Nordkalotten
Interpellation 2025/26:241 av Erik Ezelius (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-12-17
- Överlämnad
- 2025-12-18
- Anmäld
- 2026-01-13
- Sista svarsdatum
- 2026-01-20
- Svarsdatum
- 2026-01-23
- Besvarad
- 2026-01-23
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Försvarsminister Pål Jonson (M)
Det försämrade säkerhetsläget i Nordkalotten präglas av ökad militär närvaro, främst till följd av Rysslands agerande och ett större strategiskt intresse för Arktis. För Sveriges del innebär detta att de norra delarna av landet fått ökad säkerhetspolitisk betydelse, med större krav på militär beredskap, på samarbete med grannländer och på ansvar inom Nato för att stärka stabilitet och avskräckning i regionen.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga försvarsminister Pål Jonson:
- Har ministern och regeringen gjort någon analys av vilka militära förmågor som behöver skapas eller stärkas i de norra delarna av landet med anledning av det säkerhetspolitiska läget i Nordkalotten?
- Om svaret är ja, vilka åtgärder är ministern och regeringen beredda att vidta för att höja Sveriges och Natos beredskap och förmåga att verka inom den nämnda geografiska regionen?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:241
Webb-tv: Nordkalotten
Dokument från debatten
- Fredag den 23 januari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:63
- Protokoll 2025/26:63 Fredagen den 23 januariProtokoll 2025/26:63 Svar på interpellation 2025/26:241 om Nordkalotten
Protokoll från debatten
Anf. 8 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Fru talman! Erik Ezelius har frågat mig om regeringen gjort någon analys av vilka militära förmågor som behöver skapas eller stärkas i de norra delarna av landet med anledning av det säkerhetspolitiska läget i Nordkalotten och i så fall vilka åtgärder jag och regeringen är beredda att vidta för att höja Sveriges och Natos beredskap och förmåga att verka i den nämnda geografiska regionen.
Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde, inklusive Nordkalotten, analyseras fortlöpande både nationellt och i Nato. Finlands och Sveriges Natomedlemskap har förändrat det säkerhetspolitiska läget i Nordkalotten och innebär att vi har en ny kontext när det gäller både operationsplanering och förmågeplanering och att vi behöver ha ett alliansperspektiv i dessa frågor.
Regeringen har verkat för att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder ska tillhöra samma operativa operationsområde. Den 5 december 2025 flyttades tillhörigheten för Sverige, Danmark och Finland till alliansens operativa högkvarter i Norfolk, USA. Förflyttningen innebär att samtliga nordiska länder nu kan ledas från ett och samma operativa högkvarter, vilket ytterligare stärker alliansens förmåga att verka samordnat i Östersjöregionen, Nordatlanten och Arktis.
Nato genomför operationsplaneringen inom hela det euroatlantiska området inklusive Nordkalotten. Sverige är involverat i denna planering, främst på militär nivå. För att kunna verka samordnat inom ramen för alliansens operationsplaner i det nordvästra operationsområdet krävs nödvändiga ledningsresurser. Därför har regeringen gett i uppdrag till Försvarsmakten att förbereda och etablera delar av Natos ledningsstruktur samt att erbjuda Sverige som etableringsplats för dessa.
Alliansens koncept för avskräckning och försvar bygger på att upprätthålla en trovärdig avskräcknings- och försvarsförmåga. Regeringen har i 2026 års regleringsbrev gett Försvarsmakten i uppdrag att tillsammans med Finland etablera Natos framskjutna närvaro i Finland, FLF Finland, utifrån Sveriges ansvar som ramverksnation. Etableringen av FLF Finland är nu pågående, och FLF är en viktig del av Natos samlade avskräckning och försvar och bidrar till att stärka alliansens förmåga på Natos norra flank. Det är också en viktig del av Sveriges och Finlands integrering i Nato.
Anf. 9 Erik Ezelius (S)
Fru talman! Tack för svaret, ministern!
Ja, det säkerhetspolitiska läget i norra Europa har förändrats i grunden efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Som en direkt följd har Finland och Sverige anslutit sig till Nato, Finland 2023 och Sverige 2024, vilket kraftigt har förändrat den strategiska balansen i regionen. Natos territorium gränsar nu direkt mot Ryssland i norr – tidigare var det bara genom Norges korta gräns – och alliansens kollektiva försvar enligt artikel 5 gäller fullt ut även i detta område. Därmed har Nordkalotten fått en mer central roll i Natos gemensamma planering med tydligt fokus på avskräckning mot rysk aggression.
Jag ser att det sitter ett gäng unga människor på läktaren. När jag berättade för min fru i går att vi skulle debattera Nordkalotten sa hon: Det är första gången jag hör begreppet Nordkalotten. Vad betyder det? Jag kan lite kort svara på samma sätt här: Nordkalotten är ett geografiskt begrepp som syftar på de nordligaste delarna av Norden. Området omfattar norra Sverige, norra Norge och norra Finland. Ibland räknar man in nordvästra Ryssland, det som kallas Kolahalvön. Begreppet används ofta i säkerhetspolitisk och militär planering och regionalt samarbete.
Samtidigt har Arktis fått ökad strategisk betydelse. Klimatförändringar och minskad isutbredning gör området mer tillgängligt för både civila transporter och militär verksamhet. Regionen är dessutom viktig för övervakning, sjöfart, rymd och signalspaning, vilket gör baser, luftförsvar och kommunikationslinjer i norr till nyckelresurser för både Nato och Ryssland. Detta har lett till ökad militär närvaro och fler övningar från båda sidor.
Parallellt har den politiska polariseringen tilltagit. Institutioner som Arktiska rådet och Barents Euro-Arctic Council har tidigare fungerat som stabiliserande forum, men efter krigsutbrottet i Ukraina har samarbetet med Ryssland i stort sett upphört. Det minskar möjligheterna till dialog och ökar risken för missförstånd och eskalation.
Finland har som ny Natomedlem kraftigt stärkt sitt försvar och sin roll inom alliansen. Landet har fokuserat på arktisk krigföring genom bland annat jägarbrigader, avancerad gränsövervakning, luftspaning och snabb integration i Natos planeringsstruktur. Storskaliga militärövningar i Lappland tillsammans med allierade syftar till att förbättra interoperabilitet och förmågan att verka i subarktiska miljöer. Efter 2022 har Finland helt avbrutit försvars- och forskningssamarbeten med Ryssland och samtidigt byggt upp gränsstängsel längs den östra gränsen.
Även Norge har ökat sitt militära engagemang i norr. Landet har börjat lätta på tidigare självpålagda restriktioner för Natoövningar nära den ryska gränsen, vilket möjliggör tätare och mer omfattande träning med allierade styrkor. Infrastruktur i Finnmark byggs successivt ut för att kunna ta emot större förband och genomföra mer regelbundna övningar, inklusive förberedelser för att förstärka Finnmarksbrigaden. Samtidigt fungerar utbildnings- och logistikanläggningar i norra Norge såsom Camp Viking som nav för arktisk militär samverkan.
Ryssland har parallellt bibehållit och moderniserat sin militära närvaro i Arktis. Den norra flottan samt luft- och markstyrkor på Kolahalvön har fortsatt hög prioritet, med investeringar i ubåtar, luftvärn och hypersoniska vapensystem för att säkra den norra flanken och landets kärnvapenavskräckning. Trots de militära insatserna i Ukraina är betydande delar av Rysslands marina och luftburna kapacitet fortfarande stationerade i Arktis. Därutöver rapporteras rysk underrättelse- och hybridaktivitet i nordiska farvatten, exempelvis genom forskningsfartyg och observationer nära gränser, vilket ses som ett bredare mönster av gråzonsoperationer.
På regional nivå har flera Natoländer intensifierat sin närvaro genom gemensamma övningar och utökad basering i Arktis. Sammantaget präglas Nordkalotten i dag av ökad militär aktivitet, starkare allianssamverkan och en tydligare konfrontativ relation mellan Nato och Ryssland.
Min fråga till försvarsministern är om han delar den bild som jag nu målat upp.
Anf. 10 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Fru talman! Det korta svaret på den frågan är att jag i allt väsentligt delar Erik Ezelius bild.
Låt mig bara bredda bilden lite grann kopplat till den hotbildsanalys som ligger till grund för de rätt omfattande åtgärder som vi nu gör på nationell nivå för att rusta upp försvaret men som vi också gör som allierad.
Grunden till det har naturligtvis att göra med det mönster som vi ser i Ryssland. Man har påbörjat en fullskalig invasion och ockupation av Ukraina, och Ryssland har återkommande visat sig villigt att ta mycket stora politiska och militära risker. Man har kanske inte bländat på slagfältet i och med att man under det senaste året inte har lyckats ta mer än knappt 1 procent av Ukrainas territorium, men man är villig att ta väldigt stora skadeutfall.
Just nu är Ryssland uppbundet i och kring Ukraina med någonstans mellan 750 000 och 800 000 soldater. Men man fortsätter investera i sin infrastruktur, inte minst i Leningrads militärdistrikt. Man har uttalade ambitioner att på de ställen där man i dag är verksam på nivån brigadstorlek gå upp till divisionsstorlek. Det är alltså en tredubbling av de förbanden, som man har en uttalad ambition för. Där man i dag har armékårer – jag tänker på 44:e armékåren i Karelen – vill man gå upp till arméer. Man har alltså höga, uttalade ambitioner.
Vi har också fått konstatera att Rysslands produktionsförmåga av försvarsmateriel har ökat högst avsevärt sedan det fullskaliga kriget bröt ut. Om man kan vidmakthålla det produktionstempot men inte förbränna personal och materiel i Ukraina kommer detta att ha vissa militära konsekvenser för oss.
Det brådskar alltså för oss att bygga upp en starkare förmåga till avskräckning och försvar mot Ryssland, även efter en fredsöverenskommelse eller en vapenvila som vi alla vill att ukrainarna ska få. Men det måste vara en långsiktigt hållbar fredsöverenskommelse för ukrainsk del.
Vid sidan av det har vi också sett att Ryssland nu återsätter en hel del av de militära installationer i Arktis som man hade under kalla kriget. Det här är en realitet, varför Nato nu fokuserar på ökad närvaro också i Nordkalotten.
Det som leder och dimensionerar detta är Natos tre nya försvarsplaner. Som jag sa i mitt svar ingår vi i en av dem tillsammans med de andra nordiska länderna, USA, Kanada och Storbritannien. De försvarsplanerna måste vara resurssatta så att de har god förmåga till avskräckning och försvar. Det är i den bilden som Sverige kommer in. Då har vi olika militära förmågemål, där mycket av tyngden ligger i norra Sverige.
Det försvarsbeslut vi tog den 17 december 2024 leder till att vi nu börjar få en starkare subarktisk förmåga. Cloun i detta är på markstridsområdet naturligtvis våra två mekaniserade brigader, 4:e brigaden och 19:e brigaden, som har unik förmåga att kunna verka i de här kalla och krävande miljöerna. Jag brukar säga att det är en sak att kunna överleva i dessa miljöer och en annan att kunna bedriva högintensiv krigföring. Våra soldater kan det bättre än de allra flesta.
Till det kommer naturligtvis – vilket jag kommer att återkomma till – att cloun i mycket av samarbetet är att Sverige är ramverksnation för det som heter FLF Finland, det vill säga Natos aktiviteter för avskräckning och försvar i Finland. Det är ett arbete inom Nato som Sverige leder, i nära samverkan med Finland. Vid sidan av det ingår samtliga nordiska länder i FLF Finland – vilket är bra för det nordiska försvarssamarbetet – och även resursstarka länder som Frankrike, Storbritannien och Italien. Jag återkommer i nästa anförande till hur detta dimensionerar och utformar vår subarktiska förmåga.
Anf. 11 Erik Ezelius (S)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret!
Vi går tillbaka till Nordkalotten. Att analysera stormakterna Kina och USA ger ännu ett raster att lägga på analysen för att ytterligare spä på problematiken. Kina positionerar sig som ett nära-Arktis-land, med ökat intresse för regionens möjligheter, trots att landet inte gränsar till Arktis. Detta görs genom diplomati, forskning, infrastrukturprojekt och ekonomiskt samarbete som ofta sker i partnerskap med arktiska stater såsom Ryssland.
Kina har investerat i forskning, till exempel arktiska forskningsstationer, och deltagit i regionala forum för att förstärka sitt inflytande. Landet har också byggt isbrytare och visat militära ambitioner genom närvaro och genomförda goodwillbesök med marina enheter i farvatten i norr.
Kina och Ryssland har utvecklat samarbete för gemensam utveckling av den norra sjövägen och för infrastrukturprojekt. De har även genomfört gemensamma operationer i regionen.
USA har under senare år ökat sitt strategiska fokus på Arktis och Nordkalotten till följd av Rysslands och Kinas växande närvaro. Regionen är central för övervakning, avskräckning och tidig varning, men bredare amerikanska säkerhetspolitiska prioriteringar skapar just nu stor osäkerhet bland europeiska allierade när det gäller USA:s långsiktiga engagemang.
Sammantaget speglar utvecklingen i Arktis och Nordatlanten ett försämrat säkerhetsläge präglat av ökad militär aktivitet och geopolitisk konkurrens.
Vad innebär då allt detta för svenskt vidkommande, och vilka åtgärder vidtas? Jo, om vi går tillbaka till försvarsberedningen och till det senare försvarsbeslutet 2020 ser vi att regeringen konstaterade ett långsiktigt behov av ökad militär förmåga och närvaro i övre Norrland, särskilt när det gäller förband med subarktisk kompetens. Mot denna bakgrund fick Försvarsmakten i uppdrag att analysera hur förmågan i norra Lappland bäst kunde förstärkas inför försvarsbeslutet 2025, med beaktande av operativa, ekonomiska och säkerhetspolitiska aspekter samt det trilaterala samarbetet mellan Sverige, Finland och Norge.
Övre Norrland har stor strategisk betydelse genom viktiga naturresurser och rymdverksamhet samt som en del av Natos norra flank. Natomedlemskapet har ytterligare ökat kraven på militär närvaro, subarktisk stridsförmåga och värdlandsstöd för allierade förband. Samtidigt är tillgången till förband med sådan förmåga inom Nato begränsad, vilket innebär ett särskilt ansvar för Sverige, Finland och Norge. Precis som försvarsministern var inne på är det en sak att ha stridsvärde för att kunna lösa uppgifter i den typen av förhållanden och en annan sak att bara överleva.
Försvarsmakten redovisade sitt uppdrag i december 2022 och föreslog åtgärder för att stärka den kontinuerliga närvaron i övre Norrland genom bland annat utökad värnpliktsutbildning i Boden, Luleå och Arvidsjaur, ökad vinterövningsverksamhet, viss utbildning i Kalixfors samt uppbyggnad av en logistikbas i Kirunaområdet.
I senare underlag har Försvarsmakten åter betonat behoven av ökad närvaro och föreslagit att området längs E10 används för hemvärnsverksamhet och begränsad värnpliktsutbildning med inriktning mot logistik och värdlandsstöd. Försvarsberedningen understryker även vikten av utbildning av luftvärns- och ingenjörförband i regionen samt att möjligheten att ge I 21 ett utökat ansvar för subarktiska logistikförband bör övervägas.
Samtidigt konstaterar Försvarsberedningen att den starka industriella utvecklingen i Norrbotten i kombination med bostadsbrist och geografiskt läge kan försvåra Försvarsmaktens rekrytering av både militär och civil personal.
Ser försvarsministern att den här snabba händelseutvecklingen föranleder att inom ramen för nya försvarssamtal eller den försvarsberedning som i närtid kommer att aktiveras ånyo analysera vilka militära förmågor som behöver skapas eller stärkas i de norra delarna av Sverige?
Anf. 12 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Fru talman! Vi gör detta löpande. Som Natoallierade är Sverige och Finland nu integrerade i Natos gemensamma försvarsplanering, och flytten från JFC Brunssum till Norfolk innebär också att vi nu fullt ut kommer in i de taktiska planerna. Detta skapar förutsättningar för att fördjupa det nordiska militära samarbetet inom ramen för Nato – vid sidan av de bindande försvarsförpliktelserna mellan våra länder, naturligtvis. Arbetet går alltså snabbt.
Det som driver mycket av detta är det krav som Erik Ezelius var inne på, alltså värdlandsstödskravet. Det är omfattande och dimensionerande, inte minst för Sverige som till stora delar ska vara ett uppmarschområde för att kunna stärka Natos förmåga till avskräckning och försvar framför allt i Finland men också i de baltiska länderna, där vi till exempel har en mekaniserad bataljon på plats i Lettland.
Det kommer att finnas behov av infrastruktursatsningar, och i den breda överenskommelse vi gjorde den 19 juni i fjol om att vi ska gå upp till 5 procent av bnp är det allokerat 50 miljarder för försörjningssäkerhetsåtgärder och militär rörlighet.
Militär rörlighet är centralt. De hinder som kan uppstå för militär rörlighet kan vara administrativa, juridiska eller faktiska. Det kan alltså vara byråkrati eller bristande lagstöd som hindrar förflyttning av militära resurser, men det kan också handla om behov av att kunna investera i faktisk infrastruktur. Vi har pekat ut fyra olika stråk genom Sverige som är centrala. Ett är uppe i norr kopplat till Kiruna, Bodö och sedan vidare in i Finland. Att stärka infrastrukturen är viktigt för utvecklingen av vår militära förmåga uppe på Nordkalotten.
Låt mig återgå till en annan del, nämligen arbetet med FLF Finland, som ska stå för Natos åtgärder för avskräckning och försvar i Finland. Det bygger till stora delar på det arbete som Sverige och Finland utvecklade innan vi blev allierade, genom det som hette FISE-samarbetet. Sedan kommer vi naturligtvis att ha stabsofficerare både i Sodankylä och i Rovaniemi. Det har vi sagt förut. Vi har en chef för den mekaniserade bataljon som ska utgöra själva ryggraden i de mer omedelbart operativa tillgängliga bidragen för FLF Finland.
Vi har också sagt att det finns åtta andra FLF:er, alltså Natos framskjutna närvaro, bland alliansens östligaste allierade. Det som särskiljer denna FLF är att den inte blir permanent baserad i Finland, givet de geografiska förutsättningarna, som är rätt unika – jag tror att det är 20 floder, tre vägar och enormt mycket skog i området. Det är svårt att ställa ned en stridsgrupp eller mekaniserad bataljon permanent där, så den kommer att rotera in och ut och även samverka väldigt nära med Finland.
Huvuddelen av Finlands stridskrafter ligger i södra delen, men precis i Sodankylä har man en jägarbrigad. Man har också ytterligare en brigad i Rovaniemi. Det svenska bidraget blir ett komplement tillsammans med våra andra allierade.
Erik Ezelius var också inne på rymdförmågan. Den är vital både för Arktis och att kunna se vad som sker i Arktis och för subarktiska förhållanden. Detta är en investering vi också har gjort. Vi presenterade till exempel en satsning som innebär att vi nu kommer att köpa tio militära satelliter. Allting ska vara klart fram till 2028 för att vi ska få en bättre lägesbild. Vi ska komma ihåg att detta handlar om stora geografiska områden, och vi behöver ha god underrättelseförmåga inte minst för att följa ryska stridskrafters rörelser.
Anf. 13 Erik Ezelius (S)
Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret, och tack för en bra debatt! Den är viktig även för att upplysa dem som lyssnar, tittar på webben eller sitter här på läktaren för att ta del av hur förhållandena ser ut. Det är viktigt att förstå att vår del på jordklotet kommer att ha en oerhört central och strategisk roll framöver.
Det är också oerhört viktigt att komma ihåg att Sverige är ett väldigt stort och avlångt land. Det är cirka 160 mil från söder till norr – eller som man brukar säga: Avståndet från Skåne till norra Lappland är ungefär samma som från Skåne till norra Italien.
Allt detta är viktigt att komma ihåg, för om en slutsats är att vi på grund av det förändrade säkerhetspolitiska läget kommer att behöva stärka vår militära närvaro i de nordligaste delarna av vårt eget land – både inom ramen för artikel 3, för att sörja för vårt eget försvar, och för att stärka det kollektiva försvaret av Nordkalotten – bör vi börja nu – helst i går – men definitivt inte i morgon. Att bygga upp militär infrastruktur runt övning och i form av skjutfält, kaserner och så vidare tar nämligen tid.
Jag säger alltså inte detta för att det är lätt utan för att det är svårt. Och Försvarsmakten kommer förmodligen inte att hoppa jämfota av glädje; man är redan under hårt tryck för att bemanna våra nya förband, bemanna Natostaber och så vidare. Som gammal yrkesofficer själv vet jag att kommenderingar inte är något man jublar över. Men om slutsatsen är eller blir att man kommer att behöva skapa förmågor som kräver en mer permanent närvaro är det dags att börja handla. Tid är nämligen en lyx vi inte längre har.
Anf. 14 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Fru talman! Tack, Erik Ezelius, för debatten!
Jag har haft en hel del kontakt med I 19 och många av dem som arbetar med det som heter FLF Finland. Det är ett stort och krävande ansvar, men jag uppfattar också en stor entusiasm inför uppdraget. Sverige tar ett stort ansvar i närområdet, och vi valde att göra det som nyligen allierade. När SACEUR var på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen kallade han oss en model ally. Äras den som äras bör, dock, och det är inte jag och Erik Ezelius som ska äras utan Försvarsmaktens hårt arbetande personal. Den finns i dag på framskjuten plats i Lettland, där man jobbar med sin mekaniserade bataljon, och vi har våra Gripenplan nere i Polen.
Inte minst handlar det om det stora ansvar vi alltså har inom FLF Finland. Vi är den nionde allierade som axlar ett sådant ansvar i en allians med 32 länder. De andra länderna som har FLF-ansvar är större, men vi tycker att det är viktigt att vi formar och tar ansvar för säkerheten i vårt närområde. Det här är en form av framskjutet försvar med en solfjäder av aktiviteter i norra Europa, så det passar väl in i hur vi vill utveckla vårt försvar.
Arbetet har naturligtvis påbörjats långt tidigare. Följande behöver jag inte säga till Erik Ezelius, men mycket av grunden lades i och med försvarsbeslutet 2020 och de mekaniserade brigaderna. Det vi gjorde i och med försvarsbeslutet 2024 var att se till att vidareutveckla brigadkonceptet och se till att brigaderna har ammunition, reservdelar och förnödenheter. Det är sådant som skapar starka krigsförband, och starka krigsförband är i slutändan vårt viktigaste bidrag till Natos förmåga till avskräckning och försvar.
Varmt tack för debatten!
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.