Palestinas medlemskap i Unesco
Interpellation 2011/12:119 av Linde, Hans (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2011-11-15
- Inlämnad
- 2011-11-15
- Besvarad
- 2011-11-29
- Sista svarsdatum
- 2011-11-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 november
Interpellation
2011/12:119 Palestinas medlemskap i Unesco
av Hans Linde (V)
till utbildningsminister Jan Björklund (FP)
I fackorganet Unesco liksom i flera andra fackorgan inom FN kan man ansöka om medlemskap oavsett om man är medlem i FN eller inte. Palestinierna – Palestina – har full rätt att ansöka om medlemskap i denna organisation, oavsett utvecklingen i FN:s säkerhetsråd och generalförsamling.
Ett ställningstagande till deras ansökan borde ha gjorts med utgångspunkt från palestiniernas relation till Unesco och dess arbete samt deras rätt att vara med och styra och påverka organisationen.
Unescos mandat inbegriper bland annat utbildning, vetenskap, kommunikation och medier samt kultur. Därför är det Utbildningsdepartementet och utbildningsminister Jan Björklund i den svenska regeringen som ansvarar för frågor rörande Unesco.
Unesco bedriver i dag viktig verksamhet på de palestinska områdena, i nära samarbete med palestinska motparter, på bland annat utbildningsområdet med att bygga upp utbildningssystemet och ta fram läroplaner samt vad gäller fria medier och fri press. Detta arbete bidrar i sig till att motverka extrema eller auktoritära tendenser i det palestinska samhället samt bidrar till att bygga en framtida demokratisk rättsstat.
På Västbanken och i Gaza finns också ett betydande kulturarv, i Nablus, Ramallah, Betlehem och Hebron med flera städer. Viktiga arkeologiska platser, byggnader och religiösa platser har systematiskt förstörts av Israel under militära operationer på Västbanken och i Gaza. Skydd av dessa och bistånd till bevarande och återuppbyggnad har varit en återkommande fråga inom Unesco.
Den 31 oktober beslutade Unescos medlemsstater att uppta Palestina som fullvärdig medlem. Majoriteten bakom beslutet var tydlig. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej. Bland de 14 länder som röstade nej återfanns förutom Israel, USA, Tyskland och en rad östater i Stilla havet även Sverige. Detta ställningstagande har väckt en rad frågor, inte minst eftersom en rad andra EU-länder valde att rösta ja till ett medlemskap för Palestina.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utbildningsminister Jan Björklund:
Vilka sakliga överväganden har gjorts av utbildningsministern inför beslutet att rösta nej till Palestinas medlemskap i Unesco?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:119
Webb-tv: Palestinas medlemskap i Unesco
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:38 Tisdagen den 29 novemberProtokoll 2011/12:38 9 § Svar på interpellation 2011/12:119 om Palestinas medlemskap i Unesco
Protokoll från debatten
Anf. 1 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Hans Linde har frågat mig vilka sakliga överväganden som har gjorts av mig inför beslutet att rösta nej till Palestinas medlemskap i Unesco.
Palestina hade sedan tidigare observatörsstatus i Unesco och som interpellanten skriver bedriver Unesco viktig verksamhet på de palestinska områdena.
Sverige uttryckte i samband med omröstningen i Unesco full förståelse för Palestinas önskan om fullvärdigt medlemskap i organisationen. Palestina har lämnat in en ansökan om medlemskap i FN, vilken ska behandlas av Förenta nationernas säkerhetsråd. Sveriges val att rösta nej i Unesco ska ses mot bakgrund av den valda tidpunkten i förhållande till FN-processen i övrigt och inte som ett ställningstagande i sak.
Anf. 2 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag får börja med att tacka utbildningsministern för svaret. Bakgrunden till den interpellation som jag har ställt är det beslut som fattades den 31 oktober när Unescos medlemsstater valde att uppta Palestina som medlem i organisationen, ett beslut som jag som vänsterpartist självklart välkomnar. Det här var ett beslut som fattades med en tydlig majoritet. Av de 173 FN-stater som deltog i omröstningen röstade 107 ja, 52 avstod och endast 14 röstade nej.
På nej-sidan, bland dem som sade nej till ett palestinskt medlemskap i Unesco, återfanns föga förvånande USA och Israel samt några av de mest dogmatiska Israelvännerna i EU, Tyskland, Holland och Tjeckien, men också en rad ö-stater i Stilla havet.
På nej-sidan fanns också Sverige. Jag måste säga att det är en nej-röst som förvånar, inte minst eftersom vi vet att en rad andra EU-stater valde att till och med rösta ja. Av EU:s medlemsstater var det 22 stycken som valde att rösta ja till ett palestinskt medlemskap eller att avstå.
Att Sverige vid omröstningen röstade nej och sällade sig till de mest hårdföra Israelvännerna i EU inom FN-systemet innebär en tydlig skiftning i svensk Mellanösternpolitik. Det har väckt många frågor både här i Sverige och runt om i världen.
I FN har Sverige haft som tradition att vi röstar för tydliga resolutioner som har gett stöd till en tvåstatslösning. Vi har röstat för även kontroversiella resolutioner som har berört Israels ockupation. Det har knappast varit så att det har varit USA, Israel och olika ö-atoller i Stilla havet som har varit våra närmast allierade i FN-systemet när vi har röstat i frågor som har handlat om Mellanöstern.
Jag välkomnar därför att utbildningsministern trots allt är så tydlig som han är. Sveriges nej till ett palestinskt medlemskap i Unesco handlade egentligen inte alls om Unesco. Det var ett politiskt ställningstagande, kopplat till Palestinas ansökan om att bli medlem i FN, ett medlemskap som det knappast är någon hemlighet att Jan Björklund är hårdnackad motståndare till.
Låt mig därför påminna utbildningsministern, som också är ansvarig för Unescofrågor, att i fackorganet Unesco, precis som i många andra fackorgan inom FN-systemet i dag, har stater rätt att söka medlemskap och beviljas medlemskap även om de inte är medlemmar i FN. Det finns en rad exempel på detta historiskt, låt mig ta några.
Österrike gick med i Unesco 1948 men blev medlem i FN först 1955. Monaco valdes in i Unesco 1962 men blev medlem i FN först 31 år senare. Schweiz valdes in i Unesco 1949 men valde att gå med i FN först 2002. Det finns även exempel på länder som har befunnit sig i konflikt som har valt att gå med i Unesco, trots att de inte har kunnat gå med i FN. Nord- och Sydkorea blev inte medlemmar i FN förrän 1991 på grund av konflikten på koreanska halvön och de låsningar som skapades i samband med kalla kriget. Det hindrade inte Unesco från att välja in Nordkorea 1974 och Sydkorea 1950.
Ett ställningstagande till Palestinas ansökan om medlemskap i Unesco borde ha gjorts med utgångspunkt i just palestiniernas relation till Unesco och Unescos arbete, palestiniernas rätt att vara med och styra och påverka organisationen, precis som man har gjort i en lång rad andra fall.
Frågorna till utbildningsministern blir: Varför valde den svenska regeringen att i just detta fall koppla Palestinas medlemskap i Unesco till frågan om dess medlemskap i FN och den process som nu pågår i säkerhetsrådet? Varför väljer man att särbehandla Palestina som stat? Varför har regeringen dubbla måttstockar när man bedömer medlemskap i organisationen Unesco?
Anf. 3 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag får tacka interpellanten för ett brinnande engagemang i sin fråga. Jag får också tacka utbildningsministern för ett väldigt klargörande och enkelt svar. Naturligtvis är det så att processen kring Palestinas deltagande i FN-sällskapet pågår i högönsklig välmåga. Det innebär samtidigt att jag tycker att regeringens position är helt rätt här.
Jag gick egentligen upp i debatten för att titta på just FN-fackliga organ, som Unesco är, ur ett för mig väldigt viktigt moraliskt politiskt perspektiv. Jag har nyss återkommit från en veckas studieresa i Taiwan, det som heter Republiken Kina. Där har man 23 miljoner invånare. Man har väldigt hög status på sin utbildning. Det är faktiskt så att av de 23 miljonerna är det 1 miljon som har avlagt doktorsexamen. Jag tror att det är bäst i världen. Man har högt ställda krav på demokrati, folkliga val, folkvalt parlament och så vidare. Man verkar alltså inom FN-stadgan på alla sätt.
När det kommer till kultur, som är en annan viktig del av just Unescos verksamhet, har man faktiskt, när man flydde från kommunistdiktaturen på Fastlandskina, sett till att rädda undan nästan två tredjedelar av de kulturartefakter som går tillbaka till det traditionella historiska rike som Kina en gång har varit.
Just av detta skäl är det djupt beklagligt att världssamfundet förvägrar Taiwan som självständig nation att faktiskt få medverka i Unesco. Man ger dem inte ens möjlighet att ha observatörsstatus, fastän de egentligen skulle tillföra världssamfundet väldigt mycket.
Det här är för mig en oerhört laddad politisk fråga jämfört med det som nu diskuteras när det gäller Palestina där frågan löses i en helt annan ordning. Man är inkluderande i sitt ställningstagande, inte minst från den svenska regeringen, för att komma vidare. Men när det handlar om ett försmått folk, som jag tycker att taiwaneserna är när det handlar om FN:s engagemang, kan man ändå resa frågan hur det kan komma sig att interpellanten brinner så mycket för Palestina där jag tror att en lösning säkert är på väg. Jag har nog aldrig hört talaren i den här talarstolen värna det kinesiska demokratiska folket i Taiwan när det gäller samma intresse av att delta i FN-organ och delta i de fackliga organen.
Ett annat sådant typiskt beklämmande exempel, fru talman, som kom fram under mitt studiebesök i Taiwan var att Taiwan sent omsider släpptes in i Världshälsoorganisationen via det som heter World Health Assembly, alltså det högsta beslutande organet för Världshälsoorganisationen. Där fick man observatörsstatus efter att ett tragiskt problem hade utspelat sig. Under tiden med svininfluensan undanhölls det taiwanesiska folket all information via FN om spridningen av influensan, vilket ledde till att Taiwan hade, som de ansvariga inom hälsodepartementet bedömde det, 83 dödsfall som kanske hade kunnat undvikas om Taiwan hade fått del av informationen.
Nåväl. Nu får Taiwan delta på nåder med observatörsstatus. Det är en njugghet som världssamfundet visar det taiwanesiska folket.
Ett sista exempel på ett annat fackorgan inom FN som taiwaneserna också nekas ett deltagande i är den internationella civilflygsorganisationen. Inom FN:s ram finns ett ansvar för att flygplan som flyger över länder får lov att delge varandra ur flygsäkerhetssynpunkt information om var planen flyger. Här pågår över det taiwanesiska landet en omfattande överflygning av alla internationella flighter, men Taiwan får inte en plats i denna FN-fackliga organisation för att också delta i arbetet med flygsäkerheten.
Fru talman! Det är viktigt att från denna talarstol också titta på de länder som de facto inte inkluderas fullt ut i FN, trots att de uppfyller kraven på demokrati och rättvisa mot sin befolkning.
Anf. 4 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Sveriges mål sedan mycket länge, sedan mitten av 1970-talet, är att det ska finnas en tvåstatslösning Israel-Palestina genom ett fredsavtal. Detta har varit Sveriges position oavsett regering sedan 1970-talet - och är det alltjämt.
Men man måste göra skillnad mellan två stater med ett fredsavtal och två stater utan ett fredsavtal, det vill säga i praktiken två stater i krig med varandra. Det är det avgörande. Det har också varit Sveriges position oavsett regering. Under Anna Lindhs tid, när Vänsterpartiet ingick i det rödgröna samarbetet, hävdades att en palestinsk stat erkänns fullvärdigt den dagen den upprättas genom ett fredsavtal mellan Israel och Palestina. Detta är målet.
För att nå målet måste båda parter i denna process utsättas för internationellt tryck. Problemet med Hans Lindes linje är att han vill bara utsätta den ena parten för tryck. Det är bara Israel med bosättningspolitiken som ska brännmärkas. Jag brännmärker gärna den. Den är oacceptabel. Israel borde omedelbart upphöra med nya bosättningar, och självklart måste Israel dra sig tillbaka från bosättningarna som en del av ett fredsavtal. Den är felaktig. Men det räcker inte.
I det område där mer än 40 procent av palestinierna bor i den blivande palestinska staten, nämligen Gaza, styr Hamas. Hamas har en stark förankring där, Hamas är en terroristorganisation och Hamas vill utplåna staten Israel. De erkänner inte staten Israels rätt att existera, de förnekar Förintelsen i sitt manifest och de styr där.
Man kan inte tänka bort Hamas när man talar om en framtida palestinsk stat. Det är vad detta handlar om. Israel måste i en fredsuppgörelse garanteras säkra gränser. Både PLO och Hamas måste erkänna Israels rätt att existera. Det är detta som en framtida fred handlar om. En palestinsk stat ska få bildas, och Israel ska tillerkännas säkra gränser. Båda parter har något att få, men båda måste ge något. Israel kommer att få frånträda bosättningarna, och Palestina å sin sida måste garantera att det inte utförs terroristattacker.
Problemet är att Hans Linde vill bara att Israel ska sättas under tryck och erkänner inte problemet med Hamas över huvud taget. Det gör den internationella kvartetten. FN, EU, USA och Ryssland säger att en förutsättning för att få i gång fredsförhandlingar är naturligtvis att Hamas lägger ned vapnen och är beredd att erkänna staten Israels rätt att existera. Det nämner aldrig Hans Linde. Det är en terroristorganisation som har många oskyldiga civila liv på sitt samvete. Både Israel och Palestina har en hemläxa att göra, men man kan inte lägga hela trycket på ena parten. Det är Sveriges position, och har varit i årtionden.
Med Hans Lindes uppfattning borde naturligtvis Sverige ha erkänt Palestina för länge sedan. Varför gjorde inte Sverige det redan på 1990-talet? De socialdemokrater som nu har fladdrat - de har i och för sig en ny position varje månad i de flesta frågor - säger att de håller med Hans Linde. Men när de satt i regering gjorde de inte det - då hade de ju naturligtvis kunnat erkänna Palestina. Men de hade samma uppfattning som vi har nu. Det krävs ett fredsavtal för en tvåstatslösning. Det är det som skiljer Vänsterpartiet och regeringen åt.
Omröstningen i Unesco kom att handla om hela FN-processen. Det var palestinierna själva som genom att föra upp frågan i Unesco precis inför omröstningen i Förenta nationerna såg till att den blev en del av FN-processen. Hela världen har betraktats som en del av den överordnade FN-processen. Det är därför regeringen har gjort det också. Vi menar att frågan bör avgöras ytterst i säkerhetsrådet och generalförsamlingen, inte i vart och ett av FN:s underorgan.
Anf. 5 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag har ställt en interpellation som handlar om Palestinas medlemskap i Unesco. Jag har riktat interpellationen till ansvarigt statsråd Jan Björklund, som är som utbildningsminister ansvarig just för frågor som rör Unesco. Om jag i denna talarstal hade velat diskutera situationen i Mellanöstern, ett eventuellt svenskt erkännande av Palestina, hade jag vänt mig till ansvarigt statsråd, nämligen utrikesminister Carl Bildt. Men om Jan Björklund vill stå i talarstolen och leka ställföreträdande utrikesminister - ja, låt oss ta den diskussionen.
En tvåstatslösning kommer självklart att kräva en förhandlingslösning. Den kommer att kräva att två stater kommer överens och att det finns ett fredsavtal. Vi kan konstatera - och det är ett faktum som inte ens Jan Björklund kan blunda för - att det i dag inte pågår några som helst förhandlingar om en framtida tvåstatslösning mellan Israel och Palestina. Vi ser i stället hur Israel steg för steg slår sönder möjligheten att bygga en framtida palestinsk stat genom att man bygger muren på ockuperad mark, genom att fortsätta med sin bosättningspolitik, genom att fördriva palestinier från ockuperade områden. Med Jan Björklunds förhållningssätt att invänta att Israel vill komma till förhandlingsbordet ger vi ockupationsmakten Israel vetorätt över en framtida förhandling om en tvåstatslösning.
Låt mig vara tydlig. Vänsterpartiet, som är ett socialistiskt, feministiskt och demokratiskt parti, känner inga sympatier för en organisation som Hamas. Jag har träffat Hamasföreträdare och framfört min kritik mot dem. Men är det en framgångsrik politik att motsätta sig president Mahmud Abbas försök att komma fram med en tvåstatslösning, att lyfta upp den palestinska frågan på FN:s dagordning? Är det ett framgångsrikt sätt att bekämpa Hamas att samtidigt blockera varje försök som görs av den palestinska ledningen? Jag tror knappast det. Den politik som har förts i den borgerliga regeringen, isoleringspolitiken av den palestinska myndigheten och Hamas, har i grunden varit kontraproduktiv. Man har i stället bidragit till att stärka Hamas ställning.
Fru talman! Nu handlar den här interpellationen om Unesco. Då vill jag trots allt ställa några frågor som rör Palestinas medlemskap i Unesco till ansvarigt statsråd, och jag hoppas ändå att statsrådet kan svara på frågorna den här gången.
Jag tittade i morse på Unescos hemsida. Jag tittade på listan över världsarv. Det är en av de viktiga arbetsuppgifterna, som säkert Jan Björklund känner till som ansvarigt statsråd, som Unesco sysslar med. Det är att lista platser och byggnader som är viktiga för mänskligheten - även för framtida generationer.
I dag på listan över världsarv finns 936 platser runt om på jordklotet. Fyra av dem ligger i Sverige, bland annat Birka, Visbys medeltida centrum och Skogskyrkogården. På den långa listan finns inte ett enda hus eller en enda plats på de ockuperade palestinska områdena, inte en enda plats på Västbanken, Gazaremsan eller i östra Jerusalem. Det är gamla stan i Jerusalem, Födelsekyrkan i Betlehem, Abrahams grav i Hebron och Klippmoskén, som räknas som en av de absolut viktigaste platserna för muslimer. Ingen av dessa platser finns med på listan. Dessutom vet vi att många av de viktiga historiska platserna, viktiga inte bara för palestinier eller människor som bor i Mellanöstern utan för hela mänskligheten, i dag hotas av den israeliska ockupationen, av vägbyggena, av checkpoints, av bosättningarna och av murbygget.
Jag kan som västkustbo erkänna att jag är mycket glad över att radiostationen Grimeton är en av de platser som har blivit listade som ett världsarv. Men till och med jag kan se att det för mänskligheten kanske är Klippmoskén eller Abrahams grav som kommer att vara viktigare platser att skydda för framtiden.
Då blir frågan till utbildningsministern, som motsätter sig att Palestina ska upptas i arbete i Unesco och få möjlighet att få sina platser klassade som världsarv, vad han vill göra för att skydda dessa viktiga platser på de ockuperade områdena, precis som man i Sverige skyddar platser.
Anf. 6 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Eftersom interpellanten trycker på att det handlar om Unesco i denna interpellation kan vi titta lite grann på vad syftet med Unesco är och se detta ur ett solidariskt perspektiv i förhållande till länder som berörs.
Jag nämnde i mitt förra inlägg det som jag tycker är problemet med Republiken Kina, det vill säga Taiwan, och dess utanförskap när det gäller såväl FN som dessa fackorgan, inte minst Unesco.
Precis som statsrådet sade tror jag att vi alla skulle välkomna en fredlig lösning, helst en tvåstatslösning, när det handlar om Mellanöstern. I den processen är det naturligt att så småningom se en inklusion av ett sådant land i fackorganen men naturligtvis också i FN.
Däremot vill jag påstå att vi har ett land, Taiwan, som jag nämnde i mitt förra inlägg, med drygt 23 miljoner invånare, drygt dubbelt så många som Sverige, med mycket högre utbildningsstatus, om man formellt tittar på detta, och en av Unescos huvuduppgifter är att stödja den internationella utbildningen och forskningen. I princip samtliga ledamöter i deras parlament har en universitetserfarenhet. När det handlar om kultur har det taiwanesiska folket räddat de unika kulturskatterna från det stora forntida kinesiska riket som annars hade legat för fäfot inom kommunismens regi på fastlandet.
Utifrån dessa perspektiv är det pinsamt att världssamfundet inte kan sträcka ut en hand, faktiskt inte bara för Taiwans och den taiwanesiska befolkningens skull utan lika mycket för världssamfundets behov av deras kompetens inom utbildning, forskning och kultur. Så länge man håller dem borta är det en tveksam solidaritet riktad bara till dem som kanske har den större ekonomiska makten i kraft av sin storlek. Jag tycker att man då har en tveksam moralism. I Hans Lindes inlägg skulle man kräva lite mer av Vänsterpartiet och att de i så fall skulle stå upp för all solidaritet i världen, även för de 23 miljoner demokratiska kineserna i Taiwan.
Anf. 7 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Finn Bengtssons inlägg visar mycket tydligt på Hans Lindes och Vänsterpartiets mycket selektiva engagemang när det gäller utrikespolitik. Så är det alltid, eller hur, Hans Linde?
I Taiwans fall handlar det om en stor kommunistisk diktatur, men man hör aldrig ett ord från Vänsterpartiet. Men Taiwan får diskuteras en annan gång. Men det är ett otroligt selektivt engagemang från Hans Lindes parti, och det har det alltid varit.
Palestina är permanent observatör i Unesco och har varit det under lång tid. Man deltar i massor av samarbeten. Att man vill bli permanent medlem har att göra med den politiska processen i Mellanöstern. Det är klart att det inte har med kulturarven att göra, det vet Hans Linde. Det är verkligen att reducera hans inlägg att tro det. Hans Linde försöker intala omvärlden att man ska tro att detta handlar om kulturpolitik. Det är klart att det är en del av FN-processen just nu. Det är väl ingen idé att neka till det? Det blir bara löjligt. Det är klart att det är en del av den större politiska process där Palestina nu vill bli erkänd som fullvärdig stat trots att man ännu inte är det. Det är naturligtvis detta det handlar om. Så betraktar hela världen detta. Vartenda land som sitter och tar ställning vid dessa voteringar betraktar omröstningen utifrån denna aspekt. Det är det som vi också har gjort när vi har sagt att vi från svensk sida tar ställning till denna fråga i säkerhetsrådet, eller för vår del blir det kanske i generalförsamlingen eftersom vi inte sitter i säkerhetsrådet. Att föra upp det i Unesco först är fel väg.
Det är alltså klart att detta är en del av den stora processen. Detta handlar inte om kulturarven i första hand. I detta samarbete är Palestina redan med fullt ut. Man deltar i mängder av projekt. Sverige har också mängder av bra projekt på Västbanken och i de palestinska områdena, trots att Palestina inte är en stat. Men det går inte att se detta som någonting annat än en del av denna process. Det är precis det som jag sade i mitt interpellationssvar, och det är det som är bevekelsegrunden just nu.
År 1981 lämnade Palestina in sin första ansökan om att bli fullvärdig medlem i Unesco. Varje år har det avvisats, också av Sverige. Det kan hända att Hans Lindes parti hela tiden har tyckt att man borde rösta för, men Socialdemokraterna har inte tyckt det. Palestina blir erkänd som stat när det finns en stat i ett fredsavtal, och vi ska sätta press på båda parter att åstadkomma detta. Då blir Palestina en fullvärdig stat och erkänd som det. Har man någon annan uppfattning hade man naturligtvis kunnat erkänna Palestina hela tiden under denna period, i alla fall sedan Osloavtalet 1993. Vi menar detta. Det är naturligtvis detta som det handlar om till sist, alltså en tvåstatslösning genom ett fredsavtal.
Det är inte, som Hans Linde försökte antyda, att det är bara Israel som begränsar detta med bosättningar. Så är det inte.
Det är riktigt att Israel förtjänar stark kritik för sina bosättningar. Men palestinierna, båda dessa stora dominerande palestinska organisationer som har kontroll över var sin del av ett blivande Palestina, måste erkänna att Israel har rätt att existera. Självklart har båda parter en hemläxa att göra innan det går att åstadkomma ett fredsavtal. Att nu erkänna den ena parten som en fullvärdig stat utan att de måste göra sina eftergifter tror vi vore olyckligt, men så kan man naturligtvis föra en förhandling. Det handlar om en tvåstatslösning genom ett fredsavtal. De som nu driver fram detta i Förenta nationerna vill ha två stater utan fredsavtal. Det är ett brott mot den svenska linjen som den har uttryckts under olika regeringar under lång tid.
Anf. 8 Hans Linde (V)
Fru talman! Jag ska bara inleda med att det stämmer. Jag säger ingenting om Taiwan i denna interpellation. Jag säger inte heller någonting om de övriga drygt 200 stater på detta jordklot som är med i Unesco eller inte med i Unesco eftersom jag har ställt en interpellation som handlar om Palestinas medlemskap i Unesco. Finn Bengtsson är jättevälkommen att skriva en egen interpellation som handlar om Taiwans ansökan till Unesco, och så kan vi diskutera det då.
Den omröstning som man hade i Unesco den 31 oktober handlade om en enda sak, nämligen om man skulle låta Palestina bli medlem i Unesco - ja eller nej. Om man nu från den borgerliga regeringens och Jan Björklunds sida såg olika processkäl för att i detta läge inte låta Palestina bli medlem hade det logiska varit att lägga ned sin röst och i stället göra som majoriteten av EU:s medlemsstater gjorde och lämna in en röstförklaring. Det hade varit det begripliga sättet. I stället lämnade man in en nej-röst. Man röstade nej tillsammans med USA, Israel, Tyskland och en rad söderhavsatoller. Detta kan inte uppfattas som någonting annat än ett tydligt politiskt ställningstagande, och det är ett politiskt ställningstagande som också kommer att få konsekvenser för Sveriges möjligheter att agera i en lång rad andra FN-organ.
Sedan noterar jag att Sveriges utbildningsminister, ansvarig för Sveriges engagemang i Unesco, tycker att det är löjligt att värna om kulturarvet på de palestinska områdena.
Jag har varit vid Födelsekyrkan i Betlehem. Jag ser hur olika checkpoints gör att människor inte längre kan besöka denna plats, troende människor som vill besöka och se den plats där Jesus föddes. Jag har sett hur palestinier fördrivs från gamla stan i Jerusalem där de har bott i generationer. Jag har i Hebron sett att människor inte får gå ut på gatan där de bor därför att den israeliska armén har stängt av gator för palestinier i palestinska områden. Att värna om dessa människor och att uppröras över detta tycker Sveriges utbildningsminister, ansvarigt statsråd för Unescofrågor, är löjligt. Det säger en hel del om Jan Björklunds enögdhet.
Anf. 9 Utbildningsminister Jan Björklund (FP)
Fru talman! Jag noterar att Hans Linde för att han riktigt ska få till knorren i sitt anförande grovt måste förvränga det som jag sade. Jag sade inte att kulturminnena på Västbanken inte ska skyddas. Det gör de.
Vad jag sade var att om man tror att omröstningen i Unesco enbart skulle handla om kulturarv då är man bra naiv. Att den kommer upp precis just nu har att göra med den stora process som pågår inom hela FN-systemet när det gäller Palestinas status och ställning, och det är så huvuddelen av de länder som har röstat ja, nej eller avstått har funderat när de har funderat på hur de ska rösta.
Hans Linde räknar upp att han har sett ett antal saker och personer som lider under den israeliska ockupationen på Västbanken. Det är vi alla medvetna om. Hans Linde räknar dock aldrig upp de personer som dödas och lemlästas av palestinska islamistiska extremisters terrorattentat och självmordsbomber eller de raketer som skjuts från Gaza. I morse skedde det från Hizbullah i Libanon urskillningslöst rakt in mot israelisk civilbefolkning. Det talar Hans Linde aldrig om. Det är just denna brist på balans som gör att er ståndpunkt inte blir trovärdig.
Ska man åstadkomma inte bara ett politiskt spektakel här i kammaren, som Linde är ute efter, utan en hållbar fred, då måste båda parter i denna konflikt sättas under press.
Israel måste vara beredd att överge bosättningar och de ockuperade områdena. Men från palestinsk sida måste inte bara PLO utan både PLO och Hamas, som styr över nästan hälften av den befolkning som kommer att bli det blivande Palestina, erkänna att Israel ska ha rätt att existera.
Båda parter måste sättas under press för att de ska få vad de vill. Israel vill ha säkra gränser. Palestina vill ha en stat. För att båda ska få vad de vill måste de också ge något. Det Linde vill göra är att ge något åt den ena sidan utan att man därifrån ska behöva leverera något i gengäld. Det är dålig förhandlingstaktik.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.