Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Misslyckandet med jobbpolitiken

Interpellation 2007/08:269 av Björck, Patrik (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2007-12-06
Inlämnad
2007-12-06
Besvarad
2007-12-20
Sista svarsdatum
2007-12-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 december

Interpellation

2007/08:269 Misslyckandet med jobbpolitiken

av Patrik Björck (s)

till finansminister Anders Borg (m)

I Dagens Industri 22 november kan man läsa ”Fiasko för Anders Borg” som rubrik på en artikel som handlar om Konjunkturinstitutets rapport om lönebildning.

Detta är en rapport som ställer ett antal frågor om regeringens så kallade jobbpolitik.

Rapporten konstaterar bland annat att ”arbetslösheten obönhörligen kommer att stiga”.

Detta kommer att leda till en situation där massor av människor kommer att slängas ut i arbetslöshet med ingen eller väldigt låg a-kasseersättning. Kommunerna kommer att få stå för en ökande börda med försörjningsstöd. I rapporten förs ett antal resonemang om bland annat avtalsrörelsen, minimilöner och jämviktsarbetslöshet.

Med anledning av detta vill jag fråga finansministern följande:

Konjunkturinstitutet för i sin rapport ett resonemang om höga minimilöner i Sverige. Hur ser finansministern på det?

Avser finansministern att vidta några åtgärder för att sänka minimilönerna i Sverige?

Avser finansministern att återkomma med åtgärder för att minska jämviktsarbetslösheten?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:269, Misslyckandet med jobbpolitiken

Interpellationsdebatt 2007/08:269

Webb-tv: Misslyckandet med jobbpolitiken

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 104 Anders Borg (M)
Herr talman! Patrik Björck har ställt tre frågor till mig. Den första frågan är hur jag ser på Konjunkturinstitutets resonemang om höga minimilöner i dess senaste lönebildningsrapport. Den andra frågan är om jag avser att vidta några åtgärder för att sänka minimilönerna i Sverige. Den tredje frågan är om jag avser att återkomma med åtgärder för att minska jämviktsarbetslösheten. Vad gäller minimilönerna anser regeringen att formerna för lönebildningen i första hand är en fråga för arbetsmarknadens parter. Regeringen avser därför inte att vidta några åtgärder för att sänka minimilönerna. Däremot har regeringen infört ett antal åtgärder som gör det billigare att anställa individer som står långt från arbetsmarknaden, vilket förbättrar deras möjligheter att få ett arbete. Tanken bakom dessa åtgärder är att lönestrukturen kan tillåtas vara sammanpressad utan att det försämrar möjligheterna för svaga grupper på arbetsmarknaden att få ett arbete. Det är samtidigt regeringens uppgift att se till att förutsättningarna är så bra som möjligt för att lönebildningen ska fungera väl. Regeringen har därför förstärkt drivkrafterna för fackförbund att vara ansvarsfulla i löneförhandlingarna genom att avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen från den 1 juli 2008 tydligare kopplas till utgifterna för arbetslöshet. Detta bedöms leda till en bättre fungerande lönebildning och en varaktigt högre sysselsättningsnivå. Regeringen bedömer att de reformer som har genomförts och aviserats sedan regeringen tillträdde leder till att jämviktsarbetslösheten successivt faller och att den varaktiga sysselsättningsnivån därmed kan öka avsevärt. En liknande bedömning gör bland annat KI och OECD. Om de åtgärder som nu vidtas inte är tillräckliga kommer vi att vidta fler åtgärder för att minska utanförskapet ytterligare, förutsatt att de offentliga finanserna och det ekonomiska läget så tillåter. Regeringens ambition är att alla som vill och kan arbeta ska göra det.
Patrik Björck (S)
Anf. 105 Patrik Björck (S)
Herr talman! Tack, finansministern, för svaret. Misslyckanden med jobbpolitiken har diskuterats i den här kammaren förut och kommer nog att diskuteras länge. När man tar sig vatten över huvudet får man inse att man blir blöt. Det här misslyckandet har vi kunnat förutse i ett tidigt skede. Nu kan man börja mäta det i mer reella termer. Vi har kunnat förutse det i och med att vi har kunnat bedöma att de åtgärder som regeringen har vidtagit inte kommer att leda till någon lyckad jobbpolitik. Man har en jobbpolitik som i första hand bygger på att man jagar arbetslösa och tror att de är arbetslösa för att arbetslöshetsersättningen är för hög och att man bara genom att piska de arbetslösa hårdare löser jobbpolitiken. Då kan man i ett ingångsskede inse att en sådan politik aldrig kommer att lyckas. Fördelen nu rent debattmässigt är att vi slipper att slå teorier i huvudet på varandra och citera Calmfors, som vi ägnade oss åt i början, om vem som hade korrekta teorier. Nu kan vi börja titta på verkligheten och se vad regeringens politik har lett till. Det är ett misslyckande. Det säger inte bara politiska motståndare utan det gör man, som jag konstaterar i interpellationen, i Dagens Industri efter en analys av Konjunkturinstitutets rapport om lönebildningen. Man skriver i sin rubrik: "Fiasko för Anders Borg". Vad som menas med fiaskot är specifikt just jobbpolitiken som man inte lyckats med. I sitt svar säger finansministern att när det gäller minimilönerna anser regeringen att formerna för lönebildningen i första hand är en fråga för arbetsmarknadens parter. Om nu arbetsmarknadens parter är de som framför allt skulle ta ansvar för lönebildningen kanske man inte skulle sätta sig i en sådan situation som man har gjort från regeringens sida. Man har hanterat a-kassa på ett sådant sätt att arbetsmarknadens parter bedömer att det kommer att försvåra den framtida lönebildningen. EG-domen som kom häromveckan väcker också en massa frågor och farhågor om vad regeringen egentligen har för ambitioner när det gäller minimilönerna. Man har inte på ett kraftfullt sätt gått ut och agerat på ett sådant sätt att folk har kunnat känna något förtroende för att man verkligen vill försvara minimilönerna. Då framstår det naturligtvis som en icke alltför konspirationsteoretisk uppfattning - eller man kan få den onda aningen - att regeringen kanske kommer att ge sig på att sänka minimilönerna. Man kan fundera över argumentationen för den sänkta a-kassan. Nu har det visserligen inte lett, åtminstone inte i det här skedet, till att man har lyckats med jobbpolitiken. Åtminstone i teorin byggde hela idén på att man skulle sänka lönerna. Det var det enda sättet som sänkt a-kassa skulle bidra till att man lyckades med jobbpolitiken. Därför tycker jag fortfarande att det är en berättigad fråga som inte har fått något svar. När det gäller att regeringens uppgift är att se till att förutsättningarna är så bra som möjligt för lönebildningen, som det sägs här, har man samma problem som jag var inne på. Finansministern säger i sitt svar att regeringen bedömer att de reformer som genomförts och aviserats sedan regeringen tillträdde leder till att jämviktsarbetslösheten successivt faller. Det är möjligen en from förhoppning. Men den analys som man gör av Konjunkturinstitutets rapport är just att jämviktsarbetslösheten inte faller. Då står man tämligen ensam i någon sorts from förhoppning om att kunna lösa ett problem som man har lovat att lösa men där man inte har kunnat visa någon som helst framgång utan bara ett misslyckande så här långt.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 106 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Det är ett intressant ekonomiskt läge just nu. Riksbanken slog ganska nyligen fast att räntan skulle vara oförändrad. Det var inte oväntat. Det kunde man gissa med ganska stor säkerhet. Men man sände samtidigt en signal om att höjningar ska komma under nästa år. I det konjunkturläge som är just nu är det ingen bra signal. Vi ser i lite varierande del men är nog ganska överens om att konjunkturtoppen är nådd, och man går ned på den andra sidan. Hur den utvecklingen kommer att bli kan nästan ingen gissa. Jag har sett olika utfall och prognoser, men man kan vara rätt säker på att det är väldigt svårbedömt i det läge som har varit. I ett läge då industriutvecklingen går ned aviseras fortsatta räntehöjningar. Där borde man egentligen ha en stimulans åt andra hållet. Det är där det kommer in att den inhemska efterfrågan fortfarande är så stark, på grund av de 80 miljarder som är utsläppta i skattesänkningar i kanske den starkaste högkonjunkturen i modern tid. Det gör att det håller uppe inflationstrycket så att Riksbanken känner sig nödgad att avisera ytterligare räntehöjningar, som egentligen försvårar i ett läge då konjunkturen vänder. Det tycker jag är bekymmersamt. Det där är ingenting annat än ett resultat av en finanspolitik som är förd som är väldigt riskabel i det här läget. Det kan ta en ända med förskräckelse. Det kan kanske också balansera ut om finansministern har tur. Men om det råder osäkerhet. Jag tycker ändå att det är ett läge som är ganska osäkert, och det är farligt. Den politik som förs är farlig på så sätt att den har skapat den här situationen. Här kan man inte skylla på någonting annat än den inhemska finanspolitik som förs och som finansministern som är ansvarig för. Den är besvärlig. Det andra man kan säga är naturligtvis att arbetsmarknadens parter, åtminstone den ena, är ganska provocerade av regeringen. Det är höjda egenavgifter i a-kassan, hårt piskande, borttagna skatteavdrag för fackföreningsavgift och a-kassaavgifter. Fackföreningsrörelsen sade själv att dess ambition i förra lönerörelsen inte var att kräva kompensation för de pålagor som man har fått som löntagare i Sverige. Det var demokratiskt fattade beslut. Men det finns en gräns där man ändå fortsätter. Det är egentligen det som regeringen har gjort. Den ena parten piskar man på. Det gör att nästa lönerörelse helt enkelt kan bli besvärlig. Till det ska läggas att en av de viktigaste baserna för att vi har haft en så bra ekonomisk utveckling i Sverige under den senaste perioden är att det har varit lönerörelser med relativt låga löneökningar men bra realt utfall som har gett mer pengar i plånboken för löntagarna. Staten har också tagit ansvar och sett till att man har haft en låg inflation. Det är därför det har blivit reallöneökningar. Vi står på gränsen och ser att det finns ett annat inflationstryck. Det kan skapa en stor oro när man ser att små löneuttag inte ger någon reallöneökning, utan man är förlorare till slut. Det gör att när det kommer an på lönekrav kommer man att se på det här på ett annat sätt, vilket skapar en annan oro. När det gäller den breda subventionen av låglönejobb i Sverige, framför allt i tjänstesektorn där man försöker få ut mer människor, är det väl bra att folk får jobb. Men i den takt som man drar bort subventionerna - det kommer väl en sådan tid som regeringen också har i sin plan - blir det en press på fackförbunden att inte ta ut för mycket löneökningar. Därför förlorar medlemmarna. Det är väl det som är Anders Borgs strategi. På så sätt har man skapat en ökad klyfta i samhället mellan dem som tjänar minst och dem som tjänar mest. Det är en tydlig högerpolitik som förs i det här landet under täckmanteln att andra ska få mer. Jag tycker att det är ett systemskifte som Anders Borg har ansvar för.
Anders Borg (M)
Anf. 107 Anders Borg (M)
Herr talman! Det har många gånger konstaterats att vänstern är och förblir i störst konfrontation med verkligheten och att verkligheten är och förblir vänsterpartiernas största fiende. Här möter vi en Patrik Björck som hävdar att regeringen har misslyckats med sin politik samma dag som vi fick in ny statistik från försäkringskassorna. Öppen arbetslöshet har minskat sedan regeringen tillträdde från 211 000 till 177 000. Amsåtgärder har reducerats från 155 000 till 90 000. Latenta arbetssökande har minskat från 181 000 till 155 000. Undersysselsättningen har ökat, personer med sjukersättning har minskat med 130 000, personer med sjuk- och aktivitetsersättning har minskat i antal. På punkt efter punkt ser vi nu en historisk nedgång av utanförskapet. Det är en 16-procentig minskning av sjukskrivningarna, och det är en av de kraftigaste sysselsättningsökningarna vi ser i hela Europa. Vi fick i går - jag försökte hitta det TT-telegrammet men misslyckades med det - ett TT-telegram där man konstaterade att vi på praktiskt taget varje område under 2007 slagit rekord på arbetsmarknaden, trots att 2006 var ett starkt år. Det handlar om sysselsättningen, det handlar om varslen, det handlar om nyanmälda lediga platser, det handlar om arbetslösheten, det handlar om ungdomsarbetslösheten. På punkt efter punkt och område efter område ser vi att vi har en mycket stark arbetsmarknadsutveckling. Nu kan man, som Sven-Erik Österberg, välja att se det som ett problem att efterfrågan i Sverige är för stark. Den är primärt stark därför att hushållen får en lite högre löneökningstakt och arbetslösheten minskar. Då blir det socialdemokratiska svaret att för många har jobb. Det är för få som marscherar i arbetslöshetens vaktparad bland de arbetslösa för att förhindra inflationen är den socialdemokratiska tolkningen. Det är för mig en förvriden verklighetssyn. Vi kan minska inflationen och minska arbetslösheten samtidigt genom att föra en offensiv politik som gör att fler vill komma i arbete, som gör att lönesättningen fungerar bättre och att svensk ekonomi fungerar bättre. Och det är precis den politik som regeringen står för. Vi kan naturligtvis titta på siffrorna och se att utvärderingen är tydlig. Det går bra när det gäller utanförskapet. Vi pressar tillbaka det utanförskap som Socialdemokraterna lämnade efter sig. Men vi kan också titta på andra utvärderingar. Vi kan se att IMF konstaterar att vi har den största nedgången av arbetslösheten av alla industrialiserade, utvecklade industriländer. Vi kan se att OECD framhåller att regeringens politik har en betydande effekt på sysselsättningen, och även där är Sverige det land där arbetslösheten minskar snabbast. Vi kan se KI:s analyser som tydligt visar hur regeringens åtgärder pressar tillbaka arbetslösheten. Vi kan se det i kommissionens synpunkter på svensk ekonomi. Där konstaterar man att regeringens politik bidrar till att minska arbetslösheten och pressa tillbaka utanförskapet genom att öka arbetsutbudet och minska jämviktsarbetslösheten. Mot det här står en socialdemokratisk politik, det vi erfor de år som Sveriges styrdes av socialdemokrater. Det sista man gjorde under mandatperioden var att genomföra en lång rad åtgärder - höjd a-kassa, höjd sjukförsäkring, höjda skatter, mer regleringar på arbetsmarknaden, mer krångel för företagen - som var och en av dem bidrog till att höja arbetslösheten. Var och en av dem var åtgärder som gjorde att färre människor kom i arbete. Här har vi kontrasterna. När Socialdemokraterna styrde satt ekonomerna och räknade på hur mycket man höjde jämviktsarbetslösheten. När vi styr sitter de och räknar på hur mycket den sänks. Här har vi perspektivskillnaden. Det som vi gör är att vi för en politik för full sysselsättning, men Socialdemokraterna försöker skyla över och dölja sitt eget misslyckande. Det kan vi se på område efter område. Först var det lönerna som skulle falla, men vi fick de kraftigaste löneökningar för låginkomsttagarna som vi har sett på lång tid. Sedan var det jobben som skulle minska, och då minskade arbetslösheten. På punkt efter punkt har de socialdemokratiska varningarna visat sig vara felaktiga.
Patrik Björck (S)
Anf. 108 Patrik Björck (S)
Herr talman! Frågan är om det är kartan eller verkligheten som man ska följa. Problemet för den borgerliga regeringen är att verkligheten på punkt efter punkt kommer i kapp dem. När jag säger att vi har ett bekymmer med jobbpolitiken och att jobbpolitiken har misslyckats baserar jag det på en rapport från Konjunkturinstitutet och en analys av Dagens Industri. I rapporten säger man att den pågående nedgången av arbetslösheten sannolikt inte blir varaktig. Och KI:s forskningschef säger: När högkonjunkturen klingar av kommer arbetslösheten obönhörligen att stiga. Man har alltså inte lyckats. Det är det som är det enkla konstaterandet. Att vi sedan har stora löneökningar i Sverige må vara hänt. Historiskt sett har vi under socialdemokratiska regeringar haft en räcka av år med reallöneökningar som man nu befarar kommer att brytas på grund av att regeringen för en politik som innebär att inflationen och räntan ökar. Det gör att man pratar om att man ska säga upp avtalsår, och det blir oro på arbetsmarknaden. Det här är inte något som jag står här och hittar på, utan detta är verkligheten. Det är ju den som regeringen eller Finansdepartementet möjligen har lite bekymmer med. Om man slår sönder lönebildningsprocessen genom att mixtra med a-kassan, som man gör, innebär det att de ledande företrädarna för industriavtalet, till exempel, hävdar att de inte kommer att klara av att sluta några treårsavtal framöver. Det har varit en bärande del i den politik som har varit väldigt framgångsrik och som vi, icke att förglömma, fortfarande skördar frukterna av, alltså en politik med stabil finanspolitik och fungerande lönebildning som den borgerliga regeringen nu försöker slå sönder, medvetet eller omedvetet. Lyckas man då med de förslag som man lägger fram? Det kan man fundera på. När det gäller det så kallade tjänsteförslaget, som ska vara en del i jobbpolitiken, skriver de företagare som är inbegripna i detta i en debattartikel: Skrota tjänsteförslaget! Man säger att de regler som förslaget innehåller snedvrider konkurrensen. Det är arbetskraftsbrist, skriker andra företagare. Det stora problemet säger de är att de inte har rätt utbildad arbetskraft. Den sittande regeringen har dragit ned på arbetsmarknadsutbildningen och ställer företagen utan utbildad arbetskraft. På punkt efter punkt misslyckas man med sin konkreta politik. Det är så verkligheten ser ut. Sist, men inte minst, har vi fiaskot med nystartsjobben, det som var den bärande delen. Bortsett från att man skulle piska de arbetslösa med sänkt a-kassa, var nystartsjobben det som vi fick till svar varenda gång vi under det första året med den nya regeringen efterfrågade den nya regeringens arbetsmarknadspolitik. I varenda debatt fick vi svaret: Det är nystartsjobben som är lösningen på alla problem. Nu kommer återigen en möjlighet för oss att utvärdera och se verkligheten. Tidigare kunde vi diskutera ideologin, orättvisan och orättfärdigheten med den här politiken. Nu kan vi också diskutera verkligheten. Nu kan vi utvärdera och se vad som ligger bakom alla dessa ord, alla dessa siffror och all denna statistik, och det är att det är ett fiasko för nystartsjobben. Det är bara en av tio som har fått arbete genom den satsningen. Dessutom har man sedan man startade sin politik fått problem med lönebildning och inflation. Man misslyckas på punkt efter punkt med alla olika förslag som man lägger fram.
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 109 Sven-Erik Österberg (S)
Herr talman! Jag vet inte varifrån finansministern får alla siffror som han rabblar här som ett rinnande vatten. Men jag såg senast i dag att antalet förtidspensionärer har ökat med 1 600 personer. När det gäller nystartsjobben är det, som Patrik Björck sade, en av tio som fortsatt får ett jobb efter en subventionstiden - detta i brinnande högkonjunktur. Det lovar inte gott för en åtgärd som skulle vara en av de viktigaste. Sedan vet jag inte om finansministern medvetet misstolkar mig. Jag är inte orolig för att det är för många som jobbar. Det var inte det jag sade. Men jag sade att det väl måste oroa finansministern när vi ser att konjunkturen viker. Vi får tydliga signaler från framför allt exportindustrin, som ska dra in pengar till landet, om en minskad efterfrågan. Samtidigt har vi en hög efterfrågan i landet som håller uppe inflationen på en sådan nivå att Riksbanken måste larma om att man ska fortsätta att höja räntan. Ett sådant läge måste väl ändå oroa finansministern, och det beror väl inte på att det är för många som jobbar. Finansministern själv har slagit sig för bröstet och sagt att man har sänkt skatterna med 80 miljarder. Vi kanske har den starkaste högkonjunkturen på 40 år, och då går finanspolitiken in och släpper skattesänkningar med 80 miljarder. Skattesänkningar är ju lämpliga att släppa in när konjunkturen viker för att stimulera den inhemska efterfrågan. Jag skulle vilja säga att finanspolitiken har skett i fel ordning. Minskat regelkrångel, säger finansministern. Senast i dag var det några företagare som var här i riksdagen, bland annat hamburgerkedjan Max som får 22 procent högre personalkostnad. De omfattas nämligen inte av de här subventionerna därför att finansministern har dragit vissa gränser. Likadant är det med bemanningsföretag. Bensinmacken har olika kostnader beroende på om man säljer bensin eller om man säljer korv. Det här gör det väl inte lättare för småföretagen och framför allt inte för Skatteverket som ska hålla reda på det här. Det finns väl lite grann att fundera på. Men kom inte och säg att vi är oroade över att det är för många som har jobb. Det som skapar problemet, finansministern, är att man släpper ut en massa resurser under brinnande högkonjunktur.
Anders Borg (M)
Anf. 110 Anders Borg (M)
Herr talman! Låt oss ta Patrik Björck och Sven-Erik Österberg på allvar och börja med verkligheten. Den öppna arbetslösheten har sedan i oktober förra året, när regeringen tillträdde, minskat med 35 000 personer. Amsåtgärderna har minskat med 65 000 personer. Latent arbetssökande, de som är arbetslösa men som inte har sökt jobb, har minskat med 25 000. Undersysselsatta, som har jobb men som vill arbeta mer, har minskat med nästan 15 000. Antalet personer som är i sjukskrivningar har minskat med 30 000 och antalet personer med sjuk- och aktivitetsersättning har minskat med 3 000. Det är den statistik som vi fick häromdagen från Försäkringskassan respektive SCB. Det är alltså en minskning med 170 000. Räknar man om det i helårsekvivalenser, som vi gör på Finansdepartementet, kan man konstatera att det är den största enskilda nedgången sedan vi över huvud taget började göra den typen av mätningar. Då kunde man möjligtvis tänka sig att Sven-Erik Österberg och Patrik Björck skulle konstatera att här har regeringen varit framgångsrik, att Socialdemokraternas politik har varit missriktad och att Socialdemokraternas analys av vår politik inte har överensstämt med experternas och med verkligheten. Då kanske man kan dra slutsatsen av det att här finns det något nytt att lära, något att ompröva och något att utveckla. Låt oss titta på siffrorna. KI räknar med att sysselsättningen för 2007, 2008 och 2009 ökar med 190 000 personer. Det är en unik uppgång. Den kan möjligtvis jämföras med de mycket starka överhettningsår vi hade i slutet av 1990-talet. EU-kommissionen räknar med nästan 150 000 i sysselsättningsökning under samma period. Därmed står vi inför den starkaste arbetsmarknaden av alla i de utvecklade industriländerna. Kan vi inte glädjas åt detta? Kan vi inte konstatera att nu börjar vi ta ett första steg på vägen tillbaka mot full sysselsättning. Vi vet ju att full sysselsättning inte bara är en fråga om ekonomisk stabilitet, bnp-siffror och räntor. Det är en fråga om människor vardag och rättvisa. Det är när vi inte har människor i arbete, när vi har utanförskap och när vi misslyckas med sysselsättningspolitiken som de riktiga klyftorna växer i samhället. Det är då människor inte får känna stoltheten av att ha ett eget arbete. Att återupprätta full sysselsättning måste vara drivkraften för politiken. Vi vet att Socialdemokraterna avvek från den väg man länge hade slagit in på. Erfarenheterna från den förra mandatperioden och de senaste åren är att ungdomsarbetslösheten ökat, sysselsättningen utvecklades sämre än i många andra länder och vi hade svårigheter att få fart på jobbtillväxten trots att konjunkturen var stark. Socialdemokraternas politiska förslag med stora skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare och kraftigt höjda arbetsgivaravgifter för väldigt många företag betyder färre jobb. Det betyder att sysselsättningen pressas tillbaka med kanske 40 000, 50 000, 60 000 eller kanske till och med 70 000 personer om man skulle ta den här politiken på allvar. Det är naturligtvis en bakvänd politik. Sven-Erik Österberg säger att efterfrågan är för stark. Det var ju det som sades. Efterfrågan kan aldrig vara för stark i en ekonomi om utbudet är tillräckligt starkt. Hur får man ett ökat arbetsutbud? Jo, det får man naturligtvis genom att det blir mer lönsamt att arbeta relativt att inte arbeta. Det är därför vi nu ser att den viktigaste jobbåtgärden vi nu vidtar är att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare, särskilt för dem som har en möjlighet att gå in på arbetsmarknaden med deltidsjobb. Här går skiljelinjen i svensk politik. Vi står för en politik som i ord och handling bidrar till att återupprätta full sysselsättning. Socialdemokraterna kritiserar, förnekar verkligheten och har inget eget alternativ. Man saknar en politik för full sysselsättning. Här står alternativen mot varandra. Full sysselsättningen eller massarbetslöshet är valen i svensk politik.
Patrik Björck (S)
Anf. 111 Patrik Björck (S)
Herr talman! Finansministern säger att detta att det går bra och att folk får jobb är någonting som vi skulle kunna glädjas åt gemensamt. Det håller jag med om. Det är klart att vi gläds åt det gemensamt. Orsaken till att det går bra är att vi har en stark högkonjunktur, att vi har en situation i det här landet där vi har haft ett högt förtroendekapital och en stark finanspolitik, en bra lönebildningsprocess som har satt oss i den situationen att det går så bra som det gör. Det är konjunkturen och den tidigare förda politiken som gör det. I Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning konstaterades det bland annat att det senaste året med en socialdemokratisk regering ökade sysselsättningen med 153 000 och under alliansregeringens första år var ökningen 81 000. Den socialdemokratiska regeringen hade alltså dubbelt så hög ökning som alliansen. Det hade vi trots att vi förde en rättvis politik. Trots att vi inte slängde folk till vargarna lyckades vi alltså bättre. Det var inte bara rättvist utan också bättre. Det som bekymrar mig är inte att folk får jobb i en högkonjunktur. Det skulle vara konstigt att man inte fick jobb i en högkonjunktur. Det kan till och med en alliansregering lyckas med. Det som bekymrar mig är de strukturella problem som alliansregeringen skapar när man krossar lönebildningen, när man inte tar ansvar för effekterna av Vaxholmsdomen, när man lägger sådana krav på a-kassan att arbetsmarknadens parter konstaterar att man inte längre kan sluta några långsiktiga avtal och när arbetsmarknadens parter börjar säga att man ska säga upp avtalen för att man är rädd för inflationen och reallöneökningarna. Vårt förslag är att man ska föra en politik som skapar en stark stabilitet och en möjlighet till rimlig lönebildning, och sedan vill vi naturligtvis utbilda arbetskraften för att motsvara de behov som företagen har så att man därigenom kan utöka utbudet och verkligen tillfredsställa den arbetskraftsefterfrågan som faktiskt finns i en högkonjunktur och som alliansregeringen har misslyckats med.
Anders Borg (M)
Anf. 112 Anders Borg (M)
Herr talman! Patrik Björck gläds nu åt att alliansregeringens politik leder till framgångar och att arbetslösheten minskar. Det är jag glad för. Jag kan förstå att Patrik Björck hävdar att det beror på andra faktorer, och det gör det naturligtvis. Att vi har en stark konjunktur, att vi har en välutbildad arbetskraft och att vi har ansvarsfulla parter på arbetsmarknaden spelar roll, men det var också sant 2004 och 2005 när vi hade en mycket stark konjunktur. Tittar vi på statistiken i dag ser det till och med ut som om konjunkturen var som allra starkast 2005 och 2006, och då halkade Sverige efter i jobbtillväxt. Under den förra mandatperioden accelererade Sverige bland länder med hög ungdomsarbetslöshet. Nu har vi en politik och en regering som vänder på varje sten och som vidtar varje tänkbar åtgärd för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, och då händer det saker. Det här är ingen slump. Göran Persson stramade upp a-kassan lite grann i mitten av 90-talet. Då minskade arbetslösheten med 3-4 procent. Gordon Brown gjorde samma sak 1996-1997. Då minskade arbetslösheten. Gerhard Schröder gjorde detsamma i Tyskland. Då minskade arbetslösheten. Nu gick Schröder mycket hårdare fram. Han sänkte den ju till 65 procent och kopplade den till tolv månader. När alliansregeringen gör samma sak får det samma effekter. Vi gör det mer lönsamt att arbeta, vi återupprättar arbetslinjen i våra transfereringar och vi bygger en stark arbetsmarknad där ansvarsfulla parter gemensamt i en svensk modell kan pressa tillbaka arbetslösheten och återupprätta full sysselsättning. Vi återupprättar den svenska modellen. Det var så här det såg ut och det var så här det fungerade när vi på 50- och 60-talet hade full sysselsättning och klarade av att förena det med prisstabilitet och starka offentliga finanser. Det är precis det vi ska återupprätta. Full sysselsättning är fundamentet för alliansens politik.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.