Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

okonventionella spaningsmetoder

Interpellation 2004/05:498 av Althin, Peter (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-03-29
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Anmäld
2005-04-04
Svar fördröjt anmält
2005-04-05
Sista svarsdatum
2005-04-18
Besvarad
2005-04-19

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 29 mars

Interpellation 2004/05:498

 av Peter Althin (kd) till justitieminister Thomas Bodström om okonventionella spaningsmetoder

Begreppet okonventionella spaningsmetoder är ett samlingsnamn för olika typer av spaningsmetoder som till exempel provokation, infiltration, agentverksamhet, desinformation och hemlig avlyssning. Okonventionella spaningsmetoder är inte alltid otillåtna att använda. Många av metoderna används bara i undantagsfall, i särskilt kvalificerade utredningar. Genom det internationella samarbetet får även de svenska brottsbekämpande myndigheterna, i allt större omfattning, information som har inhämtats med hjälp av okonventionella metoder.

De principer som anses gälla för de okonventionella spaningsmetoderna finns definierade i förarbetena till polislagen (1984:387). Polisen får aldrig enligt dessa principer:

  • själv begå brott eller en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja brott,
  • provocera eller förmå någon att inleda en brottslig aktivitet eller
  • underlåta att vidta föreskrivna åtgärder mot brott eller mot en person misstänkt för brott.

Beredningen för rättsväsendets utveckling (Bru) har i sitt betänkande Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74) föreslagit lagreglering av vissa okonventionella spaningsmetoder bland annat teknikbundna spaningsmetoder, provokativa åtgärder, användning av skyddsidentitet och skydd av informatörer. Syftet med en lagreglering är enligt Bru att öka rättssäkerheten.

Begreppet provokation eller provokativa åtgärder har inte någon fast juridisk innebörd. Den definition av provokation som brukar användas innebär att polisen under en förundersökning lockar eller utmanar en person till en handling eller ett uttalande som kan vara besvärande eller på annat sätt ha en negativ innebörd för honom eller henne eller någon i hans eller hennes närhet. Som provokation betraktas däremot inte en åtgärd från polisens sida, som endast utgör ett neutralt svar på gärningsmannens egna initiativ. Den som åtgärden riktas mot är ofta någon som är misstänkt för brott, men det kan också vara någon annan som antas ha kunskaper om något som är av betydelse för polisens arbete, exempelvis ett vittne.

Anledningen till att provokativa åtgärder används av polisen och i viss utsträckning anses acceptabla, är att vissa typer av brott är svåra att upptäcka och leda i bevis, samtidigt som det är angeläget att lagföring sker. Detta gäller i huvudsak brott där det inte finns något utpekat brottsoffer till exempel narkotika- och vapenbrott, men även brott där offret inte är benägen att göra en brottsanmälan till exempel vid utpressningsbrott.

Brottsprovokation innebär att polisen lockar en person att begå ett brott som denne annars inte hade begått, det vill säga att polisen initierar ett brottsligt händelseförlopp.

Brottsprovokation anses i princip inte vara tillåtet i Sverige. Polisen får aldrig provocera, eller i annat fall förmå, någon att inleda brottslig aktivitet. Vidare får polisen inte heller begå en kriminaliserad handling för att kunna efterforska eller avslöja brott. Att anstifta någon att begå brott är att begå en kriminaliserad handling.

Bevisprovokation syftar till att få bevis för att styrka ett brott som redan har begåtts eller planerats; polisen är i det sammanhanget passiv i förhållande till gärningen. Polisberedningen har i sitt betänkande angett följande exempel på en tillåten bevisprovokation. En person som är utsatt för utpressning vänder sig till polisen för hjälp. Polisen medverkar till att ett kuvert som innehåller pengar, eller ser ut att göra det, placeras på en viss överenskommen plats. Därefter övervakar polisen platsen för att kunna gripa utpressaren direkt eller följer efter denne för att kunna gripa en misstänkt ledare.

Var gränsen går mellan brotts- och bevisprovokation regleras inte i svensk rätt. Avgörande är därför huruvida polisen förmår någon att begå ett brott som han eller hon annars inte skulle ha begått. Något förenklat kan man alltså uttrycka saken så att bevisprovokation men inte brottsprovokation är tillåten. Gränsdragningen mellan en otillåten brottsprovokation och en tillåten bevisprovokation är dock svår att dra och ibland flytande.

Gränsdragningsproblemen har i dagarna aktualiserats i och med en dom i Svea hovrätt som friade en kriminalkommissarie på alla punkter från anklagelser gällande grova narkotikabrott, vapenbrott och tjänstefel. I tingsrätten dömdes kommissarien till fyra års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott.

Fallet tydliggör de svårigheter som finns i att bedöma vad som är tillåtet för en polis att göra i tjänsten, och vad som inte är tillåtet.

Med anledning av det ovan sagda vill jag till ministern ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att gränsdragningen mellan tillåten och otillåten provokation ska tydliggöras?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:498, okonventionella spaningsmetoder

Interpellationsdebatt 2004/05:498

Webb-tv: okonventionella spaningsmetoder

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)
Anf. 1 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Peter Althin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att gränsdragningen mellan tillåten och otillåten provokation ska tydliggöras. Interpellanten syftar här på att endast bevisprovokation och inte brottsprovokation är tillåtet inom ramen för polisens spaningsmetoder. För mig är det viktigt att det sker en kontinuerlig utveckling för att öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. För att öka brottsuppklaringen och för att kunna bedriva sitt arbete så effektivt som möjligt måste polisen ha de instrument som krävs. I detta ligger bland annat att modernisera de spaningsmetoder och tekniker som polisen använder sig av. Självklart ska utvecklingsarbetet ta hänsyn till kraven på rättssäkerhet och enskildas rätt till skydd mot otillbörliga ingrepp i den personliga integriteten. Nya arbetsmetoder ska även vara förenliga med Sveriges internationella åtaganden när det gäller de mänskliga rättigheterna. De allmänna bestämmelserna för polisingripanden finns i 8 § polislagen. Enligt denna ska, precis som Peter Althin skriver, alla polisåtgärder vara både nödvändiga och proportionerliga i förhållande till syftet med åtgärderna. Utifrån den här paragrafen får polisen stöd för åtskilliga spaningsmetoder, såsom infiltration och bevisprovokation - detta förutsatt att metoderna inte kommer i konflikt med någon straffbestämmelse. Lagrummet ger däremot inte ensamt stöd för åtgärder som kan innebära ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna i 2 kap. regeringsformen eller strida mot särskilda straffbestämmelser. Peter Althin skriver att brottsprovokation i princip inte är tillåtet i Sverige. Svaret är enklare än så. Brottsprovokation, det vill säga anstiftan till brott, är inte tillåtet enligt svensk rätt. Inom ramen för gällande lag ska dock polisen och de andra brottsbekämpande myndigheterna, genom till exempel utveckling av nya metoder, ständigt förbättra sina möjligheter att ingripa mot allvarlig kriminalitet. Självklart kan det i vissa fall i det praktiska polisarbetet ibland vara svårt att dra en bestämd gräns mellan tillåtna och otillåtna arbetsmetoder. Beredningen för rättsväsendets utveckling, BRU har i delbetänkandet Ökad effektivitet och rättssäkerhet i brottsbekämpningen (SOU 2003:74) behandlat okonventionella spaningsmetoder och lämnat förslag till nya och mer detaljerade bestämmelser i lag för redan tillåtna och använda polisiära spaningsmetoder. Beredningens föresats har varit att genom en ökad tydlighet åstadkomma såväl ökad effektivitet i brottsbekämpningen som förbättrat skydd för den personliga integriteten. Beredningen har därutöver lämnat vissa andra förslag av betydelse för polisens spaningsverksamhet. Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i Regeringskansliet. Härigenom kommer regeringen att få underlag för att ta ställning till behovet av åtgärder på det här området.
Peter Althin (Kd)
Anf. 2 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Tack så mycket, justitieministern, för svaret! Det här tycker jag är en viktig fråga. Den är viktig ur flera synvinklar. Den är viktig för allmänhetens kunskap om vad polisen får göra i sin ambition att utreda och möjligen förebygga brott, men det är också viktigt för polisen, den enskilde polismannen, att veta var gränsen går - Hur långt kan jag gå i min ambition att utreda svårartad brottslighet? - framför allt i sådana lägen där det kan vara svårt att utreda, till exempel narkotikabrottslighet. Vapenbrott är ett annat exempel där det kan vara svårutrett. Herr talman! Vad man ska vara försiktig med - där tror jag att Thomas Bodström och jag är överens - är att det inte får bli någon form av vilda västern, så att polisen i sin ambition att lösa svårutredda brott tar sig friheter som inte ligger inom den lagliga sfären eller möjligen i gränsområdet för den lagliga sfären. För den enskilde medborgaren kan det vara svårt, det här med brottsprovokation och bevisprovokation. Det är något lättare för Thomas Bodström och kanske också för mig med den bakgrund vi har. Brottsprovokation är ju förbjudet, icke tillåtet i lag. Vi får inte initiera ett brott. Vi får inte förmå någon att begå ett brott som han, som det oftast är, eller hon inte hade tänkt begå. Brottsprovokation är alltså inte tillåtet, men bevisprovokation är däremot tillåtet. Man får anskaffa bevis för att styrka ett brott som redan har begåtts eller som redan har planerats. Jag angav i min interpellation ett sådant exempel, nämligen att någon person har blivit utpressad, tar kontakt med polisen, får polisen att agera och lämnar ett kuvert på ett speciellt ställe, och sedan tar man utpressaren när han kommer dit. Där finns det en skiljelinje mellan brottsprovokation och bevisprovokation. Men det är inte alltid enkelt att veta var gränsen går. Nu vet jag att justitieministern inte får svara på frågor om enskilda fall, men jag kan bara överskådligt beröra ett fall, utan att drunkna i själva fallet, som inte är så kolossalt gammalt. En polisman dömdes i tingsrätten till fyra års fängelse men friades helt i hovrätten. Där fanns alla incitament för spaningsmetoder, infiltratörer, okonventionella metoder med mera. Man kan fråga sig: Vad är okonventionella metoder eller spaningsmetoder? Det ligger så att säga något tveksamt i själva begreppet. Min fråga till justitieministern har varit - jag ställer den igen: Anser justitieministern att det finns ett behov av att tydliggöra gränsdragningen mellan de tillåtna och de otillåtna metoderna? Och om så är fallet, vad har justitieministern då för snabba besked om snabba åtgärder att ge? Vilka åtgärder kommer justitieministern då att vidta, bortsett från det här från BRU som justitieministern nu har gått in på? Vad innebär detta rent faktiskt? Vad har vi för tidsmarginaler att rätta oss efter, och vad kommer det att bli för resultat?
Thomas Bodström (S)
Anf. 3 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Nej, det är riktigt att jag inte ska recensera eller kommentera enskilda fall, ens om de kommer från Peter Althins advokatbyrå eller kolleger till den, och den ordningen tänker jag respektera. Däremot ska jag förstås försöka svara på de frågor som Peter Althin ställer. Jag kan dock inte precisera mig, därför att jag själv inte kan svara på exakt och i vilken omfattning vi kommer att göra de här förändringarna. Vi är inne i ett väldigt intensivt skede, slutskedet. Så mycket kan jag säga som att nu under året, sannolikt här efter sommaren, kommer vi att kunna lägga fram konkreta förslag på flera av de här olika områdena, där det bland annat handlar om att tydliggöra saker som redan finns och på andra sätt vidta de åtgärder som behövs så att det inte ska finnas någon osäkerhet på de områden där säkerhet krävs. Jag vill dock ändå säga att det även i dag finns utmärkta möjligheter, som också utnyttjas, för polisen att genom utbildning och genom att arbeta med det här frågorna se till att ingen polis någonsin behöver sväva i ovisshet om vad som gäller inför en föreslagen åtgärd från polisen.
Peter Althin (Kd)
Anf. 4 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Det är tyvärr inte fullt så enkelt. Jag har varit i kontakt med många poliser och har fått intrycket att trycket på att utreda lite svårartade brott är så pass starkt att man fingrar lite på gränserna. Det blir lite som i den tv-serie som gick för ett tag sedan. Jag vet inte om den går fortfarande. I det politiska arbetet hinner man numera inte titta på några tv-program. Programmet hette Mission Impossible . Agenten fick i uppgift att genomföra ett utredningsarbete. Om han var så klantig att han åkte fast var han okänd från chefernas sida. Jag påstår inte att det alltid är så, men ibland får jag intrycket att det finns någon form av gråzon där polisen arbetar nu. Därför är det så oerhört viktigt att man sätter gränserna väldigt tydligt. På min fråga om det behövs någon reglering, och om det behövs något tydliggörande av gränsdragningarna svarar justitieministern så här i det svar som jag har fått i dag - och då råder det ingen tvekan: Självklart kan det i vissa fall i det praktiska polisarbetet ibland vara svårt att dra en bestämd gräns mellan tillåtna och otillåtna arbetsmetoder. Om man tar till sig vad det innebär betyder det att det är självklart att det i vissa fall kan vara svårt. Trots att det är självklart att det är svårt utsätter vi polismannen på gatan, eller var han nu jobbar, för att ta beslutet om det ligger inom gränsdragningen eller inte. Jag konstaterar vidare att det nu finns en beredning som har lämnat förslag till nya och mer detaljerade bestämmelser i lag. Man kan komma med ytterligare bestämmelser. Det tycker jag är bra. Det har säkert inte att göra med att jag har ställt den här interpellationen. Jag tror inte att jag riktigt har den kraften, men man kan alltid hoppas. Jag skulle vilja veta vad det är som kommer. Kan justitieministern ge mig ett besked? Vad är det som kommer som kan göra det lättare att skilja mellan vad man får göra och vad man inte får göra? Slutligen vill jag ställa en fråga med utgångspunkt i svaret. Beredningen har därutöver lämnat vissa andra förslag av betydelse för polisens spaningsverksamhet, står det i den tredje sista meningen i svaret. Jag skulle vilja ha besked om vad det är.
Thomas Bodström (S)
Anf. 5 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Det var bra att Peter Althin själv sade att det kanske inte är Peter Althin som ligger bakom BRU 5. Det är ett led i ett arbete som har pågått i många år. Jag kan i alla fall förtydliga det. Det är däremot bra att Peter Althin engagerar sig i de här frågorna. Även om vi kommer med olika förslag som bygger på BRU 5 - det kommer vi att se efter sommaren - kommer det i det enskilda polisarbetet alltid att finnas situationer där det kan vara svårt att exakt veta hur man ska agera. Men vi har den ordningen inom polisen, liksom inom andra områden, att cheferna har ett ansvar. Då måste man ta det ansvaret. Om en polis känner den minsta tveksamhet, oavsett om det är i situationer nu eller i framtiden, bör man naturligtvis inte fatta beslut på egen hand. Det ska vara väl förankrat i chefskretsen. Det kan man ganska enkelt göra utan att det äventyrar utredningen. Jag fick en konkret fråga om vad som finns i BRU:s olika förslag. Det här är de förslag som vi nu arbetar med, därmed inte sagt att de ska genomföras. De har remissbehandlats och vi arbetar med dem. Det är för det första skyddsidentitet. Förslaget innebär att det ska kunna medges att polisen använder fingerade personuppgifter i sin tjänsteutövning. De fingerade personuppgifterna ska kunna registreras i folkbokföringen. Det andra är provokativa åtgärder. Förslaget innebär att mer påtagliga provokativa åtgärder görs till ett nytt tvångsmedel att användas inom ramen för en förundersökning om begången eller pågående brottslighet. Det tredje är kontrollerade leveranser. Förslaget innebär att gränsöverskridande men inte nationella kontrollerade leveranser görs till ett nytt tvångsmedel. För det fjärde innebär förslaget att förfarandet regleras särskilt i polislagen som arbetsmetoder användbara såväl i som utanför en förundersökning. Det femte gäller skydd av informatörer. Förslaget innebär att polisen kan träffa överenskommelser med informatörer om att deras upplysningar inte får användas som bevisning. Informatörerna ska skyddas med sekretess. Det sjätte gäller underrättelse om beslag och husrannsakan. Förslaget innebär främst att underrättelse om husrannsakan i särskilda fall ska kunna helt underlåtas. Det sjunde gäller husrannsakan och kroppsvisitation i det förebyggande arbetet. Förslaget innebär att det införs en ny bestämmelse som gör det möjligt att ingripa förebyggande mot kriminella grupperingar och söka farliga föremål om det finns risk för brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst ett år. Det här är alltså de förslag som har remissbehandlats. Det har redan varit diskussion om dem. I det stora arbetet har vi kommit ganska långt. Vi kan alltså presentera konkreta förslag där det bland annat finns med en ytterligare tydlig gränsdragning i vissa frågor som underlag för våra diskussioner. Det kommer sedan att leda fram till beslut.
Peter Althin (Kd)
Anf. 6 Peter Althin (Kd)
Herr talman! Jag konstaterar sammanfattningsvis att även regeringen tar den här frågan på största allvar. Man kan förvänta sig att det blir mer konkret och i vissa fall lagreglerat, och att det finns ytterligare förslag på åtgärder när det gäller de konventionella eller okonventionella metoderna. Det tycker jag är bra. Jag kan hota justitieministern med att jag återkommer när vi har förslagen på bordet. Vi får då ta en diskussion och se vem av oss som är mest nöjd.
Thomas Bodström (S)
Anf. 7 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Det här kommer till sommaren. Det vore alltför optimistiskt att tro att Peter Althin skulle vara mer nöjd med mina förslag än vad jag själv är, men osvuret är bäst.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.