Patientens rätt till kontinuitet och samordning

Interpellation 2005/06:184 av Ullenhag, Erik (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2006-01-04
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Anmäld: 2006-01-17
Svar fördröjt anmält: 2006-01-17
Sista svarsdatum: 2006-01-30
Besvarad: 2006-01-31

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 4 januari

Interpellation 2005/06:184 av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Ylva Johansson (s)

Patientens rätt till kontinuitet och samordning

Alla patienter behöver en egen "lots" i sjukvårdssystemet. Kontinuitet i kontakterna med vårdpersonalen är särskilt viktigt för kroniskt sjuka patienter och äldre med många vårdbehov.

Det är ett mycket starkt skäl till att det behövs ett pålitligt och stabilt nationellt husläkarsystem.

Jag vill här särskilt ta upp cancerpatientens behov av samordning och kontinuitet. Cancervården bedrivs av många olika aktörer och patienten möter en mängd olika vårdgivare @ hon eller han får ofta vård på fler nivåer i sjukvården samtidigt, och behandling vid olika kliniker när tillståndet kräver detta. Provtagningar och undersökningar för diagnostik ingår också i denna komplicerade vårdkedja. Cancervård måste bedrivas med en helhetssyn på patienten, men i dag saknar patienten ofta någon som tar ett tydligt och samlat ansvar för att hålla ihop vård och information. Olika patienter får dessutom olika omhändertagande. Cancerpatienter som ingår i forskningsprojekt, ofta finansierade av företag, har en klart högre nivå i omhändertagandet än övriga patienter, en forskningssjuksköterska tar ett helhetsansvar för patienten på ett exemplariskt sätt.

Patienter som behandlas för cancer måste enligt Folkpartiets uppfattning alltid kunna garanteras en samordningsansvarig person som är direkt engagerad i vård och behandling, och som kan se till att hela "flätan" av olika behov tillgodoses för patienten i vårdprocessen.

Vilken yrkeskategori som ska ansvara för samordningen kan variera från fall till fall. En kurator med kompetens också för de anhörigas sociala behov kan vara särskilt lämplig som ansvarig. För bröstcancerpatienter kan en så kallad bröstssjuksköterska vara ansvarig för eftervården medan stomiopererade kan ha en stomiterapeut som samordnare.

I hälso- och sjukvårdslagens 27 § stadgas att om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten, ska för patienten utses en patientansvarig legitimerad läkare. Socialstyrelsen har år 2000 föreslagit att paragrafen ska avskaffas och ersättas av ett krav på att "tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården samt att olika insatser för patienten samordnas på ett ändamålsenligt sätt". Detta förslag och frågan om patientansvarig läkare (PAL) och ett förtydligande av vad som menas med patientansvar har dessvärre inte ägnats något politiskt intresse från regeringen på många år. Socialstyrelsens förslag remitterades sommaren 2000 till sex olika instanser, bland andra Kommun- och Landstingsförbunden, Vårdförbundet, Läkarförbundet och Handikapporganisationernas samarbetsorganisation (HSO). Men sedan har inget hänt, och enligt uppgift från Socialdepartementet så har alla remissvar och hela ärendet som sådant förkommit.

Med hänvisning till ovanstående vill jag till statsrådet Ylva Johansson ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att tillgodose patientens rätt till kontinuitet och samordning i enlighet med det fem år gamla förslaget från Socialstyrelsen?

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2005/06:184

Webb-tv: Patientens rätt till kontinuitet och samordning

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2005/06:64 Tisdagen den 31 januariProtokoll 2005/06:64 7 § Svar på interpellation 2005/06:184 om patientens rätt till kontinuitet och samordning

Protokoll från debatten

Ylva Johansson (S)

Anf. 16 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Erik Ullenhag har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för att tillgodose patientens rätt till kontinuitet och samordning i enlighet med ett förslag från Socialstyrelsen. Låt mig inledningsvis poängtera att patientsäkerhet, samordning och kontinuitet i vården är mycket viktiga och angelägna frågor som i hög grad påverkar den enskildes möjligheter att få en god och trygg vård. Jag vill dock understryka att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet att erbjuda en god hälso- och sjukvård. I detta ligger bland annat att vård och behandling så långt det är möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Hälso- och sjukvården ska också tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Socialstyrelsen har som tillsynsmyndighet till uppgift att bland annat stödja och granska verksamheten och hälso- och sjukvårdspersonalens åtgärder. Dagens hälso- och sjukvård är högt specialiserad, vilket för många patienter innebär att de inom ramen för sin vård kommer i kontakt med många olika vårdgivare. Det är viktigt att det finns någon bland dessa professionella som kan ta ett samlat grepp om patientens vårdkontakter. Människor med svåra sjukdomstillstånd som cancer och äldre multisjuka är några av de patientgrupper som är mest utsatta och där behovet av samordning är stort. När det gäller cancervården vidtas det i dag en rad åtgärder för att förbättra denna. Jag vill här peka på Socialstyrelsens arbete med att ta fram nationella riktlinjer för behandling av de största cancerformerna, bröstcancer, kolorektal cancer och prostatacancer. Arbetet med riktlinjerna sker utifrån en helhetssyn på cancervården. Begreppet patientansvarig läkare, PAL, infördes i hälso- och sjukvårdslagen 1991. Syftet med att införa bestämmelsen om PAL var just att förbättra läkarkontinuiteten för patienterna. Tanken var att en PAL bland annat skulle samordna de undersöknings- och behandlingsåtgärder som vidtagits och se till att patienten skulle få en reell möjlighet att samråda och påverka vården och behandlingen. Som komplement till föreskriften om PAL, som tillämpas inom sjukhusvården, finns en bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen om fast läkarkontakt i primärvården. Socialstyrelsen har gjort en utvärdering av reformen och lämnat vissa förslag till förändringar. Man har till exempel föreslagit att flera yrkeskategorier än läkare ska kunna vara patientansvariga. Jag vill dock betona att de bestämmelser som redan finns ger goda förutsättningar att förbättra kontinuiteten i vården. Det är viktigt att huvudmännen och tillsynsmyndigheten ser till att de tillämpas. Socialstyrelsens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Ylva Johansson (S)

Anf. 16 Ylva Johansson (S)

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 17 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Låt mig inledningsvis tacka ministern för svaret. En cancerdiagnos är ett fruktansvärt slag i sig. Man orkar inte slåss mot både sjukdomen och vårdapparaten. Så säger en make till en cancerpatient som har väntat i månader på vård. Sven Algotsson, 64, väntade fortfarande ett år efter första kontakten med vården. Fyra månader senare, nästan ett och ett halvt år efter första kontakten, fick han beskedet att han hade en tumör som var för spridd för att opereras. Ulla Berg ringde runt i veckor för att få sin diagnos. Hon bollades mellan läkare i månader utan att någon tog ansvaret för hennes vård och hennes cancer. Det är klart att det är många människor i Sverige som får en bra, högspecialiserad vård, men det är för många som får en för dålig. Det är för många som likt Ulla Berg eller Sven Algotsson bollas mellan vårdgivare på ett sätt som gör att man inte får den vård man skulle behöva. Ett av problemen med detta är att det saknas någon som tar helhetsansvar för vården. Patienter beskriver hur de bollas mellan läkare eller bollas mellan andra yrkeskategorier utan att någon tar ansvar för hela vårdflätan. En lösning eller ett steg i rätt riktning skulle vara ett nationellt husläkarsystem. Men det räcker inte med bara ett nationellt husläkarsystem. Nu vet jag att ministern, trots goda erfarenheter från Norge, inte vill ha ett sådant. Det får väl vänta på ett regeringsskifte. Men det handlar vid sidan om ett nationellt husläkarsystem om att hitta ett sätt att se till att den som är svårt sjuk, cancersjuk eller har en annan svår sjukdom, ska ha en person som tar det tydliga ansvaret. I vissa fall kan det vara en läkare i andra fall kan det vara en kurator. Det kan vara en bröstsjuksköterska. Men som patient ska jag veta att det finns en person inom vården som jag kan vända mig till och som kan förklara vad som sker och som kan ta ansvar för att jag får rätt vård. När man läser lagtexten, hälso- och sjukvårdslagens 27 §, tror man att det är så här, för det står i den att "om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten, ska för patienten utses en patientansvarig legitimerad läkare". Det är en reform som genomfördes i mitten av 90-talet och som låter väldigt bra. Problemet är att den i praktiken inte har fungerat. De patienter jag pratat om är exempel. Det finns tyvärr många, många andra. Mot den bakgrunden föreslog Socialstyrelsen år 2000, som ministern beskriver i svaret, att man skulle förändra den här paragrafen och ersätta den med en reglering som skulle tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården. Detta var år 2000. Sedan dess har förslaget gått ut på remiss. Ingenting har hänt. I höstas, när Folkpartiet jobbade med cancervård, letade vi efter det här förslaget för att se vart det hade tagit vägen. Vi tyckte att det var en spännande idé att se om man kunde se till att få en person som tog helhetsansvaret för vården. Vid kontakt med Socialdepartementet visade det sig att alla handlingar hade försvunnit. Ärendet fanns inte. När en journalist ringde upp verkade ingen på Socialdepartementet ha en aning om vad PAL är för något. Nils Blom, chefsjurist på Socialstyrelsen, säger så här: Det förvånar mig inte. Hela frågan har nog begravts av politiska skäl. Nu får jag svaret av Ylva Johansson i dag att Socialstyrelsens förslag för närvarande bereds inom Socialdepartementet. I början av januari fanns det ingen ansvarig handläggare för det här ärendet. Den fråga som är väldigt central att ställa - den kan verka elak men är ändå intressant för landets patienter - är: Har ni hittat handlingarna på Socialdepartementet? Vet ni var ärendet befinner sig? Om problemet inte är att ärendet har varit borta, att ni slarvat bort det, är ju frågan som inställer sig: Hur kan det ta snart sex år att över huvud taget komma till ett beslut i frågan om man ska göra något så att vi får en vårdlots för patienter som har svåra sjukdomar?

Ylva Johansson (S)

Anf. 18 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Låt mig först ta upp cancervården, som Erik Ullenhag inleder med. Jag delar uppfattningen att vi har brister inom cancervården. Det gäller framför allt likvärdigheten. På många håll fungerar cancervården mycket bra, ibland till och med alldeles utmärkt, en av de bästa i världen. Samtidigt får vi oupphörligen rapporter om patienter som inte har fått den vården, inte har fått vård i tid eller inte har fått det bemötande som man har räknat med. Därför är det viktigt att vi kan vidta nationella åtgärder för att säkerställa alla patienters likvärdiga bemötande och vård överallt i landet. Där hoppas jag mycket på de nationella riktlinjer från Socialstyrelsen som inom kort kommer att gå ut på remiss och som kommer att ta tag i flera av de här frågorna, också i ett helhetsperspektiv på cancervården. Det kan bland annat handla om sådant som rimliga väntetider vid olika typer av diagnoser. När det gäller frågan om patientansvarig läkare eller någon annan funktion är det naturligtvis oförskämt att säga att det inte finns någon person på Socialdepartementet som har ansvar för frågan eller att vi har gömt den eller glömt den. Det är naturligtvis inte sant. Självklart finns den på departementet. Det har varit en svår fråga att ta ställning till. Jag tror säkert att Erik Ullenhag har läst på och vet att Socialstyrelsen i sitt förslag säger att PAL-funktionen fungerade mycket bra när den infördes men att den sedan successivt har försvagats. Där det finns en PAL i dag tyder Socialstyrelsens utvärdering på att PAL-ansvaret ofta uppfattas som ett behandlingsansvar inom den egna specialiteten. Ansvaret för patienten upplevs bara finnas då patienten finns inom den enhet där läkaren arbetar. Ingen av läkarna i Socialstyrelsens undersökning har uppfattat sig ha ett övergripande ansvar för kontinuitet, säkerhet och samordning, som ligger i PAL-funktionen. Det här är allvarligt. Det är allvarligt att PAL inte finns, men det är också allvarligt att de där de finns inte uppfattar sig på det sätt som var avsikten när patientansvarig läkare infördes. Då bör man ändra i den lagstiftningen. En förändring som Socialstyrelsen har föreslagit är att man tar bort 27 § i hälso- och sjukvårdslagen och i stället lägger ansvaret på verksamhetschefen. Jag tvekar lite till en sådan förändring. Jag är rädd att det inte är en förstärkning av den nödvändiga kontinuiteten och att någon tar ansvar för den kontinuiteten inom sjukvården. Om man bara tar bort den befintliga skyldigheten att ha en patientansvarig läkare, därför att alla inte lever upp till den, och i stället lägger den på verksamhetschefen är jag rädd att det inte leder till en förbättring. Jag menar att ansvaret ändå alltid ytterst ligger på verksamhetschefen. Jag tror snarare att man kanske behöver jobba med någon annan typ av lagförändring än den Socialstyrelsen har föreslagit.

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 19 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Nu säger ministern att det är oförskämt av mig att säga att ärendet hade kommit bort och att det är oförskämt av mig att säga att det inte finns en handläggare på Socialdepartementet för ärendet hur man ska se till att det finns någon som har helhetsansvaret för exempelvis den svårt cancersjukes vård. Då inställer sig frågan, ministern, om Svenska Dagbladet och Svenska Dagbladets journalister är oförskämda och ljuger. Så här stod det i Svenska Dagbladet den 1 januari 2006: "När SvD ber att få tala med någon ansvarig handläggare på Socialdepartementet blir svaret att det inte finns någon. Alla handlingar har försvunnit och ingen verkar trots efterforskningar ha en aning om vad PAL är för något." Är det som stod i Svenska Dagbladet fel? Om det är fel förutsätter jag att ministern har kontaktat tidningen och försökt få in en rättelse. Jag har inte sett någon. Ministerns statssekreterare Kent Waltersson säger i sin kommentar: Från regeringens perspektiv spelar det ingen roll att ingen handläggare har hand om ärendet längre. Är Kent Waltersson felciterad? Jag kan, trots att jag befinner mig i opposition, ha full respekt för att saker kan hamna snett eller hamna mellan stolar. Jag tycker att det är lite väl lång tid att det tar nästan sex år att utreda en så här väldigt central fråga för de svårt sjuka, att få en patientansvarig person inom vården. Om regerandet ska förbättras måste man i någon mening, när den här typen av slarv har skett, fundera på: Vad gjorde vi för fel? Hur gick det till? Vart tog ärendet vägen? Varför har ingenting hänt på snart sex år om Ylva Johansson i dag säger att det är en mycket viktig fråga? Det är den frågan som inställer sig. Antingen är det så att Svenska Dagbladet och dess journalister har fel, skriver felaktigt, ja, närmast ljuger eller är oförskämda, för att använda Ylva Johanssons ord. Eller också är det något som har gått fel på departementet, och då måste Ylva Johansson som minister fundera på vilka rutiner man kan ha för att det här inte ska ske igen. Jag debatterar mycket gärna cancervården med Ylva Johansson. För ungefär fem år sedan föreslog Cancerfonden och andra att vi skulle ha en nationell cancerplan i Sverige. I ärlighetens namn var flera partier, inklusive mitt eget, tveksamma till den typen av planer, det vill säga att ta ett samlat nationellt grepp om cancervården. I vårt parti ändrade vi oss i somras och sade att de regionala skillnaderna är så stora att vi måste se till att vi tar ett nationellt grepp om cancervården. Det här är en folksjukdom där i snitt 130 personer varje dag får ett besked om cancer - det kan bli fler i framtiden. Medborgarna accepterar inte de regionala olikheterna, att man får en typ av vård i Lund och en annan typ av vård i Boden eller i Arvika. Det ska inte medborgarna behöva acceptera. I det läget har vi sagt att vi behöver ett nationellt grepp om cancervården, i samråd med professionen. Ylva Johansson erkänner själv bristerna. Det är något annat än de nationella riktlinjerna. Jag hoppas att Ylva Johansson i det här fallet kan göra som Folkpartiet. Vi har bytt ståndpunkt. Vi har sagt att det behövs en nationell cancerplan. Sedan har vi fått med oss de övriga allianspartierna i den frågan. Min förhoppning är - de här frågorna har en sådan vikt för så många människor som drabbas att det är bra med stor politisk enighet - att även Ylva Johansson kan se behovet av en nationell cancerplan och ett nationellt grepp över cancervården. Jag får tyvärr upprepa min fråga. Vi kan diskutera detaljerna, hur man utformar en lagstiftning för att se till att den svårt sjuke får en ansvarig för vården. Men hur kan det ha tagit snart sex år på Socialdepartementet? Om vi är överens om att frågan är väldigt viktig, Ylva Johansson, vad har hänt med den om den har beretts hela tiden, om den har haft en handläggare hela tiden? Det är inget problem, Ylva Johansson, för oss politiker att då och då säga att vi har gjort fel och att vi ska bättra oss. Det är bättre än att låtsas som att det inte har varit något problem i den här frågan. Det är tveksamt.

Ylva Johansson (S)

Anf. 20 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Det är självklart att vi på Socialdepartementet vet vad en patientansvarig läkare är. Det är självklart att de förslag som har lämnats till departementet inte har försvunnit och inte är försvunna. Det finns alltid ansvariga enheter som ansvarar för alla frågor på vårt departement. Den beskrivning som har getts i tidningen under nyårshelgen var felaktig på den punkten. Anledningen till att det har tagit tid att komma fram med förslag är att själva sakfrågan är ganska svår. Jag är ledsen, fru talman, att Erik Ullenhag inte verkar vilja diskutera sakfrågan: Hur ska vi göra med lagstiftningen i fråga om patientansvarig läkare? Är det bra att gå på Socialstyrelsens förslag, att avskaffa den paragrafen och i stället lägga ansvaret på verksamhetschefen? Jag själv tvekar om detta. Jag är rädd att det kan uppfattas som att vi försvagar ansvaret, om en person ansvarar för kontinuiteten och har det övergripande ansvaret för varje individ som har behov av en sådan funktion. Jag skulle snarare vilja gå i en annan riktning, där vi kanske skulle titta på en annan typ av lösning i lagstiftningen. Det här är ju ändå det som kärnfrågan gäller. Jag tycker att det är synd, fru talman, att Erik Ullenhag inte vill diskutera den frågan. Jag är intresserad av vad som är Folkpartiets ståndpunkt. Är det Folkpartiets ståndpunkt att vi ska gå på Socialstyrelsens förslag och ta bort paragrafen? Vad är annars lösningen i detta? Sedan tar Erik Ullenhag upp frågan om en nationell cancerplan. Jag tycker att Erik Ullenhag gör det på ett sakligt och bra sätt. Vi hade en utredning, som Erik Ullenhag väl känner till, som fick i uppgift att fundera på om det är en bra idé att ha nationella planer för olika diagnoser, till exempel en cancerplan. Den kom med sitt betänkande och tog tydligt ställning emot detta. Jag tror att det då inom flera politiska partier och i sjukvården fanns en stor förståelse för det ställningstagandet. Samtidigt när vi tittar på cancervården och dess utveckling, och inte minst cancervårdens utmaningar och möjligheter, tycker jag liksom Erik Ullenhag att det inte finns någon anledning att benhårt stå fast vid den tidigare ståndpunkten. Jag tycker att vi ska vara öppna för att pröva tanken om en cancerplan. Det kanske är motiverat i det här fallet. Jag kan se flera skäl till att det skulle vara det. Därför har jag nyligen gett Socialstyrelsen i uppdrag att överväga detta, att titta på förutsättningarna för en nationell cancerplan. Även om det fanns skäl för de argument som framfördes i utredningen kan det finnas skäl för att ta ett annorlunda beslut när det gäller cancer och en nationell cancerplan. Jag är öppen för att undersöka detta.

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 21 Erik Ullenhag (Fp)

Fru talman! Vi kanske inte ska fastna i exakt vad som har hänt på Socialdepartementet. Jag noterar att Ylva Johansson glider mellan inläggen. I det förra inlägget var det oförskämt att säga att det inte fanns någon handläggare som hade ansvaret för ärendet. I inlägget därefter handlade det om att det nog fanns en enhet som hade ansvar för ärendet. Det är två olika saker. Det var nog så att det inte fanns någon handläggare. Så var det när vi från Folkpartiet ringde, och så var det när journalister ringde. Man sade också att ärendet hade kommit bort. Det kan hända. Men det intressanta är vad vi gör nu, och det ska jag svara på, Ylva Johansson. Du kan få ett tydligt svar på vad Folkpartiet gör. Vi vill till att börja med införa ett nationellt husläkarsystem, där en person har ansvar för varje medborgare i Sverige, efter norsk modell och brittisk modell. När jag har pratat med läkare i England har de beskrivit hur husläkaren hela tiden håller kontakt med den högspecialiserade vården och ringer och kollar upp vad som sker med patienten. Det är något som inte sker i Sverige, för vi saknar det systemet. I kombination med husläkarsystemet behöver vi hitta en lagreglering. Jag kan inte gå i god för att just Socialstyrelsens förslag är det absolut riktigaste. Men det ska vara en lagreglering som tydligt ser till att den svårt cancersjuka har en person som hon kan vända sig till i det läget då hon är under vård eller behandling. Man ska inte hamna i det läget att man bollas mellan läkare. Jag beskrev ett par patienter inledningsvis i den här debatten. Jag tycker att det är ett glädjande besked från Ylva Johansson att det börjar finnas en öppning för att i alla fall titta på en nationell cancerplan. Faktum är att landets cancerläkare och patientorganisationerna efterlyser just en nationell cancerplan. Folkpartiet har inte flyttat sig i den riktningen i ett vakuum, utan det gäller också hur verkligheten ser ut. Vi har till exempel lyssnat på verksamhetscheferna vid 24 onkologiska kliniker i Sverige, som skrev så här i en artikel: Under senare år har vi alla märkt påtagliga förändringar i förutsättningarna att upprätthålla en högkvalitativ och jämlik cancersjukvård över landet. Det är en ganska allvarlig kritik från 24 cancerläkare. Jag hoppas att Ylva Johansson till slut, när hon har tillsatt ytterligare en utredning, ska landa på att vi får en nationell cancerplan och att vi gemensamt med professionen kan ta fram den. Cancervården i Sverige har alldeles för stora brister.

Ylva Johansson (S)

Anf. 22 Ylva Johansson (S)

Fru talman! Låt mig ta det sista först. Cancervården i Sverige har inte bara brister. Den har framför allt möjligheter och åstadkommer väldigt mycket bra i dag. En av orsakerna till att det blir skillnader i bemötande och i behandling handlar om att utvecklingen av cancervården går fantastiskt fort, vilket är otroligt glädjande. Nya mediciner och nya behandlingsmetoder kommer fram i ett fantastiskt snabbt tempo, och det ger stora möjligheter. Det är viktigt att komma ihåg att det är det som är bakgrunden till många av de skillnader som vi ser i dag. Men det minskar inte behovet av att vi åstadkommer en skarpare nationell likvärdighet utifrån patientens perspektiv. Ett husläkarsystem kommer naturligtvis inte att kunna klara de utmaningar som svårt sjuka patienter möter när de bollas mellan olika delar av den specialiserade vården. Det gäller en del cancerpatienter, men det gäller till exempel också multisjuka äldre. Jag tror att vi behöver titta på ett bredare perspektiv för att hitta en sådan funktion. Jag är, som jag har sagt tidigare, tveksam till att helt enkelt ta bort 27 §, som föreslås från Socialstyrelsen. Jag är rädd att det uppfattas som en försvagning av den här funktionen. Däremot tycker jag att Socialstyrelsen har helt rätt när man säger att det inte alltid måste vara en läkare. Många gånger kan det vara en annan funktion inom sjukvården som är bättre lämpad att svara för den här kontinuiteten. Det kan till exempel vara en strålningssjuksköterska. Det kan vara någon annan funktion beroende på vem patienten är, var patienten vårdas och för vilken diagnos. Man kanske på ett flexiblare sätt inte skulle vara låst till att det måste vara en legitimerad läkare utan också kunna använda andra professioner inom sjukvården för den här patientansvariga funktionen, för att säkerställa kontinuiteten från patientens perspektiv.

Intressenter

Frågeställare

Erik Ullenhag

Besvarad av

Ylva JohanssonSocialdemokraterna