Nedläggning av kvinnojourer
Interpellation 2025/26:438 av Sofia Amloh (S)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2026-04-16
- Överlämnad:
- 2026-04-17
- Anmäld:
- 2026-04-21
- Svarsdatum:
- 2026-05-05
- Besvarad:
- 2026-05-05
- Sista svarsdatum:
- 2026-05-05
Interpellationen
till Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
I arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor är de idéburna organisationerna för kvinnofridsarbetet viktiga och grundläggande. Nu ser vi att många kvinnojourer runt om i landet läggs ned, och det får stora konsekvenser för möjligheten att lämna en våldsam relation.
Mot den bakgrunden vill jag fråga jämställdhetsminister Nina Larsson:
Hur tänker ministern agera för att kvinnojourer inte ska behöva lägga ned sin viktiga verksamhet?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:438
Webb-tv: Nedläggning av kvinnojourer
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 10 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig hur jag tänker agera för att kvinnojourer inte ska behöva lägga ned sin viktiga verksamhet.
Jag vill börja med att tacka interpellanten för frågan.
Att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel och hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra är högt prioriterat av regeringen.
Regeringen värdesätter den viktiga verksamhet som kvinnojourerna bedriver både när det gäller brottsofferstödjande verksamhet och de skyddade boenden som vissa kvinnojourer bedriver.
När det gäller kvinno- och tjejjourernas brottsofferstödjande verksamhet avsätter regeringen medel till flera bidragsförordningar som de ideella organisationerna kan ansöka om medel från. En sådan bidragsförordning är statsbidraget till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet. Från och med 2026 har regeringen höjt den permanenta nivån till bidragsförordningen från 165 miljoner kronor till 185 miljoner kronor per år, vilket är den högsta permanenta nivån någonsin.
Regeringen är även mån om att kvinno- och tjejjourer fortsatt har förutsättningar att bedriva skyddat boende. Det är socialnämnden som ansvarar för att enskilda som behöver stöd och skydd till följd av hot, våld eller andra övergrepp kan tas emot i ett skyddat boende. Reformen om skyddat boende syftar till att förbättra skyddet för dem som är i behov av skyddat boende och till att stärka barnrättsperspektivet för barn som följer med en vårdnadshavare till ett sådant boende.
Regeringens utgångspunkt i detta sammanhang är den enskildes rätt till stöd, hjälp och skydd vid utsatthet för våld och andra övergrepp. Regeringen har tagit flera initiativ för att underlätta kommuners köp av insatsen skyddat boende från idéburna aktörer, till exempel genom uppdrag till Upphandlingsmyndigheten och ett tillfälligt statsbidrag för kvalitetshöjande åtgärder i skyddade boenden som drivs av ideella organisationer. Avsikten är att i alla avseenden underlätta för de kvinno- och tjejjourer som vill bedriva skyddat boende. Det är dock upp till kommunerna själva att utforma sina upphandlingar och i slutändan välja vilka skyddade boenden de kan placera på.
Den här regeringen har växlat upp det förebyggande arbetet och avsätter mer medel till jämställdhetspolitiken än någon tidigare regering för att förebygga och förhindra mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck.
Under 2026 har regeringen öronmärkt 640 miljoner kronor till arbetet mot våld och förtryck inom jämställdhetspolitiken. I vårändringsbudgeten för 2026 har regeringen föreslagit ytterligare 20 miljoner kronor och öronmärkt ytterligare medel för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Pengarna föreslås bland annat gå till en nationell kampanj mot dödligt våld mot kvinnor, till att förbättra stödet till våldsutsatta och till att förebygga sexuellt våld.
Sammantaget har regeringen under mandatperioden stärkt stödet till kvinno- och tjejjourer och vissa andra ideella organisationer inom brottsofferområdet så att de ska kunna fortsätta att ge stöd åt våldsutsatta och även bedriva skyddat boende på kommunernas uppdrag för dem som väljer att göra det.
Anf. 11 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det här är en oerhört viktig fråga, för de yttersta konsekvenserna av ett ojämställt samhälle är ju när kvinnor och barn behöver fly för sina liv. I detta oerhört utsatta läge ska kvinnor och barn kunna lita på att samhället finns där, även om samhället inte har lyckats tidigare.
Fru talman! I december 2024, ungefär i mitten av mandatperioden, stod jag här i kammaren och hade en debatt på området. Då konstaterades i en rad larmrapporter som kom att kommuner inte hade pengar, resurser eller förutsättningar att placera de kvinnor och barn som de såg var i behov av skyddat boende.
Det larmades på flera håll, och man kunde konstatera att landets kommuner under många år hade fått olika former av stödmedel som en del i den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor. Till exempel delade Socialstyrelsen under 2022 ut över 85 miljoner kronor till kommunerna för att utveckla arbetet med strategin mot våld i nära relationer, men 2023 tilldelades myndigheten inte några uppdrag eller utvecklingsmedel av regeringen.
Det här får effekter. Det får konsekvenser. Jag konstaterade även då att samtidigt som den nya lagen om tillståndsplikt för att bedriva skyddat boende trädde i kraft uteblev finansieringen till kommunerna. På SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, hade man samtidigt ett kvinnofridsprojekt som handlade just om att stötta socialsekreterare och verksamheter i omställningen, men i stället för att stötta omställningen till den nya lagstiftningen lades detta projekt ned.
Nu får vi fortsatta larmrapporter om hur fel lagstiftningen slår, hur boenden får lägga ned och hur kvinnor och barn inte blir placerade. Hur ser regeringen på det, och varför gör man inte något mer åt det när faktum kvarstår?
Anf. 12 Ida Ekeroth Clausson (S)
Fru talman! Tack till Sofia Amloh för en väldigt viktig interpellation!
Statsrådet gav ett långt svar, men vad var det egentligen för svar som ledamoten Amloh fick på sin fråga om att kvinnojourer inte ska behöva lägga ned sin verksamhet? Inte mycket alls.
De senaste åren har 37 skyddade boenden tvingats stänga på grund av höjda utgifter till följd av inflationen och för att kostnader har tillkommit på grund av den nya tillståndsplikten. Det här har lett till att skyddet för våldsutsatta kvinnor har försvagats på flera håll runt om i landet. Under samma tidsperiod har 25 kvinnor dödats av en nuvarande eller tidigare partner.
När ideella kvinnojourer som bär ett stort ansvar slås ut är det inte bara verksamheter som försvinner utan också kvinnors sista skydd.
Bakom varje stängd dörr finns kvinnor och barn som förlorat sin möjlighet att fly våld. Den här situationen kräver såklart åtgärder. Skyddade boenden ska hålla hög kvalitet, och de ska ha rätt kompetens.
Tillståndsplikten är viktig. Den höjer kvaliteten, och den stänger ute oseriösa aktörer. Men införandet har inte fungerat tillräckligt bra.
Organisationen Unizon vittnar om att kvinnor och barn inte får plats på boenden.
Vi socialdemokrater vill avsätta 100 miljoner kronor till kvinnojourer för att stärka deras verksamhet och säkerställa tillgången till skyddade boenden. Syftet är att snabbt förbättra situationen för både jourerna och de kvinnor och barn som behöver skydd. Av de pengarna går 50 miljoner till en akut förstärkning av verksamheten för att ge dem möjlighet att möta de skärpta kraven, och 45 miljoner går till kvinnojourernas förebyggande, uppsökande och samverkande verksamhet, till exempel utbildningsinsatser i skolor, stöd till äldre kvinnor genom så kallade tantjourer och arbete mot prostitution, människohandel och sexuell exploatering. Vi avsätter 5 miljoner till att se över lagstiftningen och förenkla och förkorta tillståndsprocessen.
Vi ser att själva grunden för skyddet av kvinnor som utsätts för våld hotas. Ett stöd behövs här och nu, och det ska gå direkt till kvinnojourerna. Två år efter det att lagen infördes kan vi se att det fortfarande finns jourer som inte har blivit handlagda. Jag vill därför fråga statsrådet om hon tycker att detta är rimligt.
Anf. 13 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Tack till jämställdhetsministern, som debatterar den här frågan med oss i dag! Tack till Sofia Amloh för en otroligt viktig fråga! Den är faktiskt livsviktig.
När jag satt på tåget på väg hit i dag läste jag en artikel i Sydsvenskan, publicerad i morse, som jag kände att jag måste ta upp nu. Det står: ”Kvinnojouren kan tvingas stänga efter miss av Socialstyrelsen. En räknemiss gör att två kvinnojourer i Malmö blir av med flera miljoner i stöd. Trots att de gjort allt rätt måste de vänta till nästa söktillfälle – om två år. ’Vi kan tvingas stänga, säger … Kvinnofrid Malmö.’”
Det här handlar alltså om att den mänskliga faktorn har varit framme. Plötsligt hade Malmö Barn- och Kvinnojour blivit av med totalt 2,6 miljoner och Kvinnofrid Malmö 600 000 kronor. Det är verksamheter som redan i dag uppger att de har fler kvinnor som söker stöd och skydd än vad de har förutsättningar att hjälpa. Nu är jourerna plötsligt nedläggningshotade.
Socialstyrelsen erkänner sitt misstag men säger också att de pengar de har att fördela – de som jämställdhetsministern nämnde tidigare – är slut. Man får alltså vänta två år. Jag förstår att den här nyheten kom i dag, men jag vill ändå passa på att fråga jämställdhetsministern om hon är beredd att överväga att prioritera annorlunda så att det fort kan sättas in ett stöd till dem som har blivit extra drabbade av den mänskliga faktorn.
Kvinnojourerna behövs. Sveriges kvinnojourer har över 50 års erfarenhet av att stötta och rädda livet på våldsutsatta kvinnor och deras barn. Dessutom skulle jag vilja säga att civilsamhället generellt är en grundbult i en livskraftig demokrati. Landets kvinnojourer är viktiga för stödet till de enskilda våldsutsatta, men de är också viktiga ur ett opinionsdrivande och folkbildande perspektiv.
Jag kan ta kvinnojouren i min kommun, Gävle, Blåklockan, som exempel. Bara några av de aktiviteter som de gjorde förra året var stödsamtal till våldsutsatta, att ge stöd i kontakter med myndigheter och hjälp med det praktiska, en systerskapsgrupp, att genomföra manifestationer och att skriva debattartiklar. De agerade blåslampa på både kommun och lagstiftare och anordnade kunskapshöjande konferenser för medarbetare i kommunen. Tantjouren Rigmor driver en viktig verksamhet och deltar även i seniormässor och träffar socialnämnden och pratar om våld i äldres parrelationer. Tjejjouren har sin stödchatt och läger för unga tjejer. Machofabriken arbetar i skolorna.
I landets kvinnojourer finns mycket kompetenta medarbetare och ideellt engagerade personer. Det är människor som förstår våldets dynamik och inser att det inte handlar om konflikter eller samarbetsproblem utan om makt, kön och våld.
Våra kvinnojourer behövs. Många har det tufft. Blåklockans skyddade boende ligger nu vilande, precis som alla andra kvinnojoursdrivna skyddade boenden i mitt län Gävleborg.
Vi ser att under de senaste åren har allt färre kvinnor och barn fått skydd i de skyddade boendena, trots att behovet inte har minskat. Den extra byråkratiska bördan med Ivos tillståndsplikt har inneburit dödsstöten för många ideellt drivna skyddade boenden. Jag vill be jämställdhetsministern att lyssna på Unizon och Roks och se alla de kvinnor ute i landet som kämpar lokalt för att rädda livet på kvinnor och barn men också för att öka kunskapen och kraften hos oss alla.
Anf. 14 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Tack till ledamoten Sofia Amloh för möjligheten att debattera de här viktiga frågorna! Tack också till ledamöterna Ida Ekeroth Clausson och Sanna Backeskog för frågor och inlägg i debatten!
Jag instämmer i alla tre ledamöters huvudandemening. Det här är helt centrala, oerhört viktiga och prioriterade frågor att fortsätta jobba stenhårt med. Det har jag gjort sedan jag tillträdde för drygt ett år sedan, och det tänker jag fortsätta med.
Jag blir dock återigen något fundersam över ledamöternas något olika inlägg kopplade till tillståndsplikten och huruvida det är något eftersträvansvärt eller – som ledamoten Backeskog nu senast uttryckte det – om det innebär dödsstöten för kvinnojourerna. Jag önskar förtydliganden av var Socialdemokraterna egentligen står.
Vi behöver ha ordning och reda när det handlar om skyddade boenden. Det behöver finnas kriterier och krav, men jag följer implementeringen av den här reformen mycket noga. Jag lyssnar också mycket till Unizon, Roks och andra organisationer och de farhågor som de lyfter fram.
Det kommer inom kort flera utvärderingar kopplade till den här frågan. Regeringen har också tillsatt särskilda riktade utredningar hos Statskontoret och gett andra uppdrag för att se var det går att skruva så att effekterna blir de åsyftade, som vi alla röstade för i riksdagen när regeringen initierade och gick fram med den här reformen. Det är viktigt att de verkligen kommer på plats.
Det är dock också viktigt att ha i åtanke att i frågan om upphandling av skyddat boende och de krav som ställs, med Ivo som tillsynsmyndighet och regelverket i form av den nya socialtjänstlagstiftningen, är kommunerna en del.
Det gläder mig att detta är en prioriterad fråga även för Socialdemokraterna. Jag önskar att de kunde lägga lite mer tryck på sina partikollegor runt om i kommunerna, som också behöver prioritera den. Det är en kommunal angelägenhet, och prioriteringen och styrningen av de här frågorna behöver den politiska ledningen i kommunerna göra. Det vet SKR mycket väl om. Jag hade önskat lite större engagemang från SKR:s sida.
Regeringen tillförde statsstöd till kommunerna vid införandet av den här reformen. Kommunerna hade naturligtvis önskat mer, men samtidigt ser vi att på totalen har kommunerna – med det extra stöd man har fått från regeringen – goda förutsättningar att faktiskt genomföra den här prioriteringen i kommunernas budget, där detta ligger.
Jag utesluter inte att vi får följa implementeringen också när det gäller finansieringsfrågan, men jag efterlyser ett ökat engagemang från kommunernas sida när det gäller upphandling av de idéburna jourerna. Det finns ett mycket väl utformat stödunderlag från Upphandlingsmyndigheten, som inte heller det används av kommunerna i tillräcklig utsträckning. Här finns alla möjligheter till bättring för att främja de idéburna skyddade boendena.
Anf. 15 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Jag tror egentligen att statsrådet har hyfsad koll på var vi står när det gäller tillståndsplikten och lagstiftningen. Men bara för att göra det väldigt tydligt för alla: Det är vi som har tagit initiativ till en utredning som har legat till grund för lagstiftningen. Det gjorde vi under vår mandatperiod, för att få rätsida på det hela. Vi såg att man började implementera en privatisering av kvinnojoursverksamheten och kvinnofridsarbetet, som började genomsyras av det. Det var bakgrunden till utredningen.
Efter regeringsskiftet valde den regering som tillträdde att titta på utredningen och ta ut delar och tolka dem och sedan utforma en lagstiftning som kanske inte har fått de effekter som vi såg behov av.
Det kan hända att även den bästa regering genomför lagstiftning som kanske inte får precis det utfall som man har tänkt, men då får man göra om och göra rätt. Det ligger i sakens natur att man i så fall behöver göra det.
Den här regeringen säger att man ska följa frågan. Det har man gjort i flera år, under tiden som konsekvenserna rullar på. Vi från Socialdemokraterna har sagt: Oj, oj, oj, det här ser inte ut att landa helt väl. Det blir oerhörda konsekvenser av hur lagstiftningen formades och hur den nu implementeras.
Vi har därför tryckt på regeringen och talat om att utvärderingen måste göras skyndsamt, mycket tidigare än vad man själv föreslagit. Som mina kollegor tidigare redogjorde för har vi till och med avsatt pengar i budgeten för en översyn av lagstiftningen. Vi har påtalat de här bristerna. Vi hade ett annat syfte med lagstiftningen än den implementering och de konsekvenser av den som vi nu ser.
Bara för att vara väldigt tydlig har vi kanske haft lite olika förfaranden och annan hantering. Jag vet inte riktigt vad regeringens syfte är med tillståndsplikten och att man låter konsekvenserna rulla på. Det är en del av min fråga.
Statsrådet tog upp att kommunerna absolut behöver ta vid kvinnofridsarbetet, fru talman, och man kan absolut vara kritisk till SKR, som statsrådet är. Men här har man själv varit med och låtit bli att finansiera stödinsatser för socialsekreterare så att de ska kunna ta emot sådan lagstiftning, stödinsatser och så vidare.
Det finns kommuner som säger att pengarna har tagit slut och att de tog slut i oktober. Vissa år har pengarna tagit slut ännu tidigare för det som kommunerna behöver få finansiering för från regeringen. Jag hoppas att vi är överens om att de behöver detta.
Här tycker jag att statsrådet behöver svara tydligt. Vilket ansvar lägger man här på kommunerna om de inte får finansiering och stöd till olika projekt? Dessa utvecklingsmedel från SKR är något de har haft under många år. Varför har man tagit bort dem och tagit bort uppdraget att hjälpa kommuner i det här arbetet?
Slutligen undrar jag hur långt den här nedmonteringen ska gå. Nästan 40 kvinnojourer har blivit nedlagda. Hur många ytterligare ska det bli innan regeringen väljer att agera? Att följa frågan är inte att agera. Det är att titta på.
Anf. 16 Ida Ekeroth Clausson (S)
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är en livsfarlig epidemi som utgör det yttersta beviset på ett ojämställt samhälle. Den farligaste platsen för kvinnor är det egna hemmet. Statsrådet har talat sig varm om allt jämställdhetsarbete den här regeringen gör, vilket jag till viss del ställer mig frågande till.
På dagens skatteutskott lade Socialdemokraterna fram ett förslag till utskottsinitiativ om att regeringen omedelbart bör hantera frågan om att stoppa exploatering av människor i prostitution. Regeringen bör också ta fram förslag på hur sådana riktlinjer skulle kunna se ut så att personer som deltar i exitprogram inte ska behöva skatta för den betalning de får när de utsätts för sexualiserat våld och sexköp. Statsrådets partikamrater och övriga från Tidöpartierna röstade dock ned förslaget.
Frågan om skatt på prostitution har återigen blivit aktuell efter det så kallade svenska Pelicotfallet. En kvinna i Västernorrland tvingades sälja sex. Den som tvingade henne var hennes man, en före detta gängmedlem. Efter att kvinnan lyckats ta sig loss från mannen, hennes hallick, har hon behövt betala en skatteskuld till Skatteverket för försäljning av sexuella tjänster. Är det så här vi vill ha det?
Flera EU-länder har så kallade exitprogram för att möjliggöra för kvinnor att kunna komma ur prostitution. Sådana exitprogram har även utretts i Sverige. Ett verktyg kan vara att erbjuda avskrivning eller nedskrivning av skatteskulder.
En regering som talar sig varm för att växla upp det förebyggande arbetet och förhindra mäns våld mot kvinnor borde göra mer. Ett jämställt samhälle borde stå på kvinnors sida.
Anf. 17 Sanna Backeskog (S)
Fru talman! Jag tror att vi kan enas om en del saker här.
För det första: Det pågår en marknadisering av de skyddade boendena. Risken är att vi snart ser samma konsekvenser som i HVB-hemshaveriet.
För det andra: Intentionerna med tillståndsplikten till skyddade boenden var dock rätt. Intentionerna var att säkra kvaliteten och likvärdigheten över landet och öka stödet och skyddet till barn och kvinnor samtidigt som de oseriösa aktörerna stängs ute. Men implementeringen är dålig.
Jag tänker på kvinnojouren i Jämtland som har fått vänta i 20 månader på sitt tillstånd. Nu ger Ivo ett nekande besked. Man räknar inte med föreståndarens totala erfarenhet och utbildningar i beslutet, och man slår ned på alkoholförbudet i utrymmena.
Varför många kvinnojourer, däribland Talita, Kvinnojouren Maggan och Frälsningsarméns kvinnojour, väljer att erbjuda kvinnor och barn en alkoholfri zon när de har varit våldsutsatta i sitt eget hem eller utsatta för prostitution och människohandel tycker jag inte är svårt att räkna ut. Här skulle vi kunna enas om ett ökat förtroende för civilsamhället och för deras erfarenhet av att driva skyddade boenden.
Lagstiftningen behöver ses över och anpassas. Implementeringen behöver bli bättre. Det borde vi kunna enas om. Men det vi också borde kunna enas om är att det är lite märkligt nu. Ni säger att ni avsätter 20 miljoner till en kampanj om våld. Det är viktigt. Men ni avsätter cirka 70 miljoner till att ersätta kommunerna när de placerar avhoppare från gängkriminalitet i skyddade boenden.
Kvinnojourernas skyddade boenden läggs ned, och år 2024 fick kommunerna ersättning för i genomsnitt 80 procent av sina kostnader för avhoppare. Färre våldsutsatta kvinnor och barn får skydd trots att behovet inte har minskat. Det kan vi nog enas om är märkligt.
Anf. 18 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Stort tack till ledamöterna Amloh, Ekeroth Clausson och Backeskog för frågor och inlägg i debatten!
Den här regeringen har vidtagit en rad olika reformer som alla syftar till att få mäns våld mot kvinnor att upphöra. Det sker bland annat genom den stora straffomläggningen med straffrättsliga förändringar, lagskärpningar och ny lagstiftning som riktar sig mot gärningsmännen till skydd för brottsoffren. Det handlar om skärpta straff vid grova våldtäkter och utökad lagstiftning beträffande kontaktförbud. Det tillkommer också en rad nya lagstiftningsområden, som kriminalisering av psykiskt våld, där bland annat ekonomiskt våld, ingår, för att ta några exempel.
Ett annat område där vi också har skärpt och utökat lagstiftningen är köp av sexuell handling – vi har ändrat uttrycket från ”tjänst” till ”handling” eftersom det inte är att betrakta som en tjänst. Sverige var först med en sexköpslag där vi kriminaliserar den som köper en sexuell handling men inte den som är i en så sårbar situation att prostitution och försäljning av sexuell handling blir den enda utvägen. Jag var för bara några veckor sedan inbjuden av den franska jämställdhetsministern för att prata i samband med tioårsjubileet av deras motsvarighet till lagen – de hade tittat på Sverige och vårt införande av detta.
Jag och regeringen arbetar för närvarande med en handlingsplan mot prostitution, människohandel och sexuell exploatering. Vi har vidtagit en rad åtgärder och reformer för att öka stödet i anslutning till dessa frågor. Jag ser fram emot att presentera handlingsplanen inom kort.
Detta område rör många delar, men det är helt centralt att vi kan komma vidare. Det finns inget som är så viktigt som att se till att mäns våld mot kvinnor upphör. Statsministern och vi i regeringen har också inrättat ett övergripande råd för kvinnofrid, med nollvisionen som ledstång. Vi har presenterat en ny tioårig nationell strategi med inriktningen att våldet inte bara ska hanteras. Kvinnor ska skyddas och få det stöd de behöver, men våldet ska inte bara hanteras; det måste upphöra. Det måste vara vår absoluta ambition att, såväl på det straffrättsliga området som längs hela samhällskedjan, se till att vi kan komma åt alla delar av detta. Därför har vi också ökat resurserna för det förebyggande arbetet, exempelvis arbetet med Preventell, för att få sexualförbrytare att upphöra med den typ av brott som de begår.
Detta är ett brett arbete, och det är helt centralt att det kan fortsätta. Jag är tacksam för ledamöternas engagemang i frågan.
Anf. 19 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Den här debatten har handlat om den situation som svenskt kvinnofridsarbete och kvinnojourerna befinner sig i och har befunnit sig i sedan en tid tillbaka. Detta grundar sig i förutsättningarna i kommunerna när det gäller kvinnojourernas verksamhet och vara eller icke vara. Vi ser att många läggs ned. Vi får rapport efter rapport som larmar om den förvärrade situationen – om att det finns delar av Sverige som faktiskt inte längre har några kvinnojourer kvar, utan de har lagts ned.
Detta pågår fortsatt. Det har inte gjorts några förändringar för att problemet ska upphöra, varken när det gäller finansiering till kommuner i tillräcklig utsträckning eller, för den delen, när det gäller att se över lagstiftningen.
När det handlar om att placera gängkriminella för att lyfta dem ur den miljön finns det pengar, som vi fick höra tidigare i debatten. Men när man behöver lyfta kvinnor och barn ur våldsamma relationer och placera dem för att rädda deras liv är pengarna slut när de är slut. Vi tycker självklart att det är jätteviktigt och att det är helt rätt; vi ska alltid skapa förutsättningar för en andra chans för dem som behöver kliva ur kriminalitet. Men det måste vi också göra för dessa kvinnor och barn.
För mig blir detta väldigt tydligt när jag har en rapport på mitt bord där det i rubriken står att våldet blir grövre men färre får skydd. Det är alarmerande att det är så få barn och kvinnor på skyddade boenden, och det beror inte på att det inte behövs utan på att det inte fungerar. Detta är jämställdhetsministern ansvarig för, och jag har hört väldigt lite om vad man gör som faktiskt får effekt.
Anf. 20 Jämställdhetsminister Nina Larsson (L)
Fru talman! Det är oerhört viktigt att de kvinnor som behöver stöd och hjälp och också skydd från män som slår eller utgör hot om livsfara ska få det. Det är också därför den här reformen, som initierades under Socialdemokraterna med en utredning kopplad till den nya socialtjänstlagen, är så viktig. Det är oerhört viktigt att vi kan analysera hur den har fallit ut och att vi kan skruva där det behövs för att se till att vi fortsatt kan främja idéburen verksamhet när det gäller de skyddade boendena.
Här har kommunerna ett mycket stort ansvar – jag vill vara väldigt tydlig med det. Min bild är inte att kommunerna prioriterar att ta emot det stöd och den hjälp från Upphandlingsmyndigheten som den här regeringen gav den i uppdrag att erbjuda för att upphandling av idéburen verksamhet ska kunna prioriteras när det gäller kommunernas skyddade boenden.
I dag bedrivs ungefär 47 procent av de skyddade boendena i privat regi, och 46 procent bedrivs som idéburna verksamheter. De egna kommunala boendena, där man har dem inom förvaltningen, utgör ungefär 7 procent av samtliga boenden i Sverige. Kommunerna har ett ansvar för hur det ser ut, och man har ett ansvar för finansieringen. Regeringen har tillfört medel. Jag utesluter inte att vi behöver skruva också på finansieringsfrågorna, men vi har alltså tillfört medel till kommunerna. I kommunernas budgetar finns det på totalen utrymme att prioritera detta.
Vi har också höjt bidragen till idéburen verksamhet upp till 185 miljoner kronor, ett rekordstort bidrag, som fördelas av Socialstyrelsen. Jag kan inte svara på hur bedömningarna faller ut i enskilda fall, men på totalen har regeringen ökat finansieringen till de idéburna kvinnojourerna, och det tänker vi fortsätta med. Det är helt centralt även framöver.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
