Likvärdigt stöd till barn och unga med NPF
Interpellation 2025/26:272 av Mats Wiking (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2026-01-02
- Överlämnad
- 2026-01-02
- Anmäld
- 2026-01-13
- Sista svarsdatum
- 2026-01-23
- Svarsdatum
- 2026-01-29
- Besvarad
- 2026-01-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Allt fler barn och unga får en neuropsykiatrisk diagnos såsom ADHD eller autism. Samtidigt ser vi hur skolans och välfärdens stöd inte hänger med i utvecklingen. Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar riskerar i dag att drabbas av skolmisslyckanden, psykisk ohälsa och i värsta fall livslånga konsekvenser – trots att kunskapen om dessa funktionsnedsättningar aldrig varit större.
I ett jämlikt samhälle ska barnens framtid inte avgöras av föräldrarnas förmåga att navigera i välfärdssystemen eller av vilken kommun man råkar bo i. Socialdemokratin har under lång tid betonat betydelsen av tidiga, samordnade insatser och en stark välfärd där skolan är den främsta verktygslådan för att ge alla barn möjlighet att lyckas. Därför är det anmärkningsvärt att stödet till barn med NPF fortsatt brister på centrala områden.
Riksrevisionen, forskare och professionen vittnar om stora skillnader i landet när det gäller tillgång till specialpedagogisk kompetens, anpassningar i klassrummet och elevhälsans möjligheter att möta behov. Vården har långa väntetider för utredning och behandling. BUP larmar om att resurserna inte matchar behoven, och många elever tvingas vänta i månader – ibland år – på stöd som är avgörande för deras skolgång och välmående.
När skolan inte förmår möta dessa elever drabbar det inte bara individen. Det underminerar tilliten till utbildningssystemet och försvagar samhällets framtida kompetensförsörjning. Vi vet vad som krävs: fler specialpedagoger, mindre barngrupper där det är möjligt, stärkt elevhälsa, tidiga insatser och en nationell styrning som eliminerar det som i praktiken blivit ett lotteri.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson:
- Hur avser ministern att säkerställa att elever med NPF får det stöd de behöver i skolan för att nå kunskapsmålen och må bra?
- Hur tänker ministern förbättra samverkan mellan skolan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att barn med NPF ska slippa falla mellan stolarna?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:272
Webb-tv: Likvärdigt stöd till barn och unga med NPF
Dokument från debatten
- Torsdag den 29 januari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:66
- Protokoll 2025/26:66 Torsdagen den 29 januariProtokoll 2025/26:66 Svar på interpellation 2025/26:272 om likvärdigt stöd till barn och unga med NPF
Protokoll från debatten
Anf. 22 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Fru talman! Mats Wiking har frågat mig hur jag avser att säkerställa att elever med NPF får det stöd de behöver i skolan för att uppnå kunskapsmålen och må bra. Mats Wiking har även frågat mig hur jag tänker förbättra samverkan mellan skolan, socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att barn med NPF ska slippa falla mellan stolarna.
Enligt skollagen (2010:800) ska det i utbildningen tas hänsyn till barns och elevers olika behov (1 kap. 4 §). Elever som till följd av funktionsnedsättningar har svårt att uppfylla de olika betygskriterier eller kriterier för bedömning av kunskaper som gäller ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser (3 kap. 2 §).
Jag och regeringen instämmer i att mer behöver göras för att alla elever ska få en lyckad och bra skolgång. Dagens läroplaner har omfattande krav på abstrakt tänkande, reflektion, analys och självständigt arbete, vilket för många elever innebär betydande svårigheter. Därför driver regeringen flera stora reformer för att återuppbygga en stark kunskapsskola bland annat med läroplaner som är bättre anpassade efter barns kognitiva utveckling och särskilda förutsättningar.
I betänkandet Kunskap för alla – nya läroplaner med fokus på undervisning och lärande (SOU 2025:19) lämnar Läroplansutredningen förslag om att läroplaner och kursplaner för grundskolan och motsvarande skolformer ska anpassas bättre efter barns kognitiva utveckling och olika kognitiva förutsättningar, vilket kan skapa bättre förutsättningar för elever med NPF-diagnoser. Utredningen föreslår även ett ökat fokus på grundläggande kunskaper och mer lärarledd utbildning. Regeringen beslutade den 18 december 2025 att ge ett uppdrag till Statens skolverk om att utifrån Läroplansutredningens betänkande ta fram förslag på nya läroplaner, inklusive kursplaner (U2024/02427).
I delbetänkandet Förbättrat stöd i skolan (2025:44) föreslår Utredningen om en förbättrad elevhälsa att stödundervisning ska införas tillsammans med bland annat obligatoriska standardiserade tester som kan bidra till att vi tidigt identifierar elever som behöver stödinsatser, däribland stödundervisning. I november 2025 tog regeringen emot slutbetänkandet En förbättrad elevhälsa (SOU 2025:113) av samma utredning. Utredningen lämnar i slutbetänkandet bland annat förslag som syftar till att underlätta samverkan mellan elevhälsan och hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Förslagen bereds inom Regeringskansliet.
Anf. 23 Mats Wiking (S)
Fru talman! I dagens skola har nästan var tionde elev en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, det vi ofta kallar NPF. Det är alltså inte en liten grupp. Det är barn i nästan varje klassrum. Ändå vet vi att skolan fortfarande inte är anpassad för alla elever. Det är extra bekymmersamt, eftersom skollagen är väldigt tydlig.
Elever som riskerar att inte nå kunskapskraven ska omedelbart få extra anpassningar. Räcker inte det ska skolan utreda behovet av särskilt stöd, och rektor ska fatta beslut om det stödet. Det kan handla om undervisning i mindre grupp, specialpedagogiska insatser, assistentstöd eller andra anpassningar.
Fru talman! Lagen säger också något mycket viktigt. Brist på resurser är inte ett giltigt skäl för att låta bli. Ansvaret ligger alltid på huvudmannen, ofta kommunen, att se till att stödet faktiskt ges.
Jag gör den här uppräkningen därför att vi vet att verkligheten alltför ofta ser annorlunda ut. För många barn med NPF blir det i stället för stöd en ständig kamp. Det är en kamp för föräldrarna och en kamp för barnet varje dag.
Fru talman! Många av de här barnen har svårt att sitta still, svårt att sortera intryck och svårt att fokusera när det är stökigt och högljutt. Det beror inte på ovilja, utan det är så deras hjärnor fungerar. Ändå är det ofta just de här barnen som får bära konsekvenserna när skolmiljön inte fungerar.
Det börjar ofta med att man skickas ut ur klassrummet. Sedan kanske man stängs av tillfälligt från undervisningen eller hamnar i en särskild undervisningsgrupp – inte för att det är bäst för eleven, utan för att ordinarie undervisning inte är anpassad.
Samtidigt vet vi att dagens skola ställer höga krav på att man ska kunna sitta still, arbeta i grupp, hantera snabba skiften och tolka abstrakta instruktioner.
Fru talman! För många elever med NPF krävs i stället tydliga strukturer, förutsägbarhet, konkreta instruktioner och en lugn studiemiljö. När det saknas ökar stressen, och när stressen tar över finns det väldigt lite energi kvar till själva lärandet och undervisningen.
Konsekvenserna stannar tyvärr inte i klassrummet. Vi ser tydligt att barn och unga med NPF är överrepresenterade inom psykiatrin och inom socialtjänstens insatser. Många lämnar skolan utan fullständiga betyg, och utan utbildning blir det mycket svårare att få ett arbete och ett självständigt vuxenliv.
Fru talman! Det här är ett enormt misslyckande både för individen och för samhället. Visst kan man räkna på samhällskostnader i miljoner, men det är inte där fokus borde ligga. Fokus måste ligga på människovärdet – på rätten att få lyckas i skolan oavsett hur ens förutsättningar ser ut.
Därför vill jag fråga ministern: Anser ministern att regeringen i dag gör tillräckligt för att barn och unga med NPF ska få det stöd de har rätt till i skolan? Vad avser regeringen att göra för att skollagens krav ska följas även när det gäller elever med NPF, i varje klassrum och i varje kommun?
Anf. 24 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Fru talman! Tack, ledamoten Wiking, för den här viktiga frågan och för att du belyser detta!
De elever som har koncentrationssvårigheter, exempelvis elever med NPF, drabbas hårt, och förmodligen hårdare än någon annan, av att vi har röriga klassrum. Det är därför viktigt att vi är tydliga med vilka skolregler som gäller. Alla ska känna till dem, och vi ska upprätthålla reglerna och göra allt vi kan för att se till att ha god studiero i alla klassrum.
Bakgrunden är de internationella studier som visar att det finns problem med bristande studiero. Det gör att elever mår sämre, och kunskapsutvecklingen blir sämre. Det är viktigt att alla elever får möjlighet till en god studiero, men det gäller framför allt de elever som har det största behovet av att kunna koncentrera sig.
I dag fattade regeringen beslut om en lagrådsremiss om förbättrade förutsättningar för trygghet och studiero i skolan. Genom förslaget förtydligas rektors och huvudmannens ansvar för arbetet med trygghet och ansvar i våra klassrum. Alla som verkar i skolan – elever, lärare och övrig personal – måste kunna känna sig trygga och ha en god arbetsmiljö och studiero i klassen och i skolan. Det gynnar alla elever, inte minst dem vi diskuterar i dag.
Jag håller med Mats Wiking om att det är många elever som inte får det stöd som behövs och som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Regeringen har därför beslutat om en lagrådsremiss med förslag till ändringar i skollagen som syftar till att förbättra stödet för elever i skolan.
Rätt stödinsatser, som syftar till att förbättra stödet för elever i skolan, sätts många gånger in alldeles för sent. De ska nu sättas in i tid. Det kan exempelvis handla om extra färdighetsträning, enskilt eller i mindre undervisningsgrupper. Elever med mer omfattande stödbehov har rätt till särskilt stöd. Elever i behov av särskilt stöd får inte alltid sådant stöd i tid. Elevers behov av särskilt stöd ska utredas av en lärare eller mentor när man ser att eleven inte når upp till kraven eller behöver extra hjälp.
Det ska inte finnas krav på att andra stödinsatser, som extra anpassningar, ska prövas först, utan man inför standardiserade tester som ska hjälpa till att identifiera barn mycket tidigare. Vi behöver se till att ge det stöd som behövs för alla våra barn och elever så tidigt som möjligt så att ingen lämnas efter.
Anf. 25 Mats Wiking (S)
Fru talman! Tack, ministern, för svaret!
Regeringen och ministern talar ofta om att deras satsning på skolan är den största på 30 år, som vi hörde i interpellationssvaret. Samtidigt visar både Riksrevisionen och Sveriges Lärare att stödet till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar fortfarande är ojämlikt och i hög grad beroende av skolans ekonomi och vilken kompetens som råkar finnas på plats.
För de barn och familjer som lever med konsekvenserna spelar det ingen roll hur stora satsningarna framstår som i pressmeddelanden. Det som räknas är om stödet faktiskt finns i klassrummet, i elevhälsan och i vardagen. Det räcker inte att regeringen slår fast att ansvaret ligger hos huvudmännen när vi vet att bristande stöd får mycket konkreta och allvarliga följder för barn och unga med NPF.
Elevhälsan är fortfarande underdimensionerad, och specialpedagogisk kompetens saknas ofta ute i skolorna. När samverkan med BUP och socialtjänst brister hamnar ansvaret i praktiken hos föräldrarna och ibland, fru talman, hos barnet självt.
Vi socialdemokrater menar att skolan ska vara samhällets främsta skyddsfaktor för barn med NPF. Men i dag fungerar systemet mer som ett lotteri än som en rättighet. Vilken hjälp du får beror på var du bor, vilken skola du råkar gå i och hur starka dina föräldrar orkar vara. Utan tydligare nationell styrning, långsiktig finansiering och uppföljning riskerar regeringens politik att cementera de skillnader som finns.
Min fråga handlar därför ytterst om ansvar. Anser regeringen att likvärdigt stöd till elever med NPF är en rättighet eller fortsatt främst ett kommunalt ansvar?
Fru talman! Vi socialdemokrater är övertygade om att staten måste ta ett större ansvar för att ge alla elever likvärdiga förutsättningar i skolan och i livet.
När en elev med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får rätt stöd i skolan får det konsekvenser långt bortom klassrummet. Eleven kan ha både vilja och förmåga, men misslyckas ändå när undervisningen saknar struktur, tydlighet och anpassning. Det leder till stress, ångest och sänkt självkänsla för den enskilde. I stället för att lyckas riskerar eleven att pekas ut som stökig eller omotiverad. Resultatet blir, som jag sa tidigare, sämre kunskapsutveckling, ofullständiga betyg och i värsta fall skolavhopp.
Vi måste koncentrera oss på att det inte är eleven som brister, utan stödet. Låt oss vara tydliga: En skola som är tillgänglig för elever med NPF är en skola som fungerar bättre för alla elever, inte bara dem med NPF.
Fru talman! Riksförbundet Attention publicerar fortlöpande rapporter. I en rapport från 2025 visas en skenande utveckling och mycket allvarliga siffror. Det har kommit in ungefär 3 000 svar från föräldrar och barn, och de visar att 83 procent av eleverna med NPF har psykisk eller fysisk ohälsa kopplad till skolan. Nästan hälften har flera frånvarodagar i veckan. 41 procent har fått vänta i ett år eller längre på insatser eller stöd. En tredjedel känner sig otrygga i skolan. Många lider av ångest, depression eller smärtproblematik som ett direkt resultat av skolsituationen. För vissa elever leder det till självskada och i värsta fall suicidförsök.
Det här är inte ett marginalproblem; det är ett systemfel som drabbar tusentals barn. Min fråga till ministern kvarstår därför: Vilken roll anser regeringen att den ska spela när elever med NPF slås ut i dagens skola? Är regeringen beredd att kliva fram och se till att skolan blir mer jämlik för elever med NPF, oavsett var i landet man bor?
Anf. 26 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Fru talman! Tack återigen, ledamoten Wiking, för att du lyfter upp frågan!
Jag håller med; det finns ett grundläggande systemfel i den svenska skolan. Det har gjort att elever inte får stöd i tid, att var fjärde 15-åring inte kan läsa ordentligt och att vi ser att otryggheten skenar. Lärares arbetsmiljö påverkas, och hot och hat har blivit dubbelt så vanligt under de senaste tio åren.
Allt det här är anledningen till att vi nu gör om den svenska skolan i grunden. Vi gör om den genom nya läroplaner som ska fokusera på barns kognitiva förmågor och kunskaper. Vi gör om den genom ett helt nytt stödsystem som jag tror kommer att vara helt avgörande för att hjälpa alla barn att nå kunskapsmålen och för att inget barn ska känna att man hamnar efter – eller, än värre, sätts längst bak i ett klassrum med ett par hörlurar och en Ipad i stället för att lära sig läsa på riktigt.
Vi gör också om den genom att se till att det finnas speciallärare som jobbar elevnära. Det kommer att vara avgörande att eleverna har vuxna som är utbildade och som kan gå in och hjälpa till.
Utöver det benet ser vi också till att svensk skola ska vara präglad av ordning och reda. Det gör vi genom ett mobilförbud i hela grundskolan, genom tydliga förväntansdokument som skrivs mellan elever, skola och lärare samt genom att vi visar att vi inte tolererar hot och trakasserier utan att det finns disciplinära åtgärder om elever skulle ägna sig åt sådant.
Men vi har också det ben som ledamoten Wiking tar upp. Det är jätteviktigt att hela samhället gemensamt går in med full kraft och stöder de elever som behöver det, exempelvis med en elevhälsa som är värd namnet – inte en kurator som kommer in varannan torsdag i en halvtimme – och med skolsociala team som gemensamt arbetar runt ett barn och där socialtjänsten, skolan och elevhälsan kan hjälpas åt.
Allt det jag beskriver är de största reformerna av svensk skola på över 30 år. Vårt varför är väldigt tydligt, nämligen att det har funnits ett systemfel i svensk skola. Vi har haft en inkluderingstanke som har lett till exkludering. Alla barn har tryckts in i ett klassrum med orimliga möjligheter för lärarna att hjälpa de elever som behöver hjälp allra mest och att upprätthålla ordning och reda i sina klassrum.
Anf. 27 Mats Wiking (S)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.
Vi har återigen hört regeringen och skolministern tala om stora satsningar på skolan, de största på 30 år. Det är bra att skolan prioriteras. Jag uppskattar Liberalernas ingång där. Sedan är vi inte överens om vilka insatser som ska göras och vilka resultat de ska få.
Insatserna kommer dock väldigt sent i mandatperioden. Vi har väntat i nästan fyra år. Jättemånga elever med NPF och särskilda behov har haft det väldigt tufft under dessa år. Det har gjorts satsningar på skolan, men jag håller med interpellanten i den föregående debatten: Det har inte kommit generella statsbidrag i tillräcklig utsträckning för att upprätthålla bra kvalitet ute i kommunerna. Vi ser hur många kommuner får spara in på både skolan och förskolan.
Fru talman! För många elever med NPF märks dessa satsningar fortfarande inte i vardagen. Fråga kommunerna! Fråga skolorna! Fråga eleverna själva och deras föräldrar! Bilden är tydlig: Stödet räcker inte till. Oavsett om man tycker att man skjuter till pengar, som regeringen tycker, eller att det inte skjuts till tillräckligt med pengar, som vi socialdemokrater i oppositionen tycker, har skolorna problem med att kunna ge NPF-elever rätt stöd.
Sveriges Lärare är också tydliga med vad som behövs: mindre grupper som skapar trygghet och arbetsro, förutsägbara rutiner, tydliga mål och konkreta instruktioner.
Därför menar vi socialdemokrater att det behövs riktade resurser för att ta fram och sprida evidensbaserade metoder så att fler skolor får tillgång till arbetssätt som fungerar. Vi hade i vår budget 200 riktade miljoner för att utveckla och sprida best practice inom NPF-området. Vi hade också stora generella statsbidrag som skulle göra att man inte behövde skära ned på verksamheten.
Fru talman! Alla barn ska mötas av en skola som ser deras möjligheter, inte bara deras svårigheter. När vi vet vad som behövs har vi också ett gemensamt ansvar att se till att det blir verklighet.
Ursäkta att jag drog över talartiden!
Anf. 28 Utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson (L)
Fru talman! Hade man kunnat ge bort 15 sekunder hade jag gärna gjort det.
I dag har regeringen beslutat om flera lagrådsremisser som kommer att göra verklig skillnad i skolan. De kommer att vara viktiga för att inget barn ska lämnas efter. Det handlar bland annat om nya läroplaner, tidiga stödinsatser, förbättrad trygghet och studiero.
Regeringen genomför nu stora satsningar för att åtgärda de omfattande brister inom skolområdet som har funnits under alldeles för lång tid. De nya läroplanerna är ett viktigt steg för att skapa en stark kunskapsskola. Undervisningen ska utgå från den kognitiva förmågan och se till att eleverna får de grundläggande kunskaper som är avgörande under resten av skolgången och livet, nämligen att läsa, skriva och räkna. Särskilt viktigt är det i de yngre åldrarna.
Regeringen kommer också att föreslå att ny stödundervisning införs i ämnena svenska, svenska som andraspråk och matematik från hösten 2028 för att förbättra stödet i skolan.
Jag ser fram emot och hoppas att den enighet som vi hört i denna debatt från ledamoten Wiking och Socialdemokraterna kommer att synas även när regeringens alla förslag hamnar på riksdagens bord. Detta är stora reformer för den svenska skolan, och det vore bra om det fanns en stor politisk bredd bakom dem. Det kommer att spela roll i varje unges och varje lärares vardag.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.