Nationell cancerplan

Interpellation 2006/07:36 av Westerholm, Barbro (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2006-10-26
Anmäld: 2006-11-07
Besvarad: 2006-11-14
Sista svarsdatum: 2006-11-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 oktober

Interpellation

2006/07:36 Nationell cancerplan

av Barbro Westerholm (fp)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Cancer är en folksjukdom. År 2004 inträffade 50 384 nya fall av cancer vilket innebar att närmare 140 svenskar per dag fick veta att de hade cancer. Det är nästan dubbelt så många som 1970. Glädjande nog är beskedet långt ifrån alltid ett dödsbud. Om sjukdomen upptäcks tidigt och man får god behandling så blir omkring hälften av alla patienter helt friska. Det lever i Sverige 340 000 personer som någon gång sedan 1958 fått en diagnostiserad cancer. Men även för dem som blir botade har tiden med sjukdomen varit ångest- och orosfylld och behandlingen medför många gånger svåra och ibland bestående komplikationer.

I takt med att befolkningen blir allt äldre och diagnostik och behandling utvecklas kommer alltfler människor att leva med cancer under många år. År 2003 diagnostiserades 63 % av alla cancerfall hos personer som var 65 år och äldre. Genom att alltfler lever längre med sin cancersjukdom kommer antalet sjuka år 2020 att vara 40 % högre för kvinnor och 75 % högre för män jämfört med 1998. Det innebär att år 2020 kommer över 200 000 personer uppskattningsvis att behöva sjukvårdens resurser jämfört med 130 000 år 1998. Samhället ställs således inför stora utmaningar att i framtiden klara av cancervården med hög medicinsk kvalitet och god omvårdnad.

Svensk cancervård står sig förhållandevis väl vid en internationell jämförelse men det finns problem som direkt drabbar patienterna och deras möjligheter att tillfriskna. Problemen beror ofta på en splittrad organisation där ingen tar ansvar för helheten. Det vi bevittnar är en oförmåga i vården att föra in ny diagnostik och nya behandlingsformer. Introduktionen av nya läkemedel fördröjs bland annat på grund av att sjukhusbudgetar inte ger utrymme för nya och dyrare men också effektivare läkemedel. Möjligheten att förebygga cancer utnyttjas inte fullt ut. Om de kunskaper om riskfaktorer som finns användes skulle en tredjedel av alla cancerfall kunna förhindras. Resultaten i behandling av cancer varierar från sjukhus till sjukhus på grund av brister i sjukvårdsorganisationen. Bristen på specialister i cancervården är en annan faktor som negativt påverkar möjligheterna för optimal behandling av cancerpatienterna. Också här föreligger variationer över landet. Att få en god och värdig vård i livets slutskede borde vara en självklarhet oberoende av vilken sjukdom man har och var man bor. När det gäller cancerpatienterna har det visat sig att alltför många inte får den palliativa vård med hög kompetens, stor erfarenhet och dygnet-runt-tillgänglighet, sju dagar i veckan, som de behöver. Den psykosociala delen av cancervården är ett eftersatt område. Patienterna kan ha behov av stöd men det gäller också närstående som kan behöva känslomässigt stöd för egen del. Alla dessa brister måste åtgärdas.

Världshälsoorganisationen (WHO) har rekommenderat medlemsländerna att upprätta nationella cancerplaner mot bakgrund av ökningen av cancersjukdomarna. Också Cancerfonden för fram detta önskemål i Cancerfondsrapporten 2006. Ett system med nationella planer för olika diagnoser har hittills varit ett främmande inslag i den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken genom den ansvarsfördelning som finns mellan staten och landstingen när det gäller sjukvården. Men här gäller det en sjukdomsgrupp som enligt riksdagens beslut om prioriteringar inom hälso- och sjukvården tillhör prioriteringsgrupp 1, det vill säga en livshotande sjukdom. Den som blir sjuk i cancer ska utan dröjsmål ha rätt till den bästa av all vård oavsett var man bor i landet. Så är det inte i Sverige i dag.

Jag vill därför ställa följande frågor till socialminister Göran Hägglund:

1. Är socialministern beredd att tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn av cancervården i sin helhet @ prevention, vård, rehabilitering och forskning?

2. Är socialministern beredd att på basis av resultaten från ovanstående utredning och i enlighet med WHO:s rekommendation upprätta en nationell cancerplan för att garantera att alla cancerpatienter får likvärdig vård?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2006/07:36

Webb-tv: Nationell cancerplan

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2006/07:20 Tisdagen den 14 novemberProtokoll 2006/07:20 11 § Svar på interpellation 2006/07:36 om nationell cancerplan

Protokoll från debatten

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 73 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Barbro Westerholm har frågat mig om jag dels är beredd att tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn av cancervården i sin helhet, dels om jag på basen av resultaten av denna utredning och i enlighet med WHO:s rekommendation vill upprätta en nationell cancerplan för att garantera att alla cancerpatienter får en likvärdig vård. Cancersjukdomarna måste tas på största allvar. Antalet cancerfall i Sverige har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Mer än hälften av ökningen kan förklaras med att befolkningen blivit äldre, men närmare 40 % av diagnoserna 2004 ställdes på personer i arbetsför ålder eller barn. Det finns strax över 350 000 människor som lever med en cancersjukdom i Sverige. De som har överlevt har många gånger gjort det tack vare en framgångsrik behandling. Enligt beräkningar kommer ca 50 000 människor att få en cancerdiagnos i år. Knappt hälften av dessa kommer att dö av sin cancersjukdom. Mot bakgrund av den allmänna ökningen av cancersjukdomarna har Världshälsoorganisationen, WHO, rekommenderat att alla länder samlar preventiva insatser, aktiviteter för tidig upptäckt, diagnostik, behandling, smärtlindring, palliativ vård och forskning i en nationell cancerplan. Högst prioritet vid fördelningen av resurser till hälso- och sjukvården har enligt riksdagens prioriteringsbeslut från 1997 (prop. 1996/97:60) de patienter som behöver vård av livshotande akuta sjukdomar, vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande tillstånd eller för tidig död, vård av svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i livets slutskede. Men återkommande rapporter visar att många personer med cancersjukdomar får vänta alltför länge på sin behandling. Det finns även regionala skillnader inom cancervården. Detta är allvarligt med tanke på att sjukvårdens grundstenar enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) är att alla ska få en god vård och behandlig oavsett var man bor. Socialstyrelsen redovisade i april i år förslag till nationella riktlinjer för vård och behandling av de vanligaste cancerformerna, bröst-, kolorektal- och prostatacancer. Riktlinjerna innehåller slutsatser och rekommendationer till åtgärder för att utforma bästa möjliga omhändertagande i hela vårdkedjan av patienter som drabbats av dessa typer av cancer. De preliminära riktlinjerna har diskuterats i en bred och öppen process med politiker, tjänstemän och professionerna i vården. Socialstyrelsen avser att slutligen fastställa riktlinjerna i december 2006. Socialstyrelsen har i uppdrag att analysera den svenska cancervårdens kvalitet och effektivitet i ett internationellt och nationellt perspektiv. I uppdraget ingår att bedöma regionala onkologiska centers roll för utvecklingen av cancervården regionalt och nationellt samt att utreda hur kunskapsspridningen inom cancervårdens decentraliserade uppbyggnad fungerar. Socialstyrelsen ska också analysera samspelet mellan kommande nationella cancerriktlinjer och de regionala och lokala vårdprogram som i dag utarbetas av vårdprogramgrupper knutna till regionala onkologiska center. Utifrån detta ska styrelsen bedöma om det ur ett nationellt utvecklingsperspektiv finns skäl att förändra cancervårdens struktur och organisering. Socialstyrelsen har nyligen, den 31 oktober 2006, lämnat en lägesrapport. I den redovisas de regionala onkologiska centrens roll för utvecklingen av cancervården i Sverige samt hur resterande delar av uppdraget ska genomföras och redovisas för regeringen senast den 30 april 2007. Regeringen är överens om att det finns ett stort behov av att göra en översyn av cancervården i sin helhet. När Socialstyrelsens uppdrag redovisas kan det utgöra ett viktigt underlag för nästa steg. Jag avser att avvakta resultatet av detta arbete innan arbetet med en nationell cancerplan tar sin början.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 74 Barbro Westerholm (Fp)

Herr talman! Tack för svaret. Jag kommer att börja med lite kritik, och sedan hoppas jag att vi kan fortsätta debatten i en positiv och konstruktiv anda. Det här svaret var inte riktigt i sin helhet vad jag hade hoppats på. Det är naturligtvis bra att socialministern säger att det behövs en översyn av cancervården i dess helhet. Men när han säger att man ska vänta på att Socialstyrelsens uppdrag redovisas den 30 april 2007 innan arbetet med en nationell cancerplan kan startas känns det nästan som att svaret kom från socialministerns företrädare. Det gör mig faktiskt lite besviken. Det här är en fråga som har debatterats länge i riksdagen, senast den 13 oktober förra året. Sedan dess har allianspartierna enskilt och tillsammans ställt sig bakom att en nationell cancerplan ska tas fram. Socialministerns företrädare som partiledare Alf Svensson har dessutom i höst motionerat om att en cancerplan måste tas fram. Alliansen har varit väldigt snabb med att genomföra sina övriga vallöften. Jag är väldigt stolt och glad över att vi får fart på svensk politik. Men varför väntar socialministern här? Går man tillbaka till det som var förut under tidigare regeringar, att man lägger en kall hand över framtidsfrågor i väntan på utredning eller en översyn? Det som Socialstyrelsen arbetar med här är bara en del av en nationell cancerplan. Det finns faktiskt ingenting som hindrar att man sätter i gång arbetet med en cancerplan med tydliga mål för vad man vill uppnå och under utredningens gång fogar in Socialstyrelsens arbete i det vidare arbetet. Det finns nämligen mycket att förlora på att vi inte sätter i gång. Vi borde ha startat långt tidigare för att utveckla excellens inom såväl klinisk verksamhet som forskning till gagn för patienter inom cancerområdet. Det handlar naturligtvis också om att komma åt olikheterna över landet och de köer som finns här. Vi har fyra år på oss att uppfylla de vallöften som vi gick till val på. Detta var ett sådant vallöfte, och det tar lite tid att utreda. Därför ser jag det tappade halvåret som allvarligt. Jag har också av tidigare debattprotokoll förstått att många tror att en nationell cancerplan är detsamma som nationella riktlinjer för cancervården och vårdprogram. Det är fel. Riktlinjerna är främst inriktade på behandlingar inom sjukvården. De är baserade på kunskaper och kostnader vid en viss tidpunkt, vilket gör att deras aktualitet avtar med tiden. Risken finns att vårdnivån sänks trots att man tror att man arbetar på ett bra sätt och lever efter riktlinjerna. Riktlinjerna saknar den planerande funktion och framförhållning som en nationell handlingsplan skulle kunna ha. Framförhållning är viktigt inte minst för att patienterna ska kunna dra nytta av de nya kunskaper som forskningen leder till. I brist på nationella direktiv för hur forskningens framsteg ska föras ut i vården finns det risk för att innovationer försenas och kvaliteten i cancervården i landet varierar. Jag hoppas på en reaktion på detta från socialministern.

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 75 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Barbro Westerholm och jag är överens om att Sverige alltför länge har väntat på en nationell cancerplan, eftersom vi tror att den skulle kunna ha en betydande effekt för att komma åt om inte alla så många av de problem som vi brottas med i Sverige i dag när det gäller just cancervården. Det handlar många gånger om en bristande planering och samordning, och variationer över landet när det gäller behandling. Vi har över huvud taget en dålig beredskap för att vi tyvärr av allt av döma kommer att få se alltfler människor som möts av beskedet att de har fått cancer. Varje år drabbas 50 000 personer, som vi har sagt tidigare. Det är 50 000 personer som möts av ett besked som för många är chockerande och väldigt skrämmande. Vi vet att moderna behandlingsformer gör att väldigt många blir helt botade och andra kan leva ett väldigt rikt liv under väldigt lång tid. Vi tror att med en nationell cancerplan kan vi ytterligare förstärka den positiva utvecklingen när det gäller dels prevention, dels tidig upptäckt, dels vård, behandling och utnyttjande av moderna mediciner. I de fall det är nödvändigt ska vi ha en effektiv palliativ vård, vård i livets slutskede, för dem som det rör. När det gäller frågan om hastigheten är vi överens om att vi behöver göra det så fort som möjligt. Det har också varit utgångspunkten för mitt ställningstagande när det gäller metod. Jag har valt den väg som Barbro Westerholm nu kritiserar, nämligen att vänta in analysen från Socialstyrelsen som kommer i slutet av april månad. Jag tror att det är det klokaste och snabbaste sättet att gå för att få en nationell cancerplan så snabbt som möjligt att de får slutföra sitt arbete. Det arbetet kan utgöra en betydande grund för det arbete som bör utföras av dem som arbetar fram en nationell cancerplan. Min uppfattning är att det är det snabbaste sättet. Jag skulle gärna vilja se att Sverige inom kort har en nationell cancerplan som innehåller tydliga mål för framtiden när det gäller minskad sjuklighet och dödlighet, strategier för prevention, det vill säga förebyggande verksamhet, effektiva behandlingar och vård och den palliativa omsorgen. Det behövs också en beräkning för framtiden över framtida resursbehov, en framtida ansvarsfördelning och att vi får effektiva metoder för uppföljning och utvärdering av det som görs för att vi ska kunna lära av varandra. Det är en kunskapsspridning som gör att man inte behöver uppfinna hjulet överallt i landet. Nya metoder och vårdformer kan snabbt spridas över landet när de visar sig ha en effekt. Jag tror att vi båda brinner av iver att göra vårt yttersta för att få till stånd en ordning där vi faktiskt kan åstadkomma en situation där färre människor drabbas av cancer och där färre människor blir sjuka och avlider i denna förfärliga sjukdom.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 76 Barbro Westerholm (Fp)

Herr talman! Vi är oense om hur snabbt vi ska sätta i gång, men jag tror att vi har lika syn på ingredienserna. När jag ser vad Socialstyrelsen gör och vad som utöver detta behöver göras kan jag fortfarande inte förstå väntan. WHO har lagt fram vad som är minimum i kampen mot cancer. Det första WHO tar upp är en nationell cancerplan med tydliga mål om vad man vill uppnå. En nollvision skulle jag vilja se, även om det är hemskt långt dit. Sedan handlar det om prevention, tidig diagnostik, screening, kurativ behandling, palliativ behandling och smärtlindring. Men sedan kommer det här som det är bråttom med, och det är utveckling av nationella excellenscentrum för toppforskning och klinik som ska utvecklas i samverkan. Den nationella cancerplanen ska enligt WHO vara för en effektiv och rättvis resursanvändning. Här skulle ingå övervakningsmekanismer för att följa upp och utvärdera planernas resultat och processer, det vill säga måluppfyllelse. Det är utveckling och utbildning samt fortbildning av hälso- och sjukvårdens personal samt i ett rikt land som vårt införande av fullständiga nationella forskningsbaserade strategier som är effektfulla och tillgängliga, och så stöd åt mindre utvecklade länder. Där har vi ett ansvar. Dagens fragmentering av cancervården och vården i allmänhet är ett hot mot forskning och sjukvård och leder till ineffektivitet. Dagens patienter är välinformerade, inte minst genom Internet, och vet vad som erbjuds på andra håll inom EU och också utanför. Europadomstolen har klargjort att den fria rörligheten gäller hälso- och sjukvården oavsett hur den är organiserad nationellt. Vi har lyckats hålla det här ifrån oss ett tag, men det ligger på riksdagens bord igen ett frågeformulär för besvarande om hur medlemsstaterna ska tillgodose den här rättigheten. Patienterna kan komma att söka sig utomlands, dit där vården är som bäst. Så är det faktiskt redan i dag för dem som har feta plånböcker, och det kan jag inte acceptera. Stora genombrott kommer nu när det gäller cancerbehandling, och det sker vid centrum som är excellenta - jag har inget bra svenskt ord för det - när det gäller både forskning och klinik. Det pågår en utveckling att ackreditera centrum som håller högsta kvalitet när det gäller forskning i anslutning till patientarbete. Har man inte en sådan VDN-stämpel är man en förlorare. Det är något helt annat än det som onkologiska centrum i Sverige håller på med. De är helt skilda från sjukvården och egna administrativa enheter, inte i närheten av vad man arbetar med i en rad länder i Europa inom ramen för en nationell cancerplan. Det är en sak, och det är inte det som Socialstyrelsen håller på med. Sedan är det fråga om prevention. Det här är en åldersrelaterad sjukdom, och med tanke på att vi får fler och fler äldre i samhället blir prevention mycket viktigare än tidigare både för de enskildas skull och för samhället. Vi behöver samordnade strategier för att bekämpa det här. Den förra regeringen sade att det räcker med det allmänna folkhälsoarbete som pågår. Det tror inte jag. Vi måste göra både det allmänna folkhälsoarbetet och det riktade.

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 77 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Vore det så att jag hade trott att en annan väg hade varit snabbare än den som vi nu har valt, hade jag valt den vägen. Jag tror att det snabbaste sättet är att Socialstyrelsen får göra sin analys av den svenska cancervården och att det kommer att vara en värdefull grund för framtiden. När det är sagt kan vi prata om innehållet. Då kan man säga med anledning av det som vi började med att det nya nu är att Sverige har fått en regering som konstaterar att det måste finnas vägar att göra det här bättre, mer effektivt, mer samordnat och med människan i centrum i förhållande till hur tidigare regeringar har sett på den här frågan. Jag tycker att det här är en väldigt viktig signal, men det ska inte stanna där. Det viktiga är naturligtvis att en nationell cancerplan kan sättas i verket. Ytterst handlar det om enskilda människor som drabbas av ett besked som de av naturliga skäl upplever som alldeles förfärligt. Vi har en situation i dag där var tredje person under sin livstid kommer att få uppleva ett sådant besked. Bland våra barn kommer hälften senare i livet att få möta cancerbeskedet om man inte lyckas hitta effektiva vägar genom prevention. Där är vi, tror jag, överens om att tobaken är den enskilt viktigaste orsaken som gör att människor får cancer. Allt vi kan göra för att ungdomar eller barn inte ska börja röka är naturligtvis väldigt effektivt. Vi vet att kost och motion också spelar roll i det här sammanhanget, och det finns andra faktorer. Men sedan behöver vi också en väl fungerande vård när väl cancern har inträffat. Tidig upptäckt betyder naturligtvis ytterst mycket för att kunna sätta in åtgärder som blir så små som möjligt, som innebär ett så litet ingripande som möjligt. Tvingas man vänta längre för att man inte vet om sjukdomen blir det större ingrepp, och i vissa fall går det alldeles för långt. Vi behöver bli bättre på att till exempel ta åt oss nya läkemedel. Internationella jämförelser har visat att vi inte är i topp, som vi kanske skulle tro, utan ligger någonstans i mitten i en europeisk liga. Där finns säkert också förbättringar att göra. Jag sätter en stor tilltro till att ett effektivt arbete med en nationell cancerplan, där många kunniga personer inom professionen och från olika aktörer kan medverka, kan göra att fokus sätts på det här och att det i sig spelar roll. Men viktigast är naturligtvis de åtgärder som sist och slutligen kommer att vidtas.

Barbro Westerholm (Fp)

Anf. 78 Barbro Westerholm (Fp)

Herr talman! Det är ett par saker som jag vill ta upp i det här mitt sista inlägg. Den ena är tidig diagnostik. Det är viktigt med upplysning till allmänheten men också att de hälsoundersökningar som vi har evidens för genomförs. Då är det tyvärr så att nästan hälften av Sveriges landsting inte erbjuder mammografi till den yngsta och den äldsta gruppen, 70-74-åringarna, vilken grupp jag tillhör. Jag är folkvald, och det kan jag vara vid 73 men jag är för gammal, trots att det finns vetenskaplig evidens, för att kallas till mammografi. I min ålder anses man för besvärlig att mammograferas. Man kan ju ha funktionshinder - förskräckligt argument! Sedan är det koloncancer som naturligtvis står och knackar på dörren, och det borde prövas i några landsting. Socialministerns företrädare sade beträffande små patientgrupper att landstingen var de som var bäst på att avgöra vad de behöver. Jag tror att det är precis tvärtom. De ramlar mellan stolarna. Här har man i en cancerplan ett viktigt ansvar att se till att deras behov blir tillgodosett både när det gäller vård och behandling och när det gäller forskning. Till sist har vi den palliativa behandlingen, smärtlindringen, som fortfarande inte sker optimalt, trots att utredningen Vård i livets slutskede redan 1979 beskrev hur det skulle göras. Hur länge ska vi vänta? Här behövs utbildning, utbildning, utbildning. Jag konstaterar att det enda vi inte är överens om är tidsplanen.

Göran Hägglund (Kd)

Anf. 79 Göran Hägglund (Kd)

Herr talman! Jag är väldigt glad att vi är överens på den här punkten, och konstigt vore kanske annars då våra partier har arbetat med den här frågan under en längre tid. Jag hoppas naturligtvis att vi ska kunna få en bred uppslutning av partier förstås, men också från många olika intressenter i det viktiga arbete som ligger framför. Jag vill tacka för interpellationen.

Intressenter

Frågeställare

Barbro Westerholm

Besvarad av

Göran HägglundKristdemokraterna