Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Platsgaranti och kvaliteten i barnomsorgen

Interpellation 2003/04:284 av Larsen, Sofia (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-02-06
Anmäld
2004-02-10
Besvarad
2004-02-17
Sista svarsdatum
2004-02-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 februari

Interpellation 2003/04:284

 av Sofia Larsen (c) till statsrådet Lena Hallengren om platsgaranti och kvaliteten i barnomsorgen

Förskolan omfattar en allt större andel av alla barn, och spelar en viktig roll för barns utveckling och lärande. I dag är det ca 334 000 barn inskrivna i förskolan och ca 45 000 inskrivna i familjedaghem. Enligt Kommunförbundets prognoser beräknas antalet barn i förskolan att öka de kommande åren. Redan i dag kan vi se att barnomsorgsgarantin är satt ur spel i många kommuner. Bristen på en förskoleplats har lett till ett fixande och tricksande för många föräldrar för att få vardagen att gå ihop. Det är inte ovanligt att föräldrar har köat i månader och trots detta inte fått någon förskoleplats för sitt barn. För Centerpartiet är det viktigt att ge bästa tänkbara förutsättningar för barnfamiljerna att få vardagen att gå ihop, där en plats på förskolan spelar en stor roll.

Ett uppdrag utifrån detta är att jobba för att stärka kvalitet i förskolans verksamheten. Det handlar om att skapa möjligheter för kommunerna att bedriva förskoleverksamhet på bästa tänkbara sätt. Det handlar till exempel om att regering och riksdag ser till att det finns tillräckligt många utbildade förskollärare eller att reformer för förskolan genomförs på ett väl genomtänkt sätt, så att det finns rimliga förutsättning för kommunerna att genomföra dessa.

Det har varit mycket diskussioner om hur det ser ut i dagens förskola. Besparingarna inom förskoleverksamheten har varit stora under 1990-talet. De vanligaste besparingsstrategierna har varit att ta in fler barn i grupperna och minska personaltätheten. Genom införandet av maxtaxan, som inte var fullt ut finansierad av regeringen, har kommunerna tvingats skjuta till extra pengar eller finna andra former, som större grupper, för att sänka kostnaderna. Enligt Kommunförbundet är maxtaxereformen underfinansierad med ca 1,7 miljarder kronor. Hur det nu än förhåller sig kan vi bara konstatera att förskolan brottas med alltför stora barngrupper, en icke fungerande barnomsorgsgaranti, brist på förskollärare samt en oro bland personal och föräldrar. I slutändan är det barnen som kommer i kläm.

I ett antal intervjuer har biträdande utbildningsministern påpekat att de brister som i dag finns i förskolan, som till exempel den icke fungerande barnomsorgsgarantin, endast är kommunernas ansvar. Även om kommunerna naturligtvis har ansvar för att barnomsorgsgarantin verkligen fungerar, och inte sätts ur spel, har även regeringen och ytterst biträdande utbildningsministern ett ansvar för detta.

I valrörelsen utlovade statsminister Göran Person kraftiga satsningar på förskolan. Biträdande utbildningsminister Lena Hallengren utlovade en satsning på 6 000 nya förskollärare. Regeringen gick till och med så långt att de skrev i förra årets budgetproposition att det i genomsnitt ska vara fem barn per heltidsanställd, 15 barn per grupp med tre heltidsanställda. I en PM från Utbildningsdepartementet står det: "Regeringen fortsätter nu att prioritera arbetet med att förstärka förskolans kvalitet".

Till vår förvåning kan vi konstatera att i stället för att ta itu med kvaliteten i förskolan gav regeringen Skolverket ett uppdrag att göra en fördjupad studie av barngruppernas storlek och personaltäthet och satsningen på 6 000 nya förskollärare och barnskötare i förskolan inleds först 2005. De vackra orden om mer personal och mindre barngrupper blev inte annat än vackra ord.

För att peka ytterligare på frågan om bristen på förskollärare menar Lärarförbundet att utbildningen till förskollärare varit underdimensionerad de senaste åren och de har sedan mitten på 90-talet påpekat detta för regeringen, dock utan resultat. Regeringen medger själv i tidigare budgetproposition att problemet är att antalet platser till förskollärarutbildningen ej varit tillräckliga och att bristen inte beror på studenters bristande intresse för att söka sig till utbildningen.

Jag vill med anledning av detta fråga ministern följande:

  1. Vad avser ministern att göra för att stärka kommunernas möjlighet att säkra barnomsorgsgarantin?
  2. Vad avser ministern att göra för att stärka kvaliteten i förskolan?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:284, Platsgaranti och kvaliteten i barnomsorgen

Interpellationsdebatt 2003/04:284

Webb-tv: Platsgaranti och kvaliteten i barnomsorgen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Hallengren (S)
Anf. 58 Lena Hallengren (S)
Herr talman! Sofia Larsen har frågat mig dels vad jag avser att göra för att stärka kommunernas möjlighet att säkra barnomsorgsgarantin, dels vad jag avser att göra för att stärka kvaliteten i förskolan. Enligt Statens skolverks senaste uppföljning av tillgängligheten till förskoleverksamheten uppgav 94 % av kommunerna att de kunde ordna plats i förskola eller familjedaghem i september 2003 till alla barn vars föräldrar anmält behov i maj samma år. Det är samma andel som året innan. Införandet av den allmänna förskolan för fyra- och femåringar har således inte påverkat kommunernas möjlighet att erbjuda plats i förskoleverksamheten utan oskäliga väntetider. Inte heller har den genomsnittliga gruppstorleken, personaltätheten eller barnens vistelsetider påverkats. Att ett mindre antal kommuner uppger att de inte kan ordna plats utan oskäligt dröjsmål, det vill säga inom tre-fyra månader efter ansökan, är allvarligt nog. För den enskilda barnfamiljen kan det givetvis innebära ett mycket stort problem om inte plats kan ordnas i tid efter föräldraledigheten och återgången till arbetslivet. Regeringen har därför låtit 1999 års skollagskommitté utreda frågan om statens sanktionsmöjligheter mot kommuner som inte fullt ut tar sitt ansvar. Kommittén har i sitt betänkande föreslagit att statens sanktionsmöjligheter mot skolhuvudmän utökas genom att Skolverket ges rätt att vid vite förelägga huvudman för verksamhet som står under verkets tillsyn att fullgöra sina åtaganden. Förslaget omfattar även förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Frågan övervägs för närvarande i samband med det arbete som pågår inom Utbildningsdepartementet med anledning av Skollagskommitténs betänkande. Det är ändå med viss tillfredsställelse jag kan konstatera att Malmö, som varit en av de kommuner som inte kunnat uppfylla lagstiftningens intentioner, enligt Skolverkets uppföljning, nu uppger att de lyckats bygga bort sina tidigare mycket långa köer och kan tillhandahålla plats utan oskäligt dröjsmål. Även situationen i Göteborg tycks i detta avseende ha förbättrats åtskilligt, även om det fortfarande återstår en viss utbyggnad till full behovstäckning. Exemplen visar att Skolverkets tillsynsverksamhet respekteras av kommunerna. Jag har vid flera tillfällen här i riksdagen framfört att förskolans kvalitet är den för mig mest prioriterade frågan under denna mandatperiod. Avsikten är att regeringen ska lämna en proposition till riksdagen i höst med förslag på reformer och insatser som syftar till att stärka förskolans kvalitet på en rad områden. I propositionen kommer frågor att behandlas om bland annat barngruppernas storlek och personaltäthet, den mångkulturella förskolan, föräldrainflytande, jämställdhet och systematiskt kvalitetsarbete. Den viktiga satsningen på mer personal och mindre barngrupper som regeringen tidigare aviserat kommer att inledas 2005 och innebära att 6 000 fler förskollärare, barnskötare och annan personal tillförs förskolan. Fördelningen av resurserna samt regelverket i övrigt i anslutning till detta kommer att behandlas i propositionen. Avslutningsvis kan jag bara konstatera att allmänhetens förtroende för förskolan nu liksom tidigare är mycket stort. För mig som förskoleminister är detta ett förtroende som förpliktar, och min ambition är att se till att förskolan kan fortsätta att leva upp till sin goda ställning bland barnfamiljerna och i samhället.
Sofia Larsen (C)
Anf. 59 Sofia Larsen (C)
Herr talman! Tack för svaret. Det har varit ganska mycket diskussioner om hur förskolan ser ut i dag. Många föräldrar tycker att förskolan fungerar väldigt bra, vilket är positivt. Samtidigt ser en hel del orosmoln. Det handlar om hur det kommer att se ut framöver och hur kommunernas ekonomi ska kunna hålla vad gäller förskolan. Besparingarna i kommunerna var väldigt stora under 90-talet. De vanligaste besparingsstrategierna var för det första att ta in fler barn i samma grupp och för det andra att minska personaltätheten på vissa ställen. Sedan kom införandet av maxtaxan. Den var inte heller fullt finansierad. Det gjorde att kommunerna fick rådda om i sin ekonomi. De fick i vissa fall låna till driften. Det har gjort att man på senare år haft väldigt stora problem med ekonomin. Det har bland annat gått ut över förskolan. Ett av de trubbel som många föräldrar upplever vad gäller förskolan är den icke-fungerande barnomsorgsgarantin. Det var också en av mina frågor i interpellationen. Vi kan se hur barnomsorgsgarantin har satts ur spel i flera kommuner. Bristen på förskoleplatser gör att det blir ett väldigt fixande och tricksande för föräldrarna. De har svårt att få vardagen att gå ihop trots att de i vissa fall har köat ett år eller mer än det för att få en plats i förskolan. När den dagen kommer då de har fått ett godkännande och ska få en plats finns den inte längre. De vet heller inte när platsen kommer att finnas, om det tar en månad, två månader, tre månader eller ännu mer. Det gör det i vissa fall ganska hopplöst om du har ett arbete där man väntar att du ska komma tillbaka eller om du har studier som väntar på dig. När jag frågor ministern hur hon ser på det och hur hon tänker lösa det svarar hon: Det fungerar ju rätt så bra som det är i dag. Det är inte så många det handlar om. Man kan se att ungefär 90 % av kommunerna och drygt det hanterar det bra. Det är positivt. Men det finns ändå många familjer som hamnar i kläm. En av de saker vi kunde höra här var att Skollagskommittén föreslagit att man kan ge vite till kommunerna. Det kan vara en idé. Men faktum är att man inte kan ge vite eller böter till någon om man har gett ett uppdrag där det inte följt med tillräckligt med resurser eller pengar. Det är som att be någon gå och handla en liter mjölk för 7 kr och skicka med 5 kr. Man vet på förhand att det inte kommer att fungera. Vite kan vara en bra sak. Men då måste man på förhand veta att grunden finns och det finns möjligheter att kunna genomföra saker. Man kan inte skicka grejer som man vet inte kommer att fungera. Kommunerna som sköter verksamheten borde också veta hur den fungerar i realiteten. Enligt Kommunförbundet ökar kostnaden för förskoleverksamheten och barnomsorgen plus att man ser att personaltätheten har minskat. Det är tvärtom mot vad ministern skriver i sitt svar. Där säger hon att det fungerar väldigt bra och att det inte hänt någonting vad gäller antalet barn i de olika grupperna eller vad gäller personalen. Kommunerna säger att de själva vill förbättra verksamheten. Det är också väldigt bra. Då måste man kunna bjuda till lite som minister och ge dem vad de behöver för att kunna förbättra den på olika håll. Ett sätt är att man kan ge mer resurser till verksamheten. Det riktade statsbidraget som Hallengren brukar ta upp emellanåt, Wärnerssonpengarna, är ett krux för många kommuner. Det är kanske de som mest behöver pengarna. Men de har svårt att få dem, eftersom ekonomin inte kommer i balans. Därför är förslaget från Kommunförbundet att man ska lägga pengarna direkt i påsen i stället så att de kan använda dem fritt och att alla kommuner får den möjligheten. Ser förskoleministern den möjligheten?
Lena Hallengren (S)
Anf. 60 Lena Hallengren (S)
Herr talman! Jag vill gärna börja med att säga att jag delar Sofia Larsens uppfattning om 90-talets smärtsamma besparingar. De har slagit inte minst mot barn, barnfamiljer och ungdomar. Jag tror att personalförstärkningspengarna har bidragit till att den utvecklingen inte har fortsatt de senaste fem åren. De personalförstärkningspengar jag brukar tala allra mest och varmast om är de pengar som jag ser fram emot att riksdagen kan fatta beslut om att tillföra förskolan. Det innebär 6 000 fler förskollärare, barnskötare och andra vuxna. Centern och Socialdemokraterna har kunnat finna varandra tidigare i frågan om att satsa på förskolan. Det handlade om att införa en läroplan och prioritera förskolans utbyggnad snarare än ett vårdnadsbidrag och så kallade stanna-hemma-pengar, och allt vad det nu kallas för. Jag hoppas att vi ska kunna finna varandra även i denna fråga. Det vore intressant att höra Sofia Larsens kommentar till och kanske också uppfattning om huruvida de 6 000 fler vuxna ska tillföras kommunerna eller inte. Jag har nämligen den bestämda uppfattningen att i de fall vi inte riktar dessa medel till kommunerna kommer pengarna säkert väl till pass. Men de kommer inte barnen, barnfamiljerna och förskolan till del, inte fullt ut. Det är jag väldigt mån om att de ska göra. Från och med år 2005 ska de pengarna börja betalas ut. De ska gå till förskolan och inte till någonting annat. Det är helt riktigt att kostnaderna ökar. Fler barn finns i verksamheten. Nya avdelningar byggs. 4 500 nyanställningar har skett det senaste året. 5,1 miljarder har också tillförts kommunerna. Maxtaxans finansiering tror jag att vi har diskuterat och debatterat ett otal gånger. Jag har inget nytt att tillföra i den diskussionen jämfört med tidigare. Skolverkets utvärdering kommer i repris. Nästa del av Skolverkets uppföljning kommer den 1 mars. Då kanske vi får anledning att diskutera vidare. Så här långt finns det ingenting som pekar på att kvaliteten har försämrats. Däremot har det alltid varit kommunens uppgift att se till att det finns en väl utbyggd förskola och barnomsorg. År 1995 när lagen om rätt till förskola utan oskäligt dröjsmål infördes, för att ha något perspektiv, var det 72 % av kommunerna som lyckades uppfylla detta. I dag är det 94 %. Jag upplever inte att det finns en illvilja hos kommunerna, att de inte vill erbjuda verksamhet. Däremot upplever jag ibland att det kanske inte alltid finns den ambition eller framförhållning som krävs. Man känner till hur det ser ut, att det kommer fler barn ju längre tiden går på året och inte minst på våren. Där måste kommunerna naturligtvis anstränga sig ytterligare, och det görs oerhört mycket. Vi får fundera över vad det är för åtgärd som skulle kunna vidtas för att kommunerna ska följa den här lagen, om vi är överens om att de är relativt måna om att faktiskt kunna efterfölja den. Det finns naturligtvis en viss flexibilitet och rörlighet som inte är lätt för någon av oss att styra över. Det handlar om att barn ska kunna börja när som helst under hela året, det handlar om inflyttningar, om en rörelse. Vi ska också vara medvetna om att det i statistiken över köer faktiskt också finns en hel del barn vilkas föräldrar är väldigt måna om att få en plats på en viss förskola, och då är det inte lika lätt för kommunen att uppfylla kravet på en plats inom tre-fyra månader. Jag har ingen annan uppfattning än att det här är en lag som ska följas. Skollagskommittén har fått i uppgift att se över det här och har kommit fram till att man ska se över möjligheten till såväl vite som tvångsförvaltning. Jag är inte så säker på att något av detta är det mest idealiska. Det vore intressant, herr talman, om Sofia Larsen utvecklade alla de övriga metoder som eventuellt skulle kunna finnas. Jag har ingenting emot att försöka stärka lagen ytterligare. Men en rätt är en rätt, och jag har svårt att se hur den här rätten kan vara mer värd än vad den är i dag. Kommunens respekt har ökat, skulle jag vilja säga, och är ganska stark för Skolverkets tillsynsverksamhet och för viljan att samarbeta.
Sofia Larsen (C)
Anf. 61 Sofia Larsen (C)
Herr talman! Det var intressant att höra statsrådet Hallengren. Hon frågade om vi kunde finna varandra igen vad gäller förskolan och dess verksamhet. Och, visst, på vissa punkt har vi liknande åsikter. Jag tycker att det är viktigt att vi vurmar för förskolan och dess verksamhet. Men vi har också en rad skilda synvinklar vad gäller till exempel valfriheten för föräldrarna. Jag och Centerpartiet anser inte att vi härifrån riksdagen ska diktera när och hur lång tid föräldrarna ska vara hemma och vem det är som ska ta hand om deras barn. Vi i Centerpartiet satsar på båda alternativen: bra barnomsorg, oavsett om den är kommunal eller inte, och på möjligheten att vara hemma med sina barn. Där skiljer vi oss rätt så markant. Lagen ska givetvis följas. Som förälder har du en rättighet att ha ditt barn i förskolan. Men samtidigt måste den som ska rätta sig efter lagen, i det här fallet kommunerna, ha möjligheten att göra det. Här är det en skiljefråga. Ministern och regeringen säger en sak och kommunerna säger en annan sak, att det fattas miljoner. Då är det viktigt att vi krasst kan se på verkligheten och säga att så här ser den ut, och då ska vi möjliggöra att det fungerar bra för både barnen och föräldrarna men också för kommunerna. Man kan inte heller bara vifta undan problemen och säga: Visst, det finns vissa familjer som kommer i kläm, knappt 10 %. Det får vara så, därför att för resten fungerar det bra. Vi måste ge alla de möjligheter och rättigheter som vi beslutar om. I valrörelsen lovade statsministern kraftiga satsningar på förskolan, och Hallengren lovar här igen och säger att man ska göra en satsning med 6 000 nya förskollärare. Det låter väldigt bra, tycker jag. Regeringen gick till och med så långt att man skrev in i förra årets budgetproposition att det i genomsnitt skulle vara fem barn per heltidsanställd, 15 barn per grupp med tre heltidsanställda och så vidare. Statsrådet skriver också i svaret att förskolans kvalitet är det mest prioriterade området under den här mandatperioden för hennes del, och det är ju bra. Halva perioden har nu gått. Jag kunde läsa att 2005 skulle den här satsningen påbörjas. Då undrar jag hur man aktivt kommer att jobba för det här från regeringens sida. När vi tittar på hur det ser ut på lärosätenas lärarprogram runtom i landet, ser vi att det är färre som söker sig till de lägre årskurserna i lärarutbildningen än vad det var tidigare. Här måste vi sätta in ganska stor kraft för att det ska lyckas. Som sagt: Regeringen och Socialdemokraterna gick till val på en förbättrad förskola. Man sade också att taket i föräldraförsäkringen skulle höjas, men det försvann. Man säger att det ska ske när ekonomin så tillåter. Tyvärr kan ju varken föräldrarna eller kommunerna säga att när ekonomin så tillåter ska de ta de rättigheter eller fullgöra de skyldigheter som de har. När kommer de här idéerna igen? Vi kan se lärarförsörjningen för 2005, men hur kommer den praktiskt att gå till?
Lena Hallengren (S)
Anf. 62 Lena Hallengren (S)
Herr talman! När det gäller valfrihet för föräldrar tycker jag att vi ska ha som politisk helhet att inte blanda ihop föräldraförsäkring och förskoleverksamhet. Det tror jag inte gynnar någon. Jag tror framför allt inte att det skulle gynna förskolan om de medel som ska gå till eventuellt hemmavarande föräldrar skulle tas från förskolans befintliga medel, vilket ju andra partier, inte här närvarande, har föreslagit. Det tror jag vore mycket olyckligt. Däremot tror jag att det är viktigt att vi funderar över varför kommunerna inte klarar att ta in barn inom tre-fyra månader. Först och främst är det inte samma kommuner som återfinns, vilket tyder på att det inte handlar om en ständigt dålig ekonomi, en ovilja att bygga ut och en ovilja att anställa mer personal - tvärtom. Det händer saker i kommunerna som de får förklara och som det kan finnas skäl till. Jag säger inte att skälen är ursäktade och att det är skäl nog för den förälder som inte får en plats för sitt barn. Men det är klart att vi som politiska beslutsfattare måste vara medvetna om att en försening kan vara en månad eller en vecka. Det kan vara så att man fortfarande befinner sig i kö, trots att man har blivit erbjuden en plats, men vill ha plats på en speciell förskola. Jag vill återigen säga, om Sofia Larsen möjligtvis missförstod mig tidigare, att det finns ingen ursäkt. Men jag har svårt att se hur tvångsförvaltande eller vite skulle kunna hjälpa kommunerna. Det handlar heller inte alltid om ekonomi, utan det handlar om svårigheten att förutse när barn kommer inflyttande till kommunen när man under hela året ska tillgodose behovet av plats inom tre-fyra månader. Det är svårt att diskutera detta generellt, och varje kommun har sina olika skäl. Men om det hade varit så att vi hade sett samma kommuner ständigt och jämt återkomma, då hade det varit ett annat problem, tycker jag, än att kommuner tillfälligt har svårt att följa lagen. Stockholm, som är ett konkret exempel, har problem med sina planärenden. Det tar lång tid att planlägga ett helt ärende, från idé om plats till bygglov och till att förskolan står där den står och kan inrymma befintlig verksamhet. Det är viktigt att komma ihåg det. 6 000 fler motsvarar en satsning som möjliggör 15 barn per barngrupp. Jag är helt övertygad om att vi kommer att se barngrupper som är både större och mindre både nu och efter den satsningen, därför att kommunerna själva ser att i en viss del av kommunen måste man satsa extra mycket, att man i en annan del kanske behöver en ny personal, medan man i en annan del redan har åstadkommit det som man tror är det rimliga och mest möjliga. Jag svarar gärna på frågor, och jag vill gärna höra idéer och synpunkter från Sofia Larsen själv när det gäller just rekrytering och personalförstärkning. Vi ser naturligtvis ett behov av personal som ska arbeta. Det handlar både om förskollärare och om barnskötare och om andra vuxna, som jag också ser som betydelsefulla i förskolans verksamhet. Förskolan är ju faktiskt omtalad både nationellt och kanske framför allt internationellt för sin bredd och för hur man i arbetslagen lyckas kombinera ett lärande och en omsorg på lekens grund. Det handlar inte bara om att rekrytera de nyutbildade förskollärarna, även om jag delar Sofia Larsens uppfattning, och jag har gjort det länge. Det handlar också om hur vi får fler som väljer lärarprogrammet att välja inriktningen tidiga åldrar och att också få dem att sedan arbeta i förskolan. Vi kommer att upprepa de samtal och dialoger som vi hade med alla högskolor och universitet i fjol. Min uppfattning är att de tre regleringsbrev som har tillsänts högskolor och universitet inte följs i den utsträckning som de skulle göra. Man ska särskilt tillse att man examinerar lärare som arbetar i förskolor och i de tidiga åren i grundskolan, vilket man inte gör. Naturligtvis krävs det en ordentlig funderare på hur mycket högskolorna och universiteten ska styras i detta arbete.
Sofia Larsen (C)
Anf. 63 Sofia Larsen (C)
Herr talman! Jag tror, precis som minister Hallengren, inte att det finns någon ovilja hos någon enda kommun. Självklart vill alla kommuner göra det bästa för sina invånare och också följa de lagar och regler som är uppsatta för att kunna göra det bästa för dem som bor där oavsett om det gäller barnfamiljer eller inte. Men sedan kommer svårigheten att också kunna göra det, om man har alla möjligheter. Jag tror att anledningen till att vi ser att det inte är samma kommuner som återkommer är just att ekonomin ligger precis på gränsen. Man har fått rådda om i systemet och det blir ad hoc -utslag hela tiden. Man ser att okej, nu räcker det inte den här omgången. Det är brist på lärare och förskollärare, det vet vi. Vi vet också att det är brist på pengar. Då blir det den här rörligheten, att man lever precis med näsan över vattenytan vartenda år eller varje termin när det sker en start. Det är det här vi behöver ändra på. Vi behöver ge möjligheter till en längre planering. Det är ju inte särskilt svårt att planera. Nu vet vi att det är en jättelik babyboom. Man kan också statistiskt se att om några år kommer många av de här barnen att börja på förskolan och den verksamheten. Då kan man väldigt lätt agera efter det. Men då måste det också finnas möjlighet att agera. Det måste finnas lärare och ekonomiska resurser. Man får inte bara låta det gå och säga att problemen finns och att någon annan någon annan gång får göra något åt dem. Det där med lärarutbildningen är jätteviktigt. Jag tror att det handlar om arbetsmiljö, lön, flexibilitet mot skolan och om att göra påbyggnader för människor som har en annan typ av utbildning i dag. Det finns många spännande möjligheter att diskutera. Men skyll inte bara på kommunerna utan se också vilken vardag som de lever i och vilken vardag som de här familjerna lever i. Sedan måste vi i stället ge dem förutsättningar.
Lena Hallengren (S)
Anf. 64 Lena Hallengren (S)
Herr talman! Jag kan väl avslutningsvis slå fast att det inte handlar om ovilja. Jag är faktiskt inte heller beredd att skriva under på att det alltid handlar om ekonomi. Det handlar om en förmåga och en vilja att både planera och prioritera verksamheten. Vi vet att barnkullarna kommer att öka de närmaste åren. Vi vet också att barnkullarna i grundskolorna kommer att minska. Möjligheten och förmågan att styra om mellan dem kräver en hel del. Det kräver inte bara vilja från den enskilde att byta arbetsplats utan det är också fråga om hur man ger möjlighet till en kompetens som faktiskt gör det möjligt att växla från grundskola till förskola. De som är nyutbildade nu har ju den kompetensen. Det kan vi se som positivt i ett läge då kullarna ökar och minskar i olika skolformer. Det föds alltfler barn, och det behövs en utbyggd förskola. Men det kan inte huvudsakligen vara statens uppgift att bygga ut denna verksamhet. Det är min bestämda uppfattning. Att däremot hjälpas åt i det åtagande som det innebär att anställa mer personal är något som jag med glädje ska återkomma till riksdagen om senare.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.