ledarskapet inom polisen

Interpellation 2002/03:324 av Pehrson, Johan (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2003-05-06
Inlämnad: 2003-05-06
Besvarad: 2003-05-20
Sista svarsdatum: 2003-05-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 maj
Interpellation 2002/03:324
av Johan Pehrson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om ledarskapet inom polisen

Polisen har allt svårare att klara av sina fundamentala arbetsuppgifter.

Ett flertal kommuner anser att de inte har tillräckligt med resurser till polisen för att upprätthålla ordning och säkerhet. En följd av detta är att en del av kommunerna i Sverige lägger ned stora belopp på att köpa tjänster av privata vaktbolag. Detta riskerar att vara en utveckling som kommer att tillta i takt med att polisstationer stängs på löpande band runtom i Sverige. När det gäller närvaron av poliser finns det långtgående utredningsförslag som bland annat innebär att ordningsvakter ska ta över delar av polisens uppgifter på landsbygden. Dessa förslag är framlagda av personer inom polisledningen.

Kurvan över antalet anmälda brott i Sverige fortsätter att stiga i den långsiktiga trenden för flera allvarliga brottstyper. Uppklarningsfrekvensen över begångna brott är dock oroande låg. Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) var det 2002 endast 27 % av alla anmälda brott i Sverige som klarades upp. Bostadsinbrotten är till exempel en brottstyp som klarades upp till en marginell del @ endast till 9 %. Brottsoffren för bostadsinbrott upplever brottet som en svår kränkning av den personliga integriteten. Att brottet sedan dessutom inte klaras upp gör situationen ännu värre.

Renodling av polisens arbetsuppgifter har utretts i flera betänkanden. Frågetecknen inför vad som verkligen kommer att genomföras är många.

Polisens arbetsmetoder måste utvecklas och avgränsas i takt med att brottsmönster och kriminaliteten förändras. Frågan om rumsavlyssning är ofta uppe i diskussionen om effektivare åtgärder för att bekämpa den grova organiserade brottsligheten. Det finns uppgifter om att denna slags brottslighet söker sig från Danmark till Sverige för att det är lättare att arbeta ostört här. Utredningsförslag finns i dag gällande reglering av flera okonventionella arbetsmetoder som till exempel infiltration och brottsprovokation. Utan möjlighet till dylika kraftfulla arbetsmetoder hjälper ytterligare antal poliser föga i kampen mot den grova kriminaliteten.

Sjuktalen inom svensk polis är mycket höga. Långtidssjukskrivningarna motsvarar flera länspolismyndigheters sammanlagda antal polistjänster. Till detta ska läggas att ett stort antal poliser inte kan jobba de tider på dygnet då många brott faktiskt begås. Om denna utveckling fortsätter, är risken stor att nyutbildade poliser inte blir ett tillskott utan endast ersättare för poliser som är sjukskrivna.

Polisens tekniska hjälpmedel är centrala för att kunna utföra arbetsuppgifterna på ett ändamålsenligt sätt. Detta gäller inte minst frågan om ett fungerande radiokommunikationssystem. De ramar som nu är satta för genomförandet av Rakel innebär en betydande ambitionssänkning jämfört med tidigare förslag.

Rikspolisstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet med tillsyn över detta. Styrelsen ska verka för planmässighet, samordning och rationalisering inom polisväsendet. Enligt polisförordningen ska polisen organisera och planera verksamheten så att de samlade resurserna används så effektivt som möjligt och att därmed de mål uppnås och de riktlinjer följs som riksdagen och regeringen har lagt fast.

Dessa mycket fria ramar innebär betydande möjlighet att kunna förändra organisationen fram och tillbaka. Något som också skett i stor omfattning under de senaste årtiondena @ tyvärr inte alltid på ett lyckosamt sätt. Den så kallade närpolisreformen är i flera delar rätt tänkt, men genomfördes på ett mycket okänsligt sätt. Nu återstår bara skärvor av denna närpolisreform. Kostnaderna har varit stora vad avser administration, tidsförlust och utrustning. Nu pågår ytterligare en omorganisation inom polisen under beteckningen "nationell polis". Ökad samordning är bra, men om ledningsfunktionernas bas centraliseras riskerar avståndet till den operativa verksamheten bli för långt för att effektiviteten ska kunna upprätthållas.

Den rådande majoriteten har fastslagit riktlinjerna och de ekonomiska förutsättningarna för polisen @ förutsättningar som är allt annat än tillfredsställande. Det handlar inte bara om budget utan även om lika viktiga uppgifter som prioriteringar, organisation och ledarskap.

Det är av yttersta vikt att klargöra det politiska ansvaret för den rådande situationen. Regeringen måste redovisa hur arbetet med utvecklingen och reformeringen av den svenska polisen ska fortgå. Detta arbete måste också inkludera ledarskapsfrågor. I det så kallade Göteborgsbetänkandet (SOU 2002:122) pekade kommittén bland annat på de grundläggande strukturella problem som finns hos den svenska polisen. Kommittén påvisade även häpnadsväckande brister i ledarskap inom delar av polisen. Inte minst turbulensen kring den sparkade länspolismästaren i Stockholm och rikspolischefen, har med all önskvärd tydlighet åter visat på att utmaningarna för polisen är stora inom ledarskapsområdet.

Avser justitieministern att inom en snar framtid vidta några åtgärder för att komma till rätta med de strukturella problem som råder inom polisen?

Avser justitieministern att på ett sammanhållet sätt @ till exempel i form av en skrivelse till riksdagen @ redovisa hur regeringen vill se att den svenska polisen utvecklas vad avser organisation, personalpolitik, teknik, effektivitet och ledarskap?

Debatt

(12 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:324

Webb-tv: ledarskapet inom polisen

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 54 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Johan Pehrson har frågat mig om jag avser att inom en snar framtid vidta några åtgärder för att komma till rätta med de strukturella problem som råder inom polisen. Han har också frågat mig om jag avser att på ett sammanhållet sätt - till exempel i form av en skrivel- se till riksdagen - redovisa hur regeringen vill se att den svenska polisen utvecklas vad gäller organisa- tion, personalpolitik, teknik, effektivitet och ledar- skap. Johan Pehrson målar i sin interpellation upp en svart bild av svensk polis, och det ligger kanske i hans roll att göra det. Jag håller inte med om den beskrivningen. Det går naturligtvis att hitta problem inom polisen, liksom i andra organisationer med mer än 20 000 anställda, men jag anser att Johan Pehrson överdriver. I interpellationen radar Johan Pehrson upp en mängd exempel som han anser vara tecken på detta. Ett exempel är radiokommunikationen. Här vill jag betona att utredningen RAKEL:s förslag har samma höga ambitionsnivå som tidigare utredningar. Trots det har de kunnat presentera ett förslag som är myck- et billigare än tidigare beräkningar. Även när det gäller sjukfrånvaron tycker jag att Johan Pehrson vinklar sitt resonemang. Jag håller med om att sjuktalen är alltför höga inom polisen, men de är lägre i jämförelse med både kommuner och landsting. Orsakerna till ohälsan står således inte enbart att finna inom polisorganisationen. Trots detta är naturligtvis den höga sjukfrånvaron ett problem för polisen, liksom för många andra arbetsgivare. Polisen arbetar därför mycket aktivt med detta. Ett annat exempel, där man kan ana kritik från Jo- han Pehrson, är det utvecklingsarbete som bedrivs under benämningen En nationell polis. Jag tror att Johan Pehrson är en av få som anser att bättre sam- ordning inom polisen är något negativt. Grundtanken med projektet är att polisens sammanlagda resurser och kompetenser ska ses som gemensamma. Det operativa polisarbetet ska dock även fortsättningsvis bedrivas huvudsakligen lokalt. Det är samarbetet över geografiska och organisatoriska gränser som ska förbättras. Det pågår alltså ett förändringsarbete inom poli- sen. Till detta kommer en resursförstärkning på näs- tan 2 miljarder kronor sedan år 2000, som bland annat har lett till att antalet poliser ökar för tredje året i rad. Men polisverksamhet är inte enbart en fråga om resurser. Antalet poliser är enkelt att mäta, men det säger inte allt om verkligheten. Polisens arbete måste också utvecklas och effektiviseras inom de resursra- mar som står till buds. Därför har regeringen till ex- empel i december 2000 tillsatt Beredningen för rätts- väsendets utveckling, BRU, med uppdrag att se över de rättsvårdande myndigheternas utveckling. Därut- över har Polisverksamhetsutredningen lämnat ett antal förslag på hur polisens verksamhet kan renodlas så att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sina kärnuppgifter. Som Johan Pehrson skriver i sin interpellation, har utredningen också tagit upp frågan om polis i glesbygd. Förslagen som presente- ras i betänkandet är nu under beredning. Ser man några år tillbaka i tiden inser man hur mycket positivt som faktiskt har hänt inom polisen. På en del områden återstår det naturligtvis en del att göra, men mycket har också förändrats i rätt riktning. Som ytterligare draghjälp till den utvecklingen kom- mer nu alltfler unga poliser, med en i högsta grad modern polisutbildning i ryggen, att tillföras organi- sationen. När det gäller Johan Pehrsons avslutande fråga om en sammanhållen redovisning av hur regeringen vill se utvecklingen inom polisen vill jag hänvisa till den diskussion som redan nu förs om ett utökat antal resultatskrivelser till riksdagen. Det är en fråga som för närvarande är under beredning, och jag kan därför inte i dag uttala mig om hur dessa skrivelser kan komma att utformas eller på vilka områden det kan bli aktuellt. Jag vill också hänvisa till budgetproposi- tionen där regeringen varje år redovisar i stora drag det Johan Pehrsson tar upp.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 55 Johan Pehrson (Fp)

Herr talman! Jag vill tacka justitieminister Tho- mas Bodström för svaret. Interpellationen skrevs vid ett tillfälle när vi var många som insåg att det finns ganska omfattande problem och utmaningar inom den svenska polisen. En hel del positivt händer på många håll till exempel i form av nya arbetsmetoder, och här och där tillkom- mer det någon ny chef som gör underverk med en trött och sönderkörd organisation. Trots detta har jag i dag ungefär 25 gånger fått frågan om jag har förtroende för en viss person, en person som regeringen har utsett. Jag pratar om riks- polischefen. Jag tycker att det är ett märkligt per- spektiv. Jag har inte förtroende för den svenska regeringen och det som den gör när det gäller polispolitiken. Mellan den svenska regeringen och den svenska poli- sen finns en enda person. Den personen ska man inte övervärdera, vilket jag tror att många gör i den nu aktuella debatten, då det råder en viss turbulens i det främsta ledet inom svensk polis. Det är allvarligt och något som regeringen måste dra slutsatser av. Det är ingenting som jag känner att jag ska gå in och döma. Vi har emellertid en situation där man snarare ska fråga sig om alla poliser är nöjda. Är medborgarna nöjda? Är de nöjda med det som de får ut av den svenska polisen? Jag möter tyvärr, och jag säger tyvärr, många medborgare som är väldigt missnöjda. Polisstationer stängs i ett band runt västkusten och på andra ställen. Vi har en uppklarningsprocent som inte fungerar tillräckligt bra. Den planeringshorisont som finns är mycket besvärlig för våra polismyndig- heter. Det finns en viss ryckighet i ekonomin. Rätt som det är dyker det upp pensionsbomber. Rätt som det är inträffar en mycket speciell händelse som den i Göteborg, vilket gör att planeringsförutsättningarna helt rycks sönder. Och vi pratar om en ganska händel- sestyrd verksamhet. Vi måste ha en polis för att möta den verklighet vi har och inte efter den budget som regeringen för tillfället anser sig kunna lägga fram för rättsväsendet. Vi talar inte om vilken verksamhet som helst. Vi talar om den verksamhet som måste vara den mest centrala för alla regeringar som styr landet, inklusive social- demokratiska. Regeringen vill gärna ge för handen att man har koll och vet vart man är på väg. Jag vet inte vad rege- ringen har för prioriteringar på polisområdet. Där- emot får jag lustigt nog veta att regeringen har en strategi mot bilinbrott som justitieministern har pre- senterat på någon bilmässa nyligen. Där finns det en strategi. Men var är strategin för hela polisen? Jag efterlyser i min interpellation en skrivelse så att vi vet vad man vill med ekonomin. Hur ska man ha det i alla planeringsförutsättningar för att ge en rimlig chans till rikspolischefen och länspolismästare att kunna planera verksamheten och få kraft i den så att poliserna känner en viss arbetsro? Hur ser man på de omorganisationer som pågår? Historiskt har vi under 90-talet sett närpolisrefor- men. Av detta finns, herr talman, nästan ingenting kvar. Nu är det ett nytt paradigm som gäller. Nu ska man ha en nationell polis. Jag tycker att det är bra att man ska samarbeta mer. Men vad innebär det för själva ledningsfunktionen om man ska slå samman ledningarna i flera polismyndigheter? Vad vill rege- ringen? Detta pågår med full fart. Sedan är det ledarskapet. Göteborgskommittén skriver ganska tydligt i sitt betänkande att det finns problem med ledarskapet. Vi ser det dyka upp gång på gång. Nu är vi en situation där många är väldigt oroade av vart det är på väg. Det saknas styrregler för chefsutbildningen och för hur man utser länspolis- mästare i Sverige i dag. Man får intrycket av att det är ganska skönsmässigt. Detta är mycket allvarlig. Jag återkommer i mitt nästa inlägg om tekniken. Jag hävdar att oavsett organisation, ekonomi och numerär måste polisen ha en fungerande teknik för att kunna kommunicera. Det ser vi inte i dag att vi kan få med den sänkta ambition som RAKEL-utredningen innebär.

Ragnwi Marcelind (Kd)

Anf. 56 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! För några månader sedan debattera- de vi i kammaren Göteborgskommitténs betänkande, herr justitieminister. Där framfördes en stark kritik, precis som Johan Pehrson har antytt här, angående polisens organisation och insatser vid EU-toppmötet. Debatten i kammaren kom att handla väldigt mycket om ansvarsfrågor. Den frågan är ännu mer aktuell i dag. Vem har egentligen det yttersta ansvaret för polisverksamheten i Sverige? Det gäller inte bara när det är framgång utan också när allt tycks ha gått snett. Enligt justitieministern är interpellantens oro över läget hos polisen överdriven. Jag undrar om justitie- ministern har både öron- och ögonlappar på sig. Jag tror att hela svenska folket är väl insatt i att det pågår en kris inom polisorganisationen. Den senaste tiden har vi fått lära oss vilka kon- sekvenser det kan bli. En länspolismästare sluter avtal om löner som ligger högre än övriga lönenivåer i landet. Olika grupperingar blir arga och hotar med att säga upp sina tjänster. Regeringen och departementet har fått protestbrev, och kaoset är ett faktum. Vem har ansvaret? För något år sedan när ett länspolisområde gjorde liknande saker, det vill säga gjorde individuella löne- sättningar, drogs pengarna tillbaka från redan lovade medel. Det blev inga personliga konsekvenser. Men det blev ekonomiska konsekvenser för det polisdist- riktet trots att det i avtalet fanns möjligheter till indi- viduella lönesättningar. Tillbaka till frågan. Vem har ansvaret? Rikspolis- chefen går ut i medierna och säger: Dessa hot om uppsägningar är bara ett inlägg i löneförhandlingarna. Därmed har han inget mer att säga. Justitieministern har själv uttalat sig. Han har sagt: Jag ska inte ge mig in i fackliga frågor. Jag tror egentligen att ingen heller vill ha mig in i fackliga frågor. Om det inte är justi- tieministerns ansvar och inte är rikspolischefens an- svar, vems är då ansvaret? De senaste dagarna har vi kunnat följa ett antal poliser både pensionerade och i aktiv tjänst som ut- trycker sitt misstroende mot organisationen, eller rättare sagt den ständiga omorganisation som pågår inom poliskåren. Personalbristen är väl känd. Vi har över 800 poliser sjukskrivna. Anställda lever under stark press och har dålig arbetsmiljö. Det kommer nya hot om nedläggningar av polis- stationer och därmed också ett ökat misstroende hos samhällsmedborgarna: Är det över huvud taget någon idé att ringa efter polisen eller att anmäla brott? Det är en havererad närpolisverksamhet. Listan kan göras lång. Vems är ansvaret? Någon måste peka med hela handen eller sätta ned foten. Som politiker kan vi inte tigande åse att en så stor och viktig grupp som landets poliser behandlas på ett som jag tycker respektlöst sätt. Jag skulle vilja fråga Thomas Bodström vad han avser att göra för att lösa den ledningskris som nu har flutit upp och blivit så uppenbar. Vi har gång på gång pekat på detta. Vi har tagit upp det i olika debatter. Jag förstår att justitieministern tycker att det är väl- digt jobbigt. Men någon måste våga peka med han- den, och någon måste våga säga: Detta ska vi ta itu med nu. Det gäller Sverige befolkning, Sveriges poli- ser och Sveriges trygg het. Någon måste ta tag i le- darskapet. Vems är ansvaret?

Hillevi Engström (M)

Anf. 57 Hillevi Engström (M)

Herr talman! Johan Pehrson tar upp flera viktiga frågor. Jag tänkte uppehålla mig vid ledarskapet inom svensk polis. Det finns ingen brandman, militär, operations- sköterska eller polis som inte förstår att man ibland måste lyda direkta order. I kritiska situationer fordras att ledaren pekar med hela handen och ger order om vad var och en måste göra. Då finns det ingen tid till ifrågasättande. Personalen måste lita på sin ledares goda omdöme, kunskap och bedömningsförmåga och göra vad han eller hon har sagt till om. Så ska det självklart vara. Då fordras det att man har ett stort förtroende för sin ledare. Men det ska inte vara så jämt och i alla situatio- ner. Nej, konsten att leda är att anpassa ledarskapet till olika situationer och förhållanden. I de flesta situ- ationer, även inom polisen, finns det gott om tid att låta de anställdas kunskaper och erfarenheter komma fram. Men det dåliga ledarskapet, särskilt inom poli- sen, har kommit att anamma helt fel strategi. Ledaren, som i de allra flesta fall helt saknar ledarskapsutbild- ning, pekar med hela handen för ofta och vid fel till- fällen. Ett exempel på bristande ledarskap eller rent ut sagt dåligt ledarskap var sparkningen av länspolis- mästaren i Stockholm Gunno Gunnmo. Genom att rikspolischefen pekade med hela handen och tvingade en bra och omtyckt ledare att sluta tystades en hel organisation. Den lider bevisligen redan av att det är lågt i tak. Medarbetarna är rädda att säga vad de tyck- er av oro för att det senare ska ligga dem i fatet i deras karriärer. Länspolismästarna i de andra 20 myndigheterna har nu sett vad som konkret kan in- träffa om man inte är följsam mot rikspolischefen. Det är inte bra, och man bygger inte en bra organisa- tion på det sättet. Det är faktiskt häpnadsväckande hur landets riks- polischef har lagt sig i avtalsförhandlingar och kol- lektivavtalsfrågor på en myndighet där parterna har träffat löneavtal utifrån de regler som det centrala avtalet har stadgat. Det har dessutom rikspolischefen varit medveten om, eftersom han är ledamot i Arbets- givarverkets styrelse. Med de bristande resurserna fordras det att alla poliser måste göra mycket mer och göra ett mycket bättre jobb och att de anställdas erfarenheter och kunskaper tas till vara. Det anser jag inte görs i dag med nuvarande ledarskap. Redan 1997 tecknade man ett avtal inom statens område om samverkan. Det handlade om att få till stånd en dialog mellan medar- betare, chefer, fackliga förtroendevalda med flera. Det gick ut på att man skulle ta till vara den samlade kompetensen och ständigt jobba med förbättringar av verksamheten. Så har det inte blivit. En av orsakerna till detta är det bristande ledar- skapet, och då särskilt inom Rikspolisstyrelsen. När polismyndigheten i Stockholm under ledning av Gunno Gunnmo gör det den ska, det vill säga tecknar avtal om löner, samverkan, arbetstider med mera, får chefen sparken. Vilka signaler ger detta? En för- handlare inom polisen har uttryckt det som: Om det var lågt i tak förut är det nu knappast kryphöjd. Min direkta fråga till justitieministern är: Hur ser du på den skarpa kritik som i dag förs fram mot rikspolis- chefen i olika medier?

Johan Linander (C)

Anf. 58 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det finns mycket bra inom polisen. Där tycker jag att justitieministern har alldeles rätt. Sveriges poliser gör ett enormt arbete i sitt dagliga värv. Svenska folket har ett stort förtroende för polisen. Det har även jag. Men vi vet alla att poliserna är för få, både på grund av för små resurser och för att Po- lishögskolan har varit stängd. Den senaste tiden har också ledningen för polisen allvarligt ifrågasatts. Nog är det oerhört svårt att vara chef och en bra ledare när organisationens och personalens förtroende sviker. Som ledare måste man vara lyhörd och ödmjuk inför kritik. Samtidigt är det svårt att vara chef och tvingas hålla givna budgetramar som är så begränsade att de inte täcker befintliga kostnader och absolut inte täck- er de satsningar som påbjuds från regeringens sida. En tystad organisation är ingen bra organisation. Det är ett sundhetstecken att man vågar föra fram kritik. Men när kritiken framförs måste den tas emot med ödmjukhet och inte med nonchalans. Om man är lyhörd för kritik tar man den till sig och överväger om det kanske är någonting man själv borde förändra i sitt ledarskap. Jag vill avsluta med att upprepa Hillevi Engströms fråga. Ser inte justitieministern det som ett stort pro- blem att så allvarlig kritik framförs som de senaste dagarna, inte minst i medierna?

Thomas Bodström (S)

Anf. 59 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Jag ska börja med att svara på den sista frågan som tas upp, den aktuella frågan om riks- polischefen och det brev som jag har fått. Jag tar naturligtvis alla sådana här uppgifter på allvar. Det är självklart. Det har jag sagt vid flertalet tillfällen. Jag kommer att besvara brevet. Jag kommer också att följa den diskussion som har varit. Det har varit en konflikt inom polisen. Det är ingen hemlighet. Det vet vi. Däremot kommer jag inte att ge mig in i de fackliga frågorna. Det skulle förvåna mig mycket om riksdagen hade en annan inställning till det. Den här interpellationen handlar om så mycket mer än om det. Precis som Johan Pehrson säger finns det mycket som kan göras bättre inom polisen. Det har gjorts mycket. Svensk polis är bra på mycket, men det finns också saker som ska bli bättre. Bland annat måste uppklarningsprocenten definitivt höjas. Frågan är vem som är ansvarig för det här. Det är naturligtvis regeringen som har det över- gripande ansvaret för polisen. Vi har ansvar för bud- geten. Vi har tillfört medel så att vi ska kunna få fler poliser. Vi har fått de senaste siffrorna i dag som visar att det nu finns 16 547 - tror jag det var - med dem som går ut i vår. Då kan man konstatera att det ökat med ungefär 500 poliser netto under de senaste två och ett halvt åren. Det här är naturligtvis bra, men det räcker inte. Vi kan inte bara se till att det blir fler poliser och sedan inte göra mer. Vi har ett större ansvar än så. Vi har ett ansvar att se till att polisen gör det polisen är till för att göra, nämligen att lösa och förebygga brott. Det är därför som regeringen tillsatte arbetet med att renodla polisens arbetsuppgifter så att den inte ska behöva ägna sig åt saker som hittegodsavdelning, kontroll av tillstånd, kontroll av djurskötsel, omhän- dertagande av berusade personer och mycket annat. Det här är viktigt. Det är därför vi tog det ansvaret. Men det räcker inte med det. Vi måste också se över polisens arbetsmetoder. Som jag nämnde i mitt inledande svar så tillsatte vi BRU. Var sjätte månad kommer nya förslag. Vissa har redan genomförts för att förbättra polisens ar- betsmetoder, vissa är under beredning och vissa vän- tar vi på. Det här är ett omfattande och mycket viktigt arbete för att utarbeta bättre metoder för polisen för att bland annat kunna höja uppklarningsprocenten. När det gäller strukturen är det precis som det sa- des här att man i Göteborgskommittén tar upp att det kan finnas strukturella problem inom polisen. Man efterfrågar om det inte ska göras en utvärdering. Jag sade i samband med den debatt vi hade efter Göte- borgskommmittén att jag tänkte ta initiativ till det. Jag har tagit initiativ till det. Vi har påbörjat ett arbe- te. Det leds av Carl-Anton Spak. Det beslutades för ett par veckor sedan. Man ska titta på just de här sakerna. Det vi har pratat om tidigare och det jag har sagt att vi ska göra gör vi nu.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 60 Johan Pehrson (Fp)

Herr talman! Jag tycker det finns all anledning att inte vara så konfliktinriktad i en sådan här situation. Vi ska känna ett gemensamt starkt ansvar för hur vi ska gå vidare med polisfrågorna. De betyder ju så väldigt mycket för våra medborgare. Det är en av de mest centrala uppgifterna ett samhälle har och som vi i riksdagen har, att se till att vi har fungerande lag och ordning och att brott beivras i vårt land. Jag begär att regeringen ska visa lite öppenhet i det här, våga komma till riksdagen med idéer och tankar om vart man vill gå. Så kan vi få en öppen debatt i ett ämne som vi vet är så turbulent. Det är ju nästan en bisarr situation som utspelar sig inom poli- sen just nu, där gamla chefer hoppar in med konstiga inlägg. Det skrivs skrivelser hit och dit. Poliser får gå - sparken kallas det väl - på väldigt konstiga grunder, tycker många. Utan att bli för polemisk: Justitieministern har skrivit en bok nyligen. När det projektet nu är avslutat kunde det läggas lite kraft på en riktig polisskrivelse till riksdagen så att vi fick chansen. Jag tycker att man måste inrikta sig på ekonomin och rejäla plane- ringsförutsättningar. Om de inte fungerar blir det ingen bra verksamhet. Då ska vi ändra dem. Jag tror att justitieministern åtminstone ser det som ett pro- blem. Han kanske kan få med sig regeringen om vi har en konstruktiv och stark debatt här i riksdagen. När det gäller ledarskapet är det fundamentalt. Vi måste få en ordning där Rikspolisstyrelsen kliver in och tar kommandot när det finns svåra uppgifter att ta hand om. Man tror att man har ett ansvar. Man tog det inte inför Göteborgskravallerna. Vi har sett en situation nu med en ganska otäck moskébrand i Mal- mö. Ingen vet ännu hur den har startat. Det har inte hänt någonting. Rikspolisstyrelsen borde kanske ha gått in och funderat på om det kan vara ett terrorist- brott. Det finns trots allt misstanke om att det är ett brott som handlar om att störta den svenska samhälls- ordningen och att störa samhällsordningen. Utredningar har gjorts tidigare om ett nytt kom- munikationssystem. Behovet har varit känt i tio år och begravts i utredning efter utredning. Den senaste socialdemokratiska utredaren kom fram till att det blev 5 miljarder billigare. Men när man läser nog- grant handlar det om en avsevärd ambitionssänkning. Det innebär att man i orter med mindre än 2 500 invånare inte kommer att kunna ha kommunikation från polisman utan måste ha en särskild enhet, det vill säga polisbilen. Detta förändrar ju de taktiska övervä- gandena väsentligt. Äntligen finns det ju nu efter många år av brister ett taktikprojekt inom polisen. Sent ska syndarn vakna. Hur ska polisen bete sig? Vad ska man göra? Det är mycket bra att man tittar över om man kan plocka bort lite olika saker som polisen har att göra i dag. Men var är förslagen om att stärka polisens möjlighet att bekämpa den grova och brutala internationella brottsligheten som är kraftfullt organiserad? Här talar jag om frågor som rumsavlyssning, buggning. Hur kan man använda sig av detta så att vi slipper se ex- empel på att dansk organiserad brottslighet flyttar in i Sverige eftersom det är lättare att verka här? Dans- karna skriver brev till den svenska regeringen - Snälla, hjälp oss! Vi kan inte ha det så här - även om de sannolikt är glada att buset inte är i Danmark utan i Sverige. Men det påverkar oss också. Jag söker inte konfrontation. Jag vill vara kon- struktiv. Men då måste regeringen öppna sig och sätta sig ned. Justitieministern bör ta initiativet och skriva en liten skrivelse nu när boken är klar.

Ragnwi Marcelind (Kd)

Anf. 61 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! Jag vill fortsätta där Johan slutade. Det är viktigt att regeringen ser det allvar i frågan som jag anser att den har. Det var bra att justitiemi- nistern sade att det ytterst är regeringens ansvar. Då borde det vara rimligt att förvänta sig att regeringen genast sätter sig ned och tar en funderare över hur det har kunnat bli så här inom polisorganisationen. Jag har gått in på Internet och sökt efter veckans tidningsartiklar i frågan. I dem görs en mängd utta- landen och man uttrycker besvikelse i såväl radio som TV och tidningar. Detta är oerhört allvarligt. Vi kan inte bara se genom fingrarna på det. Om inte rege- ringen tar tag i det här kommer vi i oppositionen att vara tvungna att gång på gång lyfta fram den här frågan och avkräva ett svar av justitieministern. Justitieministern har ett antal gånger påpekat att regeringen tyckte att det var viktigt att komma till rätta med frågan vad polisen egentligen enligt lag skulle syssla med. Jag vill bara påpeka att det var ett förslag till tillkännagivande som antogs i utskottet på initiativ av ett kristdemokratiskt yrkande, där vi bor- gerliga tillsammans med Miljöpartiet drev igenom att det skulle tillsättas en utredning som såg över detta så att polisen inte sysslade med en massa saker som de inte nödvändigtvis skulle behöva syssla med. Jag vill återigen säga att jag är angelägen om att regeringen tar den här frågan på största allvar, inte för att vi ska debattera och höja tonen mot varandra utan för att polisen är viktig för Sveriges trygghet och säkerhet. Polismännen som arbetar och sliter och kvinnorna inom poliskåren ska kunna känna arbets- glädje och arbetsro, och det kan de bara göra om de har ett bra ledarskap, en fungerande ledare och en god arbetsmiljö.

Hillevi Engström (M)

Anf. 62 Hillevi Engström (M)

Herr talman! Jag håller inte med Johan Pehrson om att vi har ett gemensamt ansvar för polisen, för uppklarningsprocenten och så vidare. Visst ska vi hjälpas åt och komma med konstruktiva förslag, men ansvaret åvilar regeringen som justitieministern mycket riktigt sade i sitt första inlägg. Det är viktigt att hålla isär detta. Med vår borgerliga politik och de förslag som vi har lagt fram tror jag att förhållandena kanske hade varit något bättre. Vi får ofta höra att det utbildas fler poliser, och jag tänkte uppehålla mig vid detta en liten stund. Det som jag ser som ett stort problem är att de välutbildade nya poliserna som kommer ut från polis- högskolan och som är väldigt sugna på att jobba som poliser har ingen som helst erfarenhet. Det uppstår problem i mötet mellan dem och de mycket äldre, mer erfarna poliserna som inte har någon vidareut- bildning och som inte har deltagit i någon form av kursverksamhet på väldigt lång tid. Det problemet har funnits sedan så lång tid som 20 år tillbaka då jag började att arbeta som polis. Då fick man höra: Kom inte här och tro att du kan någonting, du som kommer från polishögskolan. Den kulturen lever faktiskt kvar inom polisverksamheten i alldeles för hög grad. Jag ser ett problem med att det kan bli en kollision mellan de nya, sugna välutbildade människorna och de äldre som har en stor erfarenhet som måste tas till vara. Min fråga till justitieministern blir då helt na- turligt: Varför kommer det inte något konkret förslag om vidareutbildningen, när den ska ske, hur den ska ske och för vilka den ska anordnas? Det är ett mycket eftersatt område. Den reguljära vidareutbildning upp- hörde redan 1986. Alla inom polisen gör ett bra jobb, men alla måste jobba lite mer och bättre för att vi ska få ett bra re- sultat.

Johan Linander (C)

Anf. 63 Johan Linander (C)

Herr talman! Justitieministern talade om budgeten och tillförda medel. Att medlen inte är tillräckliga får man höra var man än kommer ut i landet och träffar poliser. Oavsett om det är i de större städerna eller på landsbygden är budskapet detsamma, åtminstone det budskap som jag nås av. Men det är möjligt att justi- tieministern inte håller med mig och att han inte får samma signaler. Antalet poliser har ökat med 500 under två och ett halvt år. I valrörelsen var det många som sade att behovet av antalet poliser i Sverige uppgår till ca 20 000. Det innebär att vi skulle nå det målet 2020. Men det är inte hela sanningen eftersom pensionsav- gångarna kommer att öka kraftigt om bara några år. Men oavsett pengar och antalet poliser måste led- ningen för denna för samhället oerhört viktiga funk- tion fungera. Man måste vara ödmjuk och lyhörd och framför allt ha förtroende för sin organisation och sin personal. Vi i riksdagen ska givetvis inte blanda oss i några löneförhandlingar. Men jag kan inte låta bli att känna oro när viktiga grupper inom Rikspolisstyrelsen hotar att säga upp sig i protest mot ledningen. Delar inte justitieministern åtminstone lite grann min oro i den- na fråga? Och delar inte justitieministern min oro över svårigheten att styra en så stor organisation som polisen utgör om förtroende för ledningen saknas?

Thomas Bodström (S)

Anf. 64 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Johan Pehrson föreslog att vi skulle skicka en skrivelse till riksdagen. Som jag sade inled- ningsvis pågår det ett arbete för att förbättra den kontakten. Som jag också sade inledningsvis är det regeringen som har det yttersta ansvaret, men jag välkomnar den konstruktiva dialog som erbjuds här och i många andra sammanhang. Jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram de frågor där vi har en gemensam syn, och det tror jag är betydligt flera än vad man kan få intrycket av när vi har sådana här debatter. När det gäller polisens arbetsmetoder, telefonav- lyssning, provokation, positionsbestämning, kontrol- lerad leverans och täckidentitet ska det lämnas ett förslag om dessa under hösten 2003, så det arbetet pågår och utgör en del av BRU, som jag nämnde inledningsvis. Sedan vill jag kommentera detta med ålders- strukturen. Jag håller med om att den inte är den bästa. Men det är inte så mycket vi kan göra åt det nu. Man skulle kanske ha gjort på ett annorlunda sätt för 20-30 år sedan, men nu befinner vi oss i den här situationen, och vi får göra det bästa av den, vilket är att se till att det utbildas väldigt många poliser så att antalet hela tiden ökar, trots de stora pensionsavgång- arna. Beträffande vidareutbildningen och hur den kon- kret ska utformas tycker jag att det är polisen själv som är bäst lämpad att bestämma det.

Johan Pehrson (Fp)

Anf. 65 Johan Pehrson (Fp)

Herr talman! Hillevi var inne på vem som hade ansvaret. Det är klart att det är regeringen. Jag vaknar varje morgon och tycker att regeringen ska avgå - det är det första jag tänker på - så att vi får någon ord- ning i det här landet. Det gäller också rättsfrågorna. Men jag vet att enskilda ministrar i den svenska rege- ringen - till exempel Thomas Bodström - har ganska goda intentioner, men det är väldigt svårt för en sådan minister att verka när det inte finns någon kreativ regeringsmiljö att verka i. Det är därför som jag vill att riksdagen ska göra det bästa av den besvärliga situationen. Regeringen utser rikspolischef, och vad dessa kriterier grundar sig på, det kan man undra. Men regeringen utser också länspolismästare. Det är fråga om ganska viktiga chefer, fundamentala chefer som med sitt ledarskap kan påverka en hel polismyndighet i negativ riktning, men också i positiv riktning. Såda- na exempel finns ju. Det finns duktiga polischefer som har trätt fram och visat ett modernt ledarskap. De kanske inte fram- för allt inriktar sig på att kunna förvaltningslagen eller arbetsrättslagstiftningen utan och innan - det finns duktiga jurister som kan det - men som har en naturlig förmåga att utöva ledarskap. Jag tycker att regeringen kunde redovisa vad man har för kriterier när man utser rikspolischef och läns- polismästare - de viktigaste ledarna inom den svens- ka polisen. Det är de som ska göra jobbet tillsammans med de duktiga mannarna. Min önskan är att rege- ringen återkommer om detta i en skrivelse eller åt- minstone i ett regleringsbrev så vi ser vad man har för kriterier. Trots Thomas Bodströms nyligen tillsatta utred- ning om de eventuella strukturella problemen har vi en situation då begreppet nationell polis har börjat att sätta sig. En hel del är jättebra, till exempel det kri- minaltekniska och det personaladministrativa samar- betet. Men när det gäller den operativa ledningen, vad händer med kommunikationscentralen och lednings- centralerna? Det är viktigt att få veta det. Här vill vi ha någonting att säga till om. Jag tror inte att Thomas Bodström alltid får höra sanningen när han träffar alla polischefer.

Intressenter

Frågeställare

Johan Pehrson

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna