Merkostnadsersättningen för plusjobb
Interpellation 2006/07:389 av Axelsson, Lennart (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2007-03-06
- Anmäld
- 2007-03-12
- Svar fördröjt anmält
- 2007-03-20
- Sista svarsdatum
- 2007-03-26
- Besvarad
- 2007-04-10
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2006/07:389 Merkostnadsersättningen för plusjobb
av Lennart Axelsson (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Runt om i landet finns sammanlagt ca 18 000 människor som tack vare plusjobben har fått en ny chans att, efter flera års frånvaro från arbetsmarknaden, komma tillbaka in i arbetslivet. Den nya regeringen har beslutat att denna arbetsmarknadsåtgärd ska tas bort men att avtal som tecknats före den 24 oktober 2006 skulle få fullföljas med ersättning från staten.
Nu bryter regeringen det tidigare löftet genom att dra tillbaka 600 miljoner i tidigare utlovade merkostnadsersättningar. Pengar som bland annat skulle användas till handledning och utbildning för att stärka plusjobbarnas kompetens och möjligheter att kunna få andra arbeten i framtiden.
Det betyder att kommunerna nu har att välja på att själva stå för kostnaden eller att försöka ta sig ur de avtal som tecknats med länsarbetsnämnderna och fackförbunden.
För Örebro län som har ca 800 plusjobbare innebär det att ersättningen till kommunerna minskar med ca 20 miljoner.
I min egen hemkommun Nora berörs ett trettiotal människor som via plusjobben har fått meningsfulla arbetsuppgifter och därmed också en ökad självkänsla.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att ändra beslutet att avskaffa plusjobbens merkostnadsersättningar så att länsarbetsnämnderna kan anpassa avvecklingen till redan ingångna avtal och därigenom undvika att enskilda människor drabbas i förtid?
Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att inte människor, som innan de erbjöds plusjobbet haft en lång frånvaro från arbetsmarknaden, nu när dessa avskaffas återigen ska hamna i ett utanförskap?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:389
Webb-tv: Merkostnadsersättningen för plusjobb
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:87 Tisdagen den 10 aprilProtokoll 2006/07:87 17 § Svar på interpellation 2006/07:389 om merkostnadsersättningen för plusjobb
Protokoll från debatten
Anf. 118 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Lennart Axelsson har frågat mig om jag avser att ändra på beslutet att avskaffa plusjobbens merkostnadsersättningar så att länsarbetsnämnderna kan anpassa avvecklingen till redan ingångna avtal. Lennart Axelsson har också frågat om jag avser att vidta åtgärder så att människor, som innan de erbjöds plusjobb haft en lång frånvaro från arbetsmarknaden, inte ska hamna i utanförskap.
Beslutet om att slopa merkostnadsersättningarna för plusjobben har orsakat oro i kommunerna. Några kommuner har satt sig i en svår situation genom sitt sätt att använda merkostnadsersättningarna. Oron avspeglas här i kammaren. Jag har under de senaste två månaderna fått närmare tjugo interpellationer och skriftliga frågor med frågeställningar liknade Lennart Axelssons.
Alliansen gjorde under valrörelsen klart att plusjobben är dåliga för såväl individ som samhälle och att nyanvisning skulle stoppas. Efter alliansens valseger förbyttes kommunernas tidigare kritik av plusjobben till entusiasm. En fjärdedel av alla plusjobb som nu finns anvisades under de sista veckorna möjligheten fanns. Denna kraftiga ökning av antalet plusjobb var inte förutsedd i alliansens budget och den måste nu finansieras.
Jag har stor respekt för oron i kommunerna, men regeringen har att ta ansvar för att hantera oförutsedda problem och regeringen har valt det bästa av tillgängliga handlingsalternativ. Att minska nivån på lönesubventionen eller att minska antalet beviljade plusjobb skulle vara sämre. Det var heller aldrig ett alternativ att minska antalet särskilda anställningsstöd, ett stöd som ges till dem som står allra längst från osubventionerade arbeten.
Det minst kännbara sättet att finansiera ökningen av antalet plusjobb är att slopa merkostnadsersättningen. Subventionen av plusjobbarens lön behålls oförändrad på 1 000 kronor per dag. Detta är den högsta subventionen som finns inom arbetsmarknadspolitiken, trots att plusjobbarna inte är de som står allra längst från osubventionerade arbeten.
Plusjobbens subvention ger full kostnadsteckning för att anställa en person med en lön på ca 15 000 kronor per månad. Min bedömning är att de flesta plusjobbarna kommer att få behålla sina anställningar även sedan merkostnadsersättningen slopats.
Jag avser inte att ta initiativ för att återinföra merkostnadsersättningen för plusjobben.
Vad gäller den andra frågan om att underlätta anställningar efter plusjobben vill jag säga att regeringen självfallet inte kan ha något att säga om vilka anställningsbeslut enskilda arbetsgivare tar eller inte tar. Det en regering kan göra är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att ekonomin ska växa och nya jobb skapas. En rad beslut med detta syfte tas nu inom olika politikområden. Jobbavdragen gör det mer lönsamt att arbeta. Sänkta arbetsgivaravgifter inom flera olika sektorer stimulerar efterfrågan. Nystartsjobben innebär att tröskeln för att nyanställa personer som står långt från arbetsmarknaden sänks påtagligt. Jag vet också att arbetsförmedlingarna nu arbetar aktivt för att personer med plusjobb ska gå över till reguljära anställningar. Tid i plusjobb får dessutom ingå i kvalifikationstiden för nystartsjobben för dem som behöver subventionerade anställningar även efter plusjobben.
Det är min övertygelse att endast en bred samlad politik, som tar sikte på de grundläggande förutsättningarna för utbud och efterfrågan, kan ge många möjligheter till riktiga jobb. Bara så kan utanförskapet uthålligt bekämpas. Bara så kan människor växa, utvecklas och ta makten över sina egna liv.
Anf. 119 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Jag vill tacka så mycket för svaret. Om det inte vore så att det finns en allvarlig bakgrund till det hela skulle det här kunna ses som ganska komiskt med tanke på tiden på dygnet och de många likartade interpellationsdebatterna i dag.
Jag skrev min interpellation redan den 6 mars. Bakgrunden till det var att jag fått uppdraget via min hemkommun Nora, som upptäckt att detta blivit ett bekymmer för deras del men även för Örebro län i övrigt. Det handlar om ca 20 miljoner i minskade intäkter, intäkter som de tidigare hade räknat med. Vi skulle kunna hoppas att talesättet om droppen som urholkar stenen kunde användas här. Då skulle man kunna tänka sig att arbetsmarknadsministern gick till finansministern och gjorde upp, men det är väl kanske inte något att hoppas på.
Arbetsmarknadsministern anser uppenbarligen att kommunerna får skylla sig själva när de med stöd av de tidigare reglerna gett många långtidsarbetslösa möjlighet att efter lång frånvaro komma in på arbetsmarknaden. I hela landet var det alltså ca 4 000 personer som placerades i plusjobb efter det att regeringen fattade beslut om att stoppa dessa jobb. Självklart förstår jag att det måste vara irriterande för regeringen, men åtgärden att sänka merkostnadsersättningen som ett slags straff för att kommunerna slutfört ett antal anställningar är inte rimlig. Det är kommunerna, och i många fall de enskilda personerna, som kommer att drabbas när kommunerna av just ekonomiska skäl kanske måste säga upp plusjobbarna och deras handledare.
Även om jag, precis som ministern, tror att många kommuner av solidaritet med de inblandade troligtvis kommer att försöka hitta andra lösningar för att slippa avbryta uppgjorda avtal kommer naturligtvis förutsättningarna för de enskilda plusjobbarna att kraftigt försämras. Det som ministern lite föraktfullt kallar kommunbonusar är faktiskt pengar som anslagits utöver lönekostnaderna. De var avsedda att användas till olika former av utveckling för den som är plusjobbare. Det kan gälla fortbildning, handledning eller något annat som behövs för att man ska kunna få fotfäste på arbetsmarknaden.
Det är lätt att förstå att den som länge varit utan jobb behöver särskilda åtgärder av både praktisk och känslomässig natur för att åter kunna etablera sig. Det var till det bonuspengarna skulle räcka. Det är alltså i grunden en fråga om människovärde och om att se till varje människas behov av stöd. Man kan inte ställa någon innanför dörren till en förskola eller ett äldreboende efter flera års bortovaro från arbetslivet och tro att den personen genast kan börja jobba aktivt med barnen eller de gamla. Det fordras naturligtvis mycket i form av introduktion och återkommande handledning för att det ska bli bra både för den som fått plusjobbet och för arbetsplatsen.
Det är enligt mitt sätt att se alldeles oacceptabelt att man på detta sätt bryter avtal vilket innebär att kommunerna mister tidigare utlovade ersättningar på motsvarande 600 miljoner kronor. Det sker dessutom samtidigt som man skär ned i andra arbetsmarknadspolitiska projekt. Det innebär att kommunerna måste ta ställning till hur de ska finansiera både de utlovade plusjobben och det minskade antalet arbetsmarknadspolitiska projekt. Den ekvationen går inte ihop, vilket kommer att innebära stora negativa konsekvenser för många arbetslösa.
Den nye ordföranden i organisationen Sveriges Kommuner och Landsting, moderaten Anders Knape, säger i tidningen Dagens Samhälle att det viktigaste för honom är att staten börjar respektera finansieringsprincipen. Han säger också att han utgår från att den nya regeringen ska visa större respekt än den gamla. Regeringens agerande i den här frågan visar att hans förhoppning redan kommit på skam. Det vore intressant att veta hur Sven Otto Littorin tänker uttrycka sig när han försöker förklara sitt ställningstagande för partikamraten.
Anf. 120 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Som jag sade - och det finns ingen bristande respekt i det - har jag fått ett tjugotal frågor och interpellationer om detta, men bara en mediefråga. Det tror jag beror på att det är svårt för gemene man att förstå att 100 procents ersättning i stället för 125 procents ersättning skulle vara tillräckligt för att kommunerna skulle bryta anställningsavtalet med dem som är anställda med plusjobb. Detta av det enkla skälet att det i så fall antyder att man inte har någon som helst nytta av de tjänster som plusjobbarna utför. Det tycker jag är att förnedra dem som utför tjänsterna.
Lennart Axelsson pratar om stöd vid introduktion. Det var så det var tänkt, men tre fjärdedelar av plusjobben beviljades mycket tidigare och den introduktionen var gjord sedan lång tid tillbaka. Jag har svårt att förstå varför man skulle få ytterligare betalt för det under hela löptiden.
För den enskilde personen, som så småningom kommer att lämna plusjobben, kommer vi i budgeten att presentera jobb- och utvecklingsgarantin. Där kommer en lång rad av de åtgärder som Lennart Axelsson efterlyser när det gäller förberedelse för ett varaktigt jobb att finnas. Jag vill återigen koppla den diskussionen till nystartsjobben och till möjligheterna. Jag tycker att det är väldigt glädjande att så många som 40 procent av dem som har fått nystartsjobb är personer som har varit arbetslösa i två år eller längre.
Slutsatsen är att vi går från 125 procents ersättning till 100 procent. Kommunerna får fortfarande 1 000 kronor per dag och anställd. Det är klart att det är en väldigt omfattande subvention, dels av den kostnad man har för den anställde, dels för tjänster som nu utförs i kommunerna.
Anf. 121 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Jag försökte ge min syn på vikten av att kunna förbereda plusjobbarna för reguljära jobb. Det är bara att konstatera att vi inte är överens i den delen. Vi kanske inte behöver orda så mycket mer om det.
Jag har tittat noggrant på svaret. En del av formuleringarna är anmärkningsvärda. "Några kommuner har satt sig i en svår situation genom sitt sätt att använda merkostnadsersättningarna", skriver statsrådet och försöker lägga skulden för att det har blivit så här på kommunerna. Jag har förstått att Pajala är en av de kommuner som har använt ersättningen för att anställa fler plusjobbare. På det viset har man försatt sig i en situation som man kanske inte hade behövt hamna i. Men det finns säkerligen en betydligt större andel kommuner som inte har betett sig så och som genom denna beskrivning kan känna sig utpekade på ett orättfärdigt sätt.
Statsrådet skriver också: "Alliansen gjorde under valrörelsen klart att plusjobben är dåliga för såväl individ som samhälle." Det är ett konstaterande som inte direkt visar på någon falsk blygsamhet. Om man hade skrivit att man ansåg att plusjobben var dåliga vore det en sak, men här har man tagit sig någon typ av tolkningsföreträde. Vad säger alla de 18 000 arbetslösa som har stått utanför arbetsmarknaden i mer än två år - det var ju det som var kravet för plusjobben - och som på det här sättet har fått en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet?
"Det minst kännbara sättet att finansiera ökningen av antalet plusjobb är att slopa merkostnadsersättningen", står det också i interpellationssvaret. Jag håller med om vad Ulf Holm sade i den tidigare interpellationsdebatten. Det finns rimligtvis utrymme för att få fram de 600 miljoner som fattades för att kunna låta avtalen löpa ut enligt tidigare överenskommelser när man samtidigt lägger fram förslag efter förslag som gynnar redan välbeställda. Förmögenhetsskatten är ett exempel. Man borde ha kunnat skjuta upp den skattesänkningen och ta pengarna för att fullgöra de ingångna avtalen.
Sven Otto Littorin skriver: "Det är min övertygelse att endast en bred samlad politik, som tar sikte på de grundläggande förutsättningarna för utbud och efterfrågan, kan ge många möjligheter till riktiga jobb." Men det är de människor som av olika skäl har svårigheter att få fotfäste på arbetsmarknaden som behöver samhällets stöd av olika slag. Att hävda att marknaden och utbud och efterfrågan skulle vara lösningen tycker jag verkligen är att svika dessa grupper. Det är just marknadsekonomin som är väldigt hård och krass när det gäller sådana som inte riktigt svarar mot de krav som man ställer.
Anf. 122 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag ska inte återupprepa alla argument som vi har dragit några gånger här, men återigen: 100 procent av ersättningen för kostnaden är fortfarande 100 procent. 1 000 kronor per dag och anställd är 1 000 kronor. Därmed tycker jag att vi kan avfärda den grundläggande frågan om kommunerna nu kommer att säga upp plusjobbare en masse, av det enkla skälet att många kommuner liksom jag tycker att även om vi kan diskutera om denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd är bra eller dålig så utför plusjobbarna i sig bra arbetsuppgifter. Det är klart att det är extra bra för en kommun om man får jobbet utfört och någon annan står för hela kostnaden. Det är så det är i dag.
När det gäller den slutliga diskussionen: Jobb- och utvecklingsgarantin kommer vi att presentera närmare i budgeten. Då hoppas jag att Lennart Axelsson kan få ytterligare svar på hur vi med nystartsjobben vill hjälpa dem som har varit borta från arbetsmarknaden länge tillbaka i en fast och permanent anställning.
Anf. 123 Lennart Axelsson (S)
Herr talman! Jag ska inte förlänga debatten så mycket till. Enligt min uppfattning är det här ytterligare ett led i den politik som denna regering för, en politik som ökar klyftorna på område efter område. Jag tycker att det är tragiskt och oroväckande.
Anf. 124 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Ökar klyftorna? Jag förstår inte alls. Det blir 100 procents ersättning och 1 000 kronor per dag. För den enskilde plusjobbaren betyder inte detta någonting. Det ökar inte en klyfta. Det minskar heller ingen - för det har vi annat, nämligen en jobbpolitik som ser till att få fler i arbete. Det är där den stora klyftan i det svenska samhället går: mellan dem som har och dem som inte har ett arbete att gå till. Tyvärr ligger orsaken till detta permanentade utanförskap i det parti som Lennart Axelsson företräder.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.