Ökad makt över nationell budgetpolitik inom EU
Interpellation 2011/12:150 av Sjöstedt, Jonas (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-11-28
- Anmäld
- 2011-11-29
- Besvarad
- 2011-12-09
- Sista svarsdatum
- 2011-12-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2011/12:150 Ökad makt över nationell budgetpolitik inom EU
av Jonas Sjöstedt (V)
till statsrådet Birgitta Ohlsson (FP)
Eurokrisen blir allt djupare. Som ett svar på eurokrisen vill såväl EU-kommissionen som flera ledande euroländer öka EU:s makt att direkt ingripa i medlemsländernas statsbudgetar och skattesystem. EU-kommissionen föreslog den 23 november att de själva skulle ges rätten att ingripa i nationella statsbudgetar innan de antas. Tyskland har föreslagit ytterligare fördragsändringar för att öka EU:s makt över den nationella ekonomiska politiken.
Mot bakgrund av detta vill jag fråga statsrådet Birgitta Ohlsson:
Vilken är statsrådets och den svenska regeringens ståndpunkt till dessa förslag?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2011/12:150
Webb-tv: Ökad makt över nationell budgetpolitik inom EU
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2011/12:45 Fredagen den 9 decemberProtokoll 2011/12:45 14 § Svar på interpellation 2011/12:150 om ökad makt över nationell budgetpolitik inom EU
Protokoll från debatten
Anf. 75 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP)
Fru talman! Vi har bedömt att det är nödvändigt att göra ett tillägg till interpellationssvaret i samband med överlämnandet här i kammaren. Det har nämligen tillkommit väsentlig information sedan vi utarbetade och lämnade interpellationssvaret. Jag läser först upp tillägget och sedan det ursprungliga interpellationssvaret.
Fru talman! Regeringen delgavs under onsdagen det brev som Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel sänt till Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy. I brevet framgår bland annat att dessa två medlemsstater bedömer att en ändring av EU:s fördrag är nödvändig för att i tillräcklig utsträckning stärka regelverket för ekonomisk styrning i euroområdet och på så sätt hantera skuldkrisen och motverka uppkomsten av nya kriser.
Brevet ger också vid handen att om stöd från samtliga 27 medlemsstater för fördragsändringar inte kan inhämtas kommer en lösning att sökas bland de 17 euromedlemsstaterna.
I diskussionerna om fördragsändringar som syftar till att stärka den ekonomiska styrningen i euroområdet är regeringens utgångspunkt att nationell suveränitet fortsatt ska gälla för beslut om respektive medlemsstats budget. Det bör stå varje medlemsstat fritt att välja på vilket sätt man vill genomföra en rekommendation från kommissionen.
Generellt är det regeringens uppfattning att beslutsfattande kring skatter hör hemma nationellt. Arbetsmarknadens parters roll och de nationella systemen för lönebildning ska respekteras.
För regeringen är ytterligare en central utgångspunkt i diskussionen om fördragsändringar att Sverige även fortsättningsvis behåller inflytande över de frågor i EU som berör samtliga medlemsstater. Detta gäller särskilt den inre marknadens regler och funktion.
Nu till det ursprungliga svaret: Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig vilken regeringens ståndpunkt är gällande de förslag som EU-kommissionen antog den 23 november om ekonomisk styrning i euroområdet. Jonas Sjöstedt frågar vidare efter regeringens ståndpunkt gällande fördragsändringar med bäring på nationell ekonomisk politik i euroländerna.
Låt mig inledningsvis betona att det ekonomiska läget är allvarligt, med en offentlig finansiell kris, kraftig oro på finansmarknaderna och svag tillväxt. Den senaste tidens utveckling har tydligt visat behovet av ett starkt ekonomiskt regelverk i EU, i synnerhet inom euroområdet. Ett enat Europa bygger på respekt för EU:s gemensamma institutioner och för gemensamt uppställda regler. Stabilitets- och tillväxtpaktens regelverk har dock visat sig för svagt och dess efterlevnad otillräcklig.
Kommissionen antog den 23 november ett förslag till förordning för stärkt övervakning av nationell budgetpolitik och ett förslag till förordning om utökad övervakning av krisländer i eurozonen. Dessa förordningar är enbart tillämpliga för medlemsstater som har euron som valuta, vilket innebär att Sverige inte deltar i beslutsfattandet.
Fru talman! Sverige är starkt beroende av den finansiella stabiliteten inom euroområdet. Generellt välkomnar regeringen att ytterligare åtgärder nu föreslås för att stärka regelverket och förebygga framtida kriser. Det är positivt att åtgärder vidtas som möter de allvarliga utmaningar som det gemensamma valutasamarbetet står inför. Regeringen välkomnar också att kommissionen föreslår att regelverket för euroländer som mottar finansiellt stöd eller som har ekonomiska problem får en tydligare och mer transparent struktur.
Fru talman! Regeringen anser att det är viktigt att möjligheten till ytterligare åtgärder inom nuvarande fördrag först uttöms innan man tar steget till fördragsändringar.
Det är också centralt att de regelverk som redan satts på plats, såsom lagstiftningspaketet om stärkt ekonomisk styrning, den så kallade sexpacken, verkligen genomförs strikt och efterföljs av samtliga medlemsstater.
Därutöver betonar regeringen vikten av att budgetdisciplinen stärks och nödvändiga strukturella reformer genomförs så snart som möjligt på nationell nivå i EU:s medlemsstater. Detta är nödvändigt för att långsiktigt stärka EU:s konkurrenskraft och återgå till sunda statsfinanser.
Anf. 76 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret.
Det är rörlig materia vi talar om. Medan vi står här och diskuterar pågår stats- och regeringschefernas toppmöte i Bryssel där man försöker hantera den alltmer akuta eurokrisen. Vi vet inte om det blir en fördragsändring eller om man kommer att använda en annan teknik för att ytterligare förskjuta makten över den ekonomiska politiken från medlemsländerna till Europeiska unionen.
Helt klart är att EU försöker hantera den här krisen utifrån endast en problematik. Man utgår från att det är för hög skuldsättning som är problemet. Det är riktigt att hög skuldsättning, både när det gäller budgetunderskott och statsskuld, i flera länder har bidragit till krisen. Men man väljer att bortse från två andra helt avgörande faktorer. Den ena är den omfattande finansiella spekulationen och de stora förlusterna i bankväsendet. Man kan se hur det orsakade den irländska krisen till exempel. Den andra är att euron har både skapat och fördjupat den ekonomiska krisen. Genom felaktig ränta bidrog euron först till överhettning och lånebubblor i många länder. I dag har man en växelkurs som gör att man sitter fast i en väldigt skev bytesbalans. Man har ingen konkurrenskraft. Vi kan tydligt se att länder som saknar en egen centralbank får betala betydligt högre räntor än andra länder när man lånar upp.
Euron är därmed en del av problemet, inte en del av lösningen. Vänsterpartiet anser, som bekant, att euron borde upplösas som gemensam valuta eftersom den orsakar mycket allvarliga ekonomiska och sociala problem.
De som betalar priset för drömmen om Storeuropa, de som betalar priset för alla högtidstal om mer makt till EU är de miljoner arbetslösa. Det är de som blir fattiga och drivs från sina länder. Det är de som får se värdet på sina pensioner urholkas. Jag menar att det är på dem fokus borde ligga i den gemensamma politiken.
I sitt svar bejakar ministern en utveckling mot allt större makt till Europeiska unionen över den ekonomiska politiken. Det är ungefär som att försöka släcka en brand med bensin. Det är den makten över den ekonomiska politiken som är en del av orsaken till krisen.
En viktig följd av denna ökade makt över den ekonomiska politiken är någon sorts avdemokratisering. Makten över budgetarna flyttar från medlemsländerna till EU:s övervakningsorgan, till EU-kommissionen och till slutna möten med experter som utvärderar. När man nu föreslår stora förändringar i makten över den ekonomiska politiken - det som Birgitta Ohlsson sade att hon inte ville ha, makt över budget och skattepolitik - ska det ske genom att man försöker undvika en fördragsändring genom att använda den så kallade passarellen i EU-fördraget. Man gör det av ett enda skäl: Man är rädd för att EU:s befolkningar skulle rösta nej till att ge EU mer makt över den gemensamma ekonomiska politiken. Tydligare än så kan det inte bli att det finns en direkt motsatsställning mellan demokrati och folkligt inflytande å ena sidan och EU:s politik å den andra. Vi kan se det på andra områden när folkvalda statschefer har tvingats avgå i Grekland och Italien och ersatts med teknokrater från EU-systemet som ska genomföra diktaten från Bryssel.
EU:s politik har blivit en politik för att avveckla det demokratiska inflytandet över den ekonomiska politiken. Jag menar att vi måste gå en helt annan väg. Det som nu föreslås i Bryssel är ingen lösning. Det är ett förtvivlat försök att skjuta sammanbrottet framför sig ännu en gång, men man ordinerar fel medicin.
Jag skulle vilja höra hur ministern ser på de här demokratiska problemen när makten över den ekonomiska politiken flyttar från de folkvalda. Jag har en fråga till dig, Birgitta Ohlsson, som euroanhängare och som företrädare för Sveriges regering. Du vill fortfarande att vi ska gå med i valutaunionen. Nu sker det som du sade inte skulle ske, att EU tar makten också över den ekonomiska politiken. Ger det dig anledning att ompröva ditt stöd för Sveriges medlemskap i valutaunionen?
Anf. 77 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP)
Fru talman! Jag tackar Jonas Sjöstedt för interpellationen. Jag glömde det i mitt första inlägg.
Som Jonas Sjöstedt nämnde befinner vi oss just nu i ett moment där förhandlingar pågår i Bryssel. Utgångspunkten för den svenska regeringen är att se till att Europeiska unionen fortsätter enat. Vi har länge arbetat för att undvika några större fördragsändringar, men diskussionen pågår. Ett mellanstatligt avtal, som diskuteras nu, skulle kunna vara en övergående lösning som lugnar marknaden. Men vi hoppas kunna hålla ihop.
För oss är det centralt att frågor som berör 27 medlemsstater inom Europeiska unionen också ska beslutas av 27 medlemsstater. Vi ser en oro för ett Europa och en union som glider isär. Euroländerna måste naturligtvis få besluta i frågor som rör dem specifikt. Men det är farligt om stora frågor som den inre marknaden där 500 miljoner människor varje dag rör sig, handlar och lever skulle inskränkas. Det gäller också banksektorn. Det är viktigt att frågor som rör 27 länder beslutas av 27 länder.
När det gäller den ekonomiska styrningen välkomnar regeringen att man har föreslagit ytterligare åtgärder för att stärka regelverket och förebygga framtida kriser. Något som vi inte kan bortse från en dag som denna - en europeisk ödesvecka säger en del - är att den ekonomiska finansiella skuldkris som vi i dag ser i Europas länder kanske är den värsta i modern tid. Då krävs det ibland exceptionella lösningar.
Jag gillar inte att tempot är så högt. Det gör att vi får mindre tid att reflektera. Men det är ett exceptionellt läge. Precis som många av oss som har varit engagerade i lokalpolitiken förväntar oss att vår kommunstyrelseordförande och kommunstyrelsen ska ingripa vid kris förväntar vi oss att EU:s ledare tar ansvar.
Utgångspunkten är att nationell suveränitet fortsatt ska gälla i fråga om beslut om medlemsstaternas budgetar. Medlemsstaterna måste själva få välja på vilket sätt de vill hantera olika rekommendationer från kommissionen. Jag vill betona att arbetsmarknadens parters roll och de nationella systemen för lönebildning också ska respekteras. Ett inflytande som rör 27 länder ska beslutas av 27 länder.
Det är rörlig materia. Nu på morgonen fick regeringen mandat från riksdagen i EU-nämnden att gå med på en ändring av artikel 126 i fördraget. Ändringen innebär att euroländer som bryter mot regeln om ett budgetunderskott på högst 3 procent av bnp ska få automatiska sanktioner. Det kommer att krävas två tredjedels majoritet i rådet för att häva beslutet.
Jag vill betona att detta bara gäller euroländerna. Förhandlingarna kommer att fortsätta på Europeiska rådet under eftermiddagen. Jag kan inte föregripa var man kommer att landa. Regeringen har självklart en nära dialog med EU-nämnden så att det finns bred politisk majoritet för de förslag som Sverige driver i Bryssel.
Anf. 78 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! På en punkt är jag överens med Birgitta Ohlsson, nämligen att det går väldigt fort och att det i vissa fall är dåligt med beslutsunderlaget. När EU-nämnden sammanträdde i onsdags pratade man om en fördragsändring som man inte hade några texter till. Fördragen är överordnade våra grundlagar. Man kräver ändringar i de nationella författningarna. Det är en dramatisk överföring av politisk makt till den centrala nivån. Jag menar att det sätt som det sker på är under all kritik sett ur ett folkstyreperspektiv.
Något annat som vi inte hade underlag för i EU-nämnden för någon timme sedan var att man nu vill att man ska sända pengar till de krisande euroländerna via den internationella valutafonden IMF. Det handlar inte om några små summor. Det handlar om 200 miljarder euro. Om jag inte räknar fel kan det motsvara 1 900 miljarder svenska kronor. Det är inte alla EU-länder som vill vara med och skicka pengar, inte Storbritannien till exempel, men Sverige har anmält sig frivilligt. När vi frågar regeringens företrädare hur många tiotals miljarder av de svenska skattebetalarnas pengar som ska riskeras kan de inte svara, men man vill ändå ha ett mandat. Jag menar att det är helt orimligt att det går till på det sättet.
Det handlar om att vi ska gå in och ta över en del av krisens bördor för de euroländer som genom den gemensamma valutan har varit med och orsakat krisen. Samtidigt vet vi att man gör allt för att skydda banksektorn och den gemensamma valutan. Det är välfärden och de som blir arbetslösa som får betala priset.
Här sätter Vänsterpartiet upp en stoppbom. Vi är inte beredda att skriva på en in-blanco-check för att betala för den eurokris som EU-politiken har ställt till med. Vi är heller inte beredda att gå med på en fördragsändring som faktiskt flyttar makt över politikens kärnområde, rätten att bestämma ekonomisk politik, från de folkvalda till ett mycket odemokratiskt EU-system; där går vår gräns.
Jag skulle vilja komma tillbaka till de två frågeställningar som jag berörde lite grann i mitt första inlägg. Det första gäller hur man tar besluten. Nu vill man få mer makt över den ekonomiska politiken. Är det rimligt att inte skicka ut det på folkomröstning? Är det rimligt att man använder en konstruktion med en sorts teknisk fint i fördraget, passarellen, för att undvika folkviljan och för att demokratierna inte ska få besluta om sin egen framtid när makt överlämnas till Europeiska unionen? Borde man inte av principiellt demokratiska skäl, oavsett vad fördraget säger, hävda att det i så fall ska skickas till de nationella parlamenten för godkännande?
Vad är det för en union vi är med i som är rädd för väljarna och för folkets åsikt, som inte vågar skicka ut saker på folkomröstning? I Grekland tvingade i stort sett marknaden och EU regeringen att ställa in en folkomröstning om huruvida man skulle gå med på de drakoniska nedskärningspaketen. Är inte detta ett växande demokratiproblem? Är inte demokratikrisen den riktigt stora kris som vi nu går igenom? Det är inte bara en skuldkris, en bankkris och en ekonomisk kris.
Den andra frågan gäller ministerns och regeringens inställning till den gemensamma valutan i sig. Ni vill att vi ska gå med i den här valutaunionen. Hade ni fått som ni velat hade vi varit en del av den här krisen. Det hade varit vi som tvingats lämna ifrån oss makten över den ekonomiska politiken om ni hade fått er vilja igenom. Är inte detta skäl för er att äntligen ompröva det fanatiska stödet för EU:s valutaunion, att inse att detta gick ohyggligt fel? Det är dags att säga att vi inte kommer att gå med utan i stället kommer att begära ett juridiskt bindande undantag som respekterar det svenska folkets nej i folkomröstningen om EU:s valutaunion. Det är hög tid för det, fru talman.
Anf. 79 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP)
Fru talman! Jonas Sjöstedt inledde med att lyfta fram frågan om lån. För Vänstern brukar ofta solidaritet med utsatta människor i andra länder vara ett honnörsord. Men uppenbarligen vill man när det gäller Europas framtid lämna andra länder i sticket. Vad blir det för solidaritet med grekiska arbetare som har förlorat sitt jobb? Vad blir det för solidaritet med italienska unga kvinnor som inte får en chans att komma in på arbetsmarknaden? Vad blir det för solidaritet med många personer om man väljer att stå utanför och inte vara med och bidra på ett sätt som är ansvarsfullt? Det tycker jag att man absolut kan fråga sig.
Huvuddelen av reformerna i Europa i dag på den ekonomiska fronten rör vad länder bör göra på den nationella nivån. Det handlar om att fler kvinnor måste arbeta. Europa har inte råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar. Det handlar om att ta tuffa politiska beslut om att höja pensionsåldern i många länder. Det handlar om att avskaffa den svarta sektor som dominerar på en del fält och sektorer. Det handlar om att dra in skatter på allvar. Det handlar om att få ordning på sina statsfinanser och ha ansvariga budgetar.
Det är ett maratonlopp. Det är inga mirakellösningar eller quick fix-lösningar, utan ett tufft arbete på den nationella nivån som vi egentligen bara har påbörjat. Men det är också viktigt att EU inte släpper ansvaret på europeisk nivå. Det är nödvändigt för att kunna förebygga framtida kriser och stärka regelverket. Det är den enda lösning som finns i dag.
Frågan om lån via IMF lyfter Jonas Sjöstedt i sitt anförande. Här fick också regeringen på ett fullkomligt demokratiskt sätt nu på morgonen mandat från EU-nämndens klara majoritet. Socialdemokraterna och Miljöpartiet stödde regeringen aktivt. Det är två partier som till skillnad från Jonas Sjöstedt tycker att Sverige ska fortsätta att vara aktiv medlem i Europeiska unionen. De stödde Alliansens fyra regeringspartier.
Beslutet i EU-nämnden innebär ett mandat till att Sverige ska kunna bidra till att IMF ger stödlån till den europeiska räddningsfonden. IMF bidrar med både säkerhet och strikta villkor för lånen. Inblandning från IMF är också nödvändig för att kunna säkra att reformen genomförs i krisländerna. Vi klarar inte av från Europas sida att krisen fortsätter och att länder haltar efter i reformarbetet. Det är tuffa, svåra och ibland såriga beslut som måste tas. Men de måste tas för att Europa ska komma på fötter igen.
Riksbanken kommer att vara den som sköter Sveriges åtaganden mot IMF. Det är fortfarande oklart hur stor Sveriges eventuella andel kan bli. Alla euroländer kommer att bidra, men en del andra EU-länder och länder utanför EU kan också komma med. Denna fråga får jag be att regeringen återkommer till riksdagen om. Ett formellt beslut kräver riksdagens godkännande. Men en majoritet i nämnden öppnade för att detta skulle vara aktuellt.
När det gäller frågan om euron är det inte heller någon hemlighet att jag och Jonas Sjöstedt har olika åsikter. Folkpartiet kräver inte folkomröstning för euron i dag, i morgon eller i övermorgon, men vi inser och vet att euron har kommit för att stanna. Det går inte att rulla tillbaka tiden.
Jag tycker också att vi bör blicka lite framåt vad gäller vår egen region och vår egen del av EU. Inom fem tio år kommer troligen de flesta länder kring Östersjön att ha euron som valuta. Ett utanförskap kommer då att kosta för framför allt små och medelstora företag. Det får man inte heller glömma. Det är väldigt viktigt, även om det inte är aktuellt med någon folkomröstning för svensk del förrän eurons regelverk har stärkts. Det är därför vi måste gå vidare med de ändringar som har aviserats i dag.
Anf. 80 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Birgitta Ohlsson pratar om solidaritet. Vem är det EU är solidarisk med? Det är bankerna och euron. Bankerna ska räddas till varje pris. När bankerna ska räddas har regeringen inga problem att ställa upp med svenska skattepengar till eurozonen. Men när vanligt folk ska räddas, när det handlar om pensioner i Spanien, kollektivavtal i Grekland och privatiseringar på Irland, då är ni där, Birgitta Ohlsson, och hejar på för att man ska försämra för vanligt folk och privatisera offentlig egendom. Det är inte mycket till solidaritet, som jag ser det som socialist.
Nu vill man överföra mer makt över den ekonomiska politiken till Europeiska unionen. Men det är ju de som har ställt till med det här problemet! Det är övertron på centralisering, den naiva föreställningen att man ska kunna ha en gemensam penningpolitik i länder med helt olika förutsättningar, som har skapat problemet. Nu ska man lösa problemet genom att utse pyromanen till brandchef och göra EU-kommissionen, Centralbanken och tjänstemännen mäktigare över den nationella demokratin. Det här är en urholkning av demokratins kärna. Väljarnas möjlighet att välja om och styra den ekonomiska politiken lyfter man nu delvis bort med fördragsändringar som ska ge EU direkt makt att styra över budgetpolitiken. Så avvecklas demokratin stegvis i Europeiska unionen.
Jag kan bara beklaga att Socialdemokraterna och Miljöpartiet ställde upp på att skotta in x miljarder i ett svart hål utan att veta vart pengarna kommer att gå eller ens veta hur många miljarder det handlar om. Jag menar att det är oansvarigt. Vi har röstat nej till EU:s valutaunion. I det ligger också att vi valde att inte kliva ned i detta moras.
Man måste ändå beundra Birgitta Ohlsson för hennes ståndaktighet när det gäller euron. Och på sätt och vis har hon ju rätt. Folkpartiet har på ett plan sina väljare med sig. Medan 88 procent av svenskarna i dag skulle rösta nej i en folkomröstning om euron skulle bara 87 procent av Folkpartiets väljare göra det enligt en undersökning. Man har alltså en viss vind i ryggen, även om den blir allt svagare.
Anf. 81 Statsrådet Birgitta Ohlsson (FP)
Fru talman! Den svenska regeringen har också tidigare, självklart med stöd från den svenska riksdagen, givit lån till länder som har befunnit sig djupt nere i den ekonomiska krisen, exempelvis Lettland och även Irland, som Jonas Sjöstedt nämnde tidigare. Dessa länder börjar nu ta sig upp ur krisen. Då var det väldigt viktigt för oss som tror på Europa och tycker att solidaritet är mer än ett honnörsord i partipolitiska texter att ta ansvar. Det är någonting som dessa länder tackar för. Ekonomin är inte fläckfri och perfekt i dag, men man har tagit sig ur den djupaste krisen. Då är det också viktigt att ställa upp i sådana sammanhang, givetvis med ett brett politiskt stöd från den svenska riksdagen.
Jonas Sjöstedt hävdar i sedvanlig vänsterpartistisk anda att allt beror på EU och att eurons kris är orsaken till allting, men han bortser från ländernas egna nationella ansvar. Det handlar om flera länder i Sydeuropa som konsekvent under år har överkonsumerat, överbelånat och inte vågat göra de viktiga, nödvändiga och tuffa politiska reformer man måste göra för att kunna ha sunda statsfinanser. Det får man aldrig bortse från.
Det är väldigt lätt att på sedvanligt vänsterpartistiskt sätt göra den nuvarande skuldkrisen till en valutakris när vi ser att det handlar om så mycket mer än det. Det är också väldigt lätt att kategorisera de länder inom EU som i dag har euron som valuta och säga att det skulle vara eurons fel. Även det är Vänsterpartiets melodi. Men vi vet att också Europas allra starkaste ekonomi, Tyskland, har haft euron som valuta och gynnats mycket av det. Vi vet också att länder som inte har haft euron som valuta har haft en väldigt tuff ekonomisk kris. Man gör det väldigt lätt för sig genom att skylla allting på euron. Det vägrar jag att göra som folkpartist.
Som vi har nämnt tidigare i debatten är detta rörlig materia. Det händer saker snabbt för tillfället. När vi diskuterar fördragsändringar har också flera personer lyft fram detta med ett socialt protokoll, vilket jag väl får återkomma till i nästa inlägg.
(TREDJE VICE TALMANNEN: Det var det sista inlägget, för debatten är med detta avslutad.)
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.