Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Nivån i a-kassan

Interpellation 2008/09:95 av Björck, Patrik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2008-11-05
Anmäld
2008-11-10
Svar fördröjt anmält
2008-11-12
Sista svarsdatum
2008-11-24
Besvarad
2009-01-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 5 november

Interpellation

2008/09:95 Nivån i a-kassan

av Patrik Björck (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Regeringens arbetsmarknadspolitik har bestått av två huvudspår, dels det så kallade jobbskatteavdraget, dels försämringarna i a-kassan.

När det gäller försämringarna i a-kassan har de i huvudsak besått av tre delar – höjd avgift, förändringar i regelverket som både försvårat möjligheten att få ersättning och försämrat ersättningen och en sänkning av nivån på ersättningen.

Nu har regeringen krupit till korset och erkänt att avgiftshöjningarna inte varit bra, och man föreslår sänkningar.

Regeringen har argumenterat för sina försämringar av a-kassan med att det skulle skapa jobb.

En lägre nivå i a-kassan skulle enligt regeringen leda till lägre arbetslöshet.

Tidigare har arbetsmarknadsministern på frågor i riksdagen svarat att 80 procent är en väl avvägd nivå i arbetslöshetsförsäkringen.

Av en rapport från Arbetslöshetskassornas samorganisation som riksdagens arbetsmarknadsutskott fått framgår det att bara ca 30 procent av de arbetslösa får 80 procent.

Avser arbetsmarknadsministern att ta några initiativ med anledning av Arbetslöshetskassornas samorganisations rapport?

Om nu arbetsmarknadsministern tror att en sänkning av a-kassans ersättningsnivå sänker arbetslösheten, kommer det att innebära att arbetsmarknadsministern tar några initiativ med anledning av den uppfattningen och den stigande arbetslösheten?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:95, Nivån i a-kassan

Interpellationsdebatt 2008/09:95

Webb-tv: Nivån i a-kassan

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 15 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Låt mig först önska talmannen, medarbetare, interpellanter och andra ledamöter god fortsättning på det nya året. Fru talman! Patrik Björck har frågat mig om jag avser att ta några initiativ med anledning av Arbetslöshetskassornas Samorganisations rapport om att bara ca 30 procent av de arbetslösa får 80 procent av sin inkomst före arbetslösheten i arbetslöshetsersättning. Patrik Björck har även frågat mig om jag kommer att ta några initiativ med anledning av min uppfattning om arbetslöshetsförsäkringens ersättningsnivå och den stigande arbetslösheten. Inledningsvis vill jag framhålla att regeringen anser att det finns skäl att eftersträva att alla som arbetar och uppfyller villkoren för försäkringen bör omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med rätt till inkomstrelaterad ersättning i händelse av arbetslöshet. Formerna för hur detta på sikt skulle kunna åstadkommas kommer, som tidigare aviserats, att prövas vidare inom ramen för den aviserade parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Arbetslöshetskassornas Samorganisation har under flera år sammanställt statistik som visar hur många ersättningstagare som vid arbetslöshet får respektive inte får 80 procent av sin inkomst före arbetslösheten. Med anledning av Patrik Björcks inledande fråga vill jag framhålla följande. När diskussioner om ersättnings- och kompensationsnivåer förs är det viktigt att komma ihåg den del av de förvärvsarbetande på den svenska arbetsmarknaden som genom kollektivavtal eller på annat sätt omfattas av en rätt till kompletterande ersättning vid arbetslöshet och på så sätt får en ersättning som motsvarar 70 eller 80 procent av sin inkomst före arbetslösheten. Som Patrik Björck säkert redan känner till så talar forskningen för att en avtrappning av arbetslöshetsersättningen under arbetslösheten sänker den totala arbetslösheten. Detta är något som regeringen relativt nyligen har infört. Den införda trappan och övriga i arbetslöshetsförsäkringen genomförda förändringar syftar till att göra det mer lönsamt att arbeta men även till att stärka försäkringens roll som omställningsförsäkring. Regeringens ambition är att arbetslöshetsförsäkringen ska ha en långsiktig och hållbar struktur som fungerar väl i såväl hög- som lågkonjunktur och som både hjälper och skapar incitament för att aktivt söka arbete. Avslutningsvis vill jag framhålla de rapporter som Konjunkturinstitutet och IFAU relativt nyligen presenterat, vilka bland annat konstaterat att de senaste årens åtgärder i form av jobbskatteavdrag och reformer av arbetslöshetsförsäkringen sannolikt har bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet. Mot bakgrund av ovanstående har jag för närvarande inte för avsikt att vidta några åtgärder med anledning av Patrik Björcks frågor.
Patrik Björck (S)
Anf. 16 Patrik Björck (S)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag får passa på att önska ministern en god fortsättning på året. Jag hoppas att vi kommer att träffas många gånger framöver. Nivån i a-kassan är ämnet för den här interpellationen, och vi har diskuterat frågan tidigare i kammaren - av förståeliga skäl. Regeringens första åtgärd var att förstöra arbetslöshetsförsäkringen och grundvalarna för den svenska arbetsmarknadspolitiken och den svenska modellen. Då hade vi diskussioner om vad som var rätt nivå. För två år sedan stod arbetsmarknadsministern och övriga ledamöter i majoriteten här i kammaren och sade att den nivå som man beslutade om då var rätt nivå i arbetslöshetsförsäkringen. Den var väl avvägd och riktig. Sedan är det ett bekymmer att det finns ett tak i försäkringen som man passade på att sänka när man förstörde arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär att den verkliga nivån, den som de arbetslösa får ut, förändras hela tiden under resans gång. Den är numera en annan än den som beslutades för två år sedan. Det är verkligheten för de arbetslösa. Då uppstår frågan om nivån var korrekt för två år sedan. Om den är korrekt nu var den alltså inte korrekt för två år sedan. När är nivån riktig på den faktiska ersättning som de arbetslösa får ut? Jag har ställt frågan tidigare till arbetsmarknadsministern, men jag har aldrig fått svar. Uppenbarligen är det nivån i januari 2009 som är rätt nivå, men då kan den inte ha varit riktig hösten 2006. Det är i sig själv en omöjlighet. Här någonstans borde arbetsmarknadsministern börja fundera över hur försäkringen fungerar eftersom den är byggd på forskning - hävdar arbetsmarknadsministern. Sedan uppstår nästa problem när vi diskuterar nivån. Nivån ska vara byggd på forskningsresultat och den ska vara till för att sänka arbetslöshetsnivån, säger arbetsmarknadsministern. Då har man gjort avvägningar och kommit fram till att det här är rätt nivå. När man då får kritik - särskilt nu i lågkonjunktur när många människor drabbas av arbetslöshet och ska leva på den låga nivån - säger arbetsmarknadsministern och majoritetens företrädare i riksdagen att det inte är några problem eftersom det finns en mängd kompletterande försäkringar bland de arbetslösa som gör att de får en helt annan nivå. Sedan tycker man att det är ett svar på frågan. Den nivå som har bestämts från regeringens sida kan kompletteras. Den nya nivån är bra och överensstämmer helt med de arbetsmarknadspolitiska verktygen och de mål som man vill uppnå. Man kan till och med kritisera Metall för att inte ha infört en kompletterande försäkring. Då uppstår frågorna som arbetsmarknadsministern ska få besvara alldeles strax: Vilken av dessa nivåer är riktig? Vilken av dessa nivåer har forskningsstöd? Är det den med kompletterande försäkring eller den som regeringen har infört? Oavsett om man tror på forskningen eller inte ger det ett konstigt intryck att regeringen hävdar en sak ena gången och en annan sak nästa gång. Det uppstår en ytterligare fråga när det gäller diskussionen om nivån eftersom den är så vetenskapligt underbyggd. Man hävdar att en sänkning av nivån skulle sänka arbetslösheten. Då borde man rimligen passa på att sänka nivån i en lågkonjunktur så att mängden arbetskraft kan öka så att sysselsättningen kan öka. Kommer det att komma ett förslag från arbetsmarknadsministern om att sänka nivån för att därigenom minska arbetslösheten?
Staffan Danielsson (C)
Anf. 17 Staffan Danielsson (C)
Fru talman och herr arbetsmarknadsminister! Patrik Björck interpellerar regelbundet bland annat om arbetslöshetsförsäkringen och a-kassan och vill att allt ska återgå till hur det var på den förra regeringens tid. Han oroar sig över den stigande arbetslösheten, och det har vi självfallet gemensamt. Den har visserligen långt kvar till nivåerna från 2006 då det var högkonjunktur, men den globala lågkonjunkturen är mycket allvarlig och vi vet inte när den vänder. Alliansregeringens politik för fler i arbete för att minska utanförskapet är och var helt nödvändig. En rad åtgärder har vidtagits för att åstadkomma detta, för att öka drivkrafterna för arbete och för att de olika försäkringssystemen ska fungera bättre. Det var orimligt att efter ett års sjukskrivning regelmässigt förtidspensionera - för att ta ett exempel. Regeringens arbetslinje är lika viktig, om inte viktigare, när konjunkturen viker. Jag tror att förståelsen ökar för regeringens nödvändiga insatser, även för det som Socialdemokraterna ständigt riktar in sin kritik på. Nu kämpar Socialdemokraterna för att de många årliga statliga miljarderna till a-kassan ska öka kraftigt med hjälp av högre tak och lägre egeninsatser. Den svenska arbetslöshetsförsäkringen är en av de mest generösa i världen, men den räcker inte. De som omfattas av den ska få ett kraftigt ökat stöd menar Socialdemokraterna, medan de som inte är med ska inte få någon del av vare sig nuvarande eller tillkommande miljarder. Jag vill alltså ta upp situationen för dem som kanske drabbas hårdast vid arbetslöshet och som Patrik Björck aldrig talar om eller ömmar för, nämligen de 500 000 och fler människor som i alla s-decennier vid makten inte fick något av skattebetalarnas stora inbetalningar till a-kassorna. Arbetsmarknadsministern och alliansen känner även för dessa och försöker hitta vägar för att deras situation ska bli bättre och för att de ska få del av de årliga statliga miljarderna till a-kassorna. Även den debatt som Patrik Björck vill föra är relevant. Det är bra att de allra flesta ansluter sig till en arbetslöshetskassa, men även nu när anslutningen ökar är det ett faktum att väldigt många alltid har stått utanför den tryggheten. Det är bra med den allmänna sjukförsäkringen. Vi har en allmän pension. Min uppfattning är att vi även borde ha en allmän arbetslöshetsförsäkring. I dag är situationen den att varje individ själv måste anmäla sig till arbetslöshetskassan, vanligen genom att bli medlem i facket. Där finns också Alfakassan. De som inte väljer detta är till största delen antingen starka grupper som inte riskerar arbetslöshet och inte vill betala medlemsavgiften eller svagare grupper som inte ser värdet av a-kassan eller inte orkar betala medlemsavgiften. A-kassans starka koppling till facket, och flera av dessas partipolitisering, kan vara både en tillgång och en hämsko för medlemskap i a-kassan. Jag tycker att det är mycket besvärande och inte acceptabelt att de som inte är med i a-kassan inte får del av de många miljarder som staten som den dominerande finansiären årligen betalar ut till a-kassorna. På socialdemokratins regeringstid stod staten för runt 90 procent av dessa kostnader. Jag vet att arbetsmarknadsministern, liksom alliansen, inser problemet. Jag vet också att Socialdemokraterna och facken absolut inte vill se någon förändring eftersom man vill behålla det medlemsargument som statens dominerande inbetalning till a-kassorna utgör. Min fråga till arbetsmarknadsministern, och än mer till Patrik Björck, när vi nu diskuterar a-kassans ersättningsnivåer, är givetvis: Hur ser ni på de många hundratusen människor som har stått, står och kommer att stå utanför arbetslöshetsförsäkringen? Är det verkligen rimligt att de därmed ställs utanför den grundtrygghet vid arbetslöshet som försäkringen utgör? Är det verkligen rimligt att just dessa medborgare inte får del av statens utbetalningar till a-kassorna?
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 18 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag blev lite förvånad över statsrådets svar. Jag tror dessvärre inte, till skillnad från Patrik, att det kommer att bli ett bra år för statsrådet. Han har tidigare själv uttryckt att det kommer att bli ett skitår. Det kommer det definitivt att bli för dem som får känna av försämringen av arbetslöshetsförsäkringen som den borgerliga regeringen har genomfört. Först har regeringen alltså höjt avgiften. Sedan tycker regeringen att de som anser att försäkringen är så usel ska ta en kompletterande försäkring för att kompensera sig mot den borgerliga regeringens försämringar. Vi pratar om generell välfärd. Det är därför vi tycker att minst 80 procent genom försäkringen ska få ut 80 procent. Det är det som ska vara en grundtrygghet. Det är lika häpnadsväckande att Staffan Danielsson står här och ondgör sig över att Socialdemokraterna tycker att det är fel att den borgerliga regeringen har slängt ut 500 000 från a-kassan. Det är på grund av höjningen av avgiften som 500 000 har lämnat försäkringen, Staffan Danielsson. Det borde ni ta ansvar för. Att i det här svaret hänvisa till kollektivavtal för att på annat sätt få rätt till kompletterande ersättning vid arbetslöshet betyder att de som har haft oturen att vara anställda hos en arbetsgivare utan kollektivavtal är därmed sämre försäkrade. Det vet vi, och det är därför vi slåss för att det ska finnas kollektivavtal på alla arbetsplatser. Men de ska också vara utlämnade till att deras fackföreningar har en extra försäkring. Det är inte alla fackföreningar som har de här kompletterande försäkringarna. En hel del människor har valt att bara vara med i a-kassan därför att de inte anser sig ha råd att vara med i facket efter den borgerliga regeringens höjning av avgiften. Någonting som jag har funderat mycket på i svaret från arbetsmarknadsministern är det avslutande stycket, där man pekar på att det "sannolikt har bidragit till en lägre jämviktsarbetslöshet". Då blir min fråga: På vilket sätt har det blivit bättre för de arbetslösa när de har fått lägre ersättning, och vad har det med lägre jämviktsarbetslöshet att göra?
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 19 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag vill bara påminna om några saker. För det första höjdes det inte något tak i a-kassan under de fyra sista åren med Göran Persson som statsminister. Då bedömde tydligen den dåvarande regeringen att det inte behövdes. Så är det sagt. Det andra är att en av anledningarna till att fler nu slår i taket är de exempellösa reallöneökningar som vi har sett under de senaste åren. Mellan 2002 och 2007 ökade lönerna med 16,7 procent i genomsnitt. Det är en väldigt stor ökning, och det är klart att det innebär att fler slår i taket. Den tredje delen som jag vill påminna om är att när man läser rapporten ordentligt - jag har den här - och tittar på den totala andel av a-kassans medlemmar som har 80 procent av sin förutvarande lön framgår det att det var 52 procent 2006, alltså innan vi tillträdde, och 50 procent 2008. Det är faktum. Det är så det ser ut. När vi befinner oss i en situation, som vi gör varje år och som alla regeringar gör, att vi ska göra en budget måste vi naturligtvis titta på vad vi ska prioritera och på vilket sätt vi ska lägga de knappa resurser som trots allt finns. Om man samtidigt konstaterar, som riksdagens utredningstjänst gjorde i en utredning för inte så länge sedan, att med de kompletterande försäkringarna är det 70 procent av löntagarna på svensk arbetsmarknad som har 80 procent i ersättning måste man ju fundera var resurserna ger bäst effekt. Eva-Lena Jansson frågar, lite retoriskt, hur de arbetslösa har tjänat på den här utvecklingen. Ja, då kan jag bara citera Anders Forslund i IFAU:s rapport från den 25 april förra året: "Regeringens reformer inom arbetslöshetsförsäkringen och inkomstbeskattningen (jobbskatteavdraget) kan enligt mina beräkningar förväntas leda till att jämviktsarbetslösheten går ner. Min bästa gissning om denna reformeffekt är att den ligger mellan en och två procentenheter." Det är en oerhört kraftig sänkning av jämviktsarbetslösheten, som innebär just att människor lämnar arbetslöshet och utanförskap och får ett arbete att gå till. Var det inte det som var hela poängen? Jo, det var det som var hela poängen. Det är också en viktig förklaring till att 180 000 personer under de senaste åren har lämnat utanförskapet och kommit tillbaka. Det är klart att jag kan inse att Eva-Lena Jansson och andra tydligen har en annan prioritering och vill se andra utvecklingar på arbetsmarknaden, men det är en bedömning som jag inte delar. Sedan gällde det kompletterande försäkringar, och då måste man ställa en fråga. Om en sådan tilläggsförsäkring kostar mellan 7 och 25 kronor per medlem och månad - det är de uppgifter vi har från de fackförbund som har den här typen av försäkringar - måste väl en medlem i ett fackförbund som inte har en sådan försäkring ställa frågan till sin ledning: När det var 50 procent 2006 och 52 procent 2008 som inte omfattades av 80 procent, varför har förbundet inte tecknat den relativt billiga tilläggsförsäkringen? Jag tycker att det är en relevant fråga för en medlem. Men det avgörs på kongresser och annat, och man kan naturligtvis välja att göra någonting annat. Som Staffan Danielsson så riktigt påpekar är vår utgångspunkt naturligtvis att alla som har ett arbete och en lön att leva på också ska ha ett inkomstrelaterat försäkringsskydd. Det har jag sagt från dag ett när vi har diskuterat obligatorium och annat. Med de bästa förutsättningar som vi hade gjorde vi ett utredningsdirektiv, och vi fick ett utredningsförslag som visade sig stöta på patrull hos i princip alla remissinstanser. Då var det inte onaturligt att vi konstaterade att just det förslaget skulle vi inte genomföra. Men vi har, som vi sade då och som vi har sagt senare, sett till att den kommande socialförsäkringsutredningen ska titta på den här frågan. Det blir en parlamentarisk utredning som ska titta över hela socialförsäkringssystemet. Det är en god idé. Däremot är kostnadsaspekten ett svagt argument. Snitthöjningen sedan vi tillträdde är 120 kronor per månad och medlem. Samtidigt har 97 procent av löntagarna på svensk arbetsmarknad fått mer än 1 000 kronor i skattesänkning. Det är ett svagt argument att hävda att höjda kostnader innebär att man inte ska vara med i a-kassan.
Patrik Björck (S)
Anf. 20 Patrik Björck (S)
Fru talman! Då kan vi konstatera att det inte finns några som helst vetenskapliga belägg för de nivåer som regeringen har infört, eftersom man inte kan svara på de här frågorna. Jag visste ju att det inte fanns så jag blev inte så förvånad. Men arbetsmarknadsministern försöker inte ens reda ut varför man är så ologisk och motsägelsefull, varför man hävdar att en sänkning är bra när man genomför den och varför man applåderar en höjning när någon annan genomför den och bekostar den. Vad som hände eller inte hände med taken historiskt - det första den borgerliga regeringen gjorde var att sänka taken i arbetslöshetsförsäkringen. Det var ett beslut som arbetsmarknadsministern var med om att genomföra. Om man då hävdar att man gjorde det med vetenskapliga argument, att det är det som är skälet, måste man också kunna svara på de frågor jag har ställt. Jag hävdar inte att det finns den typen av kopplingar som arbetsmarknadsministern hävdar, för i så fall hade Sverige - som, vilket Staffan Danielsson mycket riktigt var inne på, har en rätt generös arbetslöshetsförsäkring jämfört med övriga världen - tillhört de länder i världen som haft den lägsta sysselsättningsgraden. Nu vet vi att det inte är på det sättet, så där faller även den typen av resonemang. Det är lite spännande att höra diskussionen om obligatoriet och att arbetsmarknadsministern ens vågar ta det i sin mun. Arbetsmarknadsministern sade att i stort sett alla var emot det. Det var i och för sig ett sant påstående, men skulle man precisera påståendet är det att alla utom arbetsmarknadsministern var emot det. Nu har obligatoriet tydligen hittat en vän till här i dag, och det är väl trevligt - nu är det två som inte är emot obligatoriet. Faktum är att de moderata ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet var kraftfullt emot obligatoriet. Faktum är att statsministern, alltså arbetsmarknadsministerns chef, var emot obligatoriet. Den som sitter på plånboken, det vill säga finansministern, var väldigt kraftfullt emot obligatoriet. Nu är det möjligen arbetsmarknadsministern och Staffan Danielsson som är för det. Här uppstår nästa bekymmer. Obligatoriet var ju ett svar på den fråga som vi ställde vid flera tillfällen, hur man ska hantera frågan om dem som hamnar utanför. Där kan jag bara upplysningsvis säga till Staffan Danielsson att det inte är så att de som hamnar utanför blir helt lottlösa. De har faktiskt en inkomst som de kan leva på, enligt finansministern, på 320 kronor om dagen i grundbelopp. Om man anser att det är en nivå som det går att leva på och anser att det är vetenskapligt bevisat att en sänkt nivå minskar arbetslösheten förstår jag inte varför man inte sänker nivån till 320 kronor om dagen. Den går uppenbarligen att leva på, säger finansministern, och arbetsmarknadsministern tror att det skulle minska arbetslösheten. Men det är, som sagt var, inte bara vi i oppositionen som förstår att det är omöjligt i ett modernt samhälle att ha en arbetslöshetsförsäkring som sätter folk i en fruktansvärd ekonomisk knipa. Vi kan konstatera i olika reportage i pressen och från arbetslösa som jag har träffat när jag har varit ute och besökt arbetsplatser och på andra vis att de vittnar om hur de har hamnat i väldigt svåra ekonomiska situationer när deras inkomster mer än halverats på ett bräde. Folkpartiets riksdagsgrupp säger att man ser fram mot en tuff tid när många människor får det svårt och att det nu är aktuellt att driva frågan om en höjning av nivåerna. Det säger Folkpartiets riksdagsgrupp, så troligen finns det en majoritet här i kammaren. Vi får väl se om vi kan lösa frågan på något sätt. Nästan alla har sett problemet. Det är bara arbetsmarknadsministern som vägrar att se det.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 21 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Eva-Lena Jansson ömmade för dem som har lämnat a-kassan men hade inte något ord att säga om dem som alltid förvägras någon del av statens stora inbetalningar. Det hade inte heller Patrik Björck, som närmast föraktfullt vill fortsätta att utesluta dem från statens utbetalningar till a-kassorna. Det är inte bara Sven Otto Littorin och jag som har jobbat för detta. Centern har jobbat för detta i alla år. Jag tror att de 500 000 och fler som står utanför a-kassorna stöder en allmän arbetslöshetsförsäkring. Patrik Björck hänvisar dem till 320 kronor per dag. Det noterar jag. Jag förstår inte hur Patrik Björck kan prata om solidaritet med de arbetslösa och samtidigt vara emot en allmän arbetslöshetsförsäkring, som vi ju har på andra områden och som ger en trygghet även åt de många hundratusentals människor som i många decennier har förvägrats del i statens utbetalningar till a-kassorna. Facken erbjuder i dag tilläggsförsäkringar. Det tycker jag är bra. Det är synd att Metall väljer att i stället sponsra Socialdemokraternas valkampanj, men det är deras val. Jag hoppas verkligen att regeringen ska hitta vägar för att inkludera alla på arbetsmarknaden i en allmän arbetslöshetsförsäkring. Jag kan inte förstå Socialdemokraternas blinda fläck i denna viktiga fråga. Jag vet vad den beror på: Man vill stimulera medlemskap i facket genom att man då också får del av statens 7-8 årliga miljarder. Väljer man att inte betala en viss egeninsats och gå med ska man inte få något. Det är ett intresseargument. Jag tycker att det är bra att många är med i facket. Jag tycker att de ska vara opolitiska, och jag tycker att de ska ha tilläggsförsäkringar. Men det är inte rimligt att utesluta över en halv miljon människor - som det har varit under många decennier - från de bra och väldiga insatser som staten gör gentemot de arbetslösa bara för att de inte omfattas av en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 22 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Enskild anslutning till a-kassan är fullt möjlig. Det trodde jag att Staffan Danielsson kände till. Man behöver inte vara med i facket för att vara med i a-kassan. Det är det som har hänt. En hel del har lämnat facket, men framför allt har väldigt många lämnat a-kassan. Just nu pågår också ett spel mellan a-kassorna. Den här regeringen har ju ansett att det ska vara dyrare att vara med i vissa a-kassor, så man kan välja att vara med i den billigaste om man vill. Då får detta inte den påverkan på arbetslösheten som man trodde att detta skulle få. Det är befängt. Människor vill egentligen vara solidariska, men det man har gjort är att man har brutit upp den solidaritet som har funnits i a-kassan. Om Staffan Danielsson och regeringen nu tycker att det är så himla bra med de kompletterande tilläggsförsäkringarna, vad är det då för fel med att vara med i a-kassan från början och alltså ansluta sig enskilt till en vanlig försäkring? Jag vet att man fick kritik när man försökte förbjuda tilläggsförsäkring till sjukförsäkringen och att man då skulle försöka att dra ned det här. Jag tycker att det är viktigt att vi har en a-kassa som omfattar fler och att nivån är rimlig. Väldigt många kommer att upptäcka, som jag sade i mitt första anförande, att detta kommer att bli ett skitår då man går ut i arbetslöshet. Att då kritisera enskilda fackförbund för att de inte har tecknat tilläggsförsäkring tycker jag är oansvarigt. När man tillhör fackförbund där risken för arbetslöshet är stor är också kostnaden för tilläggsförsäkringen naturligtvis mycket större än om man fördelar risken på hela kollektivet. Det är det som är poängen med att alla är anslutna till en a-kassa där man fördelar risken via de a-kassor som finns. Nu blir det dyrare att vara med i vissa a-kassor medan det blir billigare att vara med i andra. Jag tycker att det är en negativ utveckling.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 23 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Där gjorde Eva-Lena Jansson det starkaste inlägget för en allmän obligatorisk a-kassa, nämligen för att fördela kostnaderna och riskerna kollektivt. Det blir naturligtvis svaret. Man har utrett det förslag som jag tyckte var bra om att bygga vidare på dagens system med ett obligatorium, så att de dryga tre fjärdedelar av arbetsmarknaden som omfattas av dagens system inte påverkas, och sedan hitta ett system så att de resterande 25 procenten på arbetsmarknaden får ett inkomstrelaterat försäkringsskydd. Men nu bedömde ju a-kassornas samorganisation och a-kassorna själva att de inte ville det och inte klarade av det. Om vi ska göra som Eva-Lena Jansson säger och fördela kostnaderna och riskerna för att se till att också denna grupp får det skydd som Staffan Danielsson efterlyser. Då blir svaret att göra detta till en allmän och obligatorisk försäkring. Det är därför som Socialförsäkringsutredningen ska se över frågan för att se hur detta kan genomföras och lösas. Så är det med det. Egentligen tycker jag att det är helt otroligt att Socialdemokraterna förfäktar system som inte omfattar alla. Det är ju det ni gör. Ni förfäktar ett system som lämnar en stor del utanför. Det var 700 000 löntagare som var utanför när vi tillträdde. Nu har det tillkommit 500 000, varav 300 000 har ett par år kvar till pension. Det är det som har hänt. Tänk om ni skulle föra samma resonemang när det gäller de övriga socialförsäkringarna! Pensioner ska alla ha, skulle ni säga, men inte 500 000-700 000 svenskar. Det får de hantera själva. De får ett basbelopp. Är ni beredda att acceptera det? Är ni beredda att resonera om a-kassan på samma sätt som ni gör när det gäller de andra socialförsäkringarna? Det skulle jag gärna vilja ha ett svar på. Patrik Björck säger att vi inte redovisar några fakta, att det inte finns någon forskning och så vidare. Han är hemskt välkommen upp till Arbetsmarknadsdepartementet och läsa igenom de hekatomber av forskningsrapporter som finns och som visar ett oerhört starkt stöd för just detta. Det har kommit flera bara den senaste perioden. Ta IFAU:s rapport. Anders Forslund kan ju inte direkt betecknas som en moderat förkämpe. Han skriver: Regeringens reformer inom arbetslöshetsförsäkringen och inkomstbeskattningen kan enligt mina beräkningar förväntas leda till att jämviktsarbetslösheten går ned. Min bästa gissning om denna reformeffekt är att den ligger mellan 1 och 2 procentenheter. Finns det något starkare stöd? Lars Calmfors har gjort många utredningar, rapporter och forskningsavhandlingar på precis detta tema med ungefär samma resultat. Jag läste en rapport där man hade sammanställt 1 400 forskningsrapporter på det här området som i princip alla visar på samma riktning. Det är klart som korvspad att det finns ett samband mellan premier, ersättningar och det som är risken i en sådan här försäkring, nämligen arbetslöshet. Det kan ju inte ens Patrik Björck förneka. Sedan säger Patrik Björck och andra att regeringen har förstört a-kassan. Allt är hemskt. Vi har raserat alltihop. Då vill jag påminna om att vi har världens generösaste arbetslöshetsförsäkring. I Norge får man 57 procent från dag ett. Där har man ett obligatorium sedan 1937. I Danmark får man visserligen 90 procent, men man har ett tak som är oerhört mycket lägre än det vi har i Sverige. Effektivt är det naturligtvis inte 90 procent. Dessutom vill jag påminna om att man i Danmark har 50 procents ersättning med lågt tak för ungdomar. Det tänker jag inte föreslå. I Storbritannien får man ett par tusen kronor i månaden i sex till åtta veckor. Det är omfattningen på deras arbetslöshetsförsäkring. För land efter land kan jag peka på att det är på det här sättet. Jag inser naturligtvis att här går den klassiska skiljelinjen mellan socialdemokratin och de borgerliga, mellan en bidrags- och ersättningspolitik och en jobbpolitik - en politik som enligt både forskningsrön och fakta de senaste åren har lett till lägre arbetslöshet, högre sysselsättning och färre i utanförskap mot en politik för högre ersättningar för dem som inte jobbar. Jag kan förstå att det ömmar, men det är fel väg att gå om man menar allvar med arbetslinjen.
Patrik Björck (S)
Anf. 24 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jo, jag har läst Anders Forslunds rapport som utmynnade i en gissning. Min fråga till arbetsmarknadsministern var om han tror på Anders Forslunds gissning. Hur kan han då applådera de kompletterande försäkringarna, som förstör den fint balanserade arbetslöshetsförsäkring som regeringen just har infört? Regeringen är ologisk. Man säger si ena dagen och så andra dagen. Det bevisar att arbetsmarknadsministern vad han än säger inte tror på Anders Forslunds gissning. Annars ger arbetsmarknadsministern uttryck för någon form av schizofreni där man kan tro på två motsatta saker samtidigt. Den obligatoriska a-kassan, som det har blivit mycket snack om, har egentligen inget med den här interpellationen att göra. Det var Staffan Danielsson som drog in den i debatten. Till Staffan Danielsson kan jag säga: Vi förvägrar ingen något. Det är fullständigt fritt för alla att bli medlemmar i a-kassan. Den som förvägrar medlemmarna något är arbetsmarknadsministern. Han förvägrar till och med dem som är medlemmar i a-kassan ersättning eftersom han har försämrat villkoren så att många som har betalat a-kassa i många år inte får någon ersättning när de blir arbetslösa. Detta förvägrar den borgerliga regeringen människorna - en rimlig inkomst att leva på. Svaret är tydligt. Man tror inte på Anders Forslunds gissningar, och om man tror på dem agerar man ologiskt gentemot sin egen tro. Man struntar i de arbetslösa. Man förvägrar en massa människor möjligheten att vara med genom att man gör det så dyrt att de inte har råd, och man förvägrar dem som är med en inkomst som de kan leva på. Många får över huvud taget ingen ersättning fastän de är med. Svaret till de arbetslösa är: Det finns ingen som helst anledning för dem att tro att något kommer att bli bättre innan vi har bytt regering. Vi måste byta regering för att de arbetslösa över huvud taget ska kunna få ett anständigt liv.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 25 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det där inlägget bevisar bara påståendet. Patrik Björck bryr sig inte om att de arbetslösa ska ha ett jobb att gå till, utan det är en lite högre ersättning som är poängen. Att de ska ha ett jobb att gå till föresvävar inte Patrik Björck över huvud taget. Man ska komma ihåg att vi gjorde fyra förändringar. Först höjde vi avgifterna, samtidigt som vi genomförde jobbskatteavdraget. Höjningen är i snitt 120 kronor per medlem och månad. Jobbskatteavdraget har för 97 procent av löntagarna varit mer än 1 000 kronor per månad. Det blir 880 kronor, om jag räknar lite snabbt, mer över i kuvertet efter de två åtgärderna tillsammans. Det andra vi gjorde var nedtrappningen i nivåerna efter 200 respektive 300 dagar. Och visst, det tredje var högre krav på dem som vill komma in. Vi tog bort studerandevillkoret; det är riktigt. Det fjärde, naturligtvis, var högre krav på - och mer stöd till - dem som är med i systemet och är arbetslösa. Om vi går tillbaka till interpellationen konstaterar jag bara att 2006 var det 52 procent av medlemmarna i landets a-kassor som hade 80 procent av sin tidigare lön i ersättning. År 2008 var det 50 procent - från 52 till 50 procent.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.