osteoporos

Interpellation 2002/03:323 av Sabuni, Nyamko (fp)

den 6 maj

Interpellation 2002/03:323

av Nyamko Sabuni (fp) till socialminister Lars Engqvist om osteoporos

Det finns ett könsperspektiv i så gott som all sjuk- och hälsovård. Kvinnor har delvis andra sjukdomar än män. Symtomen är annorlunda, så även behandlingarna. Vården och omsorgen är sämre för kvinnor än för män. Det finns det många exempel på, jämställdhetsministern tog själv upp frågan vid den nyligen genomförda folkhälsostämman.

Men det räcker inte med att beskriva och beklaga. Åtgärder måste sättas in och vidtas för att bryta snedbalansen.

Ett exempel på en sjukdom som ofta drabbar kvinnor och särskilt äldre kvinnor är osteoporos. Varannan kvinna över 50 år @ ca 800 000 @ befinner sig i riskzonen.

Årligen inträffar 70 000 frakturer i Sverige. Riksföreningen för osteoporotiker (ROP) genomförde för några år sedan en undersökning av landets vårdcentraler. Undersökningen visade att endast 14 % av patienterna i riskgruppen erbjuds bentäthetsmätning.

Med flest höftfrakturer i världen och flest kotfrakturer inom EU intar Sverige tillsammans med Norge en topposition i den internationella osteoporosstatistiken. Samtidigt tillhör Sverige de länder i EU som är sämst på att diagnostisera osteoporos.

Hälften av alla frakturer skulle kunna undvikas om kvinnor med hög risk för osteoporos fick diagnos och medicinsk vård i tid.

Socialministern har tidigare sagt att han vill avvakta Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodiks (SBU:s) nya rapport innan han är beredd att vidta några åtgärder för att förbättra osteoporosvården. Det finns ingen anledning att vänta. Många vårdcentraler lever inte upp till det som SBU sagt tidigare.

Jag menar att osteoporos är ett typiskt exempel på hur man alltför ofta behandlar kvinnor i vården. Där män får diagnos och behandling får kvinnor råd och uppmaningar: Ta dig i kragen och motionera lite mer och ät lite bättre!

Osteoporos kan förebyggas med olika livsstilsförändringar. Men när det första benbrottet inträffat så måste en riktig diagnos ställas och adekvat behandling ges.

Jämställdhetsarbetet i Sverige har haft framgångar av många skäl. Två vägval har varit viktiga

• att sätta upp konkreta mål och att inte av formella skäl avstå från att ta initiativ
• att synliggöra och tydliggöra genom statistik, siffror och utredningar.

Bristen på jämställdhet i vården kan motverkas bara med en uttalad vilja och en tydlig strategi.

Därför vill jag ställa följande frågor till socialministern:

1.Hur vill socialministern bidra till att bryta den negativa särbehandlingen av kvinnliga patienter inom hälso- och sjukvården?

2.Vill socialministern medverka till att göra osteoporosvården till ett pilotprojekt för förbättrat omhändertagande av kvinnor i vården?