privatisering av vattenförsörjning och vattenresurser

Interpellation 2002/03:252 av Fridolin, Gustav (mp)

den 25 mars

Interpellation 2002/03:252

av Gustav Fridolin (mp) till näringsminister Leif Pagrotsky om privatisering av vattenförsörjning och vattenresurser

År 2003 har av FN utropats till världsvattensåret, vilket särskilt uppmärksammas med världsvattensdagen den 22 mars. Tillgången till rent dricksvatten varierar stort mellan människor i världen och det beräknas att så många som 1,2 miljarder av jordens befolkning lider av allvarlig brist på rent dricksvatten. Olika bedömningar pekar på att den siffran till år 2025 kan komma att mer än fördubblas, vilket skulle innebära att en tredjedel av jordens befolkning skulle komma att lida brist på dricksvatten. Brist på rent vatten leder inte bara till törst och utbrott av sjukdomar utan också till konflikter på såväl lokal som nationell @ och kanske även global @ nivå. Många anser, liksom jag, att tillgång till rent vatten för grundläggande behov bör betraktas som en mänsklig rättighet. Det är dock de allra fattigaste som drabbas av vattenbrist och som inte ges rätten att konsumera tillräckligt mycket rent vatten i förhållande till sina grundläggande behov.

Orsakerna till vattenbrist är flera, men bland dessa kan nämnas infrastrukturella problem som att avlopps- och reningssystem inte fungerar eller finns tillgängliga i fattigare områden och att vattenledningar inte dras ut till byar på landsbygden eller de fattigas kvarter i städer. I såväl fattiga som rikare länder har mer övergripande strukturella problem lett till ökad konkurrens mellan stad och landsbygd med jordbruk som förutsätter intensiv konstbevattning. Människans ingrepp i naturen med byggande av dammar och omstyrning av floder har i vissa fall lett till att vissa områden förlorat en säker tillgång till rent dricksvatten. Det kanske allvarligaste hotet mot den framtida försörjningen av dricksvatten till jordens befolkning utgörs dock av klimatpåverkan, som ju visat sig kunna leda till långa torkperioder @ men även omfattande regnperioder leder till att avloppssystem med mera slås ut.

Världens vattenförsörjningsproblem har uppmärksammats globalt och ett flertal FN-organ ingår i World Water Council, som bildades 1996. Världsbankens och Internationella valutafondens svar på de globala vattenförsörjningsproblemen har varit att föreslå en ökad privatisering av vattenförsörjning och vattentillgångar med möjlighet till full kostnadstäckning. Med programmet uppnås, enligt vad som sägs, flera syften. Bland dessa kan nämnas att: öka de fattigas valmöjligheter till vattenkonsumtion med flera olika kostnadsalternativ för sin vattenförsörjning, effektivisera vattenförsörjning (eftersom privat drift anses vara mer effektiv än offentlig) och att begränsa ett överuttag av vatten genom att sätta en prislapp på det. Det sista överensstämmer väl med traditionell ekonomisk doktrin: Om en resurs får ett högre pris till följd av ökad efterfrågan, så sjunker efterfrågan vilket innebär ett minskat uttag och att risken för överuttag minskar. Modellen har dock visat sig vara otillräcklig i flera avseenden när det gäller skyddandet av ändliga resurser. Det kan också ifrågasättas om sötvatten och dricksvatten ska betraktas som en ändlig eller förnybar resurs. Betingelserna under vilka vatten förbrukas och efterbehandlas har stor betydelse.

Vattenförsörjning som tillhandahålls av privata företag förekommer såväl i USA, Kanada och Storbritannien som Frankrike. I Frankrike är vattenpriset i de städer där vattenförsörjningen sker genom privata alternativ i genomsnitt 30 % högre för konsumenterna än motsvarande pris för offentlig vattenförsörjning. En liknande situation, men med mycket allvarligare konsekvenser, kan urskiljas i så kallade utvecklingsländer där vattenförsörjningen privatiserats. Som exempel kan nämnas att Sydafrika vid två tillfällen har upplevt utbrott av kolera (november 2000 och januari 2002) som orsakats av att fattiga människor i områden med privat vattenförsörjning tvingats söka sig till förorenat "gratis" vatten eftersom de inte haft råd att betala för det privata (och enda) dricksvattensalternativet. I många länder har privatiseringen av vattenförsörjningstjänsterna lett till att vattenpriset fördubblats eller till och med stigit med upp till 700 %. I Ghana ökade vattenpriset med 200 % på tre år sedan privatiseringen 1998 (då Ghanas regering @ tvingad av Världsbanken @ stoppade all offentlig subventionering av vatten). Fortfarande saknar dock 78 % av befolkningen i Ghana tillgång till dricksvatten via säkra vattenledningar. Sedan privatiseringen har antalet fall per år av Guineamask nära fördubblats (från 5,473 till 8,965). Incidensen av andra sjukdomar relaterade till bristande tillgång till rent vatten har också ökat.

I Bolivia villkorade Världsbanken 1999 ett lån för investeringar i vattenförsörjningssystemen till att vattenförsörjningen i Bolivias tredje största stad, Cochabamba, privatiserades. Enligt uppgifter från lokal medie fanns en enda intressent och innan företaget (Betchel) hade startat sin verksamhet kungjorde man att vattenpriset skulle öka med hundra procent. Världsbanken förbjöd också att lånet skulle kunna användas för att från det offentliga delfinansiera investeringar i vattenförsörjning till förmån för de fattigaste. Man menade också att företaget skulle ges en monopolställning, vilket innebar att människor skulle avkrävas särskilt tillstånd för att samla regnvatten på sina ägor. Privatiseringsbeslutet togs dock tillbaka av regeringen efter omfattande folkliga protester.

Psiru, Public Service Research Institute, har i studier av privatiseringens konsekvenser visat att i de fall som fattiga människor inte kan betala för vattnet, har vattenförsörjningen av den privata operatören helt enkelt stängts av. Privatisering av vattenförsörjningstjänsten bedöms av Barry Coates, ordförande för World Development Movement, också vara en i stort sett irreversibel åtgärd eftersom utblottade regeringar inte har möjlighet att återta tillgångarna.

Fredagen den 28 februari publicerades i DN uppgifter om att hemliga uppgifter läckt ut från de pågående GATS-förhandlingarna. Tvärtemot vad som tidigare uppgivits sägs Europeiska kommissionen driva linjen i förhandlingarna att utvecklingsländerna (här 109, varav enligt vad som uppges i DN 94 är utvecklingsländer och 29 hör till kategorin "minst utvecklade") måste gå med på omfattande privatisering av en mängd offentlig service, däribland offentlig vattenförsörjning genom att under kravet om miljötjänster (environmental services) lägga in en underkategori i vilken vattenrenings- och vattenförsörjningstjänster tydligt omfattas. Uppgifterna om kommissionens krav har hämtats från hemliga dokument som bland annat publicerats på det kanadensiska Polarisinstitutets hemsida nyligen. World Development Movement har analyserat de krav som framställs i dokumenten och menar att de krav som EU (genom kommissionen) ställer på de 109 länderna gäller deras tjänste- och servicesektor samt viss nationell lagstiftning. EU:s kommissionär med ansvar för handel med tredjeland, Pascal Lamy, har offentligt tagit avstånd från påståendet om att vatten ingår som obligatorisk del av EU:s krav på utvecklingsländer i GATS-förhandlingarna och menar att föreskrifterna på området, så som föreslås av EU, ska medge flexibilitet i frågan. Den 12 mars utfärdade Europaparlamentet en resolution angående GATS-förhandlingarna i vilken det fastslås att GATS-avtalet är frivilligt och att dess principer inte framtvingar vare sig privatisering eller avreglering, eller innebär att en viss grad av liberalisering måste uppnås. Europaparlamentet insisterar också på att utvecklingsländerna och de minst utvecklade länderna inte bör utsättas för påtryckningar att avreglera tjänster (i synnerhet inte offentliga tjänster) men stöder införlivandet av miljötjänster på det sätt som definieras i förslag som kommissionen delgett vissa Europaparlamentariker och är samtidigt införstått med att tillgång till och förvaltning av vattenresurser, samt fördelning av dem, inte inkluderas. Den gröna och den socialistiska gruppens ledamöter röstade dock inte för resolutionen bland annat med hänvisning till att man dels inte ansåg att graden av frivillighet var klarlagd, dels inte ansåg att det var självklart att vattentjänster är undantagna.

Skälet bakom EU:s krav sägs, enligt vad som anförs av Barry Coates i en artikel i The Guardian (den 25 februari), vara att EU kräver att de fattiga länderna privatiserar sin vattenförsörjning i utbyte mot att EU sänker sina handelshinder för jordbruksprodukter och offentliga stöd till EU:s jordbrukare, krav som framförts av utvecklingsländer under en längre tid. Andra har menat att det inte är någon slump att EU för fram krav om konkurrensutsättning av vattenförsörjning med tanke på att de största globala privata operatörerna i huvudsak utgörs av europeiska transnationella företag. I dag drivs uppskattningsvis 5 % av världens dricksvattensförsörjning i privat drift. Marknaden beräknas dock vara starkt växande. De privata aktörerna utgörs i huvudsak av europeiska multinationella företag såsom Betchel, Suez (Lyonnaise des Eaux) och Vivendi (Water). De två sistnämnda har 70 % av marknadsandelarna. Vivendi Water har, enligt egen uppgift, 100 miljoner kunder i över hundra länder. Bland dessa återfinns bland annat Burkina Faso och Niger, men privata operatörer av vattenförsörjning återfinns i Latinamerika, Afrika och Asien. Det totala marknadsvärdet för världens dricksvatten beräknas dock, enligt Fortune Magazines uppskattningar uppgå till över 400 miljarder dollar (IPS) per år. Monsanto uppskattar att värdet för affärsområdet vatten i Mexiko år 2008 kommer att uppgå till 420 miljoner dollar och 63 miljoner dollar i Indien. I mars 2000 publicerade ett flertal transnationella företag tillsammans ett dokument där de redogör sin vision om den framtida vattenmarknaden. Den sociala aspekten har de uppmärksammat genom att mena att fattiga människor som saknar finansiella tillgångar för sin vattenkonsumtion i stället kan bidra med arbetsinsatser.

Privat vattenförsörjning och @ som ibland är fallet @ privata monopol är inte en långsiktigt hållbar @ och framför allt inte en humant hållbar @ lösning på världens vattenförsörjningsproblem. Genom marknadskrafterna kan visserligen efterfrågan på vatten i de områden där vattenförsörjningen är problematisk minska, men det innebär inte nödvändigtvis att behovet av vattenförsörjning, ens på den mest grundläggande nivån, minskar. Låsta kranar för fattiga kan aldrig vara en rimlig lösning för att förebygga svält och sjukdomar. Alternativet att klara sin vattenförsörjning medelst "arbetsinsats" skapar en feodal struktur där människor tvingas att arbeta för ett särskilt företag för att tillgodose sina mest grundläggande behov. Att transnationella företag övertar driften av vattenförsörjningstjänsterna innebär, som visats, inte bara höjda priser, utan även att varje lands säkerhet hotas genom att kontrollen över vattenförsörjningen faller dem ur händerna. I sammanhanget kan också understrykas att konkurrens vid upphandlingarna har varit mycket bristfällig och skuldtyngda och fattiga länder har av Världsbanken genom de villkor som de ställer tvingats sälja ut den offentliga dricksvattensförsörjningen till mycket låga priser. Eftersom behovet utan tvekan föreligger även om det, på grund av fattigdom, inte kan manifesteras i faktisk efterfrågan, finns också risk för en framväxande svart marknad för dricksvatten där enskilda utsätts för stora risker i samband med att de konsumerar förorenat vatten (eftersom det inte kontrolleras).

Även om företagen genomför investeringar i dricksvattensförsörjning, så innebär det inte nödvändigtvis att de kommer de mest behövande till del, om det inte råkar vara mest lönsamt, eller om full kostnadstäckning inte kan uppnås. Det kan inte heller betraktas som någon slump i sammanhanget att kommissionen driver ovan nämnda linje när så många av de företag som skulle komma i fråga som privata operatörer har europeiska ägare. En ökad privatisering av vattenförsörjningstjänsterna skulle innebära ett ökat kapitalutflöde från konsumenterna i fattiga länder till transnationella företag, en utveckling som knappast kan betraktas som rättvis eller önskvärd. Tillgång till rent dricksvatten är en förutsättning för allt liv och således borde det betraktas som en mänsklig rättighet för var och en, även på internationell politisk nivå, oavsett ekonomiska möjligheter. Därför är det också såväl etiskt som praktiskt tvivelaktigt om kommissionen driver den linje som enligt flera frivilligorganisationer nu framkommit i och med publiceringen av tidigare hemliga dokument om vilka krav EU ställer på utvecklings- och de minst utvecklade länderna. Så länge förhandlingarna och de krav som framförs är hemliga, är ett avståndstagande om krav på utvecklings- och de minst utvecklade länderna om avreglering och privatisering av vattentjänster från kommissionens sida @ hur tydligt det än må framföras i den allmänna debatten, ingen garanti för att en annan linje i själva verket diskuteras fram, i överensstämmelse med de farhågor som uttryckts av tidigare nämnda frivilligorganisationer. Jag delar dessa frågor och anser det vara av yttersta vikt att Sverige agerar kraftfullt för att på alla sätt @ inte minst i fråga om internationella handelsavtal @ medverkar till att möjliggöra vars och ens rätt till dricksvatten till sina grundläggande behov. Min fråga till ministern lyder därför:

Avser ministern att verka för att Sverige i EU kräver att EU i GATS-förhandlingarna kräver att vattenförsörjnings- och förvaltningstjänster, med hänvisning till vattnets enorma betydelse för den direkta överlevnaden för människor, entydigt undantas från GATS-avtalets bestämmelser om avreglering och privatisering av miljötjänster?