Medborgarnas förtroende för den svenska strategin
Interpellation 2020/21:162 av Jan Ericson (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2020-11-19
- Överlämnad
- 2020-11-20
- Anmäld
- 2020-11-24
- Sista svarsdatum
- 2020-12-04
- Svarsdatum
- 2020-12-11
- Besvarad
- 2020-12-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Mikael Damberg (S)
Covid-19-pandemin var i likhet med andra samhällskriser både svår att förutse och hantera. Jag tror de flesta har mycket stor respekt för detta liksom för regeringens och myndigheternas tuffa arbetssituation under pandemin.
Samtidigt är det under en kris helt avgörande att regeringen och myndigheterna åtnjuter befolkningens förtroende för de åtgärder som vidtas. Alla begränsningar av och inskränkningar i människors frihet som beslutas av regeringen och dess myndigheter måste uppfattas som rimliga, logiska och väl avvägda. Man måste också undvika motstridiga besked eller rekommendationer eller att komma med tvärsäkra påståenden om sakläget som man sedan tvingas ta tillbaka.
Tyvärr kantas den svenska pandemibekämpningen av motsatsen. Redan i inledningen av pandemin kom tvärsäkra påståenden från ansvarig myndighet om att smittan knappast skulle nå varken Europa eller Sverige. Detta trots många internationella varningar om motsatsen.
Den svenska strategin utmärktes sedan av att man i varje läge tog beslut om åtgärder först efter att andra länder redan gjort det, och att Sverige valde andra vägar än omvärlden utan att riktigt kunna motivera varför för den egna befolkningen. Det gäller exempelvis frågan om att prioritera ”flockimmunitet” framför att stoppa smittspridningen, avfärdandet av munskydd som verkningslösa, den sena och otillräckliga testverksamheten och sena beslut om begränsningen av folksamlingar.
Vi vet i dag att den svenska strategin under den första vågen av pandemin medförde betydligt högre dödstal i vårt land än i exempelvis våra grannländer. Detta har allvarligt skadat befolkningens förtroende för både regeringen och dess myndigheter.
Under sommaren minskade smittspridningen kraftigt i hela Europa. Många länder lättade då på sina restriktioner – men inte Sverige. Fortsatt besöksförbud i äldreomsorgen och kraftiga begränsningar av publik på idrotts- och kulturarrangemang är två exempel där Sverige i motsats till andra länder lät begränsningarna ligga kvar.
Under hösten släppte regeringen på restriktionerna när det gäller besöksförbud i äldreomsorgen – trots att smittspridningen då tagit fart igen och det kom allvarliga varningar från vården och omsorgen om att det var fel tillfälle att lätta på begräsningarna.
Även för allmänna sammankomster, exempelvis inom idrott och evenemang, togs svårtolkade och förvirrande beslut. Under loppet av mindre än en månad gick Sverige från först max 50 personer i publiken till en möjlighet att öka till 300, för att sedan snabbt minska till en ny strikt norm på endast 8 personer. Beslutet att höja det möjliga maxantalet till 300 togs samtidigt som man såg en mycket snabbt ökande smittspridning i samhället. För de flesta framstod det som svårbegripligt att man under en sommar med knappt någon smittspridning alls skulle ligga kvar med en begränsning som slog undan benen på alla dessa evenemang, för att sedan höja publikgränsen samtidigt som smittspridningen tog fart igen.
För många framstod det också som ologiskt att begränsa publiken på en stor utomhusarena med 20 000 sittplatser till 50 personer, samtidigt som det är överfullt i kollektivtrafiken och de stora varuhusen. Ingen begrep hur det kunde bli mindre smittspridning av att fotbollssupportrar satt tätt packade på en pub och såg en match på storbilds-tv i stället för att sitta väl utspridda på en utomhusarena och se matchen utan alkoholförtäring.
Regeringen fick dessutom i april igenom en tillfällig undantagslag som gav den rätt att vidta mycket kraftfulla åtgärder för att bekämpa pandemin. Denna lag hade gett möjlighet att ta tillfälliga obekväma beslut för att begränsa mängden människor även på andra platser och i andra situationer - men denna lag användes inte över huvud taget.
Faktum är att många uppfattar regeringens och myndigheternas beslut om restriktioner som väldigt ologiska, motstridiga och svåra att förstå. I ett sådant läge finns det stor risk att man inte tar rekommendationer och råd på allvar. Det tvingar i sin tur fram ännu hårdare begränsningar och restriktioner. Och nu är vi där.
Nu har smittspridningen ökat dramatiskt, och regeringen konstaterar att människor inte följer råden eller tar pandemin på allvar.
Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Mikael Damberg:
Ser statsrådet någon anledning till självkritik när det gäller hur han och de myndigheter han ansvarar för har arbetat för att skapa förtroende hos medborgarna när det gäller den svenska strategin för bekämpning av pandemin, och hur avser statsrådet att agera framöver för att återupprätta förtroendet för den pågående kampen mot pandemin?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2020/21:162
Webb-tv: Medborgarnas förtroende för den svenska strategin
Dokument från debatten
- Fredag den 11 december 2020Kammarens föredragningslistor 2020/21:52
- Protokoll 2020/21:52 Fredagen den 11 decemberProtokoll 2020/21:52 Svar på interpellation 2020/21:162 om medborgarnas förtroende för den svenska strategin
Protokoll från debatten
Anf. 129 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! Jan Ericson har frågat mig om jag ser någon anledning till självkritik när det gäller hur jag och de myndigheter jag ansvarar för har arbetat för att skapa förtroende hos medborgarna när det gäller den svenska strategin för bekämpning av pandemin samt hur jag avser att agera framöver för att återupprätta förtroendet för den pågående kampen mot pandemin.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Covid-19-pandemin och de konsekvenser som pandemin har fört med sig saknar motstycke i modern tid. Regeringen har dock haft beredskap för att fatta de beslut som krävts för att underlätta arbetet med att begränsa smittspridningen av det nya coronaviruset och att motverka effekterna av smittspridningen i samhället. Det övergripande målet för hanteringen av viruset är och har varit att begränsa smittspridningen för att skydda människors liv och hälsa och säkra sjukvårdens kapacitet samtidigt som inverkan på annan samhällsviktig verksamhet än hälso- och sjukvården ska begränsas, konsekvenser för medborgare och företag ska lindras och oron i befolkningen ska dämpas. Det har aldrig varit en del av strategin att uppnå så kallad flockimmunitet.
Strategin för hanteringen av det nya coronaviruset är och har varit att de åtgärder som vidtas ska baseras på kunskap och beprövad erfarenhet och att rätt åtgärder ska vidtas vid rätt tidpunkt. För att upprätthålla strategin omprövas vidtagna åtgärder löpande. Regeringen och Regeringskansliet har följt smittspridningen noga och haft löpande kontakt med ansvariga myndigheter. Det har dock funnits en stor osäkerhet i fråga om smittspridningens utveckling.
Regeringens och mitt arbete kommer att granskas i efterhand. Den 26 juni 2020 enades konstitutionsutskottet om att inrikta granskningen av regeringens hantering av coronakrisen mot hur regeringsmakten har utövats utifrån ett bredare konstitutionellt perspektiv. Den 30 juni 2020 tillsatte regeringen en kommission för utvärdering av de åtgärder som vidtagits för att hantera utbrottet av det virus som orsakar sjukdomen covid-19. Kommissionen lämnar en första delredovisning den 15 december 2020. Jag väljer att inte föregripa pågående och kommande granskningar, särskilt inte under arbetet med att hantera en pågående kris.
Anf. 130 Jan Ericson (M)
Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.
Covid-19-pandemin var svår att förutse och att hantera. Jag tror att de flesta har mycket stor respekt för regeringens, myndigheternas och inte minst vårdens tuffa arbetssituation under pandemin. Samtidigt är det förfärande hur pandemin har slagit mot Sverige. Vi vet att den svenska strategin under den första vågen av pandemin medförde betydligt högre dödstal i vårt land än i våra grannländer. Bara de senaste två veckorna har över tusen nya dödsfall rapporterats in. Våra grannländer har långt ifrån samma utveckling, och detsamma gäller ett flertal länder i norra Europa och Baltikum.
Under en kris är det helt avgörande att regering och myndigheter åtnjuter befolkningens förtroende för de åtgärder som vidtas. Alla begränsningar av och inskränkningar i människors frihet som beslutas av regeringen och dess myndigheter måste uppfattas som rimliga, logiska och väl avvägda. Här måste man undvika motstridiga besked och rekommendationer eller att komma med tvärsäkra påståenden om sakläget som man sedan tvingas ta tillbaka.
Tyvärr kantas den svenska pandemibekämpningen av motsatsen. Redan i inledningen av pandemin kom tvärsäkra påståenden från ansvarig myndighet om att smittan knappast skulle nå vare sig Europa eller Sverige - detta trots många internationella varningar om motsatsen. Den svenska strategin utmärktes sedan av att man i varje läge fattade beslut om åtgärder först efter att andra länder redan hade gjort det och att Sverige valde andra vägar än omvärlden utan att riktigt kunna motivera varför för den egna befolkningen. Det gällde exempelvis frågan om att prioritera flockimmunitet framför att stoppa smittspridningen. Det gällde avfärdandet av munskydd som verkningslösa, sen och otillräcklig testverksamhet samt sena och ologiska beslut om begränsningar av publik och folksamlingar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vad gäller frågan om flockimmunitet säger statsrådet att det aldrig har varit en del av strategin att uppnå flockimmunitet, men det motsägs av uppgifter i medierna där man har kommit över interna mejl hos ansvarig myndighet som tydligt visar att det i varje fall är myndighetens mål att uppnå flockimmunitet. Det är ytterst olyckligt om regeringen och dess myndigheter har olika bild av den saken.
Om människor uppfattar regeringens och myndigheternas beslut om restriktioner som ologiska, motstridiga och svåra att förstå finns det en stor risk att man inte tar rekommendationer och råd på allvar. Det tvingar i sin tur fram ännu hårdare begränsningar och restriktioner. Nu är vi där, det vill säga att smittspridningen har ökat dramatiskt, och regeringen har konstaterat att människor inte följer råden och tyvärr inte alltid tar pandemin på allvar.
Allt fler ekonomer menar att det hade varit bättre med kortare perioder av total nedstängning av samhället än den långt utdragna period under snart ett år med begränsningar och restriktioner som slår hårt mot jobb, företagande och samhällsekonomi och uppenbarligen utan att påverka pandemin på ett effektivt sätt.
Regeringen fick i april genom en tillfällig undantagslag rätt att vidta mycket kraftfulla åtgärder för att bekämpa pandemin, men den lagen användes över huvud taget inte. Samma minister som hyllade lagen efter riksdagens beslut och sa att den säkerställde ett snabbt agerande och riksdagens inflytande har sedan gjort helt om och sagt att lagen var oanvändbar.
Fru talman! Grunden för krishantering i ett samhälle är tydliga och väl underbyggda beslut som skapar förtroende hos allmänheten. För mig är det uppenbart att det svenska agerandet under pandemin kännetecknats av motsatsen alldeles för ofta. Risken är att detta har urholkat förtroendet och efterlevnaden av de råd och riktlinjer som lämnats från regering och myndigheter.
Jag förväntar mig såklart inte att statsrådet ska föregripa kommande granskningar i kommissionen och i konstitutionsutskottet av hur regeringen och myndigheterna har hanterat pandemin, men jag vill ändå ställa två konkreta frågor till statsrådet.
Varför använde inte regeringen den tillfälliga lagen för att vidta åtgärder mot pandemin? Hur avser regeringen att agera framöver för att stärka förtroendet för den svenska pandemibekämpningen? Just nu går det faktiskt precis åt fel håll.
Anf. 131 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! Jag tog upp målen för den svenska strategin i mitt interpellationssvar. De är utgångspunkten för den svenska strategin. Det finns ingen annan strategi än den jag tog upp. Utgångspunkten är att minska smittspridningen för att skydda människors liv och hälsa samt säkra sjukvårdens kapacitet. Det är den första delen av strategin.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Sedan handlar det också om att balansera så att man minskar effekterna av pandemin i samhället och lindrar konsekvenserna för både företag och individer. Det är den strategi vi har.
Jag kan se att myndigheter har givit delvis olika besked under pandemin, men det beror på att kunskapsläget har utvecklats. Det är också en del av arbetet med ett okänt virus som vi lär oss mer om under hela utvecklingen. Vi ser också hur viruset sprids i samhället. Vad lär vi oss av det? Vilka nya beslut ska vi fatta?
Se på första vågens effekt på äldreomsorgen! IVO har granskat den redan som en del av sitt eget uppdrag. Den kommer säkert att diskuteras mycket även i fortsättningen. Vi ser uppenbara problem i hur äldreomsorgen var förberedd och organiserad samt i relationen till regionernas sjukvårdssystem. Det har kommit fram tydliga exempel på hur systemet inte har klarat av att skydda de mest sårbara i samhället.
Vi har dragit slutsatser av detta för att vara tydliga med att det finns saker och ting att göra här och nu, inte minst att utbilda personal och ge kommunerna mer resurser. Sedan finns också frågan av testningen av hela personalkategorin. Vidare jobbar regionerna nu på ett helt annat sätt för att stötta med sjukvårdsresurser gentemot äldreomsorgen.
I en pandemi måste man lära sig under resans gång. Även om kommissionen ska göra en granskning anser jag att det är för tidigt att säga att det är just målen för strategin som skilde sig åt mellan länderna. Däremot är det uppenbart att länder drabbades olika hårt av pandemin i början och därmed fick in smittspridningen på olika sätt. Detta kommer säkert att diskuteras. Vad skulle ha gjorts annorlunda, och vad kan vi lära oss av det? Vi måste fortsätta att diskutera de frågorna.
Den konkreta frågan handlade om varför man inte har använt den tillfälliga lagen. Det formella svaret är väl att om man skulle använda den tillfälliga lagen hade man lika gärna kunnat lägga fram en proposition till riksdagen. Det var det tidsperspektivet i lagstiftningen. Det blev svåranvänt att stifta den lagen separat. Då kan man lägga fram en proposition för riksdagen med ett förslag i en sakfråga, och då hade man inte behövt använda en tillfällig lag.
Däremot har jag inte upplevt att det har funnits en uppfattning i Sveriges riksdag eller hos Moderaterna att man vill stänga ned stora delar av det svenska samhället med politiska beslut. Jag kan ha fel i den delen. Jag uppfattar att det har funnits en stor uppslutning bakom att jobba med råd, rekommendationer och riktlinjer för verksamheter, till exempel att näringsidkare måste anpassa sin verksamhet och följa vissa krav och restriktioner. Men vi har i Sverige inte valt en nedstängningsstrategi. Det har inte myndigheterna föreslagit, och det vore en nyhet för mig om det är Moderaternas position i detta eftersom jag inte har uppfattat det tidigare.
Däremot har regeringen hela tiden varit tydlig med att vi inte utesluter någonting. Hamnar vi i ett allvarligare läge än i dag måste vi kunna fatta beslut om ännu tuffare åtgärder.
Anf. 132 Jan Ericson (M)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Fru talman! Jag tror att vi har väldigt mycket att fundera över när det gäller den tillfälliga lagen. Om det nu var så att lagen inte fungerade, varför lade regeringen då fram den? Man ville ju ha lagen, och man berömde den när den röstades fram av riksdagen. Man sa att den verkligen säkerställer att vi kan ta de krafttag vi behöver - och sedan konstaterade man att det visst inte gick. Men det var ju regeringen som skrev propositionen, så insåg man inte det innan? Det är jättekonstigt.
Jag har inte föreslagit några åtgärder som man skulle ha vidtagit enligt den tillfälliga lagen, utan jag frågar helt enkelt statsrådet om det fanns några åtgärder man hade velat men inte kunde vidta på grund av den tillfälliga lagen. Det hade varit intressant att veta.
När det gäller att pandemin drabbade olika länder olika hårt i början - ja, så var det säkert. Men nu är vi ju i våg två, och man har haft hela sommaren på sig att förbereda sig för den andra vågen. Man varnade faktiskt redan i våras för att det med all sannolikhet kommer en ny våg till hösten, och ändå är vi i samma situation nu igen. Det tycker jag är väldigt märkligt. Målet att klara sjukvården och så vidare finns ju i alla länder, men varför misslyckas just vi i Sverige?
Sedan kan man ju inte bara skylla detta på äldreomsorgen. Enligt de senaste siffrorna jag har sett utgörs ungefär en tredjedel av dödsfallen av personer som har bott på äldreboenden. Två tredjedelar är personer som inte har bott på äldreboenden, så det är en ganska stor andel av dödsfallen som finns utanför den verksamheten. Det gör också det hela väldigt konstigt.
Det är många av de beslut som har tagits under den här pandemin som människor upplever som motstridiga. Under sommaren minskade till exempel smittspridningen kraftigt i hela Europa, och då lättade många länder på sina restriktioner. Det gjorde dock inte Sverige, utan vi hade fortsatt besöksförbud i äldreomsorgen och kraftiga begränsningar av publik på idrotts- och kulturevenemang, till exempel. Under hösten släppte sedan regeringen på restriktionerna när det gällde besöksförbud i äldreomsorgen, trots att smittspridningen hade satt fart igen. Man ville då även lätta på publikbegränsningarna och så vidare, precis samtidigt som man såg siffror på att pandemin ökar.
Det här med allmänna sammankomster har varit väldigt förvirrande. Inom loppet av mindre än en månad gick Sverige från först max 50 personer i publiken till en möjlighet att öka till 300, för att sedan snabbt minska till en ny, strikt norm om 8 personer. Det blir väldigt svårt för folk att följa med i turerna och förstå vad det egentligen är som gäller. Det finns många sådana här beslut som människor upplever som lite ologiska, till exempel beslutet att begränsa publiken på en stor utomhusarena med 20 000 sittplatser till 50 personer samtidigt som det är överfullt i kollektivtrafiken och de stora varuhusen. Ingen begrep hur det kunde bli mindre smittspridning av att fotbollssupportrar satt tätt packade på en pub och såg en match på storbilds-tv i stället för att sitta väl utspridda i en utomhusarena och se matchen utan alkoholförtäring.
Det är sådana saker som gör att människor tycker att det är motstridiga signaler, att det inte är logiskt, att det slår konstigt i samhället och så vidare. Jag tror att även statsrådet kan hålla med mig om att många måste ha uppfattat detta som väldigt förvirrande, och därmed kommer jag tillbaka till min fråga.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det finns ett samband mellan att människor följer riktlinjer, som ofta är väl genomtänkta av regering och myndigheter, och att de känner att helheten hänger ihop. Människor måste ha förtroende för att det finns en tydlig linje i det som görs och inte tycka att det känns motstridigt och konstigt, för annars kommer folk att strunta i reglerna. Då sitter man där sedan och ser att smittspridningen ökar och att folk inte tar det på allvar. Jag tycker inte att det är så konstigt att de inte gör det, för det känns väldigt motstridigt och konstigt för många.
(Applåder)
Anf. 133 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! Det finns absolut ologiskheter som har drabbat Sverige på grund av att vi har utgått väldigt mycket från förbudsförordningen, som reglerar allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Det har lett till att vissa verksamheter har omfattats och att andra inte har omfattats.
När vi i våras använde förordningen för att begränsa antalet till 50 såg vi dock att det fick en normerande roll för annan typ av verksamhet, som formellt sett inte reglerades av detta. Det var en signal från myndigheterna om att det finns ett sätt att tänka som vi i befolkningen måste anamma - att vi inte ska ha större sammankomster och därmed bidra till ökad smittspridning. Det konkreta svaret på frågan är alltså snarare att den nya pandemilag som nu är ute på remiss är ett sätt att bli mer träffsäker i begränsningsåtgärder, som alltså inte ska bygga på förbudsförordningen utan på smittspridningsläget. Det handlar om att vi ska kunna jobba mer riktat mot olika sektorer än vad ordningslagen medger.
Å andra sidan kan man väl säga att den svenska strategin handlar om att vi inte tror att det bara är regler och beslut i riksdagen som leder till att människor ändrar sina beteenden. Människor måste tänka själva och förstå att det är allvar.
Flera länder har haft helt andra typer av strategier, som har byggt väldigt mycket på regler och förbud och gått väldigt långt - till exempel Frankrike införde väl utegångsförbud igen nu i veckan - och det har funnits situationer där dessa länder har fått sin befolkning emot sig. Det har varit stora demonstrationer; mitt under en pandemi har människor nästan med våld demonstrerat mot hur makthavarna har begränsat deras frihet och därmed också reglerat deras vardag på ett sätt som verkligen inte uppfattas som logiskt. Man kanske har fått gå 100 meter från sin bostad, eller också har man fått vara ute en timme om man tränar. Man får träffas i trädgården, men man får inte träffas i sin egen trädgård. Det finns ologiskheter i detta som är ganska långtgående.
Jag tror därför att det är viktigt att fortsätta bygga på just det som Jan Ericson säger, nämligen att det finns en förståelse för att läget är allvarligt och att vi alla bär ett ansvar för att förändra våra beteenden. Vi gjorde det i våras, och vi håller på att och måste fortsätta göra det nu under hösten.
Förtroendemätningar är lite svåra att värdera, eller hur? De ändrar sig också över tid. Jag minns inte om det var SOM-institutet som gjorde den senaste stora förtroendemätning som jag såg, men det var i alla fall i somras. Mätningen är alltså lite gammal, men då låg förtroendet för Folkhälsomyndigheten på någonstans runt 81 procent - och det i en pandemi där vi hade fått mycket kritik för hur det hade gått under våren. Jag uppfattar alltså att det hos svenska folket finns ett i grunden starkt förtroende för att vi ska fatta politiska beslut, att de besluten ska grundas på expertmyndigheter - den profession som är satt att hantera detta - och att vi försöker arbeta tillsammans för att minska smittspridningen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Detta är inte ett försök att polemisera, utan jag vill förklara att olika länder har valt olika strategier. När jag tittar på smittspridningen nu under den så kallade andra vågen kan jag tyvärr konstatera att nästan alla de länder som drabbades hårt av den första vågen har drabbats hårt också av den andra vågen, oavsett vilka åtgärder som vidtogs. Länderna har dessutom vidtagit väldigt olika åtgärder. Man kan också se att en del länder som inte drabbades förra gången - typ Tjeckien, som till och med firade på gator och torg att de hade bekämpat pandemin - nu drabbas hårt. Det är alltså en lurig sjukdom och en pandemi som slår väldigt hårt, och vi måste hela tiden lära oss att tillsammans bekämpa smittan.
Anf. 134 Jan Ericson (M)
Fru talman! Självklart är det så att ingen av oss är expert på pandemier, utan vi får helt enkelt försöka lita på vad expertisen säger. Däremot kan jag känna mig lite bekymrad ibland när olika experter har väldigt olika åsikter.
Totalförbud och utegångsförbud är uppenbarligen ingen patentlösning, för vissa länder som har använt det har inte heller lyckats. Men jag tror ändå att den svenska strategin hade vunnit på om människor hade uppfattat besluten som mer logiska och tydliga. Framför allt hade det varit bra om en ansvarig myndighet som inte vet säkert hade låtit bli att gå ut och säga tvärsäkra saker som den sedan tvingas ta avstånd från. Det är självklart inte statsrådets fel att enskilda tjänstemän i myndigheter gör det, men tyvärr faller det ändå under statsrådets ansvarsområde. Jag tror att det skadar förtroendet när man gör på det viset, och det tycker jag är olyckligt.
Det här med förtroende är en lurig fråga. Visst kan man fråga om de har förtroende för myndighet si och så och så vidare - men om människor nu har ett så stort förtroende för en myndighet och vad den säger, varför följer de då inte råden? Det går inte riktigt ihop, tycker jag. För mig är det uppenbart att människor kanske säger att de har förtroende men struntar i vad myndigheten säger, och då har de faktiskt inte riktigt förtroende.
Samtidigt måste jag ge statsrådet lite beröm för att regeringen verkar ha bytt strategi. I början av pandemin var det väldigt mycket myndigheterna som själva höll hov i medierna, och vi såg aldrig till statsråden och statsministern. Det har blivit bättre på sista tiden; regeringen har synts mer och varit tydligare än den var i början av pandemin. Jag tror att det hade varit en fördel om man i början av pandemin hade sett statsministern framföra de viktiga budskapen i medierna, i likhet med andra länders presidenter eller premiärministrar, i stället för enbart tjänstemännen vid en myndighet.
Nu får vi dock hoppas att det här ska bli bättre och att vaccinet ska göra sitt.
Anf. 135 Statsrådet Mikael Damberg (S)
Fru talman! Jag vill börja där interpellanten slutade, det vill säga lite hoppfullt gällande de vaccin som nu är på gång. Med stor sannolikhet kommer de första att börja godkännas i Europa, och det kommer att leda till en annan utveckling.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Men det är, än en gång, lite av den svenska strategin att säga att pandemin inte är över bara för att de första börjar vaccineras. Det kommer att ta ett tag, så det gäller att hålla ut och hålla i och att inse att den här hösten samt både det kallare klimatet och det inomhusagerande vi har på ett annat sätt än i våras gör att vi nu måste vara ännu mer noga med att följa råden och rekommendationerna. Det blir på något sätt en ökad smittspridning under denna period.
Vi ser också att människor faktiskt förändrar sitt beteende; jag tror att det är viktigt att säga det. När vi tittar på rörelsedata för transporter ser vi att de har gått ned. När vi tittar på hur många som jobbar hemifrån ser vi att detta går upp. Vi tittar till och med på hur många som besöker köpcentrum; antalet går ned. Vi ser sedan ett antal veckor ett förändrat beteende.
Nu gäller det att hålla ut och att hålla i detta och att se till att människor förstår regeln om åtta personer, även om det handlar om allmänna sammankomster, och att man inte ska umgås utanför den egna familjen eller den absolut närmaste kretsen. Det är ju det som bryter smittspridningen och får ned smittan. Detta blir extra utmanande i relation till jul- och nyårsfiranden, som ofta är sammanhang där människor reser runt och umgås i större sällskap, vilket vi inte får göra.
Avslutningsvis kan jag säga att vi har samma strategi som tidigare. Vi har en väldigt nära dialog med myndigheterna. Frågan är om våra myndigheter verkligen bara har präglats av tvärsäkra uttalanden. Jag tycker att de ofta har fått kritik för att ha sagt "å ena sidan, å andra sidan" just därför att kunskapsläget inte har varit helt glasklart och därför att det förändras över tid. Att myndigheterna har resonerat och inte varit så tvärsäkra tror jag är en av anledningarna till att de behåller ett ganska högt förtroende trots den här svåra pandemin.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.