Nationella riktlinjer för epilepsivården
Interpellation 2007/08:40 av Vestlund, Börje (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-10-10
- Anmäld
- 2007-10-16
- Besvarad
- 2007-10-23
- Sista svarsdatum
- 2007-10-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 10 oktober
Interpellation
2007/08:40 Nationella riktlinjer för epilepsivården
av Börje Vestlund (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
Epilepsi är ett av de handikapp som finns och som inte syns. Många människor som har epilepsi lever i en ständig oro. Törs jag gå och handla? Kan jag åka kollektivtrafik? Vad händer på jobbet om jag för ett anfall?
Huvuddelen av dem som har epilepsi lever ett ganska vanligt liv, där medicinen tack och lov kan hjälpa till att man nästan helt undviker anfall eller att man endast vid något enstaka får anfall. De som mer regelbundet har anfall lever väldigt ofta ett mycket isolerat liv där rädslan för att få anfall helt dominerar livet och gör att man nästan helt lever inom sitt hems fyra väggar.
Skamkänslan är oftast påtaglig för personer med epilepsi – att helt försvinna, att kanske kissa på sig när det händer – gör att man i det längsta inte berättar om sina anfall. Många medicinska handikapp innebär att man måste medicinera livet ut, men för personer med epilepsi finns ändå risken att man blir sjuk mer eller mindre ofta. Det finns få personer som öppet och tydligt berättar att de har epilepsi trots att det finns flera som har sjukdomen och som lider av den.
Under de senaste åren har naturligtvis epilepsivården fått stryka på foten som all annan vård. Epilepsivården har kartlagts i en studie i Stockholms läns landsting, Epilepsivård i Stockholms läns landsting- en uppdatering av 1995 års utredning. Utredningen visar på stora brister, inte minst inom rehabilitering och habilitering. Det finns ingen anledning att tro att det ser mycket bättre ut i andra landsting, snarare tvärtom. I mindre landsting finns sällan specialister inom neurologi att tillgå, än mindre epilepsiteam och möjlighet till rehabilitering.
Kraven om ett nationellt program för epilepsivården har länge varit ett krav från såväl Svenska epilepsiförbundet som Epilepsisällskapet. Det finns sådana på andra områden, till exempel när det gäller diabetes. Av någon anledning har dock detta avvisats. Det är dock viktigt att man kan garanteras adekvat vård överallt i hela landet.
Jag vill därför fråga stadsrådet:
Avser socialministern att verka för att det kommer nationella riktlinjer till stånd vad gäller epilepsivården?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:40
Webb-tv: Nationella riktlinjer för epilepsivården
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:14 Tisdagen den 23 oktoberProtokoll 2007/08:14 15 § Svar på interpellation 2007/08:40 om nationella riktlinjer för epilepsivården
Protokoll från debatten
Anf. 126 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Börje Vestlund har frågat mig om jag avser att verka för att det kommer nationella riktlinjer till stånd vad gäller epilepsivården.
Jag vill inleda med att framhålla att svensk hälso- och sjukvård generellt sett håller en mycket hög kvalitet och står sig bra i internationella jämförelser. I de fall det finns problem så handlar dessa oftast inte om brist på kvalitet i den vård som utförs utan om lång väntetid till någon viss behandling eller om att det finns brist på personal inom någon specialitet. På dessa områden bedriver regeringen och sjukvårdshuvudmännen ett utvecklingsarbete för att förbättra tillgången till vården och för att stärka patientens ställning.
Epilepsi är en av de vanligaste allvarliga kroniska neurologiska sjukdomarna globalt liksom i Sverige. Uppskattningsvis 50 000 vuxna och 10 000 barn har epilepsi i Sverige. Det handlar alltså om en stor patientgrupp. Mellan 60 och 70 procent av dem som får diagnosen epilepsi kan bli fria från anfallen med hjälp av läkemedel. Hos övriga brukar man kunna minska antalet anfall avsevärt.
Att se till att epilepsivården möter patienternas behov är på samma sätt som för annan vård ett ansvar som i första hand vilar på sjukvårdshuvudmännen.
Behandlingsmetoder inom epilepsivården har utretts av Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, såväl som av Socialstyrelsen. Den aktuella studie som tas upp i interpellationen handlar om situationen i Stockholms läns landsting. Det går inte att enbart utifrån denna studie dra generella slutsatser om epilepsivården i andra delar av landet. För att kunna uttala sig om detta krävs ett bredare underlag.
Socialstyrelsen utarbetar evidensbaserade nationella riktlinjer för vård och behandling av sjukdomar som rör många människor och tar omfattande samhällsresurser i anspråk. Dessa riktlinjer består av medicinska och hälsoekonomiska faktadokument samt ett beslutsstödsdokument till underlag för prioritering och resursfördelning inom hela vårdkedjan i respektive sjukdomsgrupp.
I dagsläget har riktlinjer tagits fram för bröst-, kolorektal- och prostatacancersjukvård, för diabetes, astma och kroniskt obstruktiv lungsjukdom, KOL, för blodpropp och venös tromboembolism samt för strokesjukvård. Vidare har riktlinjerna för hjärtsjukvård reviderats under 2007, och ytterligare riktlinjer är på gång inom flera områden, till exempel för demenssjukvård, för vård av depression och ångest samt för tandvård med mera.
Det är Socialstyrelsen som har den expertkunskap som behövs för att avgöra inom vilka områden det är mest angeläget att utarbeta riktlinjer och i vilken ordning arbetet ska prioriteras mellan olika riktlinjer.
Jag vill avslutningsvis framhålla att det är viktigt att fortsätta arbetet med att förbättra tillgängligheten och stärka patientens ställning i hälso- och sjukvården. En del i detta arbete är de åtgärder som regeringen i år vidtagit för att utreda det fria vårdvalet och den nationella vårdgarantin med avsikt att ge patienterna en laglig rätt att söka behandling hos en annan vårdgivare. Detta arbete kommer naturligtvis också epilepsipatienter till nytta.
Anf. 127 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag ber först att få tacka för svaret. Normalt sett brukar ett interpellationssvar innehålla något om den fråga man ställer, men på denna interpellations får jag inte något svar över huvud taget. Inte i något avseende har statsrådet berättat om vad han tänker göra. Men han är noga med att beskriva hur sjukvården generellt fungerar i Sverige. Jag vill veta: Kommer socialministern att verka för nationella riktlinjer för epilepsi?
Inledningsvis berättar statsrådet att sjukvården oftast är bra i Sverige men att det oftast är långa köer som innebär problem. Det är något jag i och för sig kan instämma i. Men jag förstår inte riktigt vad det har med den här konkreta frågeställningen att göra.
I nästa stycke beskriver socialministern antalet med epilepsi och att många kan vara anfallsfria tack vare medicinen. Det är i och för sig sant. Men problemet slutar inte med det.
Låt mig ta ett exempel. Jag behöver just nu byta min blodtrycksmedicin. Jag provar mig fram till den mest optimala medicinen och doseringen och tar blodtryck nästan varje vecka. Men det skulle jag inte kunna göra om jag vill ändra min epilepsimedicin. Jag blir utslagen efter anfall och kan inte arbeta. Men ändå måste medicinen bytas, och det kan ta lång tid.
Biverkningar av starka mediciner som avser hjärnan ger ofta biverkningar på till exempel minnesfunktioner med mera. Därför är vården oftast viktig. Fastän man får en medicin som kanske fungerar behöver man hela tiden utvärdera detta.
Sedan tar socialministern upp Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, och att Socialstyrelsen är den myndighet som utrett epilepsivården. Det är i och för sig sant att SBU har gjort två rapporter om epilepsi. År 1991 gjorde man en rapport om epilepsikirurgi och år 2000 en läkemedelsanalys om epilepsiläkemedel.
Vad gäller Socialstyrelsen finns det en rapport från 1993 som handlar om epilepsi, förekomst, handläggning och vårdorganisation. Efter 2000 finns det således ingen rapport om epilepsi gjord av någon av våra myndigheter. Den färskaste är just den som gjordes i Stockholms läns landsting 2006. Det är därför jag också tar upp detta i min interpellation, för det finns helt enkelt inget nyare.
Det är sant att det inte går att dra säkra slutsatser för hela landet men
en
slutsats kan jag dra efter att ha talat med personer med epilepsi över hela landet. Alla har synpunkter på bristen i epilepsivården i sina respektive län.
Fru talman! Nästa synpunkt är intressant. Där beskriver socialministern vilka olika typer av sjukdomar som i dag har nationella riktlinjer. Vi som har epilepsi har inga schlagerartister, tv-hallåor eller andra kändisar som uttrycker sin oro över hur sjukvården fungerar. Vi har heller inga beslutsfattare som driver på i den här frågan. Får man epilepsi är det för de flesta slutänden av en karriär. Skillnaden mellan diabetes, astma och epilepsi är just att man oftast inte har dessa röststarka personer.
Sedan skriver socialministern att det är Socialstyrelsen som har expertkunskapen när det gäller att avgöra vilka områden som ska ha nationella riktlinjer. Det är då intressant att konstatera att man inte har gjort någonting på Socialstyrelsen när det gäller epilepsi på 14 år. Ändå vet vi att det har skett en utveckling när det gäller antalet läkemedel. Kirurgin har utvecklats, och rehabmetoder har utvecklats. Socialstyrelsen har inte gjort någonting. Men socialministern är tydligen helt nöjd med sakernas tillstånd och vill inget göra. Det är en smäll rakt i mellangärdet på alla oss som har epilepsi.
Fru talman! Slutligen anför socialministern det arbete som pågår med vårdgarantier, det fria vårdvalet med mera. Vi har sett detta tidigare, både detta med att själv välja vårdgivare och vårdgaranti. Det brukar inte räcka till för oss som har kroniska sjukdomar. Låt mig som exempel ta detta med vårdgaranti, då man har rätt att få vård inom en viss tid. Jag har för min egen del fått min diagnos för snart 30 år sedan. Det är väldigt svårt att hävda att man inte får vård på denna tid. Men med socialministerns svaga stöd för oss som har epilepsi ska vi snällt fortsätta att vänta på att komma fram i telefon och gräla om att få en läkartid eller ett recept.
Anf. 128 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Det är en väldigt viktig fråga som Börje Vestlund tar upp. Det här handlar ju om en folksjukdom, vilket mycket riktigt visas av siffrorna som socialministern ger i sitt svar. Den kräver därför också en grundläggande analys.
Samtidigt är det också förvånande att ta del av den diskussion som Börje Vestlund för baserat på svaret från socialministern med tanke på den betydligt mer mångfasetterade anläggningsyta som socialministern har i sitt svar men som Börje Vestlund uppenbarligen inte har förmågan att riktigt förstå. Tror verkligen Börje Vestlund och Socialdemokraterna att man genom nationella riktlinjer löser alla sjukvårdens problem? Det är den grundläggande frågan.
Socialministern lyfte fram något som jag måste säga är mycket värre, nämligen den stora bristen på utbildade neurologer - och inte minst epileptologer, de som över huvud taget kan vara behjälpliga vid ett sådant här svårt tillstånd, då man ofta måste göra en individuell bedömning. Det är den bristen som efter tolv år av socialdemokratiskt styre har blivit ganska akut i det här landet, och detsamma gäller många andra discipliner också. Det här kräver därför andra grepp, och här ser man rågången väldigt tydligt med den fantasilöshet som ofta finns inom socialdemokratin, där man ska ha generella riktlinjer, fyrkantigt tillyxade, som ska följas av en rad specialister som kanske oftare i det individuella mötet har en möjlighet att värdera patientens behov för behandling.
Börje Vestlund tar upp sig själv som exempel. Låt mig då själv exemplifiera hur jag som läkare ofta möter mina patienter. Det kan mycket väl vara så som Börje Vestlund säger, att man har ett problem med sin medicinering. Det är till och med vanligtvis så att man har det. Men det är också så att varje patient med epilepsi vid sidan av den explicita diagnosen kan ha ett mycket stort behov av att tillsammans med sin vårdgivare avgöra olika saker. Ska man ha den dosen, den medicinen, den kombinationen eller inte? Nationella riktlinjer kan ibland bli inte bara det vi kallar evidensbaserad medicin. Någon brukar skämtsamt kalla det för eminensbaserad medicin, att man bedömer alla patienters behov utifrån en förutsättning, inte utifrån de många förutsättningar som man måste ta hänsyn till.
Jag har för min del haft patienter med epilepsi som har velat ha medicin lite i överkant. Därmed är de medvetna om att de blir lite trötta, men de vill till varje pris undvika att få ett genombrottsanfall, som vi kallar det. Jag har också haft patienter som inte är rädda för ett genombrottsanfall men som av väldigt naturliga skäl inte vill ha biverkningarna.
Den här typen av rekommendationer tas ju fram just i det individuella mötet. Det är det som kräver att man har tillgång till specialister som kan göra de här bedömningarna. Då är vi tillbaka igen i rågången mellan Socialdemokraterna och alliansregeringens syn på hur vi ska återställa en fungerande vård även för epilepsipatienter. Här handlar det ytterst om tillgången till utbildat folk som kan möta och också känna en tillfredsställelse i att med sin kunskap, under sitt legitimerade specialistyrke, tillsynsgranskat av Socialstyrelsen, utföra en vård där kanske inte alltid en nationell riktlinje är det främsta vapnet att komma med.
Man kan också fråga sig hur alla dessa utbildade, kompetenta människor känner inför riktlinjer som tas fram. Först och främst måste riktlinjer hela tiden uppdateras, som nämndes här. Det är också så att riktlinjerna har en tendens att nästan bli lite för gamla när de väl läggs fram. Det handlar väldigt mycket om att de individer som sätter sig in i ett så pass svårt område som epilepsi kanske har kunskaper utanför det som riktlinjernas så kallade expertgrupp har samlat ihop. Detta med den vanmakt man kan känna när man som duktig, specialistkompetent doktor hanterar just en unik patientsituation där vårdmötet ibland är lika viktigt som innehållet i en riktlinje tas upp i socialministerns svar. Det saknas i den kritik som riktas från interpellanten.
Anf. 129 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det som Börje Vestlund tar upp är viktigt, att det här är en folksjukdom som väldigt många människor lider av under en lång följd av år, under en stor del av sina liv, och den är besvärlig att brottas med. Den fråga som vi som politiker på den nationella nivån har att ställa oss är: Vari ligger vår unika uppgift? Vad är det som vi bör koncentrera våra krafter på? Vad är en sak för myndigheterna att utföra och vad är en sak för sjukvårdshuvudmännen?
Vore det så att lösningen på allas våra problem när det gäller sjukvården vore riktlinjer skulle vi ha riktlinjer, tror jag, på ytterligare en lång räcka områden. Riktlinjer har en roll att spela på områden där det kan finnas betydande skillnader i behandlingsmetoder, där det kan finnas kontroverser i kunskapshänseende. På just det här området är den bild som jag och mina medarbetare har fått när vi har samtalat med vetenskapliga råd att den situationen inte föreligger just när det gäller diabetes. Det är inte, menar man, just nationella riktlinjer som är svaret på de problem som många diabetespatienter har att brottas med.
Av Börje Vestlunds egen beskrivning får man också klart för sig att en del av problemet handlar om det som Börje Vestlund först inte tyckte att jag alls skulle tala om, nämligen tillgänglighet. Tillgänglighet är en nyckelfråga för många grupper, och det gäller också för många diabetespatienter att man ägnar väldigt mycket tid åt att komma i kontakt med sjukvården och för att få den relevanta behandlingen. Jag är inte främmande för att ha riktlinjer också på det här området om det kommer rekommendationer om att det här är något som vi borde ha. Men det handlar om att vi använder våra begränsade resurser på hälso- och sjukvårdens område på ett optimalt sätt - eller ett så bra sätt som vårt förstånd kan medge - och att vi då använder resurserna rätt. Det råd som jag har fått från de mest kunniga personerna på det här området är att riktlinjer inte är svaret på det område som den här interpellationen berör, och det är också mitt svar till Börje Vestlund. Det hindrar inte att det finns bekymmer att ta sig an, och jag beskriver en del av de förhållningssätt som vi har till frågor som berör många patienter, också patienter med diabetesproblem.
Anf. 130 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag hade inte precis förväntat mig att jag skulle bli omfamnad av socialministern i dag. Det hade jag inte för ett ögonblick tänkt mig.
Men jag måste säga till Finn Bengtsson: Nej, jag är inte läkare, men jag har förmågan att läsa innantill. Oaktat om det är mångfasetterat eller inte kan jag faktiskt uppfatta vad socialministern säger. Jag undanber mig den typen av kommentarer om att jag inte förstår vad socialministern säger. Det är klart att jag förstår vad socialministern säger. Jag har läst innantill. Det är inte svårare än så.
Frågan om utbildning av neurologer kan jag också gärna ta upp i en interpellation. Just den här interpellationen handlar inte om det, men jag tar gärna upp den frågan vid ett annat tillfälle eftersom det också är ett problem inom epilepsivården.
Det är också just detta som man skulle kunna angripa i frågan om nationella riktlinjer. Det är också så att detta inte är något som jag har hittat på. Epilepsisällskapet, som är en samling av professionen inom epilepsisjukvården - sjuksköterskor, läkare och andra som är inblandade i epilepsisjukvården - ställer sig också bakom kravet på att vi ska ha nationella riktlinjer.
Var socialdemokratin står i detta sammanhang vet jag inte riktigt. Men nationella riktlinjer är på gång. Ska man då i detta sammanhang kunna stoppa sådana när det gäller tandvård eller psykiatri? Är det helt onödigt där också? Eller var det bara för att det handlade om epilepsi i detta sammanhang som det inte var särskilt viktigt?
Jag förstår att man också kan skämta till det lite grann när man talar om medicinen. Jag håller med om att man ibland kan acceptera ett anfall för att inte få biverkningar. Det kan jag också förstå. Men det som jag ville påvisa med mitt resonemang var att det är en komplicerad historia och att man inte på en eftermiddag byter ett epilepsiläkemedel. Det var det som jag försökte beskriva i mitt svar. Det ville tydligen i varje fall inte Finn Bengtsson lyssna på i det sammanhanget.
När det gäller nationella riktlinjer har jag svårt att förstå vad det är för skillnad på till exempel sjukdomar inom psykiatrin, diabetes och astma i förhållande till epilepsi. Det har jag väldigt svårt att förstå. Jag kan inte få in i min hjärna att det skulle vara krångligare att ta fram riktlinjer när det gäller epilepsi än när det gäller psykiatri, tandvård eller något annat. Jag tycker att man ska ha nationella riktlinjer för att garantera vården.
I en rapport har man kommit fram till riktlinjer för hur man ska hantera vården i Stockholms län. Den är dessutom det senaste som har kommit under de senaste 15 åren. Det är uppenbarligen så att när det gäller just epilepsi har de nationella myndigheterna inte velat ta detta på allvar och har därför inte heller gjort några rapporter under de senaste sju åren. Och när det gäller en bedömning av helheten har man inte gjort det under de senaste 14 åren.
Anf. 131 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jo, det går nog att läsa innantill i svaret från socialministern. Jag misstror inte alls att man kan läsa och reflektera. Men man ser kanske inte problemlösningen bakom orden och kan identifiera problemet.
Precis i dagarna har det kommit en rapport från Europa som heter
Euro Health Consumer Index
. Där tittar man på ett antal olika variabler för sjukvården. När det gäller tillgängligheten är Sverige sämst av 29 länder. Det handlar inte bara om EU utan om hela Europa. Sverige ligger allra sämst till. De fyra tyngsta faktorerna som vi kan ta ut gäller tillgång till distriktsläkare samma dag, där vi får allra sämsta betyg, datoriserad skiktröntgen inom sju dagar, där vi får allra sämsta betyg, större elektiv icke-akut kirurgi inom tre månader, där vi får allra sämsta betyg, och möjlighet att träffa en specialist, i detta fall måste det vara en neurolog, eller epileptolog, som det heter när det är specialinriktat på epilepsi, där vi får allra sämsta betyg.
På vilket sätt tror Börje Vestlund att någon riktlinje i hela världen kan förbättra den bristen på tillgänglighet till dem som faktiskt kan läsa riktlinjerna och dessutom väga in sin egen bedömning? Saknas det människor som kan ge ett innehåll i det unika vårdmötet mellan patient och vårdgivare, och patient och anhörig, som i många fall måste blandas in i diskussionen och lugnas, där få riktlinjer kan hjälpa till i det betydelsefulla mötet individer emellan, då tror jag inte att man har sett problemet, och då kan man ropa på hur många riktlinjer som helst och känna att den ena sjukdomsgruppen är mer utsatt än den andra. Det hjälper tyvärr inte. Det finns ett strukturellt problem i fråga om bristande tillgänglighet till vården som är orsakat av en andefattig socialdemokratisk syn på det som gör sjukvården så bra. Att den är bra men inte tillgänglig hjälper inte, och då hjälper inte heller riktlinjer.
Anf. 132 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! En hel del handlar naturligtvis om att ha tillräckligt många specialister utbildade som är kunniga på olika sjukdomar eller sjukdomsgrupper. Där har vi ett problem. Ledtider när det gäller läkare och specialister är ganska långa. Vi har förstärkt läkarutbildningen i den senaste budgeten, och jag föreställer mig att det kommer att behöva göras mer på det området eftersom vi har stora avgångar framöver, och vi behöver förstärka tillflödet av nya läkare.
En fråga som jag som minister ständigt har att ställa mig och som jag försökte beskriva lite grann i mitt tidigare inlägg är: Vad är min sak som politiker att göra, och vad ska jag överlämna till myndigheter som sannolikt när det gäller många frågor har en större specialistkunskap än jag har - kan jag utifrån till exempel interpellationer eller på annat sätt låta mig styras till att lägga pengar och resurser på ett visst område som är på tapeten? Det är ofta väldigt behjärtansvärda ändamål och områden som borde få förstärkningar. Men den fråga som jag måste ställa mig är: Gör jag rätt avvägning i detta sammanhang - finns det någon som har en samlad bild och som kan se var nationella riktlinjer spelar den allra största rollen för att höja livskvaliteten hos patienter som lider av en viss sjukdom, så att vi använder våra resurser på bästa möjliga sätt? Det får absolut inte vara så att vissa grupper hamnar på undantag eller att man hamnar längre ned på prioriteringslistor därför att man inte är tillräckligt röststark eller kan göra sig gällande i debatten. Där har jag naturligtvis en viktig uppgift tillsammans med riksdagsledamöter och andra för att förstärka den viktiga etiska diskussion som ständigt måste föras.
De råd som jag får från experterna på detta område är att låta expertmyndigheterna ha perspektivet och låta dem avgöra på vilka områden som dessa riktlinjer har den allra största verkan och kan få den största betydelsen för patientgrupperna. Det är det råd som jag lutar mig mot.
Detta innebär förstås inte att allting fungerar perfekt, för det gör det verkligen inte när vi ser situationen runt om i Sverige. Vi vet att landstingen behöver arbeta vidare med att utveckla och kvalitetssäkra vården för människor med epilepsisjukdom, och särskilt gäller det frågan om tillgänglighet. Där har jag naturligtvis en uppgift att driva på.
Jag ska nämna en sak till som möjligen kan vara intressant att veta i sammanhanget. När till exempel Socialstyrelsen resonerar om frågan om nationella riktlinjer säger man att om man skulle utforma riktlinjer på detta område skulle det sannolikt vara klokare att göra sådana på en något bredare bas av neurologiska sjukdomar och inte enbart när det gäller den delen av neurologiska sjukdomar som epilepsi utgör. Jag vet inte om det tillför något ytterligare till debatten. Men jag tycker att detta är komplicerat, och vi gör kanske inte sjukvården den allra största tjänsten om vi i riksdagens kammare bestämmer oss för att vi nu ska satsa på det ena eller det andra, utan det är bra att man har ett samlat grepp.
Anf. 133 Börje Vestlund (S)
Fru talman! På något sätt är den här debatten egentligen ganska konstig. Nationella riktlinjer är ju just detta med att se till att beskriva hur man ska försörja till exempel med specialister och hur man ska kunna lösa de strukturella problemen.
Men det handlar inte bara om läkare och om antalet neurologer i det här sammanhanget, utan det handlar också om att kunna få rehabilitering och om att kunna leva med sin sjukdom. Det är kanske det som i dag diskuteras allra mest. Läkaren har kanske inte den allra största betydelsen i de sammanhangen, utan det finns andra professioner som har det.
En annan sak som jag tycker är intressant är att man försöker ta fram en rapport och att man talar om att tillgängligheten i vården är allvarlig. Ja, det kan väl hända att det är så. Det ifrågasätter jag inte på något sätt. Men det som är intressant i det sammanhanget är var de fräscha förslagen finns när det gäller att lösa de olika frågorna.
Kammaren har i alla fall inte hittills sett till några sådana förslag, utan det har handlat om andra förslag. Jag tänker inte gå in på en allmän sjukvårdspolitisk debatt. Men i just detta sammanhang - allt möjligt dras ju in i debatten - kan det finnas anledning att ta upp det här. Jag har inte sett några skarpa förslag i alla fall inte när det gäller detta.
Jag håller med om att det är myndigheten som har expertkunskapen och som ska göra bedömningen. Men det kan ju inte vara fel att fråga myndigheten. Varför har man på Socialstyrelsen inte gjort någonting på 14 år när det gäller epilepsi? Varför händer det inte någonting? Varför kommer det inga expertutlåtanden eller andra publikationer om epilepsi när det haglar om sådant när det gäller alla möjliga andra sjukdomar?
Anf. 134 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Just i fråga om läkarförsörjningen finns det nog många andra viktiga instrument som är mer ändamålsenliga än just riktlinjer för behandlingen av sjukdomen. Det är en väldigt central fråga som Börje Vestlund ställer. Men jag tror att han levererar fel lösning där. Frågan är angelägen, men jag tror att svaret är ett annat än det som han i den här debatten företräder.
Var finns de fräscha förslagen? frågar Börje Vestlund. Svaret på frågan är kanske att det inte finns så jätteenkla lösningar som upplevs som fräscha och spännande - eller som skarpa, som Börje Vestlund uttrycker det. Det handlar nog i stället väldigt mycket om ett dagligt gnetande i Sjukvårds-Sverige.
Börje Vestlund undrar också varför man inte frågar Socialstyrelsen. Jag har redovisat en del av de synpunkter som vi har fått från Socialstyrelsen och andra när det gäller synen på riktlinjernas betydelse. Jag tror att utgångspunkten för Börje Vestlund inte nödvändigtvis är riktlinjer, utan Börje Vestlund är nog ute efter förbättringar för människor som är epileptiker och som behöver få en bättre vård. Jag säger att riktlinjerna kanske inte är det bästa instrumentet och att det finns andra metoder för att genomföra förbättringar. Det är något som man ständigt och jämt jobbar med i Sjukvårds-Sverige.
Jag har pekat på det arbete som vi gör när det gäller tillgängligheten och en hel del annat som regeringen gör på området och som sammantaget, tror jag, kommer att leda till förbättringar. Men vi är förstås inte nöjda förrän alla människor kan säga att de tycker att de får en vård som svarar mot de medicinska problem som de har.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.