likvärdighet i förskolan

Interpellation 2004/05:16 av Nylander, Christer (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-09-20
Anmäld: 2004-09-21
Besvarad: 2004-09-30
Sista svarsdatum: 2004-10-04

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 september
Interpellation 2004/05:16
av Christer Nylander (fp) till statsrådet Lena Hallengren om likvärdighet i förskolan

I skollagen 2 § slås fast att "utbildningen skall inom varje skolform vara likvärdig, varhelst den anordnas i landet". Kommunerna äger förvisso rätt att avgöra vilka förutsättningar och resurser man ger förskolorna, men skollagen stipulerar tydligt att barnen ska få likvärdiga pedagogiska möjligheter och likvärdiga chanser att finna trygghet i förskolan.

Enligt Skolverkets Jämförelsetal om förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg, skola och vuxenutbildning är skillnaderna mellan hur mycket olika kommuner satsar på förskolan mycket stora.

Den kommun som satsar mest ger förskolan 135 000 per inskrivet barn medan den kommun som satsar minst ger mindre än hälften, eller 64 000. Det skiljer alltså 71 000 kr per barn mellan den kommun i Sverige som satsar mest på barnen och den som satsar minst. Även om man rensar totalkostnaderna från lokalkostnader kvarstår de stora skillnaderna.

Differensen i resurser lyser också igenom när man studerar personaltätheten. I en kommun kan det vara tre barn per vuxen medan det i en annan kan vara nio barn per vuxen. På motsvarande sätt kan man se mycket stora skillnader mellan olika kommuners genomsnittliga storlek på barngrupperna.

Men det är inte bara när man jämför resurser som likvärdigheten kan ifrågasättas. Skolverkets studier visar att det finns tydliga skillnader vilken chans till vidareutbildning personalen ges, hur läroplanen implementeras etcetera.

Även kommunernas förmåga att erbjuda plats i barnomsorgen skiftar. Nyligen kritiserade Justitieombudsmannen Malmö kommun för att man låtit en förälder med behov av förskoleplats för sitt barn vänta sju månader.

Sammantaget ger detta en bild av ett Sverige med mycket stora skillnader i förskolans kvalitet. Skillnader finns både mellan kommuner och inom kommuner.

Förskolan är för många barn ett viktigt första steg i det offentliga utbildningsväsendet. En bra förskola kan ge barnen större chans att klara skolans pedagogiska mål och ge ett bra stöd för den personliga och sociala utvecklingen. De orimligt stora skillnaderna mellan olika kommuners förmåga att prioritera förskolan som beskrivs ovan innebär att likvärdigheten satts på undantag. I praktiken bestäms ett barns chans till utveckling, kunskap och trygghet till stor del av i vilken kommun han eller hon är född.

Med anledning av vad som ovan anförs vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att säkra likvärdigheten i förskolan?

2. Avser statsrådet att förtydliga innehållet i skollagens bestämmelser om likvärdighet i förskolan?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:16

Webb-tv: likvärdighet i förskolan

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:10 Torsdagen den 30 septemberProtokoll 2004/05:10 12 § Svar på interpellation 2004/05:16 om likvärdighet i förskolan

Protokoll från debatten

Lena Hallengren (S)

Anf. 19 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Christer Nylander har frågat mig vad jag avser att göra för att säkra likvärdigheten i förskolan och om jag avser att förtydliga skollagens bestämmelser om likvärdighet i förskolan. Låt mig först inleda med att säga att, även om förskolan ännu inte är någon skolform, jag delar Christer Nylanders uppfattning att det är ytterst angeläget att alla barn, var de än bor i landet, erbjuds en likvärdig förskola. Detta är en av grundstenarna i regeringens förskolepolitik. Skollagen och förskolans läroplan beslutas nationellt och har till syfte att garantera likvärdighet i förskolan. Däremot har kommunerna det samlade ansvaret för genomförandet av verksamheten. Syftet med detta är att skapa en så effektiv organisation som möjligt utifrån lokala förutsättningar och behov. Det är i kommunen och i förskolan som kunskaperna om behoven finns. Likvärdig betyder inte likformig. De barn som är i störst behov av resurser måste också få mest resurser. De flesta kommuner gör en sådan behovsinriktad resursfördelning. Problemet är snarare en allmänt svår ekonomisk situation i flera kommuner. Att värna om förskolan är ett gemensamt åtagande för staten och kommunerna. För att kunna ge bättre förutsättningar för en god kvalitet har regeringen föreslagit att ett riktat stöd till personalförstärkning i förskolan införs. Stödet ska öka personaltätheten i förskolan och tillföra verksamheten 6 000 nya förskollärare, barnskötare och annan personal - mer personal som ger förutsättningar för mindre barngrupper. Utöver dessa medel tillförs kommunerna ytterligare 11 miljarder kronor 2005 bland annat för att kunna behålla och nyanställa personal. Genom det kommunala utjämningssystemet ska alla kommuner tillförsäkras likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet. Detta uppnås genom en långt gående inkomstutjämning och en utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader mellan kommuner. Kommunerna får på så sätt möjligheter att uppfylla de nationella kraven. Regeringen är väl medveten om att det finns skillnader mellan olika kommuner och följer utvecklingen noga. När det gäller de resurser som satsas på förskolan finns det dock ingen tendens att skillnaderna skulle öka. När det gäller personaltätheten har skillnaderna mellan kommunerna snarare minskat något. Sedan förskolan blivit en del av utbildningssystemet har det pedagogiska perspektivet på verksamheten kommit i fokus. Förskolans resultat kan inte längre enbart mätas i andelen inskrivna barn och platskostnader. Genom införandet av en läroplan för förskolan har det pedagogiska uppdraget förtydligats och verksamheten fått mer preciserade nationella mål. Detta ställer förskolan inför nya utmaningar. Regeringen aviserar i sin proposition Kvalitet i förskolan , som lämnades till riksdagen i tisdags, en rad förändringar i skollagen med syfte att förstärka likvärdigheten i förskolan. Det gäller bland annat behörighetsregler för förskollärare och förskolans ledning. Det finns kommuner som har problem att tillhandahålla förskoleplats inom skälig tid, och Statens skolverk har riktat kritik mot vissa kommuner i sin tillsyn av förskolan. Det är väsentligt att alla kommuner satsar de resurser som krävs för att uppfylla skollagens och läroplanens krav. Regeringen stöder också kommunerna i denna uppgift genom de extra resurser förskolan nu tilldelas. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den svenska förskolan håller mycket hög kvalitet och att över 90 % av föräldrarna är nöjda med förskolan som verksamhetsform.

Christer Nylander (Fp)

Anf. 20 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Förskoleministern nämnde i sitt svar att regeringen presenterade en proposition om förskolan i tisdags. Det är mycket tillfredsställande att vi kan diskutera förskolepolitik i kammaren så snart efter att propositionen lagts fram. Detta med likvärdighet är en viktig kvalitetsfråga. Jag och statsrådet är säkert överens om att förskolan kan spela en viktig roll i barnens uppväxt. Det handlar både om den sociala utvecklingen och kanske framför allt om den pedagogiska. Om man har den inställningen är det också rimligt att vara varm anhängare av att alla barn ska få en likvärdig förskola. Jag tycker inte att de har det i dag. Oturen att födas i en kommun där förskolan är lågt prioriterad kan för ett barn innebära att det får gå i en grupp som är alldeles för stor. Varför föreslår inte regeringen något tak för barngrupperna? Oturen att födas i "fel" kommun kan innebära att man har nio i stället för tre barn per vuxen i förskolan. Oturen att födas i "fel" kommun kan också innebära att barnen får gå i en förskola där personalen inte fått chansen till vidareutbildning vare sig vad gäller förskolans nya läroplan eller fördjupning på andra områden. Oturen att födas i "fel" kommun kan även innebära att barnen knappt får en plats alls. I Malmö finns aktuella exempel på att man får vänta i sju månader på en förskoleplats. Ett barn kan också ha tur. Och som tur är har de allra flesta barn tur. De föds i en kommun där man inser att en satsning på förskolan är viktig eftersom barnen då mår bättre, lär sig bättre och dessutom lättare klarar grundskolan. Dessa barn har tur och får gå i en liten barngrupp med välutbildad personal. Sådan är förskolan för många barn, men inte för alla - tyvärr. Det finns också de som har otur. Frågan är då om detta ska hänga på tur. Anser statsrådet verkligen att man kan tala om likvärdighet när det skiljer så oerhört mycket mellan olika kommuner? Den kommun som satsar mest på förskolan ger 135 000 kr per barn, och den kommun som satsar minst kommer inte ens upp i hälften av den summan. Är detta likvärdighet? I sitt svar säger statsrådet att barn ska ha rätt till en likvärdig förskola var de än bor i landet och att detta är en av grundstenarna i regeringens förskolepolitik. Anser statsrådet att denna grundsten är i överensstämmelse med verkligheten? Jag anser inte det. I svaret säger statsrådet också att det inte finns någon tendens till att skillnaderna skulle öka. Innebär det att regeringen är nöjd med de stora skillnader som i dag finns? Jag tycker inte att man kan vara nöjd. I sitt svar säger statsrådet vidare att propositionen som lämnades i tisdags presenterar en lång rad förändringar i skollagen för att stärka likvärdigheten i förskolan. Hon nämner dock endast en av dessa. Jag skulle gärna vilja höra statsrådet utveckla vilka konkreta förslag det finns i propositionen som innebär att man ska komma till rätta med de stora skillnader som finns inom förskolan i dag. Jag anser inte att varje barn har en likvärdig chans till en bra förskola trots att statsrådet säger att det är en av grundstenarna i regeringens förskolepolitik. Är statsrådet nöjd med hur situationen ser ut i dag eller avser man att vidta ytterligare åtgärder och i så fall vilka?

Lena Hallengren (S)

Anf. 21 Lena Hallengren (S)

Herr talman! När det gäller oturen eller turen att födas i rätt eller fel kommun är naturligtvis det en diskussion som vi kan föra länge. Det handlar om vilken skatt man betalar i kommunen, hur äldreomsorgen ser ut, vilken sjukvård det finns och vilka gymnasiekurser man som gymnasieelev kan välja. Vi har ju ett system där kommunerna har stora möjligheter att påverka de verksamheter som ligger nära medborgarna. Jag tycker att det är rätt och rimligt att det är så. Jag tror nämligen inte att det vore till vare sig personals, föräldrars eller barns fördel om vi hade statliga regleringar, bestämmelser och beslut som reglerade en likvärdig förskola i meningen att den alltid ska se likadan ut. Däremot ska man ha likvärdiga förutsättningar, och genom att ha ett skatteutjämningssystem får man naturligtvis mer likvärdiga förutsättningar än utan ett långtgående skatteutjämningssystem. När det sedan handlar om hur olika det ser ut tycker jag inte att vi ska gräva ned oss i siffror. Jag delar Christer Nylanders uppfattning att det finns barngrupper som är alldeles för stora, men jag vill ändå korrigera honom och säga att den spännvidd vi kan se i kommunerna ligger någonstans mellan 3,9 och 6,7 barn per anställd. Skälen till detta kan naturligtvis vara olika. Ibland handlar det om att det inte finns pengar, men ibland kanske det också handlar om en medveten prioritering från kommunens sida. Av olika skäl, kanske ekonomiska eller sociala, gör man extra satsningar i en viss del av kommunen, i vissa förskolor eller i vissa stadsdelar, vilket medför att det behövs extra personal på ett ställe men kanske inte lika mycket på ett annat. När det gäller frågan om hur mycket kommunerna satsar på varje barn vill jag säga att det är väldigt olika hur de räknar. Finns till exempel hyreskostnaderna med i summan eller är det fråga om interndebitering? Därför tycker jag inte att vi ska gräva ned oss för mycket i siffror. Jag talar gärna om likvärdighet och kvalitet. Vi har precis presenterat en proposition, och att föredra den i kammaren på två tre minuter är inte det enklaste, men det handlar om kvalitetsredovisningar, om behörighetsregler för förskollärare och om att varje förskola ska ha minst en förskollärare för att få kalla sig förskola. Det handlar om förstärkningar i läroplanen när det gäller modersmålsstödet. Det handlar om att vi återkommer i frågan om jämställdhet. Det handlar om en rektor som styr förskolan, med mera. Jag diskuterar också gärna Folkpartiets förslag, som möjligtvis skulle kunna komplettera den i mitt tycke mycket fylliga propositionen, vars främsta ingrediens naturligtvis är just 6 000 fler förskollärare, barnskötare och andra vuxna i förskolan. Jag är även nyfiken på om Folkpartiet avser att stödja det förslag som vill ge förskolan den största resursförstärkning förskolan sett åtminstone sedan den fick en egen läroplan och flyttades från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet för ett decennium sedan.

Christer Nylander (Fp)

Anf. 22 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Det är viktigt att allting inte ska se likadant ut, utan det ska vara likvärdigt. Om det är vi alldeles överens. Jag måste också fundera lite på varför det är högsta ideologiska rättvisa att staten ska bestämma vilka taxor som ska finnas i kommunerna medan det samtidigt är mycket korkat att staten ska bestämma hur stora grupperna ska vara. Jag tycker att det är viktigare ur kvalitetssynpunkt att man bestämmer att det ska vara små grupper än att man bestämmer vilka avgifter som ska finnas ute i kommunerna. Statsrådet säger också att vi inte ska gräva ned oss i siffrorna. Det kanske vi inte ska göra. Men bakom siffrorna finns det ett antal barn som inte mår bra. Det finns ett stort och växande antal barn som har behov av särskilt stöd i förskolan i dag. Både jag och statsrådet vet att en avgörande anledning till detta är att det finns alldeles många som går i för stora grupper. Det är rätt att de allra flesta har en ganska hyfsad situation. Men i propositionen - jag tog inte med den till talarstolen - står det ganska tydligt att 3 % av alla barngrupper i förskolan har 26 eller fler barn. Jag tycker inte att det är acceptabelt. När statsrådet så mycket prioriterar kvalitet i förskolan är det mycket svårt att förstå varför man inte angriper just den punkten. Just det är kanske det allra intressantaste i propositionen. Det finns en del saker som Folkpartiet genast ställer upp på och som vi gärna stöder. Men det kanske allra viktigaste och intressantaste är den verklighetsbeskrivning som görs i propositionen. Det sägs till exempel att var sjunde grupp har 21 barn eller fler. Det sägs, som jag sade tidigare, att 3 % av grupperna har 26 barn eller fler. Men där stannar det. Man konstaterar denna verklighet, men man är inte beredd att föreslå några förändringar. Dessutom säger man tydligt i propositionen att detta är ett problem och att det ställer till bekymmer för barnens utveckling och lärande men också för kvaliteten när det gäller buller, stress och så vidare i förskolan. Men man stannar vid det. Man har inga förslag för att ändra det. Om man tycker att det är ett stort kvalitetsproblem, varför föreslår man då inga åtgärder för att komma till rätta med det? Man skriver att dessa grupper har stora negativa effekter på språkutvecklingen och identitetsutvecklingen och att det skapar många andra bekymmer. Men man kommer inte med några förslag för att ändra det och stärka kvaliteten. En annan kul grej i propositionen som är intressant är att man låter barnen komma till tals. Det gör man inte bara i kammaren utan också i propositionen. Emilia, fem år, säger till exempel: Det är roligast att göra utflykter, för då kan man leka på nya ställen. Samtidigt vet både statsrådet och jag att i Göteborg har flera stadsdelsnämnder skickat ut brev till föräldrarna där man säger: På grund av brist på resurser måste vi ställa in alla utflykter framöver. All uteverksamhet måste ske ute på gården. Så ser verkligheten ut. Det är väldigt synd att en så bra verklighetsbeskrivning som man har i propositionen inte följs upp av några konkreta förslag för att stärka kvaliteten. Statsrådet sade också att hon var nyfiken på Folkpartiets förslag. Jag kan förstå det. Det finns kanske lite brist i departementet på konkreta förslag för kvalitetsutveckling i förskolan. Vi kommer tillbaka både i budgetmotionen som vi snart ska lägga fram och i den motion som vi skriver med anledning av propositionen om förskolan med väldigt många konkreta förslag för att stärka kvaliteten i förskolan. Jag förstår att statsrådet ser fram emot det. Jag hoppas också att vi kan få stöd från statsrådets parti när vi ska rösta om de frågorna i kammaren.

Lena Hallengren (S)

Anf. 23 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Det ställdes en fråga om varför vi reglerar avgifter men inte hur stora grupperna är. Maxtaxan handlar om att vi ska se förskolan som en del i den generella välfärden. Det ska inte vara en avgift som är 5-6 % av föräldrarnas inkomst, vilket det inte är för skolan. Om vi skulle diskutera en avgift i skolan skulle nog kammaren ganska enhälligt vara kritisk till det. Det är naturligtvis en ekonomisk fråga hur stora grupperna är. Det vill jag inte förneka. Men i mångt och mycket är det också en pedagogisk fråga. Att ha grupper av en viss storlek handlar inte om att barnen alltid befinner sig i den storlek som vi har i statistiken. Beroende på hur mycket personal det är finns det naturligtvis olika möjligheter att dela upp gruppen under dagens lopp. Det är därför som personalförstärkningen är väldigt betydelsefull och personaltäthetsmåttet också är väldigt viktigt. Bakom siffrorna finns barn. Jag delar din uppfattning. Det var inte på det jag syftade när jag sade att vi inte ska diskutera siffror. Siffrorna ser lite olika ut och innehåller lite olika uppgifter när det gäller till exempel kostnaden per barn. Det gäller även barngruppernas storlek där vi har sett uppgifter om att det finns barngrupper på 35 barn. Sannolikt menar man inte att det sitter 35 barn i en grupp utan att det är en avdelning som är väldigt stor eller en förskola som är väldigt stor. När det gäller frågan om barngruppers storlek kommer Skolverket efter årsskiftet att utfärda allmänna råd. Jag säger inte att de framför allt kommer att innehålla råd om barngruppers storlek. Men jag skulle bli förvånad om det inte var en av de ingredienser som Skolverket väljer att ta upp när man på basis av forskning och erfarenhet ger råd till kommuner om hur verksamheten skulle kunna bedrivas med bästa möjliga kvalitet. Sedan säger Christer Nylander att det finns brist på konkreta förslag på departementet. Det råder inte alls brist på konkreta förslag. Det handlar om en avvägning mellan kommunernas ansvar och vad kommunerna bestämmer, vad professionen bestämmer och vad vi ska ha statligt reglerat. Det är inte självklart att allt vi är missnöjda med sköts och hanteras via en statlig reglering. Däremot finns det en stor brist på förslag från Folkpartiet, eftersom vi ständigt får vänta på de förslagen. Framför allt ser jag fram emot den motion som Folkpartiet presenterar ihop med tre andra borgerliga partier där man är överens om vårdnadsbidrag, tak för barngruppers storlek, hur vi ska tillföra pengar till kommuner för att anställa mer personal med mera. Jag lyssnar med nöje på den debatten.

Christer Nylander (Fp)

Anf. 24 Christer Nylander (Fp)

Herr talman! Jag kan erkänna att också jag ser fram emot den dagen då vi har haft en borgerlig förskolepolitik i Sverige i tio år och det är Socialdemokraterna som utvärderar vad vi når upp till. Jag ser verkligen fram emot det. Jag förstår också att statsrådet ser fram emot vår motion. Den tror jag kommer att innehålla en hel del saker som också statsrådet egentligen tycker är bra. Maxtaxan är bra för att markera att förskolan är viktig för den generella välfärden. Men kan det då inte också vara så att hyggligt små grupper i förskolan, rimligt små grupper som gör så att barnen inte mår dåligt, också är en del av den generella välfärden? Varför väljer man ut just maxtaxa men inte maxgrupper? Personaltätheten är avgörande, sade statsrådet. I propositionen säger man visserligen det. Men man säger också att gruppstorlekarna är ännu viktigare. Man citerar Skolverket på ett antal punkter i verklighetsbeskrivningen. Man visar att gruppstorlekarna har större betydelse för barnens utveckling än vad personaltätheten har. Varför är man så bra i verklighetsbeskrivningen när man inte följer upp det i förslag till beslut? Jag vill också när det gäller gruppstorlekarna säga att det tyvärr inte är pedagogiska bedömningar ute på förskolan som avgör hur stora grupperna är. Också det kan läsas i propositionen på s. 21, om nu statsrådet läser på. Där skriver regeringen: Trots att förskolan arbetar under olika villkor tar kommunerna liten hänsyn till detta när man fördelar resurser. Förskolornas upptagningsområde och personalens ambitioner och kompetens är faktorer som tillmäts liten betydelse när kommunerna fattar beslut om barngruppernas storlek. I själva verket beror gruppernas storlek enligt Skolverket till 72 % på ekonomiska faktorer. 6 % anger att det är områdets sociala karaktär som avgör storleken på barngruppen. Bara 4 % anger att det är den pedagogiska ambitionen som bestämmer vilka storlekar på barngrupperna man ska ha. Verkligheten talar ett annat språk.

Lena Hallengren (S)

Anf. 25 Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag har inte för avsikt att ägna debatten åt maxtaxan. Det är klart att det är en väldig skillnad att diskutera maxtaxa eller barngruppernas storlek. Det har väldigt olika syften. Det handlar inte om samma prislappar. En fråga handlar om att förskolan är det första steget i det formella lärandet. Det är en del av den generella välfärden. Barnfamiljer ska inte betala 3 000-4 000 kr för att ha möjlighet att arbeta, betala skatt och samtidigt ha sina barn i en förskoleverksamhet. Därför har maxtaxan varit väldigt betydelsefull för att minska skillnaderna i avgifter mellan kommuner. Det har gjort det möjligt för föräldrar att utan ett alltför stort ekonomiskt avbräck ha sina barn i förskoleverksamhet och kunna arbeta samtidigt. När det sedan gäller barngruppens storlek säger Christer Nylander här att det står att gruppstorlek tycks ha större betydelse än personaltäthet. Fortsätter man kan man också läsa: Det finns dock inte något stöd i forskningen för att det skulle finnas en gruppstorlek eller personaltäthet som är den lämpligaste i alla sammanhang. Även andra faktorer är betydelsefulla för en god kvalitet i förskolan som barngruppernas sammansättning, personalens kompetens och pedagogiska samsyn, förskolans ledning, lokalens utformning och upptagningsområdets karaktär. Detta för mig osökt till att det handlar om en fråga som kommunen allra bäst kan se, snarare än att vi statligt säger: Så här många barn ska det finnas i varje barngrupp! När vi tillskjuter 1 miljard 2005, 2 miljarder 2006 och så vidare handlar det om att personaltätheten ökas med 10 %. Det ger en god förutsättning för de kommuner som har ambitionen - vilket ganska många har - att ha mindre barngrupper och att helt enkelt förbättra kvaliteten. Propositionen innehåller flera förslag som handlar om just det som jag nyss citerade och som också påverkar kvaliteten, nämligen personalens kompetens. Vi föreslår en barnskötarutbildning, och för inte så länge sedan förlängde och förstärkte vi förskollärarnas utbildning. Det gäller också den pedagogiska samsynen och förskolans ledning. Vi tydliggör att det är förskolläraren som har det övergripande pedagogiska ansvaret. Upptagningsområdets karaktär och lokalernas utformning är uppenbara exempel på hur man lokalt allra bäst ser behoven.

Intressenter

Frågeställare

Christer Nylander

Besvarad av

Lena HallengrenSocialdemokraterna