Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

LSS-kostnadsutjämningens konsekvenser

Interpellation 2004/05:133 av Lundgren, Kerstin (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2004-11-11
Inlämnad
2004-11-11
Besvarad
2004-11-23
Sista svarsdatum
2004-11-25

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 november

Interpellation 2004/05:133

 av Kerstin Lundgren (c) till statsrådet Sven-Erik Österberg om LSS-kostnadsutjämningens konsekvenser

Från den 1 mars i år har ett nytt system för utjämning av kommunernas kostnader för LSS-verksamheten varit i kraft. Systemet tillkom efter år av sökande efter en lämplig modell för att finansiera den lagstiftning som riksdagen i bred enighet beslutat om. Tyvärr fick utredningen som föregick införandet av det nya utjämningssystemet inte arbeta förutsättningslöst. Den fick tankeförbud och fick hålla sig till gällande förutsättning @ det vill säga att statsmakten bestämmer allt och överlåter till kommunerna att betala notan. En modell som inte bara rimmar illa med federalistiska principer utan även med synen att det i vart fall ska finnas utrymme för lokalt självstyre om det ska vara kommunerna som står för finansieringen. Nu har dock beslutet tagits och ska som andra likartade system införas under ett antal år. Genomförandeperioden är satt till och med 2008.

Redan första året utsätts systemet för mycket hård kritik från flera håll. Eftersom kostnadsspridningen inom LSS-verksamheten har varit stor är det måhända inte förvånande. Dock måste man enligt min mening vara beredd att ställa frågan om det är rimligt att göra en omfördelning utifrån en genomsnittlig standardkostnad för riket. Det leder till exempel till att Södertälje kommun @ som i dag rymmer de läkepedagogiska institutioner som väldigt många efterfrågar @ får en ökad kostnad motsvarande drygt 50 öres skattehöjning. Här pågår också diskussioner om kommundelning. Av den utredning som gjorts framgår att den nya kommunen skulle drabbas av en flerdubblad skattehöjning till följd av utjämningssystemets konsekvenser. Det visar också hur systemet skulle slå i minst 115 av landets kommuner. Det är en av de svårsmälta förutsättningar som riksdagens majoritet givit det kommunala självstyret och som driver fram inte bara underskott i kommunala budgetar utan också idéer om kommunsammanläggningar.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att komma till rätta med de problem som påtalats till följd av det i år införda utjämningssystemet för LSS-kostnader?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:133, LSS-kostnadsutjämningens konsekvenser

Interpellationsdebatt 2004/05:133

Webb-tv: LSS-kostnadsutjämningens konsekvenser

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 116 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Kerstin Lundgren har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att komma till rätta med de problem som påtalats till följd av det i år införda utjämningssystemet för LSS-kostnader. Låt mig inleda med att instämma i interpellantens syn att den svenska samhällsmodellen bygger på en omfattande kommunal självstyrelse. En viktig grundprincip i det offentliga uppdraget är att kunna ge alla medborgare en likvärdig service och en likvärdig behandling oavsett var i landet de bor. Det är bland annat mot denna bakgrund som riksdagen fattade beslut om ett kostnadsutjämningssystem för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Verksamheten är obligatorisk för kommunerna, och regeringen har kunnat konstatera att kostnadsskillnaderna per invånare mellan kommunerna är större för denna verksamhet än inom andra obligatoriska verksamheter. Det fanns därför skäl att införa ett kostnadsutjämningssystem. Jag anser att det är rimligt att en del av beräkningen av standardkostnaden utgår från genomsnittliga kostnader, vilket är samma princip som gäller för det ordinarie utjämningssystemet. Att ett kostnadsutjämningssystem skulle utgå från kommunernas faktiska kostnader skulle innebära att systemet tog hänsyn till skillnader i effektivitet, ambitionsnivåer med mera. Det ligger inte i linje med den grundläggande principen om opåverkbarhet. Det finns dock en del i LSS-utjämningen, det så kallade personalkostnadsindexet, som bygger på faktiskt redovisade kostnader från kommunen och som avspeglar det stöd och den service som funktionshindrade har i kommunen. Jag vill också i detta sammanhang påminna om att en kommun inte kan övervältra kostnader på en annan kommun med hänvisning till kostnadsutjämningssystemet. Det saknas vidare lagstöd i LSS för att flytta över ett ärende till en annan kommun. Den enskilde väljer själv om han eller hon vill flytta. Det är således inte kostnadsutjämningssystemet och LSS som leder till de problem som interpellanten anser uppstår vid en eventuell kommundelning. Dessutom vill jag nämna att Berit Andnor vid tidigare tillfälle svarat att hon avser att lämna ett uppdrag till tillsynsmyndigheterna att följa upp hur bestämmelsen om möjligheten att sluta avtal fungerar, förekomsten av avtal som upphävts och andra frågor som har samband med dessa vårdavtal. Mot denna bakgrund är mitt svar på interpellantens fråga att jag inte har för avsikt att nu föreslå några ändringar i kostnadsutjämningssystemet för LSS-verksamhet.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 117 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack Sven-Erik Österberg för svaret på min interpellation. Vilka initiativ är statsrådet beredd att vidta för att komma till rätta med de problem som påtalats till följd av det i år införda utjämningssystemet för LSS-kostnader? Jag kan konstatera att statsrådet inte är beredd att vidta någon åtgärd alls. Frågan infinner sig då, fru talman, om statsrådet ser något problem över huvud taget med det nu införda utjämningssystemet för LSS-kostnader. Det innebär problem för enskilda människor, för deras självstyre och rådighet över sina liv, till exempel att inte pekas ut, som nu är fallet som många funktionshindrade och föräldrar vittnar om. Ordet hemkommun har en alldeles särskild betydelse för dig som funktionshindrad. Tänk inte ens tanken att lämna den. De ekonomiska konsekvenserna blir alldeles förfärliga. Det här skriver en förälder i en av tidningarna som jag har tittat i med anledning av den här debatten. Man känner inte rådighet och självstyre. Men det handlar inte bara om det problemet. Det är också problem för kommunerna och medborgarnas lokala självstyre. Fru talman! LSS-utjämningen har haft en lång historia. Man har våndats länge från den statliga nivån, från kammare och från Regeringskansliet över hur man ska gå till väga för att lösa ut de frågor som följde av riksdagsbeslutet om LSS och införandet av den rättighetslagstiftningen. Våndan har handlat om huruvida de kan ingå i det vanliga utjämningssystemet. Men det har inte någon kunnat hitta en lösning på. Sedan kom den särskilda utjämningsmodellen för LSS. Men problemet, fru talman, är att staten, vi alla som har ett ansvar för de rättigheter kammaren har beslutat om, inte är beredd att ta gemensamt ansvar. Det läggs ut på enskilda kommuner. Staten, i form av regeringen och regeringens stödpartier, har inte velat ta upp eller ens ställa frågan om vi på statlig nivå ska ta över ansvaret för finansieringen. Man vill hålla fast vid att lägga ut det på det sätt som görs över landet. Det är ett sätt som vållar problem. Ser statsråden problemen? Funktionshindrade ser dem. Verksamma inom LSS-området ser dem. Kommunerna ser dem, fru talman. Jag har här en signal från Norrköping: "Lär vi oss aldrig av tidigare misstag?" En partikamrat till Sven-Erik Österberg, Ilmar Reepalu, skriver om att staten måste finansiera LSS. Kommunförbundet konstaterar att förbundet inte vill ta ställning i de konflikter som uppstår mellan kommuner med anledning av lagstiftningen. Man anser att staten ska ta över ansvaret. Men regeringen ser uppenbarligen inte något problem. Jag hoppas att den här debatten kan visa på om det verkligen är så. Hitintills har inte ett nytt statsråd, fru talman, visat att det finns ett nytt seende på frågorna - om jag ska tolka Sven-Erik Österbergs svar på min interpellation.
Annika Qarlsson (C)
Anf. 118 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Jag kommer från Västergötland. Där har vi många kommuner som har en väldigt bra verksamhet på det här området. Men det skiljer väldigt mycket mellan olika kommuner. Man har tidigare haft ett väl utvecklat utjämningssystem mellan kommunerna. Men det försvann när man i stället skulle göra den kostnadsutjämning som vi debatterar här i kväll. Bara för att visa på vilka stora skillnader det blir beroende på vilket år som väljs som basår kan jag ta min hemkommun, Alingsås kommun. Med år 2002 som basår blir det ett plus i kassan med 46 miljoner. Med år 2003 som basår blir det ett plus med 21,7 miljoner, alltså en halvering - eller fördubbling, beroende på hur man ser det. Göteborgs kommun hamnar för år 2002 på (0. Med år 2003 som basår blir det 53 miljoner. Dagens siffra är 83 miljoner. Det är alltså enormt stora skillnader. I kväll fick jag ett telefonsamtal från kommunalrådet i Lilla Edet. När man diskuterade utredningsförslaget diskuterades plus 9 miljoner. Utfallet år 2005 kommer att vara minus 7 miljoner. Det skiljer alltså med 16 miljoner i en liten kommun. De kostnadsminskningar som man kan se under de här åren handlar om möjligtvis 5-6 miljoner. Kvarstående skillnad är fortfarande 10 miljoner. Jag går nu tillbaka till ministerns svar där det står så fint om en omfattande kommunal självstyrelse. Men det är bara att inse att det handlar enbart om en chimär. Med en så kort framförhållning när man går in och ändrar förutsättningarna för en kommun utan att det finns någon som helst möjlighet att förändra är det inget kommunalt självstyre värt namnet. Det talas också om kostnadsskillnader per invånare mellan kommunerna. Eftersom jag bor i en av de här kommunerna kan jag se vad som skiljer mellan olika kommuner. Alingsås kommun är en kommun som sedan många år tillbaka har ett institutionaliserat boende, vilket gör att många bor kvar där. I Norra Älvsborg tillhör Lilla Edet, Mellerud, Vänersborg och Alingsås de kommuner som sedan länge har en historia med sådan här verksamhet. Det man har byggt upp är en väldigt bra verksamhet. Det gör att det är många som söker sig till denna, vilket i och med det här leder till att man också ska straffas för det. I de här systemen bygger man upp att det är bättre att inte alls ha en bra verksamhet. Då söker man sig någon annanstans. Man sätter kommunerna på pottkanten men också de som har behoven. Också de som det är tänkt att den här reformen ska skydda sätts alltså på pottkanten. Jag tror inte att det är det som egentligen är meningen. Vi i Centerpartiet har sagt att det vore bättre om den här reformen var statligt finansierad. När jag pratade med kommunalrådet i Lilla Edet sade han: Det lär vi inte lyckas med så länge det är en socialdemokratisk regering. Men se för Guds skull till att ändra basåret och se till att det blir vettiga förutsättningar för kommunerna att planera sin verksamhet och att erbjuda en bra verksamhet!
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 119 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Den här reformen har varit i kraft i lite drygt ett halvår. Det hela föregicks av en diskussion där det framkom att det fanns ett behov av utjämning. Precis som jag sade i mitt svar fanns det ganska stora skillnader i sammanhanget. Jag tycker att det är alldeles för snart att nu ge sig på systemet och börja styra om. Det hela måste få verka. Man måste se hur det fungerar även efter den korta inledningsperioden innan man kastar sig över detta och tycker att det behöver justeras eller ändras. Jag tycker alltså att det gått alldeles för kort tid. Däremot kan jag säga - och jag är varken blind eller döv på något sätt - att också jag uppfattar att det finns kommuner som har bekymmer. Kommuner hör av sig om detta och pekar på de olika delarna. Jag har, skulle jag vilja säga, för avsikt att följa frågan väldigt noga och se hur det här utvecklas och om det finns en substans i de frågor som växer fram och som man tycker är bekymmersamma. Men att, som sagt, ge sig in i detta nu och göra något vill jag möta med att säga: Jag har inte för avsikt att göra något åt systemet i nuvarande läge. Däremot kommer jag att följa frågan framöver; det vill jag väldigt noga deklarera. Det var inledningsvis, det hörde också jag, ganska högröstade krav på en statlig finansiering. Jag tror inte att det hänger på regeringsmakten i det avseendet, utan det är nog lätt att i opposition tala om att ta en statlig finansiering i det läge som är. Men både jag och interpellanten vet att med en sådan finansiering har man ett helt annat system. Beslutanderätt, ansvarstagande och finansieringsdelen hänger ju ihop. Skulle man ändra i det avseendet har man alltså ett helt annat system. Det är inte bara så att man betalar på det sätt som ibland kanske framställs lite väl enkelt från kommunsektorn - att staten ska finansiera den här delen. Sedan tycker jag att man ska vara lite rädd om systemet och medge att det här är en väldigt bra reform. Det är många människor i Sverige som faktiskt har fått en betydligt bättre och betydligt innehållsrikare vardag och ett på många sätt mycket rikare liv tack vare den här reformen. Därför tycker jag att man också måste tänka på att vara varsam om systemet. Om man hela tiden hackar på det sätter man också dem i klistret som har ett behov av den här lagen - även om man tror sig skydda gruppen i fråga. Det är precis vad som händer. Det finns också en annan sak att peka på, något som jag tycker att denna debatt så här långt visat. Jag ansvarar för utjämningssystemet i den del som det här gäller. Det är lätt att plocka in alla problembitar i systemet och att sedan skylla på kostnadsutjämningsdelen. De andra delarna måste ju hanteras för sig. I vissa fall har det också förekommit att man skriver över kommuninvånare till en kommun där det råkar finnas en bra verksamhet, något som enligt lag är förbjudet att göra. Det är den kommun som har placerat som ska ta ansvaret, om nu inte den enskilde på eget bevåg flyttar precis som vem som helst i samhället kan göra. Det har man naturligtvis rätt att göra. Det finns en stor skillnad där som man måste peka på. Det är i alla fall trist om det sätts i system. Som jag sade i mitt svar är det Berit Andnor som ansvarar för den delen. Hon säger att hon har sagt till tillsynsmyndigheterna att följa upp de här bestämmelserna så att nämnda sak inte sker. Då är det fel att titta på utjämningssystemet och att säga att det är det som inte fungerar. Utjämningssystemet jämnar ut mellan kommunerna. Att inte ha någon utjämning alls, vilket också fanns med i debatten inledningsvis, skulle få stor betydelse. Anledningen till att vi gjorde som vi gjorde är just att det, av väldigt olika skäl, är väldigt olika.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 120 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Nu hörde jag att statsrådet såg problem, att det förelåg ett problem med LSS-utjämningen - en utjämning av kostnader som vi i underlaget pekat på låg på 400-6 000 kr. Det är alltså ganska stora skillnader mellan olika kommuner. Detta är den ena biten, kostnadsbiten. Den andra delen är att vi av olika skäl, i många stycken också av historiska skäl, bor väldigt olika i det här avseendet. Vissa kommuner har naturligtvis ett särskilt stort ansvarstagande på området, till exempel Södertälje där vi till följd av en förnämlig verksamhet hos de antroposofiska stiftelserna har lyckats ge de många funktionshindrade som söker sig till de här stiftelserna ett värdigare liv. Det är naturligtvis bra, och det är naturligtvis både viktigt och riktigt att denna verksamhet måste få bra förutsättningar. Men vi måste då hitta modeller som klarar av den rättighet som vi vill ge alla funktionshindrade. Eftersom vi fattar beslut här i riksdagen är det vår hållning att vi också ska ha finansieringen ordnad. Det är en ganska enkel federal princip, fru talman, att beslutsmakt och finansiering hänger samman. När man tittat på frågan har man kunnat konstatera att utrymmet för det kommunala självstyret i den här delen är utomordentligt begränsat, över huvud taget knappt befintligt. Det är den samfällda bild som redovisas åtminstone från kommunsektorn, från dem som är utförare. Mot den bakgrunden är det något märkligt att säga att man vill hävda självstyret på detta område. Som Annika sade är det hela en chimär, ett korthus utan grund egentligen. Statsrådet säger: Det har gått för kort tid. Låt oss följa frågan och se hur systemet utvecklas! Men problemet, fru talman, är att under den tid statsrådet följer frågan drabbas enskilda människor och verksamhet just till följd av att man inte får det hela att gå ihop. Med tanke, fru talman, på hur lång tid det tar att förändra ett system och med tanke på hur lång tid som gått sedan vi tog LSS-reformen och fram till dess att man hittat någon form av utjämning, någon form för hanteringen av finansieringen, måste jag säga följande. Om det ska ta lika lång tid att följa frågan och att sedan utreda på nytt - det är alldeles uppenbart att det kommer att behövas - hamnar man, tyvärr, förskräckligt långt fram i tiden. Vill man nå resultat och vill man göra något åt de problem som sedan länge är kända gäller det att göra någonting nu och att också öppna dörren för att titta på en statlig finansiering. Naturligtvis handlar det då också om att förändra systemet. Vidare säger statsrådet i sitt svar till mig att det inte är fråga om något hinder vad gäller en kommundelning och LSS. Men jag ser ju den underlagsutredning som gjorts av Kommunförbundet. LSS gör det dyrt för Järna att bli en egen kommun. Man konstaterar att det skulle öka kommunalskatten med 1:60 kr på grund av att verksamheten är etablerad i den kommunen. Det handlar inte om omskrivningar eller överföringar, utan det handlar om att en liten grupp människor ska ta ett stort ansvar. Med dagens system blir det omöjligt. Därför säger man: Nej, det kommer inte att fungera. Järna kan inte rekommenderas bli en egen kommun på den grunden - så mycket alltså för kommunalt självstyre och medborgarstyre, fru talman!
Annika Qarlsson (C)
Anf. 121 Annika Qarlsson (C)
Fru talman! Jag vill börja med att säga att det känns väldigt förtröstansfullt att statsrådet varken har problem med syn eller hörsel. Det bådar gott inför framtiden. Jag ska fortsätta med räkneexemplen. Jag ska i varje fall ta det mest extrema jag har med mig på papper. Det kanske finns ännu värre någon annanstans än hemma i mitt område. Vi kan se på Mellerud. Om man använder 2002 som basår handlar det om 19,7 miljoner plus, och med 2003 som basår är det 1,8 miljoner plus. Siffrorna i sig kanske inte tillför debatten så mycket. Men det är en illustration av vilken hopplöshet som kommunerna sitter i. De är så beroende av vilket beslut man fattar här uppe. De ska med kort varsel försöka anpassa sig. Det handlar inte om verksamheten. Det gäller om Mellerud får 19,7 miljoner eller 1,8 miljoner. Den skillnaden gör 1:50 kr i kommunalskatt om man ska försöka hämta hem det. Det handlar inte om skillnader i verksamheten. Det är enbart matematik. Det är förändringar i systemen. Jag har förstått att det i underlaget finns ett direktiv att man sällan ska ändra på basår. Jag går tillbaka till det som statsrådet sade. Vi kan inte gå in och ändra i ett så nytt system. Det har jag förståelse för att man varken kan eller vill. Men det som man har möjlighet att råda över är basåret som man ska kunna gå efter. Det skulle vara intressant att höra om det finns några synpunkter på det. Kan man tänka sig att gå in och göra något i den delen för att ha ett så sent basår som ligger så nära den verksamheten som man i dag ersätter som möjligt?
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 122 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag sade inledningsvis den förra gången att jag har tagit del av de bekymmer som finns i helheten med LSS. Sedan kan man alltid diskutera hur utjämningssystemet ska vara. Som jag sade tidigare finns en rad olika faktorer som samverkar där vissa kommuner kan ha bekymmer. Man kan alltid tycka att man snabbt ska gå över till någonting annat. Men man hade faktiskt en ganska stor utredning också inför detta system, och man hade en stor remissomgång. Bara för att visa på hur komplex frågan är kan jag säga att remissomgången pekade i lite olika riktningar i en rad olika delar. Det var därför inte någon lätt fråga att lösa att utmejsla det system man skulle ha. Det är bakgrunden till hela systemet. Det trädde i kraft i mars i år och har varit i gång i drygt sex månader. Jag tycker ändå att man måste visa lite respekt för systemet. Man måste se om det ger en stabilitet och hur det utvecklar sig innan man vilt kastar sig på det och säger att man måste hitta något annat system. Det går snabbt att säga. Men man måste visa respekt för den utredning som varit. Man vände på alla stenarna för att se hur man skulle lösa frågan. Man kanske skulle önska en annan lösning, men den är inte så lätt att komma åt. Sedan har vi frågan om basår. Man låste indexeringen därför att en enskild kommun inte skulle kunna anpassa sig till systemet vid avräkningen för att hamna i en mer gynnsam situation. Det ligger fast tills man bestämmer någonting annat och ändrar på det. Det ska det göra tills man ser en stabilitet i systemet och ser hur det utvecklar sig. Då är frågan mogen och man kan också titta på indexeringen och se om det kan göras vissa justeringar. Men man måste ha lite tid och respekt också för det. När detta genomfördes fanns det en socialdemokratisk utredning. Det var framför allt Folkpartiet som drev igenom frågan väldigt starkt. Man gjorde en kostnadsberäkning som om jag minns rätt var i storleksordningen 3 miljarder kronor. Jag vet inte vad som låg till grund för den kostnadsberäkningen. Men vi kan i varje fall se att den har överskridits många gånger om på grund av kostnadsutvecklingen. Man måste se till det finansiella problemet. Även om det är en väldigt bra reform och ger en väldigt bra inriktning har den också varit kostnadskrävande. Det gäller vare sig det är staten, kommunen eller någon annan som ska betala den. Där har vi ett gemensamt ansvar. Det hjälper inte att skjuta kostnader mellan varandra. Det gäller att hantera det på ett bra sätt. Det kommunala självstyret är viktigt. Tanken bakom hela LSS-reformen var att man skulle kunna fatta beslut nära den som är berörd. Det är vitsen med det kommunala systemet. Ska man ha statlig finansiering och staten ska bestämma har man lyft upp frågan på en helt annan nivå. Då har man inte den närhet som man avsåg. När det gäller kostnaderna skedde det en skatteväxling ett antal år. Jag tror till och med att den skedde på den kommunala sektorn på den tiden, eller i varje fall delvis. Det gjordes en växling mellan landsting och kommuner. Man växlade över, och finansieringsprincipen gällde. Det räknades väldigt noga på det. Det följdes inledningsvis av interkommunala utjämningssystem och växlades sedan över till det här systemet. Det har tagits en rad olika steg. Det är få frågor som har diskuterats och beretts så mycket som frågan om LSS. Därmed är inte sagt att vi har ett optimalt bra system. Det finns anledning att fortsätta att följa det väldigt noga.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 123 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! LSS bygger i grunden på en stor utredning. Det tog tio år innan man kom fram till ett utjämningssystem. Statsrådet säger att det också var en stor utredning som låg bakom utjämningssystemet. Det var en stor remissomgång, och man vände på alla stenar. Problemet var, som jag ser det, att man inte fick vända på alla stenar. En sten var definitivt cementerad. Det var frågan om staten också skulle ta ansvar för finansieringen av den rättighetslagstiftning som beslutats. Det fanns redan mycket tydliga signaler på området från många ute i Kommun-Sverige. Ramen var för snäv för utredningen. Därmed bäddade man fortsatt in de problem som ligger i systemet. LSS var och är en bra reform. Den var underfinansierad i den ursprungliga beräkningen. Det är vi väl alla på det klara med. Regeringen har sett väldigt socialdemokratisk ut under tiden som har gått sedan reformen sattes i sjön. Det har snart gått tio år. Underfinansieringen har levt vidare, och man har inte gjort någonting åt frågan. Statsrådet säger att det nu har gått för kort tid och att man inte vinner på att skjuta kostnader mellan varandra. Men det är vad man gör. Regeringen vill ju i det här läget hålla fast vid att skjuta kostnader emellan den ena kommunen där det är kostnadsdrivande och den andra kommunen där man binder ris åt de funktionshindrades rygg. Det drabbar funktionshindrade och det drabbar kommuner om man skjuter kostnader emellan kommunerna. Det är alltid någon annan som ska ta ansvar men aldrig den här kammaren och den statliga nivån, som faktiskt har hela makten över regelverket. Det är ett statligt ansvar och en statlig finansiering. Öppna dörren, tillsätt en utredning nu!
Sven-Erik Österberg (S)
Anf. 124 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag tycker inte att vi ska göra det av det skäl som jag sagt, att det har gått för kort tid. Jag tycker att vi ska följa utvecklingen och analysera den mer innan vi säger att vi måste överge det här systemet, eftersom det är så väl berett i botten. När det sedan gäller den statliga finansieringsdelen minns jag mycket väl från tiden i finansutskottet att jag nog tyckte att många remissinstanser, inklusive Svenska Kommunförbundet, gjorde det väldigt lätt för sig genom att bara peka på den statliga finansieringen. Det gjorde man därför att man hade en dyr reform som man skulle finansiera och som man inte riktigt visste hur man skulle hantera. Då sade man, för att vara lite krass: Låt staten ta över det här så slipper vi problemet. Det fanns en majoritet i utredningen som inte tyckte så. Utredningens förslag var att reformen inte skulle vara statligt finansierad, utan att den skulle hanteras ute i kommunerna på det sätt som det var tänkt. Det är viktigt att peka på att vi inte klarar att ta på oss allting. Jag tycker att staten tar på sig en hel rad olika problem. Jag tycker inte att vi drar oss undan ansvaret på något sätt när vi fortsätter att hantera och följa den här frågan därför att den är väldigt viktig. När det sedan gäller kostnadsutvecklingen vet vi alla vad det handlar om. Om Kerstin Lundgren oroar sig för den kan jag tala om att det faktiskt handlar om hur långt rättighetslagstiftningens utformning ska gå i dess yttersta del. Jag har fortfarande inte hört någon i den här kammaren som är beredd att tumma på den delen, och jag hör inte heller till dem som är beredd att göra det. Men angriper man kostnadsutvecklingen handlar det till syvende och sist om vad man har råd att ge. Gör vi ingenting åt det problemet får vi en kostnad som vi måste hantera, och då måste vi hantera den fortlöpande inom det system som finns. Låt alltså systemet verka. Jag ska följa det noga. Jag är medveten om de bekymmer som en rad olika kommuner har. Jag kommer också att ha en dialog med dem i den här frågan framöver för att följa den, så får vi se vad slutresultatet blir så småningom.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.