praxis i misshandelsfall

Interpellation 2001/02:381 av Magnusson, Cecilia (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-04-17
Anmäld: 2002-04-23
Besvarad: 2002-05-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 17 april
Interpellation 2001/02:381
av Cecilia Magnusson (m) till justitieminister Thomas Bodström om praxis i misshandelsfall

Den nya lagstiftningen om samhällstjänst vid villkorlig dom som trädde i kraft den 1 januari 1999 har förändrat straffmätningen i en icke önskvärd riktning.

Riksdag och regering har engagerat sig djupt i frågorna om framför allt misshandlade kvinnor, men även i fråga om barnmisshandel. Lagstiftningen har skärpts inom vissa områden. Uttalanden har gjorts om att bättre skydda utsatta kvinnor och barn. Samhället i stort har uppfattat signalerna att det är ett grövre brott att utsätta sina nära och kära för misshandel än att utsätta okända för samma brott. En av reaktionerna på dessa signaler är att antalet anmälningar angående sådana brott ständigt har ökat.

Rättsskipningen har uppenbarligen inte nåtts av de starka signaler som sänts ut från riksdag och regering. Prejudicerande domar från Högsta domstolen har skapat en praxis att tingsrätterna ska döma mildare när det gäller misshandel riktad mot barn eller kvinna än mot annan person. Detta har inneburit att tingsrätter i allt högre grad dömer till villkorlig dom kombinerat med samhällstjänst för sådan brottslighet som enligt lagstiftningen ska innebära en fängelsedom, med hänvisning till rådande praxis.

Regeringen uttalade i proposition 1997/98:96 "Det är inte regeringens avsikt att den nu aktuella reformen skall innebära någon ändring av gällande rätt såvitt avser användningen av samhällstjänst vid artbrottslighet." Med rådande praxis har en "ändring av gällande rätt" skett i en icke önskvärd riktning.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet följande:

Avser ministern föreslå förändringar i lagstiftningen på detta område så att praxis följer lagstiftarens intentioner?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:381

Webb-tv: praxis i misshandelsfall

Protokoll från debatten

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 95 Justitieminister Thomas (S)

Herr talman! Cecilia Magnusson har frågat mig om jag avser att föreslå en lagändring för att skapa tydligare riktlinjer såvitt gäller användningen av på- följdskombinationen villkorlig dom med samhäll- stjänst vid misshandel. Cecilia Magnusson har närma- re bestämt tagit upp praxis som utvecklats när det gäller förutsättningarna för att döma till sådan påföljd vid misshandel som riktar sig mot barn och kvinnor. Jag vill inleda svaret med att understryka att våldsbrott mot kvinnor och barn är ett allvarligt sam- hällsproblem. Att bekämpa denna typ av brottslighet är sedan flera år ett prioriterat område för regeringen. Enligt vår uppfattning måste kampen mot våld mot kvinnor och barn bedrivas utifrån ett helhetsperspek- tiv och på bred front. Detta var också utgångspunkten för den s.k. kvinnofridsreformen som regeringen satte i gång 1998. För att komma till rätta med problemet behöver vi alltså arbeta vidare med åtgärder inom många olika områden. Cecilia Magnusson tar upp frågan om påföljdsva- let vid misshandel och påstår att Högsta domstolen har utvecklat en praxis som innebär "att tingsrätterna ska döma mildare när det gäller misshandel riktad mot barn eller kvinna än mot annan person". Hon påstår vidare att detta inneburit att det i allt större utsträckning döms till villkorlig dom med samhäll- stjänst för sådan brottslighet som enligt lagstiftningen ska medföra fängelse. Jag kan naturligtvis inte uttala mig om enskilda domar, men vill bestämt påstå att Cecilia Magnussons beskrivning av Högsta domstolens praxis är felaktig. Högsta domstolen har i ett flertal rättsfall uttalat att utgångspunkten vid valet av påföljd för misshan- del som inte är ringa är att sådan brottslighet medför fängelse. Den har vidare slagit fast att det inte är meningen att villkorlig dom med samhällstjänst mer eller mindre generellt ska ersätta fängelse i de fall då förutsättningarna för villkorlig dom i övrigt förelig- ger. Dessutom har domstolen uttalat att det bl.a. vid misshandel som riktat sig mot en till gärningsmannen närstående kvinna normalt får anses finnas ett mindre utrymme att döma till en icke frihetsberövande på- följd än vad som annars är fallet. Min generella bild är att Högsta domstolens praxis ligger väl i linje med de riktlinjer för påföljdsvalet som lämnas i förarbetena till påföljdsreformen 1999. Eftersom det nu gått drygt tre år sedan den nya på- följden infördes har regeringen för en tid sedan gett Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i uppdrag att utvär- dera påföljden. Resultatet är avsett att presenteras i slutet av året. Min avsikt är att med utgångspunkt från bl.a. re- sultaten av BRÅ:s utvärdering inleda en övergripande översyn av påföljdssystemet. Jag vill inte nu föregripa resultatet av det arbetet. Jag tycker dock allmänt sett att det är viktigt att vi behåller och utvecklar alterna- tiven till de kortare fängelsestraffen. De negativa verkningarna av fängelse är välkända. Samtidigt är det givetvis viktigt att säkerställa att de alternativa påföljderna har sådant innehåll att de utgör en till- räcklig reaktion på den brottsliga gärningen. Arbetet med att motverka våld mot barn och kvinnor måste emellertid fortgå i ett betydligt bredare perspektiv än enbart utifrån valet mellan olika påfölj- der. När det gäller det arbete som just nu pågår inom Regeringskansliet vill jag särskilt nämna departe- mentspromemorian Ytterligare åtgärder för att mot- verka våld i nära relationer (Ds 2001:73). I prome- morian, som för närvarande bereds inom Justitiede- partementet, föreslås bl.a. utökade möjligheter att meddela en person besöksförbud. Ett annat viktigt arbete värt att påminna om är regeringens proposition Straffansvaret för människohandel (prop. 2001/02:124), som överlämnades till riksdagen i mars i år. Denna utgör ett första steg för att åstadkomma ett bättre skydd mot exploatering av främst kvinnor och barn. Nationellt råd för kvinnofrid inrättades av rege- ringen i maj 2000. Rådet har uppmärksammat en rad olika områden när det gäller våld mot kvinnor såsom våld mot kvinnor med funktionshinder, våld mot äldre kvinnor, våld mot kvinnor med invandrarbak- grund, våld inom homosexuella relationer samt vill- koren för kvinnojourernas verksamhet. Rådets syfte är att utgöra ett rådgivande organ för frågor som rör våld mot kvinnor. Det ska också vara ett forum där regeringen kan utbyta erfarenheter och idéer med företrädare för organisationer och forskare som är engagerade i frågor som rör våld mot kvinnor. Jag kan försäkra Cecilia Magnusson att regering- en är beredd att vidta alla de åtgärder som kan behö- vas för att förbättra skyddet för kvinnor och barn mot att utsättas för våldsbrott.

Cecilia Magnusson (M)

Anf. 96 Cecilia Magnusson (M)

Herr talman! Jag tackar justitieministern för sva- ret, även om det bara delvis berörde ämnet jag tagit upp. Jag är helt enig med justitieministern om att det behövs åtgärder på många områden för att komma till rätta med samhällsproblemet misshandel, som justi- tieministern talade om. Men misshandel är ett allvar- ligt brott. Det gäller att man är väldigt noga med varje åtgärd för att helheten ska bli bra. Jag dristar mig att använda en liknelse för att ska- pa förståelse för dagens fråga. Om justitieministern skulle baka en sockerkaka spelar det ingen roll hur bra äggen, sockret, mjölet och bakpulvret är om inte ugnen har rätt temperatur. Det blir ingen god sock- erkaka om temperaturen är för hög eller för låg. Samma sak gäller i denna fråga. Tar inte staten sitt ansvar för våldsmonopolet och rättsskipningen urhol- kas rättssystemet. Strafftillämpningen är en fråga som är mycket viktig för hela rättssystemet och för tilltron till det samma. Vi folkvalda i Sveriges riksdag är här för att stifta lag. Det är bara vi som kan och får ändra lagar som inte efterlevs utifrån de intentioner lagstif- taren gett. Det är ett stort ansvar, och det tycker jag att vi ska leva upp till. Svaret från justitieministern är för mig något svårtolkat, och jag får en oroskänsla i maggropen. Å ena sidan säger justitieministern att jag har helt fel i min kritik av rådande praxis. Å andra sidan vill han kanske någon gång senare initiera en översyn av påföljdssystemet. Detta går inte ihop för mig. Vi har en granska bra lagstiftning mot våldsbrott i dag. Det som gör mig arg är att den inte tillämpas. Det gör mig arg som förtroendevald och som med- borgare. Våldsbrott ska bestraffas hårt. Det är mycket viktigt att staten ger en stark signal om att ett sådant beteende inte accepteras. Det är viktigt för alla in- blandade - för brottsoffret och de anhöriga till brottsoffret, för den som begår brottet och för tilltron till hela rättssystemet. För brottsoffret, som justitieministern inte nämnt ett enda ord om i sitt svar, är det viktigt därför att straffet ger upprättelse och är en del i läkningen efter den kränkning och den behandling man utsatts för. För brottslingen är det viktigt därför att han - det är oftast en han - får en stark reaktion på det våld han utsatt en annan människa för och får veta att det inte accepteras. Strafflängden kan också avgöra om våldsmannen med hjälp av behandling kan komma till insikt om att han har gjort fel och inte göra om det igen. Om inte staten utnyttjar sin skyldighet att döma i våldsbrott riskeras tilltron till hela rättssamhället. Människor kan ta lagen i egna händer och själva utdela rättmätiga straff eller anlita entreprenörer på området. Detta är också väldigt oroande. BRÅ gjorde under 2000 en sammanställning över strafftillämpningen när det gäller grov misshandel och konstaterade att man inte använder hela straff- skalan. Jag skulle vilja veta om justitieministern anser att man i dag tillämpar straffskalorna på rätt sätt inom domstolsväsendet. Det är det min fråga gäller.

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 97 Justitieminister Thomas (S)

Herr talman! Det är domstolarna som avgör vilken praxis som ska gälla. Vi har exempel på att man lig- ger på olika nivåer i straffskalan. Misshandel ger inte maximistraff, och narkotikabrottslighet ger andra straff. Det är inte min sak att göra enskilda bedöm- ningar av den saken. Låt mig i stället svara på de andra frågor som ställdes. Det sades att jag inte nämnde någonting om brottsoffer. Cecilia Magnusson måste ha lyssnat oer- hört dåligt. Det var ju precis det jag talade om när jag berättade om den departementspromemoria som vi nu arbetar med, som heter Ytterligare åtgärder för att motverka våld i nära relationer. Jag beskrev precis detta, och ändå frågar Cecilia Magnusson om det. Vi arbetar alltså med en departementspromemo- ria, och vi arbetar med att kunna utöka möjligheterna att meddela en person besöksförbud. Detta är helt inriktat på brottsoffer och på att stärka brottsoffers situation. Ytterligare saker nämndes. Jag talade också om att Nationellt råd för kvinnofrid inrättades av regeringen i maj 2000. Det är också fråga om brottsoffer. Jag blir bekymrad när jag läser interpellationen och ser att det står på följande sätt: "Prejudicerande domar från Högsta domstolen har skapat en praxis att tingsrätterna ska döma mildare när det gäller miss- handel riktad mot barn eller kvinna än mot annan person." Jag utgår naturligtvis från att Cecilia Mag- nusson har grund för detta påstående och vet i vilka domar Högsta domstolen säger att det ska vara milda- re straff när det gäller misshandel riktad mot barn eller kvinna än när det gäller misshandel riktad mot annan person. Det innebär inte att det kan bli andra påföljder utan att man har skapat en praxis som inne- bär mildare påföljder när det gäller misshandel av barn eller kvinna än när det gäller annan person. Jag skulle bli oerhört tacksam om jag fick reda på vilka rättsfall det gäller.

Cecilia Magnusson (M)

Anf. 98 Cecilia Magnusson (M)

Herr talman! Jag har en förteckning över alla de fall man hänvisar till i tingsrätten, justitieministern. Grunden till min interpellation är att jag har blivit uppringd och fått besök av ett antal nämndemän som har visat mig olika fall där grov brottslighet - barn- misshandel - inte har föranlett fängelse utan villkor- lig dom med samhällstjänst i 40 eller 60 timmar. Det är ett artbrott. Jag är inte som justitieministern jurist, men som jag har förstått lagen står det att misshandel riktad mot barn ska anses som grov misshandel. I de fall jag har här - jag lämnar gärna över dem till justitieministern om han inte känner till dem - har man inte ansett det som grov misshandel trots att förövaren varit utrustad med vapen och slagit mot ansikte och huvud, vilket kan ge oerhörda skador på små människor. Brottet har inte ens renderat fängel- sestraff utan villkorlig dom. Lagstiftaren har sagt att sådan här artbrottslighet ska rendera fängelse. I do- marna uttalar Högsta domstolen det som justitiemi- nistern säger, men när det gäller att fastställa påfölj- den gör de inte det de säger. Om det är någon som kan ändra lagar och felaktig praxis är det vi som lag- stiftare. Det är därför jag har frågat justitieministern om han tänker förändra detta. Det brådskar. Brottsförebyggande rådet gjorde ju, som justitie- ministern påtalade, en översyn av hur straffskalorna tillämpas i vårt land. Under år 2000 renderade grov misshandel i en tredjedel av fallen inte ens fängelse. I en fjärdedel av fallen utdömdes ett straff som låg under lagens lägsta straff. Är detta rätt? Jag tycker inte det. Medborgarna i det här landet tycker inte det. De flesta människor och medborgare i detta land vet att det är förbjudet att slå barn. Min dotter Ester, som är sex år, påtalar ofta att man hamnar i fängelse om man slår barn. Uppslutningen kring att se barn- misshandel som ett fruktansvärt brott är väldigt stor. Att utsätta barn, framför allt sina egna barn, för något så fruktansvärt är avskyvärt i de allra flesta männi- skors ögon. Ett barn är helt skyddslöst. Det kan inte på något sätt skydda sig från misshandel, inte med hjälp av kroppsstorlek, verbal förmåga eller genom att fly till en säkrare plats. När en förälder slår ett barn begår han eller hon inte ett brott utan flera. Staten måste ta sitt ansvar. Misshandel av barn är grov misshandel och ska ge påföljden fängelse. In- stämmer inte justitieministern i detta?

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 99 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Jag ska inte i en interpellationsdebatt lära Cecilia Magnusson hur påföljdssystemet funge- rar. Men jag blir väldigt förvånad över att hon tror att det automatiskt ska dömas till fängelse bara för att det är normalpåföljden. Jag vill understryka att det är normalpåföljden. Det innebär inte att man i samtliga situationer ska döma till fängelse. Det finns en rad olika kapitel i brottsbalken som anger olika förutsätt- ningar och ger frihet för domstolarna att döma till olika påföljder, utifrån ålder, situation och mycket mera som vi inte kan gå in på här. Jag rekommende- rar Cecilia Magnusson att ta del av detta. Det kommer då att klarna något, tror jag. Det som Cecilia Magnusson säger, att Högsta domstolen har dömt till en annan påföljd än för miss- handel, är inte samma sak som att en praxis har utbil- dats att man ska döma mildare när det gäller miss- handel riktad mot barn eller kvinnor. Det vore en fruktansvärd praxis om man skrev att det skulle vara en mildare påföljd för att brottet är riktat mot ett barn. Det är den domen som jag frågar efter, inte efter en dom där man har dömt till en annan påföljd än för misshandel. Det är inte samma sak. Det tror jag vi är alldeles överens om. Jag efterlyser en dom där det står att det ska vara en mildare påföljd för att brottet riktar sig mot ett barn. Det vore oerhört allvarligt om det var på det sättet.

Cecilia Magnusson (M)

Anf. 100 Cecilia Magnusson (M)

Fru talman! I en av dessa domar hänvisar faktiskt Högsta domstolen själv till ett mål som gäller ett krogslagsmål. Där utdömdes ett strängare straff, vil- ket domstolen själv hänvisar till. I krogslagsmålet hade en okänd människa pucklat på en annan. Man hänvisar i sitt eget uttalande till ett annat mål som inte gäller samma slags brottslighet. Det är det jag tycker är så fruktansvärt. Det är en detaljfråga. Jag ska gärna lämna över materialet till justitieministern för påläs- ning. Hur rättssystemet fungerar med sina påföljder är väldigt viktigt för medborgarnas tilltro till det. Tror inte medborgarna på det är vi väldigt illa ute. De straffskalor som vi har beslutat om i Sveriges riksdag har väldigt noggrant utretts och anpassats till varand- ra. De är ett uttryck för den representativa demokra- tins tolkning av folkviljan. Det är vårt sätt att ersätta personliga vendettor och utfall av eget hämndbegär med en skala i graderad reaktion i ett öppet rättssam- hälle. Jag tycker det är viktigt att vi följer detta. Brottsförebyggande rådet påtalade bristerna redan för ett år sedan. Är justitieministern beredd att vidta åtgärder för en förändring?

Justitieminister Thomas (S)

Anf. 101 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Jag sade inledningsvis att vi ska ut- värdera påföljdsreformen. Det är naturligt när den har pågått ett par tre år. Man vill se hur den har uppfattats av domstolarna och se om det behövs en ändring. Det är normalt. Det är inte något särskilt fall som föranle- der utvärderingen. Skulle den situation föreligga, som Cecilia Mag- nusson alldeles felaktigt beskrivit i interpellationen, att man ska döma mildare eftersom brottsoffret är ett barn då skulle jag vara oerhört orolig. Men det är inte så. Att man hänvisar till andra rättsfall är någonting helt annat. Om det skulle vara praxis att det ska dö- mas mildare om offret är ett barn och inte en vuxen person då skulle jag vara den första att ingripa. Men jag vill upprepa att det inte innebär att man i olika rättsliga resonemang är förhindrad att hänvisa till andra rättsfall. Det ska ske en utvärdering av den påföljdsreform som genomfördes 1999. Det är viktigt. Vi följer detta. Av den praxis som har utarbetats i domstol är det så - och jag tycker det är viktigt - att normalpåföljden för misshandelsbrott är fängelse. Det är ett så allvarligt brott att det bör föranleda fängelse som normalpå- följd. Men det är också viktigt att vi har en möjlighet till nyansering, och att man kan ta hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Det är så man bygger upp ett rättssamhälle i ett demokratiskt sam- hälle. Man ger olika möjligheter för självständiga domstolar att döma i enskilda mål.

Intressenter

Frågeställare

Magnusson, Cecilia (m) Moderaterna

Besvarad av

justitieminister Thomas Bodström Socialdemokraterna