Medicinering inom barnomsorgen
Interpellation 2007/08:157 av Ahlberg, Ann-Christin (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2007-11-14
- Inlämnad
- 2007-11-14
- Besvarad
- 2007-11-23
- Sista svarsdatum
- 2007-11-28
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 14 november
Interpellation
2007/08:157 Medicinering inom barnomsorgen
av Ann-Christin Ahlberg (s)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
De flesta barn går i dag i förskolan, där de deltar i verksamheten tillsammans med sina kamrater. Den personal som finns inom förskoleverksamheten – förskollärare, barnskötare och annan personal – har oftast god kännedom om varje barn och dess behov.
Det finns barn som har behov av att medicinera för en sjukdom, exempelvis diabetes eller en svår allergi. Dessa barn finns också i förskolan och deras behov av medicinering måste tillgodoses även när föräldrarna är på sina arbeten. Därför måste sondmatning, sprutor eller tabletter skötas inom förskolans ram.
Det finns stöd i lagen när man kräver att varje barn ska få det stöd och den omsorg som det behöver. Personalen på förskolan har dock som regel inte medicinsk utbildning, varför risken är stor att dessa viktiga behov inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.
Det är naturligt att varje aktuellt fall måste ha en individuell lösning, men det är också viktigt att det i grunden finns ett regelverk att utgå ifrån när man ska ta ställning till medicinering av barn.
För de föräldrar som har ett barn med en sjukdom som måste medicineras är det angeläget att frågan om just deras barn löses på ett tryggt och bra sätt, så att de är säkra på att barnen får sin medicin i rätt tid och med rätt dosering. Likaså är det viktigt, både för föräldrar och barn, att man inom förskolans verksamhet vet vad som händer om barnet blir akut sjukt och hur man då måste agera.
Det är i grunden en fråga för kommunerna att se till att varje barn får stöd utifrån sitt behov, men frågan är både känslig och ibland svårlöst, så det behöver finnas några övergripande regler för hur kommunerna ska hantera dessa fall.
Den personal som arbetar med ett barn med behov av medicinering under dagtid har därmed ett oerhört stort ansvar och måste antingen ha egen utbildning eller någon form av annat stöd för att kunna fungera väl i sitt yrke.
Jag vill med anledning av ovanstående fråga om socialministern är beredd att ta fram riktlinjer för hur medicinering av barn i förskolan ska skötas.
Jag vill också fråga om ministern har för avsikt att skapa ett regelverk inom barnsjukvården så att det finns dokument som visar hur samarbetet mellan sjukvården och kommunerna ska skötas, eftersom det finns ett stort behov hos föräldrar och personal av att få mer trygghet i frågan om medicinering av barn inom förskolan.
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:157
Webb-tv: Medicinering inom barnomsorgen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:30 Fredagen den 23 novemberProtokoll 2007/08:30 3 § Svar på interpellation 2007/08:157 om medicinering inom barnomsorgen
Protokoll från debatten
Anf. 14 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Ann-Christin Ahlberg har frågat mig om jag är beredd att ta fram riktlinjer för hur medicinering av barn i förskolan ska skötas samt om jag har för avsikt att skapa ett regelverk inom barnsjukvården så att det finns dokument som visar hur samarbetet mellan sjukvården och kommunerna bör se ut på detta område.
När det gäller barn som behöver mediciner under vistelsetiden i förskolan är det viktigt att utgå från varje individs behov och förutsättningar. Flertalet av de exempel som Ann-Christin Ahlberg nämner handlar om egenvård, inte om hälso- och sjukvård, vilket innebär att olika regler ska tillämpas. Det är därför inte eftersträvansvärt att införa ett generellt regelverk på detta område.
Utgångspunkten vid egenvård är att föräldrarna har ansvaret för medicineringen och för att instruera förskolepersonalen. Det är viktigt att understryka att personalen inom förskolan är pedagoger. Det är därför upp till varje enskild pedagog att ta ställning till om man på frivillig grund vill bistå med medicineringshjälp eller inte.
I mer avancerade fall, såsom sondmatning, är det nödvändigt att det finns en medicinsk kunskap för hanteringen. Ansvarig läkare måste då ta ställning till hur behandlingen praktiskt ska lösas, exempelvis genom att primärvården eller barnhälsovården kopplas in för att i samverkan med förskolan hantera frågorna.
Det är viktigt att det runt varje individ tydligt framgår vem som ansvarar för vad. Det tillhör föräldraansvaret att kontakta förskolepersonalen så att det finns en planering för hur enklare medicinering eventuellt ska hanteras på förskolan. I de fall där det blir aktuellt att hälso- och sjukvården kopplas in hanteras det genom Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkemedelshantering i hälso- och sjukvården.
Socialstyrelsen håller på att utarbeta en föreskrift angående gränsdragningen mellan egenvård och hälso- och sjukvård som ska klargöra hur ansvarsförhållanden runt vård och behandling ska hanteras. Den nya föreskriften kommer att vara klar under våren 2008.
Anf. 15 Ann-Christin Ahlberg (S)
Fru talman! Jag får börja med att tacka socialministern för svaret, men jag undrar utifrån det svar jag fått om Göran Hägglund förstår varför jag har ställt den här interpellationen. Det handlar om barn som måste medicineras och inte om huruvida det är egenvård eller sjukvård. Det handlar om att det inte fungerar såsom det borde göra i förskolan eller på fritids.
Det är av tre viktiga anledningar som jag vill få upp den här frågan på dagordningen. Det första och det absolut viktigaste är barnens rätt till en bra och trygg situation när de är i förskolan eller på fritids eller till och med i skolan trots att man är i behov av medicinering. Det andra är föräldrarnas rätt att känna sig trygga när de lämnar sitt barn på dagis eller fritids när de ska gå till jobbet. Personalens rätt är den tredje anledningen, att de får de rätta förutsättningarna och kunskap så att de kan ta hand om barnen på bästa sätt utifrån det enskilda barnets behov och känna trygghet i det som de ska göra eller gör.
Så ser det inte ut i verkligheten. Det finns barn som har behov av medicinering för en sjukdom, exempelvis diabetes eller svår astma eller allergi. De finns i förskolorna och på fritids. Deras behov av medicinering måste tillgodoses även när föräldrarna är på sina arbeten.
Generellt sett har personalen inom förskolan eller fritids inte den medicinska kompetensen. Socialministern skriver i svaret att det är viktigt att understryka att personalen i förskolan är pedagoger, för så är det. Socialministern skriver också att det är upp till varje enskild pedagog att ta ställning till om man på frivillig grund vill bistå med medicineringshjälp eller ej.
Det låter väldigt bra. Men vad händer om ingen pedagog vill, och barnet är allvarligt allergiskt eller har diabetes och mamma och pappa är på jobbet och barnet får insulinkänningar? Det kanske har ätit för lite eller varit för fysisk aktivt. Vad händer om barnet är allergiskt och fått i sig eller kommit i kontakt med något som det är väldigt allergiskt mot? Då kan det handla om minuter eller sekunder för att kunna hjälpa barnet så att det kan andas eller förhindra att det blir medvetslöst.
Ska man då som personal vänta tills föräldrarna kommer, för att det är deras ansvar och det handlar om egenvård? För mig låter det heltokigt och livsfarligt.
Jag undrar om statsrådet själv tror på att man som personal på en förskola eller fritids känner att man kan ta ställning till om man vill bistå med medicineringshjälp eller ej. Vad är alternativet? Att stå och titta på tills hjälp kommer och hoppas att barnet klarar sig.
Fru talman! Jag undrar om Göran Hägglund kan svara mig på några frågor. Vad händer om det inträffar något då? Hur ser personalens ansvar ut? Kan man ställas till ansvar om det händer något allvarligt, om man som pedagogisk personal vägrar att utföra medicinering för att man anser sig inte ha tillräcklig kompetens? Kan man riskera att det ses som arbetsvägran? Kan statsrådet svara mig om akut medicinering för till exempelvis diabetes, allergi eller astma är att anses som enklare medicinering.
Fru talman! Det handlar om barn. Det handlar om att föräldrar och personal ska känna sig trygga.
Anf. 16 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det handlar om barn, och det handlar om att vi ska se till så att alla barns medicinska behov kan mötas på bästa möjliga sätt. Det är knappast så, Ann-Christin Ahlberg, att man i varje situation, vid varje medicineringstillfälle sätter sig ned och överväger huruvida det ska göras eller inte. Det är självfallet så att man för ett barn som behöver medicinering tar en diskussion mellan föräldrarna till barnet och personalen om hur man ska kunna klara av medicinering. Utifrån den överenskommelsen går man vidare.
Det är viktigt, som jag sade, att man klargör vad som är hälso- och sjukvårdens ansvar. Behöver det komma personer, till exempel från vårdcentralen eller barnavårdscentralen, och bistå? Då handlar det om hälso- och sjukvården. Då är det deras sak.
Om det handlar om egenvård - vi behöver klara ut vad som är egenvård och vad som är hälso- och sjukvård - kommer man överens med personalen. Detta är något som fungerar runt om i vårt land.
Ann-Christin Ahlberg har redan tidigare ställt en likalydande fråga till utbildningsminister Jan Björklund som ansvarar för det som är förskoleverksamhet i den mån det faller på den nationella nivån. Annars är det en kommunal fråga som bekant. Han svarade då naturligtvis att det handlar om en individuell bedömning utifrån barnens behov, och den uppfattningen delar jag förstås.
Det handlar om att föräldrar, barnomsorg och i förekommande fall barnhälsovården i samverkan kommer fram till bra och nödvändiga lösningar som är anpassade efter det enskilda barnets förhållanden. Man tittar på hur behoven ser ut och ser till så att man möter dem.
Om man i stället skulle försöka ordna någon typ av generellt regelverk som omfattar alla barn finns det en uppenbar risk att det motverkar sitt goda syfte eftersom det minskar utrymmet för individuellt anpassade lösningar efter varje barns behov. Därför tror inte jag att ett generellt regelverk är eftersträvansvärt.
Detta är den lösning, tror jag, som är den enda möjliga och rimliga, nämligen att när det gäller hälso- och sjukvård bistår hälso- och sjukvårdspersonal, och när det är egenvård gör föräldrarna och förskolepersonalen upp hur det ska fungera för att barnen ska få den ändamålsenliga vården.
Anf. 17 Ann-Christin Ahlberg (S)
Fru talman! Jag förstår att socialministern inte förstår hur det är i verkligheten. Det ska kanske fungera så som är önskvärt som du säger, men det fungerar inte så. Vi politiker blir ofta tillsagda att vi inte vet hur det är i verkligheten. Då måste vi ta till oss vad personal och föräldrar säger om att det inte fungerar.
Jag har också, som socialministern säger, ställt en skriftlig fråga till utbildningsministern om de här frågorna. I svaret hänvisar han till skollagen, att verksamheten i förskolan ska utgå från varje barns behov. Barn som behöver särskilt stöd ska ges den omsorg som deras speciella behov kräver.
Om det vore så i verkligheten vore det inget stort problem för de här barnen, föräldrarna eller personalen. Men det ser inte ut så i verkligheten.
Förskolan har förändrats. Maten lagas inte längre av Ulla eller Irene i köket som man kunde gå och fråga. Nu kommer den med postbilen, som barnen säger, från ett tillagningskök.
Barngrupperna är stora. Att få särskilt stöd till dessa barn är en tuff match, ska socialministern veta, för både personal och föräldrar. Det är ingen självklarhet att få extra stöd till dessa barn.
Många kommuner har många olika timvikarier som inte har någon utbildning om barn, för det är billigare, tror de. Det är också ett stort orosmoment. För tid och tydliga rutiner finns oftast inte för att informera om dessa barn, utan den ordinarie personalen får alltid ta det tyngsta ansvaret. Det skapar i längden en dålig arbetsmiljö för personalen, och ytterst skapar det otrygghet både för det enskilda barnet och dess föräldrar.
Det råder ibland väldligt lite förståelse för hur viktigt det är för de här barnen att allergier och rutiner med mat tas på största allvar. Det fattas kunskap.
Men det finns förskolor som har hittat lösningar som är bra för alla, till exempel att ägg och nötter inte finns där. Det mår ingen som vistas på den förskolan dåligt av.
För att man ska komma framåt går det inte att bara säga att man fixar detta när barnet kommer. Så är det inte. Man måste ge förutsättningar tidigt, bland annat möten och kompetensutbildning, så att föräldrar och personal är väl förberedda när barnet ska börja.
Fru talman! Skolministern har skrivit att medicinering är en fråga för medicinskt utbildad personal. Då måste man göra något. Om man sedan kallar det riktlinjer eller regelverk har ingen som helst betydelse för mig. Men det är bråttom att göra något. Kompetensen finns, men det enskilda barnet kommer i kläm på grund av att det finns på två olika sidor, den ena är barnsjukvården och den andra är förskolan. Men det finns ett hinder där som man måste komma över. Tillsammans och med rätt förutsättningar är jag helt övertygad om att man kan ta bort detta hinder och också göra detta till något som blir väldigt bra för det enskilda barnet. Det är viktigt att föräldrar kan vara trygga när de lämnar sitt barn på förskolan, det är viktigt för det enskilda barnet att veta att personalen fixar att hjälpa barnet om det blir sjukt, och det är viktigt för personalen att ha en vettig och bra arbetsmiljö.
Anf. 18 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! De frågor som vi nu resonerar om, både när det gäller hälso- och sjukvård och när det gäller förskolans verksamhet, är i första hand inte nationella frågor utan frågor för kommunerna respektive landstingen att hantera.
Då uppkommer förstås frågan: Kan vi på den nationella nivån på något sätt stödja och hjälpa för att kunna möta de problem och de behov som finns ute i Sverige hos enskilda barn just när det gäller sjukdom eller när det gäller behandling som på något sätt måste sättas inom förskolans ram?
Jag har då svarat att just i fråga om detta är nationella riktlinjer ett ganska trubbigt instrument. Jag tror att detta ändå ytterst handlar om hur man på varje enskild förskola tillsammans med föräldrarna och i förekommande fall tillsammans med hälso- och sjukvården möter de behov som finns. Jag tror att nationella riktlinjer blir ett trubbigt instrument som inte kommer att möta de problem som är jätteviktiga att de löses för det enskilda barnet och för de enskilda föräldrarna, så att de kan känna trygghet i att barnet får de mediciner som det behöver. Då tror jag, som sagt var, att lösningen inte ligger i den här typen av riktlinjer som Ann-Christin Ahlberg efterfrågar utan att den ligger i att man diskuterar detta grundligt på varje förskola för att hitta rätt väg.
Anf. 19 Ann-Christin Ahlberg (S)
Fru talman! Om man vill något måste man göra något, och om man vill något kan man också göra något.
Jag undrar om socialminister Göran Hägglund kan förstå att dessa barn som det handlar om präglas av att de kan kanske inte kan få åka med på olika utflykter eller delta i olika aktiviteter som sina jämnåriga kompisar för att personalen eller föräldrarna känner sig otrygga i fråga om de vågar låta just dessa barn följa med. Det handlar återigen om kunskap, trygghet och ansvar. Kan socialministern förstå hur det känns för de föräldrar som inte vågar lämna sina barn på förskolan när den ordinarie personalen exempelvis har planeringsdagar eller utbildningsdagar och tvingas att ta ledigt för att vara på den säkra sidan för sina barn?
Det finns brister som det måste göras något åt. Vad vi kallar det är mindre viktigt. Det viktigaste är att barnen inte hamnar mellan dessa två olika system och att vi gör någonting.
Fru talman! Om man skulle skriva en varudeklaration - när vi nu talar om allergier - om regeringens kunskap eller vilja i dessa livsviktiga frågor kan jag referera vad en statsvetare har sagt, nämligen:
En varningstext borde följa med regeringen: Kan innehålla spår av nötter.
Göran Hägglund, det finns barn som riskerar att dö om de kommer i kontakt med nötter. Som socialminister har du ansvaret och möjligheten att göra något i fråga om de gråzoner som dessa barn, föräldrar och personal hamnar i, oavsett om det är en kommunal eller en nationell angelägenhet.
Något måste göras och det snabbt.
Anf. 20 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Ann-Christin Ahlberg beskriver en rad problem som kan uppstå - barn som inte vågar åka med på utflykter eller vara med på andra aktiviteter, personal som känner oro, föräldrar som känner oro när personalen har planeringsdagar och så vidare - och dessa frågor kan naturligtvis vara realiteter.
Vi måste då fråga oss: Vad är ändamålsenligt för att lösa dessa problem? Men bara för att man själv har en lösning som man presenterar behöver det inte vara det enda sättet att möta detta problem. Jag förstår att Ann-Christin Ahlberg tror att detta är vägen till framgång.
Jag tror inte att det är vägen till framgång, utan jag tror att nyckeln till att detta ska fungera är att det förs förtroendefulla samtal mellan föräldrar och personal på förskolan och i förekommande fall med barnsjukvården för att man ska kunna lösa problemen. Jag tror inte att ytterligare ett papper löser dessa problem, utan jag tror att det handlar om att man kommunicerar med varandra för att hitta vägen till att lösa problemen när det gäller detta barns behov av medicin, vilket det ofta handlar om, eller vad det nu kan vara. Jag tror att det är vägen för att man ska säkerställa att de barn som behöver regelbunden medicinering får det också inom förskolans ram.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.