Ökade inkomstklyftor
Interpellation 2010/11:262 av Green, Monica (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-03-07
- Anmäld
- 2011-03-08
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-03-15
- Sista svarsdatum
- 2011-03-28
- Besvarad
- 2011-04-05
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 7 mars
Interpellation
2010/11:262 Ökade inkomstklyftor
av Monica Green (S)
till finansminister Anders Borg (M)
Inkomstklyftorna (Gini-koefficienten) har ökat under en längre period, bland annat på grund av globaliseringen. Men även den förda ekonomiska politiken i Sverige påverkar inkomstfördelningen. En ny undersökning från riksdagens utredningstjänst visar att Moderaternas ekonomiska politik åren 2006–2010 direkt bidragit till att öka klyftorna genom att gynna höginkomsttagare. Andelen ensamstående med låg ekonomisk standard har ökat från 11 procent i början av 2000-talet till 27 procent 2009.
SCB-siffror över hushållens ekonomi 2009 visar att skillnaden i privatekonomisk utveckling är stor mellan olika grupper i samhället.
De med fast jobb med medel- eller höga inkomster, boende i småhus eller bostadsrätt, fast anställda, med relativt hög utbildning har haft en väldigt gynnsam inkomstutveckling under de senaste åren, även under finanskrisen, medan de med lägst inkomster hade den sämsta ekonomiska utvecklingen.
De med otrygga och kortare anställningar har en alltmer ohållbar situation. Många ungdomar vittnar om att de bara får kortare vikariat, ofrivillig deltid, provanställningar och svårare att uppfylla kraven till att få a-kassa. Det i sin tur har gjort att de inte kan skaffa eget boende.
Skillnaderna i Sverige ökar – på en historiskt hög nivå. Ojämlikheten ökar trots att regeringen påstår att den jobbar för att hålla ihop samhället.
Vad avser finansministern att göra för att öka jämlikheten i Sverige?
Debatt
(10 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:262
Webb-tv: Ökade inkomstklyftor
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:82 Tisdagen den 5 aprilProtokoll 2010/11:82 8 § Svar på interpellation 2010/11:262 om ökade inkomstklyftor
Protokoll från debatten
Anf. 33 Anders Borg (M)
Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att öka jämlikheten i Sverige.
Den främsta förklaringen till att hushåll har svag ekonomi är att de saknar arbete. Exempelvis är den vanligaste orsaken till ekonomiskt bistånd bland unga just arbetslöshet. Regeringen har sedan den tillträdde 2006 fört en politik för att stärka arbetslinjen och bryta de senaste decenniernas växande utanförskap. Genom jobbskatteavdragen och reformerna inom arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen har regeringen minskat trösklarna in på arbetsmarknaden. Åtgärderna har främst riktats mot svaga grupper. För att även öka efterfrågan på dessa grupper har regeringen bland annat sänkt de sociala avgifterna för unga och gamla.
På kort sikt kan de åtgärder som gör det mer lönsamt att arbeta leda till ökade inkomstskillnader. På lite längre sikt bedöms dock regeringens politik leda till att väsentligt fler personer kommer i varaktigt arbete. Inkomsterna bedöms även öka relativt sett mest bland de sämst ställda. Det är genom att fler arbetar och färre är bidragsberoende som inkomstfördelningen hålls samman. Den långsiktigt bästa fördelningspolitiken är därför att få fler i arbete.
Jobbpolitiken har sedan den kraftiga internationella lågkonjunkturen inriktats på att motverka att arbetslösheten biter sig fast. Tack vare en ansvarsfull finanspolitik kan en expansiv politik för att förstärka och temporärt komplettera regeringens tidigare åtgärder drivas. I januari 2011 var exempelvis antalet sysselsatta i åldrarna 15-74 år 136 000 personer fler än samma period 2010, och antalet långtidsarbetslösa var 23 000 färre. Siffrorna understryker att återhämtningen i den svenska ekonomin är bred och går snabbt. Regeringens ansvarsfulla finanspolitik har därtill skapat utrymme för att under 2009-2012 öka ett flertal transfereringar. Inkomsterna har därmed förstärkts för ekonomiskt svaga grupper. Det är regeringens fortsatta ambition att ytterligare stärka arbetslinjen och driva en effektiv fördelningspolitik som gagnar dem som har det allra sämst.
Anf. 34 Monica Green (S)
Herr talman! Tack så mycket för svaret! Vi får lite motstridiga uppgifter från regeringen. Ibland får vi höra om att det är bra med större skillnader, att det är bra med incitament, att man måste vidta åtgärder för att folk ska komma i arbete, och därför måste vi sänka deras ersättningar och så vidare. Det är den ena linjen som regeringen brukar driva. Den andra brukar vara den motsatta. Anders Borg brukar påstå att man gynnar låginkomsttagarna mest med sin politik.
Inget av det här är särskilt framgångsrikt, och att man skulle gynna låginkomsttagarna, som Anders Borg just läste upp, är fel. Socialdemokraterna har tagit reda på det genom riksdagens utredningstjänst. Riksdagens utredningstjänst har gjort en noga genomgång av hur det egentligen har slagit. Det har visat sig tydligt att er politik helt och hållet har gynnat höginkomsttagarna.
Det viktigaste är att få jobb. Det absolut viktigaste är att vi sätter jobben först - jobben, jobben, jobben - och ser till att människor blir anställningsbara. Alltså måste vi investera i människors kunskap, och vi måste investera i utbildning, utbildning och utbildning och ge människor många chanser, inte stänga ute människor. Den borgerliga regeringens politik har inneburit att människor har stängts ute, bland annat från chanser till jobb.
Jag delar Anders Borgs uppfattning att det är oerhört viktigt att få människor i arbete. Men er politik har inte lett till att fler har kommit i arbete. Ni brukar säga att krisen inte var ert fel. Den uppfattningen delar jag; jag tycker inte att det var ert fel att det blev en kris. Men om man nu säger att det inte är ert fel att det blev en kris men att det är ert "fel" att krisen är över håller argumenten inte riktigt ihop. Då brukar Anders Borg lägga till att eftersom vi har så bra ekonomi kom vi snabbare ur krisen än andra länder. Det kan ligga någonting i det. Men varför har vi bra ekonomi, Anders Borg?
När Anders Borg var nytillträdd finansminister brukade han berömma Göran Persson och Socialdemokraternas aktiva åtgärder för att bygga en stark ekonomi på 90-talet. Det är Göran Persson som ska hyllas för det här och som Anders Borg brukade hylla, åtminstone i början. Sedan har han försökt att glömma bort vad vi gjorde. Det är ändå så, och där är vi överens, att de starka fundamenten och de starka stabila ekonomiska regler som vi har i Sverige har gjort att Sverige står starkt. Men vi ska också komma ihåg att det var en airbag som Anders Borg ärvde med 100 miljarder i överskott.
Nej, Anders Borg, ni kan inte påstå att krisen inte är ert fel och sedan dra åt er äran av att krisen går över och att vi går in från en lågkonjunktur till en högkonjunktur. Jag delar uppfattningen att det är jobben som ska till och att det är de som utjämnar klyftorna. Men ni måste också se till att er politik - det kanske inte ni vill, men det skulle jag vilja - leder till det Anders Borg påstår, nämligen att minska klyftorna. I praktiken har det visat sig att det är höginkomsttagarna som har tjänat på er politik och att klyftorna har ökat under hela den här tiden.
Anf. 35 Elisabeth Svantesson (M)
Herr talman! Låt mig relativt kortfattat säga någonting om den här interpellationen. Jag tycker att det är bra att vi pratar om inkomstskillnader i Sverige. Det land som har alldeles för stora inkomstskillnader riskerar att fall isär.
Det är glädjande att Sverige tillhör de OECD-länder - om vi inte är först är vi bland de första - som har den mest sammanpressade inkomststrukturen i hela OECD. Det finns en poäng med det. Men det finns också en poäng med att man har vissa inkomstskillnader. Jag tror inte att Monica Green är förespråkare av inga inkomstskillnader alls, för det vore inte speciellt smart att utbilda sig inom vissa yrken om alla tjänade precis lika mycket.
Jag tycker att interpellanten skjuter över målet, eller kanske skjuter i fel mål, därför att den allra viktigaste frågan för att bekämpa ojämlikhet i Sverige är arbete och arbetslinjen. Den allra bästa fördelningspolitiken är, precis som finansministern sade, en tydlig arbetslinje. Då är det viktigaste inte att bara fokusera på inkomstskillnaderna utan på marginaleffekten av att arbeta, marginaleffekten av att stå utanför eller att komma in eller att vara låginkomsttagare. Där har den här regeringen gjort väldigt mycket.
Jobbskatteavdraget till exempel har lett till en 10-procentig ökning av den disponibla inkomsten hos den fattigaste tiondelen, alltså den som tjänar minst har fått procentuellt mest. Så är det, och jag tycker att det är glädjande att en undersköterska hemma i Örebro har fått en hel månadslön mer kvar i plånboken som hon eller han kan använda antingen till att spara, till att köpa det man behöver i familjen eller till att åka på semester. Det kunde man inte tidigare. Det tycker jag är väldigt relevant.
När vi pratar om inkomstskillnader tycker jag att vi måste prata om bottennivån, att vi tillsammans lyfter golvet, att fler kan komma in på arbetsmarknaden och att fler får möjligheter till ett lönearbete. Det har den här regeringen tydligt gjort.
Jag hoppas att regeringen vill fortsätta arbetet med att minska marginaleffekterna, för det är så vi skapar ett jämlikare samhälle där det faktiskt lönar sig att jobba. Fortfarande är marginaleffekterna för ensamstående med barn väldigt höga. Jag hoppas att regeringen vill och vågar fortsätta att sänka skatten för dem som tjänar minst. Det tycker jag är den allra viktigaste frågan. Därför tycker jag att interpellanten skjuter lite över målet i just den här frågan.
Anf. 36 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Tack, Monica Green, för en interpellation på ett känt tema som vi har diskuterat många gånger här i kammaren! Och tack så mycket, finansministern, för svaret som var väldigt upplyftande för mig att läsa! Det lägger nämligen in en dimension till som jag skulle vilja förtydliga något i mitt inlägg.
När Monica Green och Socialdemokraterna tar upp frågan om inkomstskillnader utgår de hela tiden från samma tema som ofta byggs upp, som Monica Green nämner, av analyser av den så kallade ginikoefficienten som hon nämner i sin interpellation, nämligen ett enkelt verk för att räkna fram på en parameter vad som är en inkomstklyfta. Om ginikoefficienten är ett innebär det att en person i ett samhälle får alla inkomster. Är den noll är det precis lika fördelning mellan alla invånare. Däremellan balanserar man koefficienten. När den då ökar tas det som intäkt för att man får en snedvriden inkomstfördelning, och då gör Socialdemokraterna och Monica Green förenklingen att detta måste vara av ondo.
Precis som interpellanten nämner är en av konsekvenserna till förändringen i ginikoefficienten globaliseringen. Den första fråga man kan ställa sig är om vi ska vara negativa till globaliseringen och dess fördelar, för den bidrar uppenbarligen till en snedvridning åt fel håll, enligt interpellanten och Socialdemokraterna. Sedan är frågan: Vilken är då den optimala ginikoefficienten? Är den noll? Är det noll vi strävar efter? Säg då rent ut att det ska vara exakt lika eller, precis som en socialdemokratisk minister sade för länge sedan, att armod fördras förvånansvärt lätt om det fördelas lika mellan alla. Ytterst är det alltså så att rikslikaren för det som är rättvist är den som har det allra sämst ställt. Då måste alla anpassa sig efter det, och då har vi en ginikoefficient som är noll och alla är nöjda.
Det som jag skulle vilja återkomma till, herr talman, som just belyses i finansministerns välgörande svar är egentligen frågan: Vad är då inkomst? Om man nu har klyftor måste man definiera vad en inkomst är.
Det intressanta är att inkomst är för de flesta av oss våra löner. Det kan också vara räntor, utdelningar av olika slag från kapital och annat. Men det är faktiskt också transfereringar, som finansministern nämner, alltså våra socialförsäkringar. Det är också konsumtion av offentliga varor, till exempel sjukvård, arbetsmarknadsåtgärder och annat, som är till stöd för de svaga. Hur kan man satsa på den typen av inkomster? Jo, det kan man göra genom att skapa en tillväxt.
Finansministern har tillsammans med alliansregeringen sett till att även under en av de värsta finanskriser som vi har skådat lyckats hålla ett reformutrymme för att just satsa på de övriga inkomsterna, typ transfereringar av konsumtion av offentliga varor. Här har satts till 1 miljard för att stötta psykiatrin, 1 miljard för att minska köerna i sjukvården, 1 miljard för att bygga in rehabiliteringsåtgärder så att man får folk tillbaka till arbete, som i sin tur genererar ännu mer resurser att ge åter.
Då, herr talman, kan man ställa sig en filosofisk fråga när det gäller konsumtion av offentliga varor som en inkomst. Det kan ju förefalla väldigt orättvist om människor som är sjuka, halta och lytta ska konsumera mer, det vill säga ha större inkomster, än de som är friska. Det blir lite grann en paradox när man gör en så ytlig analys som Monica Green och Socialdemokraterna gör av frågan om inkomstskillnader.
Herr talman! När det gäller just de gemensamma utgifterna, som kan tolkas som inkomster på många av samhällets olika plan, är det viktigt att det finns en spridning så att man inte har en exakt rättvisa à la någon ginikoefficient utan utifrån behov. Det är precis det som Socialdemokraterna säger i annan retorik, men då blandar de ihop det och säger att detta inte ska ses som inkomster trots att det bör tolkas så.
Anf. 37 Anders Borg (M)
Herr talman! Sammanhållning är en av de viktigaste värderingarna i ett bra samhälle. Välfärd och trygghet bygger på full sysselsättning. Det ger sammanhållning. Det är det som den här regeringen arbetar utifrån, och det är där skiljelinjen i svensk politik går.
Sverige är i dag ett av de länder i världen som har minst inkomstskillnader. Vi är ett av de länder i världen som har minst förmögenhetsskillnader. Vi har, såsom EU mäter det, en av de minsta riskerna för materiell fattigdom. Vi är ett av de länder där risken för långvarig arbetslöshet och utanförskap har kommit ned på en låg nivå.
Det här är viktiga utgångspunkter för oss, därför att vi vill ha ett samhälle som präglas av sammanhållning. Det är därför som vi egentligen ska tala om välfärdsskillnader. Tittar vi på tillgången till alla nyttigheter - sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg - och vad det ger människor i termer av resurser och förmågor är Sverige förmodligen, tillsammans med de andra nordiska länderna, det mest jämställda och jämlika landet bland dem som vi kan jämföra oss med.
Hur håller vi ihop ett samhälle i en globaliserad värld? Ja, vi har några väldigt tydliga linjer i detta. En är arbetslinjen. Barnfattigdom, inkomstskillnader och välfärdsskillnader grundar sig i utanförskap. Håller vi ihop samhället med en hög sysselsättningsnivå, låg arbetslöshet, låg andel i sjukförsäkring och förtidspension, låg andel välfärdsberoende i termer av socialbidrag, då håller samhället ihop.
En annan är kunskap. Om kunskap är kärnan i skolutbildningen får vi en social rörlighet där vars och ens förmåga avgör vilken plats man kan skapa sig själv. Kunskap är viktigt, därför att om de minst utbildade är välutbildade behöver vi inte inkomstskillnader.
Välfärdens kärna är oerhört central, att alla har tillgång till sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg. Då kan vi omfördela utan att vi undergräver drivkrafterna för arbete, därför att vi tillhandahåller detta som tjänster som är viktiga för att alla ska ha ett bra och anständigt liv. Och vi kan behöva riktade stöd, precis som regeringen har förstärkt när det gäller barndelen i bostadsbidraget eller för den delen flerbarnstillägget.
Var går då skiljelinjen i detta? Problemet är att Socialdemokraterna är blinda för de fattigdomsfällor som de så gärna skapar. Man har inga svårigheter med att bygga ut kraftigt inkomstprövade system som leder till att de med sämst inkomster, ensamstående föräldrar, ofta får skattetrappor, marginaleffektstrappor, på över 100 procent.
Socialdemokraterna har byggt en välfärdsmodell där den som träder in i arbete från till exempel sjukskrivning eller arbetslöshet i praktiken får 5-10 procent extra i inkomster, om vi talar om en låginkomsttagare. I decilgrupp 1, de 10 procenten med lägst inkomster, är tröskeleffekten i dag 110 procent, det vill säga att man förlorar 10 procent på att gå in på arbetsmarknaden.
Socialdemokraterna har också ett tungt ansvar för arbetslösheten. Den massarbetslöshet vi fick efter 90-talskrisen befäste Socialdemokraterna med fler i förtidspension, fler i sjukskrivningar, fler i åtgärder. Till slut stod 22-23 procent av den arbetsföra befolkningen utanför arbetsmarknaden. Den arbetslösheten bygger orättvisor. Den bygger skillnader i välfärd. Den bygger utanförskap. Den betyder också att man inte kan prioritera kärnverksamheten. Det lovades pengar till kommunerna, men du såg dem aldrig därför att pengarna gick till bidragssystemen.
Detta vägrar Socialdemokraterna att ta till sig. Man vill återskapa problemen, nedmontera arbetslinjen, återuppbygga massarbetslöshetens bastioner och följaktligen också sätta kärnverksamheterna på svältkur. Allra tydligast är det i skolan, där den gamla flumpolitiken som Socialdemokraterna står för också är det svar man har på framtidens frågor i dag.
Anf. 38 Monica Green (S)
Herr talman! Jag har all respekt för Anders Borgs retorik, men den hjälper inte när han säger en sak och det visar sig i praktiken bli en helt annan.
Det är jättetrevligt att stå här och säga att vi ska hålla ihop grupperna - kul för Anders Borg att säga! Det låter ju bra i talarstolen, men det är inte så i praktiken.
Vi har sett i våra och i riksdagens utredningstjänsts utredningar hur klyftorna har ökat. Det hjälper inte att Anders Borg säger att vi ska hålla ihop grupperna när det han gör är raka motsatsen. Det hjälper inte att han säger att vi ska minska utanförskapet när han ser till att 70 000 fler är i utanförskap nu än när ni tog över. Det hjälper inte att Anders Borg säger att vi ska ta ned arbetslösheten. När ni tog över var arbetslösheten 6 procent. Det var massarbetslöshet, jag håller med om det. Arbetslösheten var alldeles för hög. Nu är arbetslösheten 8 procent. Vad kallar ni det?
Det går åt rätt håll, säger Anders Borg. Vi är så duktiga i Sverige. Men långtidsarbetslösheten biter sig fast. Var tredje arbetslös är långtidsarbetslös. Vår ungdomsarbetslöshet är en av de högsta i Europa.
Anders Borg säger: Det här är viktigt; vi gör mycket för dessa grupper. Men det märks inte; det syns inte. Er jobbpolitik har inte fungerat.
Ni har infört ett jobbskatteavdrag som har kostat gigantiska pengar och som har lönat de välbetalda väl. Det har dock inte lett till fler arbeten.
Sverige är inne i en högkonjunktur, vilket vi är glada för. Jobben kommer, vilket vi också är glada för. Efter en lågkonjunktur då jobben försvunnit kommer jobben tillbaka när efterfrågan startar igen. Det är vi glada för, men det har inget med er politik att göra. Det har att göra med att vi klarade oss bra ur krisen tack vare att Sverige har starka och stabila offentliga finanser och att ni ärvde ett överskott, en airbag, på 100 miljarder kronor. Det har ni haft nytta av.
Jag tror inte att Anders Borg vill riva upp våra starka fundamenta och regler som gör att vi inte hamnar där vi hamnade förra gången ni styrde. Han vill ha god ekonomisk hushållning. Här är vi överens.
Man kan dock inte plötsligt säga att allt är sossarnas fel. Anders Borg säger att det är sossarnas fel att det är hög arbetslöshet. Men ni har styrt i fem år. Ni gick till val på att fixa jobben, men ni har inte fixat dem.
Finn Bengtsson säger att halta och lytta inte ska tjäna mer pengar än dem som jobbar. Vilken människosyn! Jag antar att Finn Bengtsson menar de svårt sjuka när han tar orden halta och lytta i sin mun.
Jag menar att de sjuka ska ha rätt till sjukersättning även i framtiden. Man blir inte frisk av att vara fattig. Man blir inte heller frisk av att kastas ut ur det sjukförsäkringssystem som ni har infört och som innebär att människor efter en viss tidsgräns inte ska få ersättning längre.
Anders Borg förklarar att de stora skillnaderna är nödvändiga, för annars blir människor inte friska och går inte tillbaka till jobbet. Det är cyniskt att inte lita på människor, att inte tro att svårt cancersjuka är sjuka och att överpröva människors sjukdom. Anders Borg säger i talarstolen att om människor bara får mindre i ersättning blir de friska och går tillbaka till arbetet. Det kanske låter bra i retoriken, men det är cyniskt och inte ett dugg humant. Här krävs bättring, Anders Borg!
Anf. 39 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Denna interpellation berör jämlikhet, och ytterst är detta ett ideologiskt diskussionsforum. Låt mig därför avrunda med att ge en reflexion över ideologiska ord som berör jämlikhet, till exempel frihet, rättvisa och trygghet.
För socialisten är friheten för individen ett tveksamt begrepp och inget mål i sig. Utraderad egoism och oskiljaktiga individer skapar ett slags kollektiv frihet som upplevs som en definition på rättvisa. När alla är lika är alla fria, vilket är rättvist. Men om någon inte är lik saknas kollektiv frihet, och följaktligen råder orättvisa. Lika behandling är underordnat ett resultat som ger lika utfall för alla. Trygghet garanteras med kollektiva beslut och regleringar framför självbestämmande bland enskilda.
Som borgerlig vill jag se varje enskild individs behov i en gemensam välfärd, precis som nämndes i Anders Borgs förra inlägg. Frihet är när individen skyddas mot onödiga inskränkningar av en kollektiv stat. Kollektiva systemlösningar ger alltför lätt omfattande individuell ofrihet. Rättvisa är att medborgarna behandlas lika men utan strävan efter likformighet mellan individerna i övrigt. En sådan fri och rättvist behandlad individ blir tryggare.
För att ingen ska komma till skada när individuella behov och möjligheter lyfts fram så tydligt knyter vår filosofi ihop individens rättigheter med ett eget ansvar och egna skyldigheter i samhället.
Sammanfattningsvis, herr talman, en kollektivistisk syn tvingar alltför lätt enskilda individer till lagstiftning. Vi får alltför ofta abdikera från våra egna unika drömmar till förmån för någon annans ideal. Vanmakt och frustration skapas hos många men också i förlängningen ett inhumant och ineffektivt samhälle.
Alliansen har under en mandatperiod med sin politik visat att detta går att motverka. Det finns nya och förhoppningsfulla människor i landet som ser de goda reformerna och den goda utvecklingen för en ökad jämlikhet på borgerlig grund.
Anf. 40 Anders Borg (M)
Herr talman! Monica Green gör en huvudpoäng av retorik och praktik. Det är alltid en nyttig sak att diskutera. Socialdemokraterna talar gärna rättvisa, men resultaten förskräcker.
Vi vet vad som hände under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Förmögenhetskoncentrationen förstärktes kraftigt, och inkomstskillnaderna ökade. Värst av allt var att välfärdsskillnaderna ökade mycket kraftigt eftersom man cementerade och byggde ut ett utanförskap. Det ställde människor utanför och låste fast människor utanför arbetsmarknaden utan arbetskamrater och trygghet och stolthet i ett eget arbete. Det var en massarbetslöshet där ca 22 procent av den arbetsföra befolkningen, i termer av helårsekvivalenser, stod utanför arbetsmarknaden.
Nu har vi börjat vända den skutan. Trots en stor ekonomisk kris ser vi en sysselsättning som stiger. Vårt svar för att hålla ihop Sverige är på riktigt och på allvar. Det är tydligt och det fungerar. Det är en arbetslinje. När alla som vill och kan är i arbete bygger vi sammanhållningen. Det var så vi byggde sammanhållning i Sverige förr i tiden, innan det socialdemokratiska utanförskapet blev ett huvudproblem.
Vi ska ha en skola som förmedlar kunskap. Det är de ungdomar som lämnar skolan utan fullvärdiga kunskaper som riskerar att fastna i ungdomsarbetslöshet. Det är de som inte har fått en vettig praktisk utbildning utan som fastnar i ungdomsarbetslöshet som kan dömas till långsiktigt utanförskap. Socialdemokraternas kunskapssvek mot skolan kommer att ta decennier för Sverige att komma över.
Vi har velat och kunnat tillföra mycket resurser till välfärdens kärna: vård, skola och omsorg. Socialdemokraterna talade om vård, skola och omsorg, men i realiteten såg alla att verksamheterna var satta på svältkur eftersom alla pengar gick till bidragssystemen. Alla pengar gick till att betala utanförskapet.
Får vi tillbaka utanförskapspolitiken och nedmonterar arbetslinjen är det till utanförskapet pengarna kommer att gå. Socialdemokraterna kommer alltid att prioritera bidragssystemen och inte välfärdens kärna.
Vi tror att det kan behövas riktade stöd. Vi har gjort sådana. Vi har förstärkt bostadstillägget för förtidspensionärer och ålderspensionärer. Vi har förstärkt barndelen i bostadsbidraget, och vi har förstärkt flerbarnstillägget. Vi kan säkert titta på fler riktade åtgärder, men de måste utformas på ett sådant sätt att de inte bygger fattigdomsfällor. Fattigdomsfällor låser nämligen människor i ett utanförskap som är förödande.
Vi vill se ett samhälle där vi bygger sammanhållning på att alla kan bidra genom att vi har en arbetsmarknad som är inkluderande och släpper in människor. Reformerna är inte färdiga. Efter våra förändringar har vi marginaleffekter för dem med allra lägst inkomster på över 100 procent. Jobbskatteavdraget, som utmålas som en jättereform, förskjuter denna balans.
Sverige är ett av de länder där trösklarna in på arbetsmarknaden är allra högst. Det ser vi på nyanlända invandrare, det ser vi på ungdomar och det ser vi på en rad andra grupper som fortsatt drabbas av att vi har alldeles för lång väg in på arbetsmarknaden. Vi måste fortsätta reformera detta.
Socialdemokraterna står för en retorik om rättvisa som i praktiken ytterst leder till större välfärdsskillnader och orättvisa.
(Applåder)
Anf. 41 Monica Green (S)
Herr talman! Åter tränar Anders Borg retorik för att det ska låta tjusigt och så att han kan påstå att han jobbar för rättvisa - men han gör inte det. Anders Borg hävdar att vi socialdemokrater gjorde det sämre. Han vet dock mycket väl vad vi gjorde och hur vi byggde Sverige starkt. Vi såg till att varje människa, varje individ fick chansen i ett kapitalistiskt samhälle som förtryckte arbetarna. Vi såg till att samhället blev starkt och gynnade den lilla människan. Vi satte jobben först.
Det var alldeles för hög arbetslöshet - jag håller med om det. Vi lyckades inte alltid. Och vi lyckades inte heller alltid hålla ihop grupperna. Men vi ville hålla ihop grupperna. Även när vi sanerade ekonomin ansträngde vi oss för att skydda alla dem som har det allra sämst ställt.
Sedan säger Anders Borg: Men vi sätter jobben först. Ja, trots det har arbetslösheten ökat. Då säger han: Det är inte vårt fel, utan det är någon annans fel. Men varför ökade ni på så att arbetslösheten ökade ännu mer? 33 000 välfärdsarbetare fick lämna den gemensamma sektorn. Det var 33 000 skolsköterskor, lärare, förskollärare och vårdbiträden som tog hand om våra gamla och såg till att våra barn fick en bra uppväxt.
Av dessa 33 000 välfärdsarbetare var det 3 000 lärare som fick lämna skolan. Här står Anders Borg och säger att "vi satsar på skolan". Men resultaten i skolan är ju sämre i dag. Då brukar skolministern säga: Det är också sossarnas fel. Men det går ju att vända. Om man nu vill någonting med skolan kanske man inte ska avskeda 3 000 lärare. Då kanske man ska se till att alla får chansen, och inte göra som ni när ni nu bygger in hinder för dem som väljer fel linje redan i årskurs 5 och inte har chansen att ta sig in på högskolan.
Ni stänger ute människor. Ni ökar klyftorna, Anders Borg.
Anf. 42 Anders Borg (M)
Herr talman! Det här är en debatt om rättvisa, teori och praktik. Det stora bekymret för Socialdemokraterna är att vi har sett praktiken. Förmögenhetskoncentrationen ökade. Inkomstskillnaderna steg. Välfärdsklyftorna vidgades. Det är det resultat vi har på papper. I kolumn efter kolumn i de fördelningspolitiska redovisningarna kan vi se: Socialdemokraterna ökade klyftorna.
Jag förstår att det möjligtvis känns skönt att ha en retorik där man talar om rättvisa, men när man i praktiken levererar orättvisa borde det svida i själen.
Det är ingen slump att det blir på det sättet. Underminerar man arbetslinjen skapar man ett långvarigt utanförskap som leder till att människor får det sämre. Då växer välfärdsklyftorna.
Om man inte har kunskap som norm i utbildningssystemet, om man inte respekterar att det måste finnas en bra och fungerande yrkesutbildning som är en väg in i arbetslivet, ja, då ökar man klyftorna, då minskar man den sociala rörligheten, då ökar man risken för långvarigt utanförskap bland unga människor. Det är beskrivningen av det svenska utbildningssystemet sedan 30-40 år tillbaka. Jan Björklund gör en historisk insats för att skapa ordning och reda i klassrummet och kunskap som nerv i utbildningssystemet.
När man tappar de här två, arbetslinjen och kunskapen, har man inte råd med välfärden därför att pengarna går till att betala för utanförskapet, pengarna går till att betala för att människor inte arbetar. Det är precis så teori och praktik ser ut.
Vi står för sammanhållning. Vi är entydiga med att en kombination av arbetslinje, kunskap, bra sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg till alla och riktat stöd till dem som mest behöver det är en politik för rättvisa. Det är därför vi kan se att vi är på väg till ett system med minskade välfärdsklyftor.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.