Prioriteringen i rättskedjan av våld mot kvinnor
Interpellation 2025/26:193 av Lars Isacsson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-11-26
- Överlämnad
- 2025-11-27
- Anmäld
- 2025-11-28
- Sista svarsdatum
- 2025-12-11
- Svarsdatum
- 2025-12-17
- Besvarad
- 2025-12-17
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Den 25 november uppmärksammades Orange Day, FN:s dag för att stoppa våld mot kvinnor. Samtidigt kunde vi ta del av det uppmärksammade fallet i Borlänge där en kvinna dödades av en man som tidigare dömts för våld och vars överklagade dom låg i hovrätten i nästan ett och ett halvt år innan den prövades. Under hela den tiden var mannen på fri fot.
I rapporteringen framkommer det också att flera tidigare anmälningar om våld i nära relation hade lagts ned. Fallet är ett av flera där kvinnor inte fått det skydd de rimligen ska kunna förvänta sig av rättsstaten.
Det väcker frågor om hur brott mot kvinnor och brott i nära relationer faktiskt prioriteras i rättskedjan – hos polis, åklagare och domstolar – och om dagens ordning motsvarar allvaret i den våldsproblematik som samhället nu möter.
Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieminister Gunnar Strömmer:
- Anser ministern att dagens prioriteringsordning hos polis, åklagare och domstolar tillräckligt speglar allvaret i våld mot kvinnor och våld i nära relation, och om inte – vilka förändringar behövs?
- Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att ärenden med upprepade larm om våld inte läggs ned eller blir liggande så att den utsatta personen lämnas utan skydd?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:193
Webb-tv: Prioriteringen i rättskedjan av våld mot kvinnor
Dokument från debatten
- Onsdag den 17 december 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:54
- Protokoll 2025/26:54 Onsdagen den 17 decemberProtokoll 2025/26:54 Svar på interpellation 2025/26:193 om prioriteringen i rättskedjan av våld mot kvinnor
Protokoll från debatten
Anf. 83 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag anser att dagens prioriteringsordning hos polis, åklagare och domstolar tillräckligt speglar allvaret i våld mot kvinnor och våld i nära relationer, och om inte, vilka förändringar som behövs. Lars Isacsson har också frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att ärenden med upprepade larm om våld inte läggs ned eller blir liggande så att den utsatta personen lämnas utan skydd.
Låt mig börja med att tacka Lars Isacsson för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag. Sverige ska vara ett land där alla kan leva sitt liv i frihet och trygghet. Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas med full kraft.
En förutsättning för att det ska göras och för att ärenden inte ska bli liggande är förstås att myndigheterna har de resurser som krävs. Det är därför vi gör rekordstora investeringar i polisen under detta och under kommande år. Det handlar om att investera i en omläggning av rättspolitiken i stort, men i det finns i högsta grad prioriteringen av skärpta åtgärder mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.
Regeringen är tydlig i relation till myndigheterna. Det finns exempelvis tydliga uppdrag till Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Kriminalvården och Socialstyrelsen i syfte att stärka den operativa förmågan att förebygga den brottslighet som vi nu talar om.
Vi har också beslutat om ett åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa bland annat mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld. Det handlar om en bred ansats med åtgärder både nationellt, regionalt och lokalt.
Regeringen har också vidtagit ett antal centrala åtgärder för att se till att våldsutsatta kvinnor har tillgång till skydd både under och efter våldsamma relationer. Det handlar exempelvis om skärpningar av lagstiftningen gällande kontaktförbud för att kontaktförbud ska kunna användas oftare och omfatta större geografiska områden, som en hel kommun.
Vi har också stärkt det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta kvinnor. Det är den man som utövar våld mot en närstående som ska bli av med kontraktet, inte den våldsutsatta kvinnan.
Vi har dessutom infört ett nytt regelverk för skyddat boende, som innebär förbättrat skydd och stöd för dem som är utsatta för våld.
Till detta kommer den stora förändringen den 1 december med rivna sekretesshinder och en ny sekretessbrytande bestämmelse. Det handlar om att olika aktörer ska få bättre möjligheter att dela information med varandra. Vi vet att exempelvis socialtjänsten eller hälso- och sjukvården ofta har kommit i kontakt med både offer för och förövare av våldsbrott i nära relationer. Men när informationen inte når fram till polisen har polisen inte möjlighet att ingripa för att förebygga och förhindra att brottsligheten sker.
Till detta kommer nu alla förändringar och reformer på det straffrättsliga området. Det handlar om att skifta fokus från gärningsmannen till brottsoffret och samhällsskyddet.
Så sent som i oktober beslutade vi om en lagrådsremiss – Lagrådet har svarat att man arbetar vidare med detta nu. Det handlar en helt ny, tidsobestämd påföljd som kallas för säkerhetsförvaring och riktar sig inte minst mot personer som begår allvarliga sexualbrott och våldsbrott och har hög återfallsrisk.
Tidigare denna månad beslutade vi också om en lagrådsremiss med förslag om att kriminalisera psykiskt våld.
Vi fick förra året betänkandet från den stora Straffreformutredningen (SOU 2025:66) och jobbar nu med förslag för att skärpa straffen för grov misshandel och grov våldtäkt. Det handlar också om att upprepad brottslighet av sådant slag ska kunna leda till livstids fängelse även om livstids fängelse inte finns med som påföljd i straffskalan för det enskilda brottet.
Sedan den 1 december är också oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp äntligen kriminaliserade. Det betyder att vi har tagit ytterligare steg för att skydda flickors och kvinnors personliga integritet och motverka hedersrelaterat våld och förtryck.
Jag kan sammantaget konstatera att de problem som vi talar om här verkligen hör till vårt samhälles största latenta, pågående misslyckanden. Det är otroligt betydelsefullt att vi när vi nu gör stora förändringar och stora investeringar i rättspolitiken, i hög grad för att komma åt den organiserade brottsligheten, också skapar handlingsutrymme för att ta hand om annan allvarlig brottslighet, inte minst den som drabbar kvinnor, däribland kvinnor och flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Det är en fråga om trygghet, frihet och rättvisa.
Anf. 84 Lars Isacsson (S)
Fru talman! Tack till justitieminister Gunnar Strömmer för svaret och för allvaret i svaret och i frågan! Jag tycker att svaret till stora delar är bra, så jag tänker koncentrera mig på de delar där jag tycker att vi kan göra det bättre.
I samband med Orange Day för några veckor sedan påmindes vi, som varje år, om det som egentligen borde vara självklart: Mäns våld mot kvinnor är inte en abstrakt samhällsfråga, utan det handlar om kvinnors liv och trygghet.
Jag blev i samband med detta kontaktad av det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Borlänge, som reagerat starkt på ett fall som uppmärksammats i P4 Dalarna. Det gällde ett fall där en kvinna efter en lång tid av dokumenterade och anmälda fall av misshandel mördades och där mycket i rättskedjan brustit. Det är en berättelse som dessvärre inte är unik utan som illustrerar vad som står på spel när systemet inte förmår agera i tid. I Dalarna, liksom i övriga Sverige, har vi sett flera exempel där upprepade larm om våld inte lett till tillräckligt snabba åtgärder, trots kända riskfaktorer. Det är i dessa situationer som rättsstatens prioriteringar prövas i praktiken.
Fru talman! Jag delar justitieministerns uppfattning om vikten av satsningar på rättsväsendet, ökade resurser och bättre samverkan liksom uppfattningen att lagstiftningsåtgärder är nödvändiga. Vi är överens om att mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med full kraft.
Men samtidigt måste vi konstatera att det inte räcker att vi gör dessa prioriteringar och satsar alla dessa resurser. Trots satsningar ser vi fortfarande ärenden som blir liggande, fast det kommer upprepade varningssignaler.
Fru talman! Min fråga till ministern är: Hur speglas allvaret i mäns våld mot kvinnor i den faktiska prioriteringsordningen hos polis, åklagare och domstolar?
Anf. 85 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! Tack, ministern, för att vi återigen får möjlighet att diskutera denna oerhört viktiga fråga!
Jag anmälde mig till den här debatten men inte för att jag särskilt har följt fallet i Borlänge; det finns andra fall som man alltid kan referera till. Jag tycker att detta är intressant. I interpellationen ställs ju frågan vad polisen har för prioriteringar. Gör vi rätt prioriteringar? Vad är rätt prioriteringar? Jag skulle vilja problematisera detta lite nu när jag hört ministerns svar.
Det är klart att det är så som interpellanten och ministern sa, att man gör stora ekonomiska satsningar på rättsväsendet i budgeten. Man stärker den operativa samverkan, och det är bra. Det nämns att man ska ta fram ett nytt åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa. Då börjar vi komma in på att detta kanske inte handlar om hur polisen på kort sikt prioriterar och om de prioriterar rätt.
Ministern passar på att nämna skärpt kontaktförbudslagstiftning, vilket är bra på ett sätt. Men det har inte direkt med polisens prioriteringar att göra. Man stärker det hyresrättsliga skyddet – jag har exakt samma kommentar där.
Ministern nämner ett nytt regelverk för skyddat boende som innebär ett förbättrat skydd och stöd för våldsutsatta, vilket jag nästan tycker är lite apart. De tydliga signalerna är att den regleringen håller på att slå lite fel.
Att utbyta information är jätteviktigt, och kriminalisering av psykiskt våld är klokt.
Jag har under hösten och under det här året skrivit ned vilka skrivelser och vilka åtgärder vi har fått information om i vår mejlkorg. Jag ska nämna några.
Det kom ett mejl om att regeringen jobbar med ett stärkt skydd för hotade personer. När man tittar lite mer på detaljerna och vilka hotade personer det handlar om ser man att det, vilket naturligtvis är jättebra, rör sig om barn och unga som är brottsoffer eller vittnen eller har koppling till kriminella nätverk och som riskerar att utsättas för hot och våld. Självklart är det superbra att de tas om hand, men det är dem detta riktas mot.
Man satsar också på ett nationellt stödprogram för avhoppare – en viktig pusselbit i arbetet mot kriminella. Det handlar alltså om brottsoffer inom avhopparverksamhet. Man skriver att man ska jobba med nationellt sammanhållet stöd till arbetet med avhoppare från organiserad brottslighet. Det rör sig om behov av hälso- och sjukvård, behov av psykisk hälsovård och metoder för att främja effektiv samverkan mellan myndigheter för att ta hand om avhoppare. Detta är exakt samma behov som kvinnor som behöver lämna en våldsam relation har.
Ett tredje uppdrag jag noterade är en ny nationell funktion som ska samordna stödet till vissa brottsoffer som har drabbats av terrorism eller annan allvarlig brottslighet där bostaden förstörts. Man ska då få ett samordnat stöd, vilket naturligtvis också är enormt viktigt. Jag vet var dessa uppdrag härrör från och att detta har varit ett problem. Men som våldsutsatt kvinna kan du helt plötsligt stå utan bostad eller få din bostad förstörd av den man du har ett förhållande med.
Detta är möjligen något utmanande, men det är ett sätt att sätta det i perspektiv och jämföra brottsoffer med brottsoffer. Alla brottsoffer är i otroligt stort behov av de stöd som nämns på alla de tre områden som jag har rabblat upp. Våldsutsatta kvinnor saknar detta i dag. Ministern får gärna kommentera det.
Anf. 86 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Stort tack till Lars Isacsson för en otroligt viktig interpellation! Den är livsviktig, faktiskt. Tack också till justitieministern, som är här och debatterar frågan med oss! Jag tackar för hans engagemang i frågan.
Fallet i Borlänge, som Lars Isacsson nämner i sin interpellation, visar verkligen på allvarlighetsgraden i frågan. Det är helt ofattbar läsning om hur en känd hänsynslös kvinnomisshandlare kan vara på fri fot i ett och ett halvt år i väntan på rättslig prövning och hur en mamma under den tiden mördas av honom. Det är bottenlöst!
I justitieministerns svar kan vi höra om insatser som regeringen gör i fråga om mäns våld mot kvinnor. Det är resurstilldelning och stärkt straffrättsligt skydd. Bra! Jag är jätteglad över att regeringen har gått vidare med våra utredningar om skärpt kontaktförbudslagstiftning och straffansvar för oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Jag är också glad över att riksdagen har kunnat ställa sig bakom propositionerna.
Jag är glad om propositionen om psykiskt våld är på gång. Vi välkomnar också förslaget om säkerhetsstraff. Straffrättsliga förbättringar är ju nödvändiga på det här området. Det handlar om brottsoffers rätt till upprättelse, om det nödvändiga samhälleliga skyddet från en förövare, om en förhoppningsvis normerande effekt och, självklart, om kvinnans rätt till ett liv i frihet och trygghet.
Samtidigt hör jag också om en annan bild som är mer bekymmersam. Justitieministern tog också upp en del av detta. Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar visar att flera mord och grova våldsbrott mot kvinnor i nära relation hade kunnat förhindras. Oftast har våldsutsattheten varit känd innan brottet har begåtts. Socialstyrelsen visar på flera brister i såväl socialtjänstens som hälso- och sjukvårdens och polisens arbete.
Också Grevio har identifierat allvarliga brister när det gäller Sveriges arbete mot mäns våld mot kvinnor. Det handlar bland annat om för dåligt stöd och för dålig styrning gällande den viktiga samverkan på lokal operativ nivå. Här hör vi att insatser nu är på väg.
Jag kan varmt rekommendera ett besök på Trygghetens hus i Bollnäs, där polis och socialtjänst krokar arm för ett aktivt arbete för att förebygga, upptäcka och stoppa våld i nära relation.
Vi hör också kritik mot marknadisering av de skyddade boendena och mot ett alltför könsneutralt språk som missar förståelsen för könsmaktsordningen, som är så avgörande när det gäller jämställdhetsarbetet generellt och mäns våld mot kvinnor specifikt. Vi kan också läsa om för låg kunskapsnivå gällande mäns våld mot kvinnor hos rättsväsendet, socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
Jag är inte helt förvånad över kritiken. Jag upplever också att den stämmer med vad man får höra när man besöker kvinnojourer runtom i landet. Just detta med kunskapsnivån får jag ganska ofta frågor om hur regeringen hanterar, så jag tänkte förmedla de frågorna vidare. Jag får höra att det väl inte kan vara fritt valt att arbeta med att fortbilda sig om hur mäns våld mot kvinnor fungerar. Det är ju så specifika fenomen som förutom det rent fysiska våldet handlar om kön, makt och förtryck. Då krävs en särskild förståelse för att kvinnan ska få den upprättelse och det skydd som hon har rätt till. Det krävs kunskap om att det kan vara livsavgörande bråttom.
Jag vill gärna höra justitieministern resonera lite kring vilka insatser regeringen gör för att öka kunskapsnivån hos rättsväsendet och övriga instanser när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det är också en prioriteringsfråga.
(Applåder)
Anf. 87 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag tackar alla som nu bidrar i debatten om de här väldigt angelägna frågorna i dag. Jag tycker att det är mycket enkelt att instämma i den problembild som beskrivs från alla som deltar i diskussionen.
På slutet refererade Sanna Backeskog till Socialstyrelsen och studier som har gjorts där. Den bilden bekräftas också av polisen egna studier.
Låt mig komma tillbaka till polisen, som ju Lars Isacssons ursprungliga fråga gällde. Från vårt håll styr vi på en rad olika sätt i dessa frågor – det är regleringsbrevsmässigt, uppföljningsmässigt och annat.
Navet i det utbyte som finns mellan regeringen och polisen är polisens egeninitierade Operation Beta, som har varit ett sätt att så att säga bryta de här frågorna på en annan ledd och arbeta nationellt och samlat för att samla på sig erfarenhet. Polisen har själv kammat igenom de fall där det tyvärr har blivit så att en kvinna till slut har mördats av en man – en sambo, ett ex eller vad det nu är. Man har gått igenom fallen bakåt och frågat sig vad man kunde ha gjort för att förhindra att det skulle gå så långt och när man kunde ha gjort det. De mönster som framträder är tyvärr besvärande för en lång rad aktörer i samhället.
Just Operation Beta skulle jag vilja ta fram som något väldigt löftesrikt. Det är ett uttryck för en mycket hög ambitionsnivå att bryta mönster och göra saker och ting på ett annat sätt än tidigare.
Vi diskuterar nu uppföljningen av den interna granskningen – jag kallar det för den interna granskningen, men det var i grund och botten en operation – för man har granskat fall där man själv har varit delaktig. Där lyfter polisen ett antal områden där man ska ändra sitt arbetssätt för att bli mer effektiv just när det gäller att förebygga och förhindra de här brotten.
Låt mig också kvittera vad som sades här om kunskapshöjande åtgärder. En väldigt viktig slutsats i polisens arbete är att man måste arbeta mycket med kunskapshöjning när det gäller alla de olika delar av polisen som på olika sätt blir involverade i hanteringen av sådana här fall – alltifrån den polis som är i yttre tjänst och kanske först kommer till en lägenhet där man misstänker att det förekommer misshandel till den utredare som i slutet av hanteringen ska utreda brottet.
Man lyfter fram vikten av prevention. Brottsuppklaringen när det gäller de här morden är ju hundraprocentig, så det är inte det som är problemet. Problemet är att de äger rum.
Polisen själv lyfter fram att man måste arbeta mycket intensivare med att identifiera risk- och sårbarhetsfaktorer, ha väldigt mycket mer fokus på de män som man identifierar som potentiella förövare och lägga sig mycket närmare dem i ett mycket tidigare skede. Man måste ha mer fokus på de individerna i arbetet med riskfaktorer och sårbarheter. Man behöver använda hela fristen när man frihetsberövar, både för att utreda brott men också för att vidta olika preventiva åtgärder.
Man talar om vikten av att det utses ett målsägandebiträde i ett tidigt skede för att säkerställa att brottsoffret, alltså den våldsutsatta, får det stöd som krävs på ett personligt plan och också kan bidra till en utredning på ett bättre sätt än i dag.
Till sist handlar det om – det blir lite grann de magiska orden på slutet, men det är helt avgörande – insikten om att information finns i vårt system som skulle kunna förhindra brotten. Den insikten är i sig ganska drabbande.
Då är rimligen frågan: Hur ska de som har möjlighet att förebygga och förhindra dessa brott få den informationen? Då kommer jag tillbaka till sekretesslättnaderna och de rivna sekretesshindren. Det är en strukturell förändring som kommer att möjliggöra det här. Men jag tror också att det i rätt hög grad krävs en kulturell förändring om olika aktörer verkligen ska kliva in och dela information så att polisen och andra kan bidra till att förebygga och förhindra det här våldet.
Anf. 88 Lars Isacsson (S)
Fru talman! Återigen tack till justitieministern för svaret! Jag tänkte börja med att reflektera lite över svaret från justitieministern.
Vi fick en rapport från polisens insynsråd, där man hade talat om mäns våld mot kvinnor. Det var väldigt glädjande att få del av den bild som justitieministern har av ambitionsnivån och hur man jobbar preventivt. Man har också räddat många liv genom att identifiera riskpersoner.
Det jag frågar om här är de fall som hamnar mellan stolarna. Det är många delar som fungerar bra, men helheten är inte tillräckligt bra.
Justitieministern framhåller i sitt svar vikten av att rättskedjan håller ihop. Det är en helt avgörande utgångspunkt. Men vi måste därför också säga att även om vi blir bättre måste vi bli ännu bättre. Vi måste tala om vad som händer när rättskedjan inte håller ihop.
Rättssäkerheten handlar ju inte bara om straffskalor, nya brottsrubriceringar eller längre påföljder. När det gäller mäns våld mot kvinnor handlar det väldigt mycket om snabbheten i processen. Det är också rättssäkerhet. För den som lever med hot och våld är tiden ofta den mest avgörande faktorn. När en förundersökning drar ut på tiden, ett åklagarbeslut försenas eller ett mål inte ges förtur riskerar skyddet att utebli trots att systemet formellt fungerar.
I dag sker prioritering i flera led – hos polis, åklagare och domstol – men inget led tycks bära ett samlat ansvar för helheten.
Fru talman! Jag vill fråga justitieministern: Vem har ansvaret när rättskedjan, trots resurser och reformer, tydligt inte förmår skydda kvinnor som lever med våld i nära relation?
Anf. 89 Helena Vilhelmsson (C)
Fru talman! Jag ska förtydliga mitt möjligen något resonerande tidigare inlägg. Min poäng var att polisen prioriterar arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Vi kan ha åsikter om huruvida de prioriterar rätt eller inte. I den här församlingen fattar vi beslut om en budget, så att de har medel att arbeta med, och regeringen styr arbetet via de kanaler som finns.
Vi har samtliga här sagt att de åtgärder som ministern nämner i det stora hela är väldigt bra. Men det är någonting som saknas, och det som saknas är det som regeringen jobbar med under hand och det som jag har tagit del av i min mejlkorg.
Vad tror ministern att det ger för signaler till offer för mäns våld mot kvinnor när det på kort tid kommer tre uppdrag om att på ett bättre sätt omhänderta brottsoffer men där brottsofferkategorin utsatta kvinnor inte finns med? Ministern och regeringen säger ändå att man har skiftat fokus i rättspolitiken och att man har brottsoffrets perspektiv.
Jag ska vara väldigt konkret. Jag tror att vi har diskuterat detta förut, och jag återkommer till det väldigt ofta. När kommer ett distinkt och bra exitprogram för kvinnor som är utsatta för mäns våld? När får de kvinnorna samma stöd som det jag har exemplifierat när det gäller de utredningar som regeringen har initierat som handlar om ekonomiskt stöd, flytt, arbete, utbildningar, nya kläder, nya försäkringar och hälsovård? Det är sådant stöd som erbjuds till exempel i det program som det finns ett uppdrag för och som gäller avhopparverksamhet för unga i kriminalitet?
Anf. 90 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Jag vill understryka att även jag uppskattar det arbete som jag ser att polisen nu gör. Jag hoppas att man får tillräckligt med tid och resurser för att prioritera den frågan, för den farligaste platsen för kvinnor i Sverige i dag är hemmet. Vi har hört justitieministerns partikamrat, statsminister Ulf Kristersson, uttala sig i medier om att det pågår undanträngningseffekter när det gäller arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det är mycket allvarligt.
Gällande det har jag en konkret fråga om prioriteringar. I går kom regeringens skrivelse Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2024 till min inkorg. Där konstaterar regeringen att myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel under 2024 har varit ett ändamålsenligt och nödvändigt instrument i brottsbekämpningen.
Justitieministern får rätta mig om jag har fel, men min bild är att hemliga tvångsmedel inte alls används i samma utsträckning när misstankarna gäller en hänsynslös förövare som utövar våld i en nära relation som när det gäller annan typ av kriminalitet, till exempel organiserad brottslighet och gängkriminalitet.
Samtidigt hörs då och då uttalanden om att det är svårt att utreda mäns våld mot kvinnor. Kvinnan kanske inte vågar anmäla och vittna, och gör hon det kanske hon drar tillbaka sin anmälan och backar från vad hon tidigare berättat. Det är klart att den risken finns. Det är klart att hon är rädd. Hon kanske är livrädd för att han till och med ska döda henne. Kanske är hon rädd för att en anmälan ska tolkas som samarbetssvårigheter vid en vårdnadstvist och att hon ska förlora vårdnaden. Och kanske är det så att våldet och förtrycket har pågått under så lång tid att det har normaliserats.
Fru talman! Jag tänker att preventiva tvångsmedel och hemliga tvångsmedel skulle kunna vara passande verktyg, som ju redan finns i verktygslådan och som har lyfts fram som avgörande i vissa brottsutredningar. Hur resonerar justitieministern kring det?
(Applåder)
Anf. 91 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Jag ägnar de här minuterna åt att svara på några konkreta frågor och sammanfattar sedan på slutet.
Först gäller det ansvarsfrågorna. I grund och botten måste man ändå lägga ansvaret på var och en av de myndigheter som har ett tydligt uppdrag att arbeta målmedvetet för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor, som har tilldelats ekonomiska resurser för att göra det jobbet och som i lagstiftningen och genom uppdrag förutsätts arbeta nära andra aktörer som behövs för att man ska kunna nå de resultat man vill.
I slutet av alltihop har förstås regeringen ett ansvar att säkerställa att myndigheterna verkligen gör det jobbet – att följa upp detta och styra på ett sådant sätt att det också händer i verkligheten. När jag pekar på myndigheterna och deras ansvar är det inte ett uttryck för att jag inte ser regeringens ansvar i detta. Jag tror att alla måste ta sin del av ansvaret för att flytta fram positionerna rejält.
Sedan gäller det Helena Vilhelmssons fråga om signaler till brottsoffer. Om jag förstår det hela rätt avser den frågan den extra satsning som har skett i relation till brottsoffer som drabbas av sprängningar eller terrordåd. Brottsoffermyndigheten har fått i uppdrag att, så att säga, bygga upp en sådan funktion.
Då vill jag bara på 30 sekunder säga: Varför gör vi det? Jo, därför att vi har sett situationer, exempelvis i Hässelby, där sprängningar har fått enorma konsekvenser. Det har skapats atypiska skador för brottsoffer som vårt befintliga system inte har varit riggat att hantera – oavsett om det gäller kommunens brottsofferstöd, Brottsoffermyndighetens brottsofferstöd eller, för den delen, försäkringsbolagens hantering av frågorna. Där vet jag att andra partier i riksdagen delar vår uppfattning. Det handlar inte om att skruva ned ambitionsnivån när det gäller det generella stödet till brottsoffer. Där höjer vi också. Det handlar om resurssättning och om förändrade regler. Exempelvis ska man som brottsoffer inte behöva driva in sitt skadestånd och sin kränkningsersättning från gärningsmannen.
Allt vad vi nu gör på den breda fronten är naturligtvis otroligt viktigt. Men vi har sett att brottsoffer har drabbats av väldigt atypiska skador när vårt system har varit helt sårbart. Då måste vi möta det specifika behovet. Jag tror att det har en väldigt stark förankring hos medborgarna. Jag har varit väldigt tydlig med att understryka detta. Det handlar inte om att nedgradera något annat brottsoffer – för den här typen av brottslighet eller någon annan brottslighet. Det handlar bara om att vårt samhällskontrakt också måste kunna hantera den typ av terrorliknande våld som vi dessvärre ser alltför många exempel på.
Då vill jag, som sagt var, lyfta fram allt vi nu gör för att stärka brottsoffer i övrigt. Det är otroligt centralt, och det ska i synnerhet eller i varje fall inte minst omfatta kvinnor som drabbas av mäns våld.
När det gäller hemliga tvångsmedel vill jag bara säga: Vad vi kan göra är att säkerställa att straffskalorna är sådana för den här typen av brott att det är tillåtet och möjligt att i brottsbekämpningen använda hemliga tvångsmedel, och det gör vi. Sedan följer vi upp tvångsmedelsanvändningen i relation till myndigheten och säkerställer att tvångsmedel används för att beivra även den här typen av brottslighet.
Nu hörde jag Sanna Backeskog ställa frågan. Jag har även sett att andra aktörer undrar i vilken utsträckning man använder det här lagliga utrymmet. Det är en berättigad fråga. Jag följer gärna upp detta ytterligare. Men det har varit viktigt för oss som regering att säkerställa att det grövsta våldet, exempelvis de grövsta övergreppen, som drabbar kvinnor också har straffnivåer som gör det tillåtet och lagligt att använda hemliga tvångsmedel.
Anf. 92 Lars Isacsson (S)
Fru talman! Tack till justitieministern och meddebattörerna, ledamöterna Sanna Backeskog och Helena Vilhelmsson, för er kunskap och ert engagemang i den här frågan!
Jag ska kommentera justitieministerns svar. Någonting som jag har kommit tillbaka till förut när vi har debatterat ansvarsfrågan är att jag tycker att det ska vara bättre möjligheter för regeringar att styra. Jag tycker att jag ser en brist i fråga om hur man kan styra.
Den kanske största utmaningen i arbetet mot mäns våld mot kvinnor är inte bristen på insikt eller ambition. Problemet är snarare glappet mellan det vi säger och det som sker i rättsprocessen. Vi har lagstiftning, vi har reformer och vi har ökade resurser. Ändå ser vi gång på gång hur kvinnor lever med hot under lång tid, hur anmälningar inte leder till tillräckligt snabba åtgärder och hur upprepade varningssignaler inte fångas upp i tid. När rättsprocessen drar ut på tiden kan våldet eskalera med förödande konsekvenser.
Mäns våld mot kvinnor slår sönder samhället och slår sönder familjer. Det hotar kvinnors liv, dödar kvinnor och påverkar våldsutvecklingen i generationer. Mycket av det som görs i dag är bra, men vi måste också bli bättre.
Jag vill därför tacka justitieministern för debatten och även för årets övriga debatter. Jag passar också på att önska en god jul och ett gott nytt år, så hörs vi igen på andra sidan!
Anf. 93 Justitieminister Gunnar Strömmer (M)
Fru talman! Tack till Lars Isacsson och meddebattörer för möjligheten att få diskutera de här oerhört angelägna frågorna i dag!
Om jag avslutningsvis ska ta fasta på någonting skulle jag vilja säga att vi nu ändå är i ett läge där jag uppfattar att olika aktörer som kan påverka det här har rört sig till samma förståelse av problemet. En sådan grundsten är insikten att brottsuppklaringen är 100-procentig.
Nu handlar det om att förebygga och förhindra den här brottsligheten, och då krävs det att varje enskild aktör gör en förflyttning inom ramen för sitt arbete. Jag har till exempel nämnt polisens omfattande förflyttning baserat på en väldigt genomgripande intern revision av sitt arbetssätt.
Jag vill avsluta med att slå ett slag för samspelet mellan olika aktörer. Samverkan är ett lite av ett byråkratord som man hör till höger och vänster, men här pekar alla aktörer på vikten av en väldigt operativ samverkan, ett väldigt konkret samspel, när man ska hantera risk rörande personer som potentiellt sett är väldigt farliga.
En väldigt viktig förändring som vi har diskuterat väldigt mycket i ljuset av den organiserade brottsligheten, nämligen de rivna sekretesshindren, ger nu klart lagstöd och i vissa avseenden till och med skyldigheter att dela information mellan olika aktörer. Jag tror att det är en nyckelfråga, för vi vet att någonstans i systemet finns i nästan varje fall information om både offer och förövare som gör att man fattar att om vi inte gör någonting kommer något fruktansvärt att hända.
Nu handlar det om att se till att alla som kan påverka läget får den informationen och gör sitt för att säkerställa att kvinnor som i dag blir offer för ett förödande och ibland dödligt våld inte ska följas av andra som drabbas av samma öde.
Med detta säger även jag god jul och tack för många fina utbyten under det här året! Jag ser fram emot en fortsättning på det nya.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.