på att staten inte ska lägga sig i hur landstingen driver olika saker. Här kommer nu ett krav på att kanske förstatliga eller att staten på ett annat sätt mycket mer ska lägga sig i hur landstingen och kommunerna bedriver verksamheten.
Det är en känd svårighet som den här kammaren har att hantera många gånger. Hur går avvägningen mellan vad som är rimligt att staten reglerar, i form av lagstiftning, särskilda medel via statsbudgeten, i form av kontroll och uppföljning via statliga myndigheter, och det ansvar, som måste ligga, tror jag, ute i landstingen och kommunerna där man har möjligheten att bedriva och möta vårdtagaren? Det är ingen lätt avvägning. Säkert finns det mer vi kan göra inom detta område.
Anf. 33 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Enskilda fall, säger statsrådet Ylva Johansson. Problemet med psykiatrin liksom med en del annan vård, men framför allt där, är att det finns så enormt många enskilda fall. Det är inte bara de fall som jag råkar känna till, utan det finns massor med fall där människor lider och har blivit hemlösa. Vi har människor som går omkring med kundvagnar och bär på kassar bara för att psykiatrin inte kan ta hand om dem. Vi har också problemet med dem som blir farliga för sig själva och andra. Vi har människor som har ställt till det för sig och blivit dömda till mångåriga fängelsestraff bara för att de inte har fått möjlighet att vårdas inom psykiatrin. Vi har människor som tar livet av sig. Det är enorma tragedier, där statsrådet har ett kolossalt ansvar att se till att någonting nu händer.
När det gäller samordning mellan kommuner och landsting har vi många års erfarenhet av att det absolut inte fungerar. Vad jag efterlyser här är ett förstatligande av finansieringen, det vill säga landstingsskatten ska gå in till staten. Staten ska se till att betala. Jag kan mycket väl instämma med debattörerna i den förra debatten om att det då är ointressant vem som driver vårdföretaget som levererar, oavsett om det är psykiatri eller somatisk vård.
Det viktiga är att staten tar sitt ansvar och ser till att finansieringen sköts, att människor har samma rätt överallt och att staten också har det medicinska uppföljningsansvaret. I dag har vi en socialstyrelse som sysslar med allt. Jag skulle vilja se en modell där man har en strikt medicinsk styrelse - en medicinalstyrelse av samma modell som man har i Finland - som har ansvaret för det medicinska inom hälso- och sjukvården. Sedan kan man ha det andra kvar i någonting som man kallar för en socialstyrelse. Då skulle man få en betydligt tydligare ansvarsfördelning. Det gäller inte minst inom psykiatrin.
Det har gjorts en hel del, säger Ylva Johansson. Men det som har gjorts är ju mest att man återigen har plockat fram nya förslag. På området psykiatri råder det inte brist på förslag; det finns en kolossal kunskap inom professionen. Det kunde vara klädsamt om regeringen lyssnade på specialisterna inom psykiatri. Man är nu mycket mer överens än man var på 70-talet, då man tyckte olika om hur man skulle behandla. I dag finns det ett fåtal företrädare inom psykiatrin som inte företräder en vetenskaplig ståndpunkt. Jag träffade en sådan i Borlänge, som sade: När patienterna kommer in med en psykos så är vi först lite försiktiga med att ge medicin. Jaha, gör ni likadant med hjärtinfarkter - sätter dem i hörnet och väntar lite grann innan ni börjar behandla? undrade jag. Dessbättre är den attityden på utdöende, och vi har i dag en modern inställning från professionen. Så lyssna på professionen, statsrådet!
Anf. 34 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Som jag sade i mitt svar är det min bedömning att vård- och stödinsatser inte är tillräckliga i dag när det gäller den psykiatriska vården och omsorgen. Det gäller inte bara enskilda fall, utan det gäller generellt. Vi har ett sådant problem. Det är också därför regeringen gör insatser, tillför extra medel och har tillsatt den nationella psykiatrisamordnaren. Självfallet är det viktigt att det kommer fram förslag. Det är ju på det viset vi arbetar i riksdag och regering; vi tar ställning till förslag som sedan har att genomföras och verkställas ute i landsting och kommuner.
Jag tycker inte, herr talman, att det vore en bra lösning att förstatliga den psykiatriska vården. Tvärtom behöver vi mer av samordning. Den psykiatriska vården och omsorgen behöver ett närmare samarbete med övrig vård och omsorg inom landstingen och kommunerna och ett närmare samarbete mellan kommuner och landsting för att tillgodose de psykiskt sjukas och psykiskt funktionshindrades behov. Jag tror inte att ytterligare en ansvarsnivå är det som behövs.
Psykiatrisamordnaren har varit tydlig när det gäller att ambitionsnivån måste höjas inom psykiatrin både när det gäller användning av moderna metoder och kunskapsbaserade insatser. Jag delar den uppfattningen. Det gäller också effektivt resursutnyttjande, samverkan, uppföljning, jämförelse av resultat och levnadsförhållanden för psykiskt funktionshindrade.
Det är självfallet viktigt att lyssna till professionen. Det är också viktigt att vi ger förutsättningar för psykiatrin som profession att vidareutvecklas.
Anf. 35 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Det verkar som att vi är eniga på några punkter. Statsrådet gör nämligen en lika allvarlig bedömning som jag av behovet av insatser och förändring inom psykiatrin. Det är bra.
Däremot förefaller det som om Ylva Johansson avsiktligt missuppfattar det som jag sade om att förstatliga. Jag talade om att förstatliga finansieringen, inte vården, och om att förstatliga besluten och inte om att införa en nivå till. Tvärtom vill jag ta bort en nivå, och då har vi staten och kommunerna och inte mellannivån. Då tror jag att vi kan få en bättre fungerande psykiatri.
Anf. 36 Ylva Johansson (S)
Herr talman! Göran Lindblad har inga fler inlägg, och jag ska inte ställa några frågor även om det kan finnas mer att fråga om vad det då är som staten skulle besluta om.
Mitt svar är att jag inte är beredd att överföra ytterligare beslut när det gäller psykiatrin till staten på det vis som Göran Lindblad här indikerar i debatten.
Men jag hoppas, herr talman, att vi får chans att återkomma till psykiatrins utveckling. Jag räknar med att vi under min period som ansvarigt statsråd kommer att få se detta som ett mycket aktivt område där vi får många förslag som föreläggs riksdagen och där vi kommer att se konkreta förbättringar och utveckling ute i verksamheten.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.