Möjligheten att hivtesta sig
Interpellation 2008/09:299 av Vestlund, Börje (s)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2009-01-30
- Anmäld:
- 2009-02-09
- Besvarad:
- 2009-02-13
- Sista svarsdatum:
- 2009-02-20
Interpellationen
den 30 januari
Interpellation
2008/09:299 Möjligheten att hivtesta sig
av Börje Vestlund (s)
till statsrådet Maria Larsson (kd)
Enligt Sveriges Radios Ekoredaktion föreligger det stora problem med att kostnadsfritt kunna hivtesta sig på landets vårdcentraler i dag. Det råder även stora brister i möjligheten att kunna testa sig anonymt. Jag har vid ett flertal tillfällen tagit upp denna fråga med statsrådet och har då fått svaret att regeringen har kontroll på vad som sker i dessa frågor.
Jag vill därför fråga statsrådet:
Vilka konkreta åtgärder har statsrådet för avsikt att vidta för att smittskyddslagens regelverk om testning och anonym testning ska kunna uppfyllas?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:299
Webb-tv: Möjligheten att hivtesta sig
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 59 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Börje Vestlund har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag har för avsikt att vidta för att smittskyddslagens regelverk om testning och anonym testning ska kunna uppfyllas.
Reglerna om anonym provtagning och kostnadsfri vård och behandling antogs för att den som testar sig redan vid de första kontakterna med vården ska känna trygghet, förtroende och tillförsikt. På så sätt hoppas man att fler som riskerar att bära på smitta ska testa sig.
Ansvaret för att se till att hivtestning och andra smittskyddsåtgärder vidtas vilar enligt smittskyddslagen (2004:168) på respektive landsting. Av smittskyddslagen framgår även att den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på hivinfektion eller en annan allmänfarlig sjukdom är skyldig att söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. Läkare som misstänker att en patient bär på en allmänfarlig sjukdom är också skyldig att skyndsamt undersöka patienten och ta de prover som behövs. Av smittskyddslagen framgår dessutom att den undersökning som behövs för att minska risken för smittspridning ska vara kostnadsfri för patienten om det är fråga om en allmänfarlig sjukdom.
Enligt dessa bestämmelser är det läkaren som har att avgöra när en patient misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom. Smittskyddslagen ger därmed ingen rätt till hivtestning i fall där det uppenbarligen inte behövs. Av förarbetena till lagen framgår att läkaren ska grunda sina beslut på omständigheter i det enskilda fallet samt att bestämmelserna ska ges en generös tillämpning.
Regeringen antog förra året en förordning om provtagning för hivinfektion där patientdatalagens krav på identitetsuppgifter undantas i samband med provtagning för hivinfektion om patienten önskar få genomföra en anonym hivtestning. Möjligheten att få anonym hivtestning har funnits sedan 1986.
Socialstyrelsen har tagit fram en handbok med vägledning för den hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar praktiskt med smittspårning av sexuellt överförbara infektioner.
Socialstyrelsen framhåller särskilt att hälso- och sjukvården redan vid de första kontakterna med den som vill testa sig bör vinnlägga sig om att respektera personens önskan om att få förbli anonym. Vårdcentraler, läkare och kliniker ska utforma sina rutiner så att den som vill testa sig inte behöver uppge sina personuppgifter redan vid registreringen inför läkarbesöket.
Önskad anonymitet ska inte vara ett hinder för den rådgivning som behövs före och efter provtagningen. Hjälp till patienten att redan före provtagningen värdera sina risker och att efter provtagningen bli erbjuden möjlighet till stöd för att förändra ett riskbeteende är en lika viktig del av testtillfället som själva provtagningen.
Socialstyrelsen har ett samordningsansvar för smittskyddet i landet och har därigenom också möjlighet att granska hur en enskild läkare har handlagt en smittskyddsfråga eller smittskyddet i ett landsting i sin helhet eller en viss aspekt i alla landsting. Socialstyrelsen ämnar följa upp tillgängligheten till anonym provtagning för hivinfektion med en enkät till landets smittskyddsläkare.
Anf. 60 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Vi kan väl säga att det kanske är den årliga debatten om hivtestning som vi har i dag. Men det är lite mer än så just nu.
Läget just nu är ganska oroväckande. Vi har inte fått siffrorna för andra halvåret 2008 än, men de siffror som har kommit från till exempel Venhälsan i Stockholm och Centrum för sexuell hälsa i Malmö tyder på att smittan ökar ganska rejält. Det gäller i alla fall på de enheterna, och sedan får vi se vad de nationella siffrorna säger. Jag tycker att det finns anledning att ta de här frågorna på lite mer allvar.
Skälet till att jag reagerade var också att man i medierna hade gått ut och kontrollerat om det går att ringa till en vanlig vårdcentral och beställa en anonym testning och att detta visade sig vara praktiskt taget omöjligt. Det var i huvudsak i Stockholmsområdet man hade gjort detta, där kunskapen om detta kanske borde vara lite större än den är på mindre orter, kan man tycka - vad vet jag?
Det finns en del saker som är ganska bra i statsrådets svar, men i huvudsak är det en beskrivning av det regelverk som finns, inte så mycket om vad man är beredd att göra. Det visar sig nu när systemet testas att man inte har några åtgärder.
Jag kan hålla med statsrådet om att man inte ska testa sig i onödan. Det är också sant att det i smittskyddslagen inte finns någon rätt att testa sig. Men vi har ju utformat smittskyddslagen på ett sådant sätt att om man bara för sig själv har en misstanke om att man har blivit smittad ska man omgående se till att få denna sak undersökt.
Det är bland annat därför vi har försökt tillgängliggöra - vi gjorde det i varje fall under 80-talet, och sedan har det av olika skäl fallit tillbaka - testningen så mycket som möjligt och så ofta som möjligt för att man ska komma i väg och få testningen. Det är samma sak vid andra allmänfarliga sjukdomar. Det här är ingenting konstigt.
Jag blir bara lite konfunderad över att det var tvunget att skriva in just detta i svaret. Det är väl ingen som går och testar sig i onödan. Jag tror att det har funnits en sådan person, men jag måste säga att han nog snarare behöver en annan typ av vård än inom smittskyddslagen - det är nog inom en annan lagstiftning han behöver tas om hand i så fall.
När vi sedan kommer över till anonymiteten kan man undra. Jag tycker att det är bra att man har gjort undantag i patientdatalagen, men om nu inte detta fungerar, om inte vårdcentralerna har förstått detta, om sådana signaler kommer, vilka åtgärder är man då beredd att vidta från regeringens sida?
Man säger att Socialstyrelsen ska göra en enkätundersökning bland smittskyddsläkare. Ja, när man frågade smittskyddsläkarna hur det här fungerade sade även de att de inte visste om att det fungerade så här dåligt.
Att göra en enkätundersökning är ingen åtgärd. Jag skulle verkligen vilja veta på vilket konstruktivt sätt - inte låsa in sig i några skyttegravar, som Maria Larsson är expert på - Maria Larsson skulle göra det. Mycket talar för att smittan är på väg upp, och då måste man vara lite proaktiv i stället för att reagera efteråt. Vad vill man göra för att testningarna ska kunna öka, för att de ska vara gratis och framför allt för att testningen fortsatt ska kunna vara anonym? Det är mina frågor till Maria Larsson.
Anf. 61 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Tack för interpellationen! Det är, som sagt var, nästan en årlig debatt. Det är bra att frågan hålls vid liv. Jag välkomnar verkligen också den här diskussionen.
Jag hörde också radioinslaget och reagerade på ungefär motsvarande sätt. Det är väldigt tydligt vad som är ansvarsområdet, hur ansvaret ser ut, att det är en självklarhet att få testa sig anonymt och att det borde vara väl fungerande på varje vårdcentral och varje sjukhus i det här landet. Så är det uppenbarligen inte, och jag delar den oro som Börje Vestlund ger uttryck för.
Vi vet att det är för dålig tillgång till testning i vårt land. Det har vi redan konstaterat. Det är en av anledningarna till att vi inför det här året har skrivit ett avtal på de pengar som vi avsätter och som vi fördelar ut till kommunerna. Där prioriterar vi inför varje år vilka insatser som ska förstärkas. Där har vi just pekat på insatser för att öka tillgängligheten till testning och rådgivning.
Verktygen är egentligen på plats. Här följer medel med ut till de prioriterade åtgärderna i form av 45 miljoner kronor, och dessa medel kan sökas av alla landsting och alla kommuner.
Socialstyrelsen har tagit fram och ansvarar för att det finns en samlad strategi. Det gör de på regeringens uppdrag för att följa upp och utvärdera hur det här används. De har också i uppgift att göra en systematisk och regelbunden uppföljning av verksamheten ute i respektive landsting för att de här sakerna ska bli väl fungerande.
Man har dessutom, som jag påpekade i mitt svar, tagit fram en handbok för vårdens personal om hur man ska hantera frågan om testning när man stöter på den. Också på en liten enhet ute i landet måste det här fungera.
Socialstyrelsen gav redan 2005 ut ett meddelandeblad som hette
Tillgänglighet för hivtest
. Där går man igenom hur man kan märka en patient med kodnummer under testningsförfarandet. Det är väldigt konkret och kan inte lämna särskilt mycket tvivelsmål om hur man ska hantera det. Men det är uppenbart att det fattas kunskap ute på fältet. Det här måste naturligtvis vara spritt på väldigt många personer, på alla vårdens professioner.
Socialstyrelsen vill nu ha indikationer via smittläkarna om hur situationen ser ut som helhet i landet. Den 27 januari gick man ut med en enkät till smittskyddsläkarna med frågor men också med information om anonym testning och med en uppmaning till smittskyddsläkarna att se över hur informationen är ute på deras vårdcentraler och ungdomsmottagningar, för att förstärka kunskapsnivån ute i verksamheterna. Det är säkert en del av det. Den enkät som man nu tänker göra är naturligtvis ytterligare en belysning av hur förhållandena ser ut.
Man ska veta att i samma stund som man från Socialstyrelsens sida iscensätter detta skapar man också en ökad medvetenhet om detta ute i organisationen via smittskyddsläkarna, som ju är de som måste se till att detta blir en väl fungerande verksamhet. Socialstyrelsen följer upp det här via sin tillsyn.
Det vi har gjort är alltså att tillföra de medel som finns inom ramen för de 45 miljonerna. Vi har destinerade pengar där vi låter kommuner och landsting ansöka om medel. Att öka tillgången till testning är ett av de prioriterade områdena. Jag tror att det är synnerligen viktigt.
Jag känner också en djup oro över den ökade smittspridningen, både när det gäller hiv och klamydia.
Anf. 62 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag kan tala om för statsrådet att enligt glädjande siffror jag fick från Venhälsan hade klamydian bland HBT-personer minskat mycket, jag tror med upp till hälften. Det finns alltså lite ljuspunkter i detta. Men det ser som sagt allvarligt ut. Det ser inte bra ut.
Jag förstår att statsrådet och jag är överens om att öka testningen och om det viktiga i att man kommunicerar detta. Problemet har varit att man kanske i synnerhet på vårdcentralerna, som ju i regel är den närmaste kontakten, tycker att detta med testning kan innebära något komplicerat - smittspårning och så vidare - som man inte har riktig kontroll över. Vårdcentralerna måste känna sig trygga. I princip ska de ta emot en patient och ha uppföljningssamtal. Jag glömde ta upp detta i mitt första inlägg. Man slipper ju inte smittan bara för att man testar sig. Ibland tycker jag att det verkar som att en del skulle tro att livet blir bättre bara man testar sig, men det är naturligtvis inte så. Man måste också ha information och rådgivning i samband med varje testtillfälle, för att människor inte ska fortsätta ett riskbeteende.
Det jag tror är viktigast i detta är också att man nu är väldigt tydlig med detta och att man ser till att det finns ett stort nätverk så att testningen verkligen ökar. Problemet är ju att det ökar på speciella mottagningar men inte särskilt mycket på vårdcentraler. Det här måste vi ha en gemensam strategi för.
Jag betvivlar inte statsrådets ambitioner på det här området. Men jag måste säga att jag betvivlar att det händer något. Jag tror att det här är tredje gången vi diskuterar de här frågorna, och varje gång har det låtit på ungefär samma sätt. Alltid är det på gång. Det kommer. Men det har ju inte kommit, Maria Larsson! Därför är fortfarande frågan: Vad kommer man konkret att kunna vidta för åtgärder för att varje vårdcentral ska känna sitt ansvar i detta? Lika väl som man känner ansvar för influensaepidemier och annat måste man känna ansvar för detta, för i synnerhet i vissa delar av vårt land kan detta bli lika aktuellt. Därför är det viktigt att man håller i detta.
Jag blev lite förvånad över den passiva hållning som regeringen har i den här frågan. Man tar inte detta på fullt allvar. När man börjar riva och härja lite, som i den här interpellationsdebatten, talar man om att man gör saker, men det märks ju ingenting ute i verkligheten. Det förvånar mig, Maria Larsson. Hela tiden får man påminna och tjata, och ändå fungerar inte detta med testningen.
Anf. 63 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Man kan alltid önska att mer händer, men det är definitivt felaktigt att säga att inget händer. Vi har tydligt markerat detta som ett område där vi vill satsa extra pengar under 2009, för vi har sett behovet. Det är en alarmerande utveckling, och vi måste få ett testsystem som fungerar, inte bara på specialmottagningarna utan i primärvården och på ungdomsmottagningarna. Därför är angelägenhetsgraden så stor. Det är därför vi har valt ut det här som ett av de områden som vi prioriterar under 2009.
Naturligtvis vänder man inte utvecklingen med ens. Därför säger jag också att varje tillfälle då den här diskussionen kan föras är ett tillfälle att höja informationsgraden lite. Sedan måste man också lita på dem som har ansvaret för att agera på området, nämligen landstingen, via smittskyddsläkarna, och Socialstyrelsen, som är den myndighet som agerar på regeringens uppdrag. Vi måste också ha förtroende för att de tar tag i frågan. Detta skickar jag som en tydlig signal via Socialstyrelsen, som nu gör sin enkätundersökning och har samtal i gång med smittskyddsläkarna. Man får en återkoppling om vad smittskyddsläkarna gör visavi de olika vårdenheterna i länet. Det handlar om återkoppling och uppföljning - ett ihärdigt arbete.
Man kan naturligtvis tro att det händer mer om man blåser i gång en jätteinformationskampanj, men utvärderingar av stora kampanjer har inte alltid varit så konkreta och framgångsrika. Att ha ett uthålligt arbete där man bit för bit flyttar fram positionerna måste vara bättre. Det måste finnas en uthållighet i det här arbetet som kan förändra. Sedan skulle jag önska att det gick fortare och att all vårdpersonal stod på tå och sade: Visst, det här har vi missat. Nu gör vi det.
Det är egentligen denna återkoppling som jag nu vill ha från smittskyddsläkarna till Socialstyrelsen, som samlar upp informationen på ett nationellt plan om vad som händer ute i landet. Det väntar jag mig av min myndighet i det här fallet.
Anf. 64 Börje Vestlund (S)
Fru talman! Jag instämmer förstås i att landstingen måste få förtroende att ta tag i frågan. Men man kan väl ändå under de senaste åren se att väldigt många landsting inte har tagit tag i den? Det är väl uppenbart.
En gång i tiden var nästan alla på topp och nästan överaktiva när det gällde att få i gång testningsverksamheten, men nu har man blivit så passiviserad att nästan ingen gör någonting. Att landstingen nu skulle få ytterligare tid på sig att fullgöra en uppgift som de faktiskt vet att de har tycker jag är lite oansvarigt.
I den här diskussionen har jag inte tagit upp något om informationskampanjer och annat. Jag tycker att det också är viktigt. Jag kommer att återkomma med en sådan interpellation. Den ligger där i min lilla interpellationshög. Jag tycker att den frågan också är oerhört viktig. Det som är allra viktigast i frågan om att bekämpa hiv och aids är just att det finns en helhet - dels informationskampanjer, i form av både de jättestora nationella kampanjerna och mycket smala kampanjer, dels att testningen fungerar och att man också får en attitydförändring när det gäller de hivpositivas utsatthet som är väldigt påtaglig. När man träffar hivpositiva, kanske särskilt hivpositiva med invandrarbakgrund, ser man vilken utsatthet dessa människor genomlider. Det är därför det är så viktigt att fortsätta kampen och att vara tydlig. Det är också därför jag efterlyser väldigt konkreta åtgärder från regeringen.
Anf. 65 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Verktygen är till stor del på plats. Det finns pengar både till prioriterade åtgärder för att öka möjligheten till testning och till ideella organisationer som har ett informationsansvar gentemot sina målgrupper. Det kan man kalla ett kampanjarbete som är inriktat på att ge bra information till specifika grupper som vi vet har stor utsatthet. Det tror jag är ett väldigt viktigt verktyg i kampen för att få ned smittspridningen.
Vi har också meddelandebladen från Socialstyrelsen. Det finns inga tvivel om vad lagstiftningen säger. Det finns en handbok för hur man ska hantera detta ute på vårdcentralerna. Det är alltså ute på det lokala planet som förändringen måste ske.
Verktygen är på plats. Därför är ambitionen att öka informationen gentemot vårdens personal och att se till att de blir aktiva på ett helt annat sätt i den här frågan. Då måste vi gå vägen över dem som är ansvariga i landstingen, nämligen smittskyddsläkarna. De är centralfigurer. Det är därför som det är så viktigt att Socialstyrelsen nu på ett tydligt och konkret sätt kommunicerar med dem. Där kan ambitionsnivån säkert höjas i många län. I vissa län fungerar det bra. I andra län är det betydligt sämre. Här finns det all anledning att höja garden och säga att det måste fungera i hela landet. Oavsett var man bor ska man kunna bemötas på ett bra sätt när man vill hivtesta sig, också anonymt.
