likhet inför lagen vid miljöbrott

Interpellation 2004/05:662 av Andersson, Magdalena (m)

den 23 maj

Interpellation 2004/05:662

av Magdalena Andersson (m) till statsrådet Lena Sommestad om likhet inför lagen vid miljöbrott

Då näringsidkare begår smärre förseelser mot miljöregler, till exempel inte i tid lämnar in en köldmedierapport för sina frysanläggningar, kan de drabbas av miljösanktionsavgifter på tusentals kronor. När offentliga organ, till exempel en kriminalvårdsanstalt eller ett sjukhus, gör samma fel slipper de undan därför att de inte räknas som näringsidkare.

Ett exempel på detta är Vägverket, som nyligen sluppit undan dryga miljösanktionsavgifter på hundratusentals kronor när de underlät att begära tillstånd för att schakta bort stora jordmassor i samband med ett vägbygge. Berörd kommuns miljökontor jämställde Vägverket med näringsidkare och belade verket med sanktionsavgift motsvarande den en enskild näringsidkare hade fått. Det tyckte dock inte Miljödomstolen som friade Vägverket med hänvisning till att de är en offentlig aktör.

Det är inte rimligt att offentliga aktörer och företag behandlas olika av domstolarna. Principen om likhet inför lagen bör gälla även här. Det är ingen skillnad i miljöpåverkan om ett miljöbrott sker av en privat eller offentligt ägd aktör. Inte heller finns något särskilt skäl att offentliga aktörer borde ha större rätt att smutsa ned miljön. Därför borde också bedömningen i lagens mening vara lika.

I vissa fall har kommunala miljönämnder valt att vara pragmatiska och hellre se till bra fungerande lösningar i stället för blint paragrafrytteri. Då visar det sig att om miljönämnden väljer att bortse från smärre formaliafel kan ledamöterna i nämnden dömas för tjänstefel. Så har också skett i till exempel Skellefteå, Hylte, Enköping och Filipstad.

Det finns fall där företag inte ens haft rimlig möjlighet att följa miljöbestämmelserna eller där en senare hantering av olika problem saknat betydelse för miljöpåverkan. Ändå tvingas kommunens miljönämnd att agera, annars riskerar de att dras inför domstol om någon överklagar deras beslut.

Detta är inte rimligt, det måste finnas utrymme för sunt förnuft och skälighetsbedömningar även i dessa fall, särskilt om det inte leder till någon som helst miljöpåverkan. Den möjligheten till skälighetsbedömningar finns i dag till exempel hos olika statliga tillsynsmyndigheter.

Det finns också anledning att se över vissa av reglerna som uppfattas som alltför krångliga eller detaljerade. Syftet med reglerna är att förhindra miljöförstöring, inte att skapa en enorm byråkrati. Det finns också många företagare som har svårt att känna till alla regler och därför bryter mot dem utan att veta om det. Det finns anledning att ställa sig frågan om det inte finns för många regler.

Mina frågor till miljöministern är därför:

1.Hur avser statsrådet att agera för att införa principen om likhet inför lagen även inom miljöområdet, så att inte offentliga verksamhetsutövare behandlas annorlunda än privata näringsidkare?

2.Hur avser statsrådet att agera för att ge kommunala miljönämnder utrymme att göra skälighetsbedömningar och använda sunt förnuft på samma sätt som många statliga tillsynsmyndigheter har?

3.Hur avser statsrådet att agera för att minska antalet byråkratiska regler för miljötillsyn?