Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Öronmärkning av resurser
Interpellation 2007/08:810 av Bodström, Thomas (s)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2008-07-31
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld:
- 2008-08-14
- Svar fördröjt anmält:
- 2008-08-14
- Sista svarsdatum:
- 2008-08-14
- Besvarad:
- 2008-08-28
Interpellationen
den 31 juli
Interpellation
2007/08:810 Öronmärkning av resurser
av Thomas Bodström (s)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Tidigare i sommar har medierna rapporterat att flera barnpornografibrott riskerar preskription bland annat på grund av resursbrist. Jag vill fråga justitieministern:
Avser justitieministern att öronmärka polisens resurser för bekämpning av barnpornografi?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:810
Webb-tv: Öronmärkning av resurser
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 31 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Thomas Bodström har frågat mig om jag avser att öronmärka polisens resurser för bekämpning av barnpornografi.
En viktig förutsättning för att rättsväsendet på det här och andra områden ska kunna fullgöra sitt uppdrag är naturligtvis tillräckliga resurser. Under 2007 och 2008 har polisen tillförts en sammanlagd varaktig anslagsökning om ca 1,3 miljarder kronor. Den resursförstärkningen möjliggör en kraftig ökning av antalet poliser, med målet att det 2010 ska finnas 20 000 poliser.
Det räcker självklart inte att bara öka antalet poliser. Polisen måste också arbeta på ett sådant sätt att den effektivt förebygger brott och utreder brott som har inträffat. För närvarande pågår ett intensivt utvecklingsarbete inom Rikspolisstyrelsen som bland annat omfattar utredningsverksamheten.
Bekämpandet av brott mot kvinnor och barn är en angelägen och högt prioriterad fråga för regeringen. Vi anser att kraftfulla åtgärder är nödvändiga. Vi har nyligen beslutat om en handlingsplan för bekämpningen av människohandel för sexuella ändamål och prostitution samt en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
Rikskriminalpolisen arbetar också med barnpornografibrott på flera plan, eftersom brotten ofta är läns- och gränsöverskridande och kräver speciell kompetens. Bland annat har man genomfört en omfattande utbildningsinsats i de olika myndigheterna för att höja kompetensen när det gäller barnpornografibrott.
Därutöver har Rikskriminalpolisen tagit fram modeller och metoder för att upptäcka, analysera och granska material i barnpornografiska utredningar. En stor del av arbetet går ut på att identifiera brottsoffren. Den svenska metoden är vid en internationell jämförelse framgångsrik och har bland annat anammats av Interpol. Att hitta effektiva metoder i kampen mot barnpornografibrott är också något som jag kommer att ta upp med mina nordiska ministerkolleger senare i höst.
Anf. 32 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Barnpornografi är ett brott som har utvecklats explosionsartat på grund av den tekniska utvecklingen. Den har vi stor fördel av i många sammanhang, men i det här fallet har det inneburit en katastrof. Det handlar inte längre om hundratals bilder, inte ens tusentals utan till och med miljoner bilder. Det gör att polisen i dag har en helt annan situation än för bara några år sedan.
Då är frågan: Varför ska man öronmärka pengar? Vi har också varit i kontakt med polisen, och vi vet att man kämpar på bra inom polisen.
Öronmärkning kan man inte ha på varje enskilt brott, definitivt inte. Det vore att lamslå polisorganisationen. Men i vissa fall måste man ha det. Vi anser att det ska vara just för människohandel och bland annat för barnpornografi.
Vad är poängen med att öronmärka? Inom polisen, inte minst när det nu är en sådan svår ekonomisk situation och kris, är det oerhört lätt att prioritera bort de brott som man i första hand kanske inte tänker är de mest grova brotten som mord, våldtäkter och så vidare.
Det finns en annan problematik. Det är att polisen ska redovisa resultat. Det tycker vi är bra. Vi vill också ställa krav på polisen. Men det innebär också det polisen själv säger: en pinnjakt. Polisen själv har kritiserat det. De som jobbar med ett arbete som inte omedelbart kan påvisa resultat behöver få den lugn och ro som gavs när det gällde människohandel. Det var därför vi avsatte 30 miljoner för det.
Det gäller samma sak för barnpornografi. De kommer aldrig att kunna visa samma resultat som de poliser som sätter upp en kontroll för bilister. Där vet man att några personer kommer att åka fast. Vi tycker att det är jättebra med de kontrollerna - det är inte det jag menar. Men det kan visa resultat, och det gör att polisen styrs mot att arbeta mera där det bara ska räknas pinnar.
Det här är något som många, inte minst polisen på gatan, kritiserar. De som har den absolut svåraste situationen är de som jobbar långsiktigt, som inte kan garantera resultat på lång tid och kanske inte alls. De kan inte visa upp de här resultaten, och de behöver en fredad zon. Just när det gäller arbetet mot barnpornografi, på grund av de här svårigheterna, på grund av att man inte ens vet om man når fram till resultat när man påbörjar en utredning, är det viktigt att man får den här fredade zonen.
Det behövs inte en ökning i sig när det gäller den här saken - det har vi diskuterat tidigare i dag. Men särskilt nu när polisen har gjort ett bra arbete och utbildat hundra personer för att utreda barnpornografibrott måste de också få göra det och inte behöva göra till exempel civila uppgifter för att antalet civilanställda minskar. Det handlar om att de får de här pengarna och att de är fredade. På så sätt kan de i fortsättningen känna att det är meningsfullt att arbeta med de här sakerna. Då behöver de inte alltid känna flåset i nacken av att de måste visa resultat som är helt omöjliga att kräva av dem i jämförelse med annan brottsbekämpning.
Det är därför vi vill och begär att ni ska göra den satsning på öronmärkning av pengarna som gör att vi kan få den lugn och ro som polisen som arbetar med denna brottslighet behöver. Därigenom kan vi bekämpa den brottslighet som drabbar barn så hårt.
Anf. 33 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag har med spänning följt den här debatten mellan min riksdagskollega Thomas Bodström och justitieministern. Svaret från justitieministern på den här interpellationen är väldigt tacksamt att läsa. Det är innehållsrikt och bra. Det är för övrigt ganska korthuggna interpellationer från Thomas Bodström.
Det handlar om att öronmärka pengar enligt rubriken. Thomas Bodström pekar ut ett antal områden - rättare sagt två - som man skulle öronmärka pengar till.
Jag har själv gjort studiebesök - hos länspolisen visserligen - i mitt valdistrikt Östergötland. Under en lång diskussion framkom huvudsakligen, som jag uppfattade det, ett önskemål från länspolisen där: Låt inte öronmärka pengar från regeringen! Jag tog med mig det budskapet.
Det är klart att de argument som förs fram här av Thomas Bodström är behjärtansvärda. Men vi kommer senare till en annan interpellation där man undrar om inte pengar ska öronmärkas till att hindra folk från att ta livet av sig när de är tvångsmässigt i häkten. Det är en fråga som vi kan diskutera senare.
Det betonades i interpellationssvaren tidigare från statsrådet att myndigheterna ska ha sin självständighet. Man betonar i svaret här ytterligare den satsning man gör på polisen generellt som jag bedömer är en enormt viktig satsning även i storlek.
Då kan man fundera lite grann på hur Thomas Bodström som har varit minister, och vad jag förstår också gör anspråk på att framgent utgöra ett regeringsunderlag, ser på den resurstilldelning som ytterst ligger till grund för att man kan öronmärka resurser till någonting över huvud taget. Handlar det inte om att man har goda statsfinanser, att man ser till att sköta sin budget, att man inte har en alltför stor statsskuld med de kostnader det innebär? Det handlar om att man inte har en bidragslinje med folk i utanförskap och en massarbetslöshet där det inte inkommer skattemedel som sedan ska kunna användas till den allmänna välfärden, inte minst till rättsväsendet och polisväsendet.
Med den jobblinje som regeringen med stor framgång driver nu ökar statens intäkter. Vi har naturligtvis med denna politik möjlighet att diskutera på ett trovärdigt sätt om att öronmärka till speciella områden. Man måste ställa sig frågan vad Socialdemokraterna när Thomas Bodström också var statsråd hade möjlighet att öronmärka till. Det var mycket lånta pengar jämfört med de pengar och de reella resurser som den här regeringen skapar. När man talar om öronmärkning i ambition att förse viktiga områden med statliga medel tror jag, fru talman, att det allt som allt är viktigast att man först förmerar resurserna genom att öka skattebasernas totala intäktssida.
Den kopplingen borde ligga ett tidigare statsråd som Thomas Bodström varmt om hjärtat. Kanske vill han kommentera detta i sin vidare diskussion med statsrådet.
Anf. 34 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Om jag har förstått Thomas Bodström rätt vill Socialdemokraterna öronmärka pengar, eftersom den så kallade pinnjakten skulle riskera att vissa brott prioriteras bort. Denna pinnjakt var väl det första försöket under den socialdemokratiska tiden att hitta någon typ av utvärdering och mätning av vad poliserna gör med alla pengar de får.
Jag och regeringen tror att det är väldigt viktigt att vi inriktar polisens arbete mot kvalitativa aspekter. Vi måste också utveckla smartare mätbegrepp och mätmetoder så att också kvalitativt arbete har betydelse. Det är nämligen inte bara barnpornografibrott som är komplicerade och inte alltid leder till åtal. Utredningarna måste dock göras, men jag tror inte att öronmärkning är lösningen.
Däremot tycker jag att det är otroligt bra att Rikspolisstyrelsen har genomfört breda utbildningssatsningar. Det har gjorts, och det tar sitt avstamp i att barnpornografibrott handlar om sexuella övergrepp på barn. Det handlar om väldigt grava integritetsbrott som pågår under väldigt lång tid. Det handlar alltså inte om några enkla fotografier och hanteringen av dem på Internet, utan det handlar om dessa barn som är och har varit utsatta för grova kränkningar. Det är viktigt att få upp den medvetenheten, och då är det ingen tvekan om att svensk polis är rätt engagerad i det arbetet.
Det är också intressant att se att det, trots att vi inte har någon öronmärkning, har utvecklats väldigt många sätt att arbeta. Uppsalamyndigheten är ett bra exempel. Där har man till och med en polis som bara arbetar med detta, och man arbetar med väldigt intressanta metoder för att skanna in var bilder byts och mycket annat. Vi har ett centralt referensbibliotek för barnpornografi dit alla bilder som man lokalt får in skickas för att underlätta identifiering och för att ge ett underlag till utredningar.
I jämförelse med andra länder har Sverige också lyckats identifiera väldigt många barn, om man ser till hur många barn vi har. Ett sjuttiotal barn har vi på olika sätt kunnat identifiera. De har fått hjälp, och den rättskipning som man kan kräva i många fall har kunnat göras. Jag menar alltså att arbetet är i gång och att det läggs ned mycket kraft på det. Men naturligtvis finns det mer att göra.
Jag fick för ungefär en månad sedan ett brev från en mamma vars dotter hade blivit utsatt för en nätpedofil. De kom till en polisstation där man inte omedelbart tyckte att det här var så angeläget, så det tog lite tid. Men det var väldigt bra att man snabbt kunde ha kontakt med den centrala gruppen hos Rikspolisstyrelsen och på det sättet få kunskap och annat för att försöka börja arbeta med ärendet.
Det finns alltså mer att göra, både i bemötandet och i synen på detta, och där tror jag att utbildningsinsatser är viktigare än öronmärkning. Det handlar naturligtvis också om att vi som politiker och inte minst jag som statsråd ställer frågor och krav på en redovisning av vad polisen gör för att utreda och arbeta med den här brottstypen.
Det viktiga är som sagt var utgångspunkten ligger: Det handlar om övergrepp på barn, och det handlar om grova integritetsbrott. Det är alltså en väldigt allvarlig brottslighet som är prioriterad hos svensk polis, och denna brottslighet ska alla poliser vara aktiva i att bekämpa.
Anf. 35 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag skulle jättegärna ha en allmänpolitisk diskussion och berätta hur man har lyckats köra ekonomin i botten på två år, men en interpellation är en möjlighet att fråga statsråd i angelägenheter som angår deras tjänsteutövning. Det är inte en allmänpolitisk diskussion, så det är inte av oartighet jag kommer att fortsätta min interpellationsdebatt med Beatrice Ask.
Det kom ändå upp en sak som är intressant och som jag i min fortsatta interpellationsdebatt med Beatrice Ask ska nämna, och det är att det var en länspolismästare som inte vill ha öronmärkning. Så är det. Rikspolischefer avskyr många gånger öronmärkningar, men poliserna som arbetar med brottsligheten gillar det.
När vi införde satsningen med öronmärkning av pengar för arbete mot människohandel var det jag som diskuterade med rikspolischefen, och det är mycket riktigt så att det här vill de inte ha. Nej, lägg er inte i det här; det kan vi fördela, sade man. Öronmärkningen kom till bland annat för att man inte klarade av att prioritera arbetet med att bekämpa människohandeln i Norrbotten - det såg vi. Det fungerade inte. Man fick chansen gång på gång, men man klarade det inte. Därför sade vi: Nej, nu har det gått för långt, det behövs en öronmärkning här! Vi införde detta när det gällde människohandeln 2004, 2005 och 2006. Den borgerliga regeringen tog sedan bort det 2006.
Vad säger poliserna som själva arbetar med det? Rikskriminalpolisen, som ju knappast kan anklagas för att gå socialdemokratiska ärenden, säger bland annat i Lägesrapport 8, 2006:4 angående människohandel och öronmärkning så här: "De 30 miljonerna har fördelats på 10 miljoner kronor per år. Pengarna har underlättat för polisen att bekämpa människohandeln och antalet lagförda personer har ökat. Pengarna har också gjort det lättare att få resurser inom myndigheterna för att arbeta mot denna allvarliga brottslighet." Här kommer det: "Flera polismyndigheter har också rapporterat att pengarna varit helt avgörande för möjligheten att uppdaga och utreda dessa brott."
Det är därför man behöver öronmärkning just när det gäller människohandel och barnpornografi. Det är inte meningen att det här ska finnas för brott efter brott, för då skulle det bara bli en onödig administration. Men barnpornografi är just en sådan specifik situation som är så svår att utreda. Det är långa handläggningstider, och det har blivit en explosionsartad utveckling på grund av den tekniska utvecklingen.
Man behöver alltså få den fredade zonen, precis på samma sätt som man fick när det gällde människohandeln. Frågan är egentligen inte på något sätt partipolitisk, utan här har man en möjlighet att hjälpa just de poliser som arbetar med detta. Någon av de högsta polischeferna kan säga att nej, det här behöver vi inte, men citatet kom alltså från Rikskriminalpolisen som tyckte detta.
Det som är poängen är att man hjälper de poliser som arbetar på fältet och att man hjälper dem som verkligen orkar göra det som åtminstone jag tycker måste vara den mest avskyvärda av all brottsbekämpning: att behöva sitta och titta på alla dessa filmer och bilder, att orka göra detta arbete. Om dessa poliser dessutom ska behöva känna att deras ekonomi på något sätt är hotad, och att de hela tiden måste visa resultat som inte är möjliga i jämförelse med annan brottslighet, kommer vi att få den situation som vi tyvärr har haft, nämligen att alltför många slutar, och det måste komma in nya poliser.
Polisen har gjort sitt, tycker jag. De har gjort en bra satsning på att utbilda personer. Nu är det regeringen som har möjlighet att ge dem som arbetar med det här det de behöver. Gör man det kommer jag att vara den första att berömma Beatrice Ask, och jag hoppas att jag får den möjligheten.
Anf. 36 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag hänvisade till ett studiebesök i Östergötland där mycket riktigt länspolismästaren förde ordet, men vid det besöket fanns såväl polisfackets företrädare som flera poliser närvarande. Jag diskuterade även många saker enskilt med dem under dagen. Ingenstans framkom något önskemål från någon polis i mitt distrikt om öronmärkning och speciella resurser på det här sättet. Sedan kan man naturligtvis ta fram alla de ömkansvärda situationer som gör att just vissa områden behöver mer resurser.
Men jag vill ändå återkomma till grundfrågan eftersom vi också har ett före detta statsråd som känner till hur man förmerar resurser till landet. Vi talar ofta om att vi inte ska ha stuprörstänkande utan hängrännetänkande när det gäller de olika politikområdena. Det här är ett typiskt resonemang som kan föras in i diskussionen när det handlar om öronmärkning till ett specifikt område bland många andra.
Thomas Bodström hävdar här att han inte ser någon koppling till att fler människor ska komma i arbete och betala skatt för att ge medel som kan användas till välfärden. Han ser heller inte att vi satsar på rehabiliteringssteg, där man också förminskar statens utgifter på det största budgetsutgiftsområdet, nämligen socialförsäkringskostnaderna.
Dessutom har den här regeringen glädjande nog tagit ett mycket aktivt initiativ i Socialdepartementet, mot vilket jag arbetar genom socialutskottet, för att få en helt annan inriktning för barnpolitiken. Det är också ett hängrännetänkande där jag är säker på att Beatrice Ask har många intressanta utväxlingar med Göran Hägglund om hur barnens rättigheter i samhället ska stärkas. Det handlar om hur man kan arbeta på ett intellektuellt plan, men i grunden handlar det om resurstilldelning, och resurstilldelning är klassisk socialdemokratisk politik. Man talar inte om hur man ska få in mycket resurser - möjligtvis genom skattehöjningar, men det kanske blir svårare efter nästa val.
Man kan säga så här i stället: Är det viktigast att fördela? Det är typiskt för en öronmärkning. Jag tror att öronmärkning är förödande för myndigheternas engagemang när det gäller att lägga upp arbetet på bästa sätt. Så också i detta fall.
Anf. 37 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Bara lite principiellt vill jag när det gäller öronmärkning säga att jag tror att öronmärkning fungerar när man ska sätta i gång ett arbete, när någonting är nytt eller när ingen vet vad det är. Då kan det ibland ha en poäng. Thomas Bodström beskrev hur den förra regeringen anslog 30 miljoner kronor och att de kom till bra användning. Skam vore det annars med så mycket pengar.
Nu är inte barnpornografi någonting alldeles nytt som inte svensk polis känner till och har arbetat med. Vi är inte i ett initialskede. Tvärtom, den här verksamheten har funnits under en tid, och jag förväntar mig faktiskt att det finns en ganska bred kompetens. Vi har utbildat människor runt om i alla polismyndigheter. Vi har en särskild grupp som arbetar med detta. Det finns dessutom specifika åklagare hos Åklagarmyndigheten som är särskilt kunniga på det här området. Att i det läget fortsätta säga att det här inte är en normal ordinarie verksamhet där det här brottet ska prioriteras är för mig rätt märkligt.
Barnpornografi innebär enligt min mening grova övergrepp mot enskilda barn i allmänhet. Det är väldigt grava våldsbrott. Det finns inte i min föreställningsvärld, skulle jag vilja säga, att detta skulle vara så specifikt att man måste ha ett litet särskilt hörn att hantera det i. Tvärtom utgår jag från att varje polis, oavsett var denne befinner sig, tar den här typen av anmälningar om brott på väldigt stort allvar, att man använder den specifika kompetens som finns och utvecklar metoder. Där ser vi resultat i dag. Sverige har kommit hyfsat långt; även om vi är långt ifrån var vi skulle vilja vara är vi ledande på området. Vi har tillsammans med de andra nordiska länderna gjort ett riktigt bra tillslag för inte så länge sedan som också har fått ett ganska stort eko runt om i världen, och man har agerat på många platser. Vi är hyfsat duktiga.
Jag menar att öronmärkning i det här sammanhanget inte torde vara nödvändigt. Däremot måste vi se till att vi mäter kvalitativa insatser och har respekt för att utredningsarbete inte alltid kan räknas på samma sätt som om inte felparkering så i alla fall hastighetsöverträdelser. Det går inte.
En passus som jag ändå tycker är lite intressant är att Thomas Bodström hela tiden talar om poliser. Just när det gäller barnpornografi och utredningar ska jag säga att den mest kompetenta och mest engagerade personen jag har träffat som arbetar med de här frågorna är civilanställd inom polisen. Här handlar det faktiskt om att vara väldigt kunnig både när det gäller datateknik och annat och barnkompetens.
Jag tror att vi ska vara klara över att man kan arbeta på mer än ett sätt. Vi har ett modernt förhållningssätt. Jag litar på att polisen kommer att fortsätta med de här satsningarna. Jag tror att Rikskriminalpolisen kommer att fortsätta se till att vi utbildar så att basen vet hur man arbetar lokalt med frågorna. Men sedan finns det, eftersom det här ofta är ett internationellt brott och den här typen av pedofiler ju ägnar sig åt att byta bilder med varandra och sälja bilder, en nödvändighet att centralt sy ihop information och att agera så att man också har en kontaktpunkt mot andra länders poliser och utredare som arbetar med detta.
Engagemanget är vi överens om. Jag tror att öronmärkning är en ålderdomlig metod, framför allt i en verksamhet som måste vara en del av polisens vanliga jobb. Vi lever i ett informationssamhälle där brott på Internet inte kan vara en sidoverksamhet som ska specialhanteras.
Anf. 38 Thomas Bodström (S)
Fru talman! Jag är den förste att säga att vi ska värna de civilanställda och att de inte ska behöva sägas upp. Det var liksom hela poängen med den förra interpellationsdebatten.
Jag tycker att det var en intressant kommentar från Beatrice Ask när det gäller ny brottslighet. Det tycker jag är helt riktigt. Man ska inte ge sig in och öronmärka när det gäller stöd och så vidare. Men det är det som är poängen. Det här är på många sätt som en ny brottslighet därför att situationen har förändrats så mycket. Det vi nu kan se är nämligen att barnpornografibrotten preskriberas.
Det är alltså inte bara jag som kastar ur mig att situationen ser helt annorlunda ut. Det säger också Stefan Kronqvist, chef för IT-brottssektionen på Rikskriminalpolisen. Han beskriver situationen 2004 vid en jämförelse med 2008 på följande sätt: "Man ska komma ihåg att 300 brott 2004 inte är detsamma som 300 brott 2008, när det gäller utredningstiden. Volymerna har ökat när det gäller de beslag vi gör. I stället för 10 000 eller 100 000 bilder och filmer så pratar vi om en eller två miljoner bilder och filmer och filmerna som tidigare var på 20-30 sekunder är i dag uppemot två timmar långa."
Det är just det som gör att det här är så specifikt och på många sätt kan jämföras med en ny form av lagstiftning, som när det gällde människohandel. Man skulle från regeringens sida, kanske utifrån informationen från Stefan Kronqvist som säger att det är så stor förändring, med den princip som Beatrice Ask nu nämner, nämligen ny lagstiftning, kunna gå poliserna till mötes och ge dem den öronmärkning som de behöver för att vi ska kunna bekämpa det här. Nu är det nämligen så att brotten preskriberas. Det svarade också Stefan Kronqvist på, och han är naturligtvis inte alls nöjd med den ordningen. När vi nu ser den här verkligheten är detta en möjlighet att underlätta och jag hoppas att du tar den, Beatrice Ask.
Anf. 39 Beatrice Ask (M)
Fru talman! Jag vill påminna om att Internet och de verksamheterna dessvärre har funnits ända sedan Ines Uusmanns tid. Hon hade ju inte upptäckt Internet då heller. Det är en verksamhet som exploderar, det är helt sant, därför att kriminaliteten på Internet, precis som Internet, hela tiden utvecklas och i en mycket hög hastighet. Det är riktigt.
Brotten preskriberas. Det beror väl på att tidigare regeringar har gjort för lite. Det som nu föreslås av en utredare, och som jag tycker är intressant, är att vi måste ändra på preskriptionstiden. De här barnen kanske inte ens vågar eller vet hur de ska anmäla att de har blivit utsatta för övergrepp och kanske fotograferade.
Det är inte ovanligt att det är föräldrar som begår de här brotten. Därför föreslår utredaren att reglerna ska ändras så att preskriptionen börjar gälla från det år man fyller 18 år. Det är svårt att anmäla sin pappa om man är sju år. Det är svårt att veta vart man ska vända sig när man är tio år och känner att det här nog är fel. Man kanske inte heller har någonstans att vara om man måste lämna sin familj. Då är det fråga om att vi faktiskt måste ha helt andra preskriptionstider. Det är otroligt viktigt. Där tror jag att vi kanske kan komma överens så småningom. Det är väl ändå rimligt att man ska ha en chans att få sin sak prövad och att det ska vara rimliga tider.
När det gäller att vi inte har hanterat tillräckligt många ärenden är skälet naturligtvis att de är svåra, att de är komplicerade och att vi hela tiden måste utveckla metoder och naturligtvis också använda resurser. Men jag menar ändå att den här typen av våldsövergrepp som sker på Internet - åtminstone det vi ser, fast de skett i det verkliga livet innan - är en del av den verklighet vi lever i i dag och har gjort ganska länge. Det måste vara en del av polisens vanliga verksamhet.
Vi har utmaningar när det gäller att bekämpa kriminalitet på nätet, men dem måste polisen klara av. Då är det bra att de blir fler, då kan fler ägna sig åt detta. Det är bra också att det kommer nya poliser som kanske är modernare och kunnigare när det gäller IT.
Övrigt om interpellationen
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.