Kycklingavel
Interpellation 2008/09:138 av Leander, Helena (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-11-20
- Inlämnad
- 2008-11-20
- Besvarad
- 2008-12-02
- Sista svarsdatum
- 2008-12-04
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 november
Interpellation
2008/09:138 Kycklingavel
av Helena Leander (mp)
till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)
I djurskyddsförordningen stadgas att ”avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden”. Det är en regel som svenska slaktkycklingar inte märker så mycket av. Djuren är framavlade för att växa så snabbt som möjligt. Den tillväxt som för hundra år sedan krävde 120 dagar går nu på 33 dagar.
Men kycklingen är inte helt anpassad till den snabba tillväxten. Lungorna växer inte fullt så snabbt utan får svårt att förse musklerna med syre. Det ökar risken för högt blodtryck, ödem och sammanbrott för inre organ. Dessutom innebär den höga proteinhalten i fodret inte bara att kycklingarna växer snabbare utan också att spillningen blir lös och fräter på fåglarnas fötter. Då bildas även ammoniak som med bristande ventilation irriterar kycklingarnas luftvägar och bryter ned ett redan svagt immunförsvar. Försöker man ventilera bort problemen riskerar man i stället att den torra luften orsakar hudinflammationer.
Den snabba tillväxten leder också till dålig benhälsa. År 2007 visade en undersökning från SLU att 12 respektive 22 procent av kycklingarna från de två dominerande raserna i Sverige har allvarliga benfel. Enligt en brittisk rapport hade 27,6 procent av fåglarna dålig rörelseförmåga efter 40 dagar.
Nu lanseras också en ny broilerras, Cobb 700, som är ännu mer snabbväxande och har ännu större hälsoproblem. Tack och lov sägs den ännu inte användas i Sverige. De ekobönder som velat introducera mer långsamväxande kycklingar som mår bättre har däremot stött på problem, då salmonellareglerna försvårar import av dagsgamla kycklingar eller ägg. I stället tvingas man använda de snabbväxande broilerraserna från konventionella kläckerier, trots att de lämpar sig sämre för ekologisk uppfödning.
Jag vill därför ställa följande frågor till jordbruksministern:
Avser ministern att vidta några åtgärder för att säkerställa att djurraser från avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren inte används i Sverige?
Avser ministern att vidta några åtgärder för att underlätta import av kycklingraser med mindre hälsoproblem?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:138
Webb-tv: Kycklingavel
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:40 Tisdagen den 2 decemberProtokoll 2008/09:40 6 § Svar på interpellation 2008/09:138 om kycklingavel
Protokoll från debatten
Anf. 47 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Helena Leander har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att säkerställa att djurraser från avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren inte används i Sverige och om jag avser att vidta några åtgärder för att underlätta import av kycklingraser med mindre hälsoproblem.
För mig är djurskydd en högt prioriterad fråga och jag menar att Sverige är ett av de länder som kommit längst när det gäller att ta hänsyn till djurens välbefinnande och deras behov. När det gäller slaktkyckling finns det till exempel ett särskilt kontrollprogram för djuromsorg och hälsa.
Kraven på billiga livsmedel har under lång tid satt press på lantbruket att producera mer effektivt. Även lantbruksdjuren har ingått i denna strävan att öka produktionstakten, och genom aveln har djuren förändrats så att de till exempel mjölkar mer eller växer snabbare än tidigare. Tyvärr har effektivitetskraven i vissa fall också medfört oönskade konsekvenser som så kallade produktionssjukdomar, exempelvis benfel hos slaktkycklingar.
Det är min bestämda mening att vi måste arbeta för en sund och uthållig djurhållning i det moderna lantbruket. Det är också detta som tydliggörs i djurskyddsförordningens bestämmelse om att avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden. Jag anser att aveln med djur i högre grad bör inriktas på att skapa förutsättningar för god hälsa för djuren - såväl nationellt som internationellt. När det gäller slaktkyckling är det avelsföretagens ansvar att göra detta. I Sverige bedrivs ingen avel på slaktkyckling, utan far- och morföräldrar importeras från utländska avelsföretag. De importerade djuren korsas till föräldradjur som sedan producerar den kyckling som vi till slut köper i butik.
Det är få svenska producenter som är intresserade av att föda upp kycklingar av mer långsamväxande raser, vilket innebär att det i dag endast förs in far- och morföräldrar av snabbväxande kycklingraser i landet. Det finns således inga kycklingar av långsamväxande raser att tillgå i Sverige. Att som producent själv importera dagsgamla kycklingar för uppfödning anses inte lönsamt eftersom detta är förenat med kostnader för karantän och provtagning. Bakgrunden till dessa krav är bland annat att Sverige under nästan 50 år framgångsrikt lyckats bekämpa salmonella genom noggranna kontroller och bekämpning i alla led. En studie som publicerats av den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten, Efsa, visar att nästan en fjärdedel av alla kycklingflockar inom EU är smittade med salmonella. Däremot hittade man ingen salmonella i de svenska flockar som undersöktes. Eftersom kycklingar kan vara smittade med salmonella redan när de kläcks, finns det enligt Jordbruksverket inte något säkert sätt att föra in kycklingar utan karantän och provtagning.
Jag vågar nog säga att Sverige sannolikt har världens strängaste regler när det gäller hållandet av slaktkycklingar. Sverige har haft nuvarande regelverk sedan början av 1990-talet, och några år senare följde Danmark efter. På grund av dessa regler har vi glädjande nog kunnat bidra till det nya EG-direktiv om skydd av slaktkycklingar som EU beslutade 2007. Genom påverkan av bland annat Sverige skrevs det in i direktivet att kommissionen senast den 31 december 2010 ska lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om hur genetiska faktorer påverkar sådana identifierade brister som medför ett sämre skydd för kycklingar. Denna rapport kan vid behov åtföljas av lämpliga lagförslag. Detta är ett sätt att påverka avelsföretagen att ta mer hänsyn till djurskyddet, och jag ser fram emot rapporten och kommissionens förslag.
Anf. 48 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Jag får tacka jordbruksministern så mycket för svaret. Tyvärr verkar det inte som att det blir så jättemycket åtgärder, dels för att EU-kommissionen någon gång om två år kommer att komma med en rapport som kanske leder fram till något lagförslag, dels, hävdar jordbruksministern, för att vi har världens strängaste djurskyddsregler i Sverige när det gäller slaktkycklingar.
Jag har inte full koll på slaktkycklingsreglerna i hela världen, ska jag erkänna, men är det så att vi har de strängaste reglerna i världen blir man lite mörkrädd. Fast å andra sidan har vi egentligen ganska bra regler. Det är förbjudet med avel med en sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren. Problemet är att om man inte utför själva aveln i Sverige utan bara importerar de kycklingraser som är så framavlade att det medför lidande för djuren kommer man runt det hela.
Det blir väldigt problematiskt. Man kan inte säga att det inte förekommer lidande bland svenska slaktkycklingar när var femte till var tionde svensk slaktkyckling lider av benfel. En brittisk rapport visar att kycklingar som får välja mellan foder med tillsats av smärtstillande medel och vanligt foder väljer det med smärtstillande medel. Eftersom vi har i princip samma raser i Sverige finns det här lidandet också bland de svenska kycklingarna.
När kycklingarna är så framavlade, så fokuserade på att växa så snabbt som möjligt, är det inte så konstigt att kroppen inte hänger med. Benfel är bara ett exempel på det. Inte heller lungorna hänger med, vilket kan leda till problem med andningen, vilket i sin tur kan leda till högt blodtryck, ödem och sammanbrott för inre organ. Det är mycket lidande vi kan hitta i svenska slaktkycklingstallar, även om vi bara tittar på just dem som är förknippade med avel och lämnar de andra helt åt sidan. Att i det läget säga att vi inte behöver göra någonting tycker jag nog är lite lamt.
Anf. 49 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Jag tycker att det är ett felaktigt påstående att det inte görs något på det här området. Generellt, när vi pratar om djurskydd, avel och liknande saker, är alla producenter intresserade av att ha friska djur i sina besättningar. Det är friska djur som producerar det som producenten vill ha. Producenten vill ha friska kor som producerar bra med frisk mjölk. Slaktkycklinguppfödaren vill självklart ha friska kycklingar som producerar det som slaktkycklingproducenten ska sälja på en öppen marknad.
Har det då inte hänt någonting på det här området? Jo, jag tycker faktiskt att mycket har hänt på avelsområdet för att få fram bättre djurmaterial. Om vi talar kycklingar kan vi konstatera att man bland annat har börjat genomlysa och röntga lederna på avelsdjuren rutinmässigt för att minska förekomsten av i olika sammanhang redovisade benproblem och rörelsestörningar. Varför har man gjort detta? Jo, därför att man självklart vill ha fram föräldradjur som producerar friska djur som sedan ska användas i produktionen. Interpellantens påstående om att man mer eller mindre medvetet avstår från att ta fram friska djur för användning i olika typer av lantbruksverksamhet tycker jag är direkt felaktigt.
Anf. 50 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Jag tror förstås inte att producenter har något intresse av att ha sjuka djur. Tvärtom tror jag att de flesta vill sina djur väl, om de kan välja. Men man lever fortfarande under en ekonomisk verklighet. Om man ser att det är lönsammare att använda raser som är framavlade för att växa så snabbt som möjligt kanske man accepterar att kycklingarna har lite benfel, lite lungproblem, lite rörelseproblem och lite vad det nu kan vara - kanske inte av illvilja, utan helt enkelt för att man ser att det är så det funkar i branschen. Det är svårt för dem som vill ha en annan linje och ett sjystare alternativ.
Det finns några uppfödare, ytterst få, i princip bara en, som har försökt koncentrera sig på mer ekologisk uppfödning där man låter djuren växa i lite långsammare tempo.
Problemet för dem är att det inte finns några raser att tillgå som är anpassade för ett lite lugnare tempo, utan det är de stora industriraserna som är framställda för att producera så snabbt som möjligt, med de hälsoproblem som följer, som finns att tillgå.
Nu har jag full respekt för salmonellareglerna, så jag säger inte att jag har några färdiga förslag. Men jag undrar ändå: Har man uttömt alla möjligheter? Skulle man om Jordbruksverket satte sig med producenterna kunna se om det finns någon möjlighet att få in sjystare kycklingraser i Sverige som inte har samma hälsoproblem som de stora industriraserna?
De stora raserna ser vi ju har stora hälsoproblem - hur är de egentligen förenliga med det som man skriver så fint om i djurskyddsförordningen, om att vi inte ska ha avel som kan orsaka lidande för djuret? Ska det faktum att själva aveln inte sker i Sverige innebära att det är fullt okej att använda djur som har dessa defekter, med det lidande som det innebär?
Anf. 51 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Jag vill ta upp två saker apropå ställd fråga.
Först och främst: Företagen i Sverige, det vill säga producenterna i Sverige, för en ständig dialog med de avelsföretag som finns i olika delar av världen. Detta beror på att man vill ha fram friska, sunda och starka djur. Varför vill man nu detta? Jo, därför att friska, starka och sunda djur producerar bättre än osunda och sjuka individer. Samtidigt vill jag återigen understryka att vi i vårt land har lagt stor vikt vid att upprätthålla den stränga salmonellakontroll som vi har. Jag vill inte orsaka något folkhälsoproblem i Sverige genom att vi får in salmonella i landet.
Gör vi då ingenting från samhällets sida? Jag kan meddela att i senaste budgetpropositionen, tillsammans med den forskningsproposition som presenterades för riksdagen för några veckor sedan, anvisar regeringen i de förslag som lades fram att hela 36 miljoner i Sverige ska läggas på forskning för att få fram bättre djurskydd och bättre djurskyddsbestämmelser, så att vi får de friska djur i våra djurbesättningar som vi vill ha.
Anf. 52 Helena Leander (Mp)
Fru talman! Jag vill inte heller ha salmonella, utan jag menar att man skulle kunna se om detta går att lösa med bibehållet salmonellaskydd. Har man uttömt alla möjligheter där är det inte mer man kan göra. Då handlar det kanske snarare om att ställa krav på de raser som vi får använda i Sverige.
Det är så klart bra att det finns en dialog mellan producenter och avelsföretag om att försöka få fram bättre och friskare djur, men när den nu inte riktigt har lyckats tycker jag att det kan vara rimligt, om vi nu har bestämmelser om att vi inte ska ha avel som kan medföra lidande för djuren, att vi också från samhällets sida följer upp detta med olika former av krav.
Jag tror inte riktigt att det är så enkelt som att ett bra djurskydd och en hög produktion alltid är förenliga med varandra. I så fall skulle vi ju inte ha de djurskyddsproblem vi i dag ser bland slaktkycklingar. Någonstans har det uppenbarligen varit mer lönsamt att ha djur som producerar mycket men som kanske i gengäld har lite defekter här och var, som kanske gör att de har ont i skelett eller leder och kanske väljer smärtstillande medel om de får chansen, men fortfarande producerar lika mycket. Har vi kommit till en sådan situation tycker jag att vi ändå ska vara lite ödmjuka och se att det inte har funkat att bara hoppas på en bra dialog och på att man frivilligt ska ta fram sjysta, friska raser för att de ska producera mer. Vi måste från samhällets sida säga att vi inte accepterar avel som innebär lidande för djuren.
Anf. 53 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Först vill jag tacka för den här debatten. Jag tycker att det är en angelägen fråga som diskuteras. Jag är övertygad om att vi alla vill att djur ska ha det bra. Vi vill inte att djurbesättningar eller våra sällskapsdjur ska bära på genetiska defekter som innebär att de bär på lidande.
Vad är då att göra åt detta? Det finns ett antal saker att göra. En sak är att vi konsumenter har en makt. Vi har vår konsumentmakt. Vi kan välja eller välja bort. Men de flesta konsumenter tittar också - förutom på en del andra saker - på vad som kostar mer eller mindre än något annat. Detta gör ju att den här produktionen, liksom mycket annan produktion, är utsatt för en internationell priskonkurrens. Så vill vi ju faktiskt ha det i ett öppet samhälle, men trots detta ställer vi alltså höga krav på bland annat djuromsorg i vårt land. Det innebär att vi inte tar in vad som helst, för vi vill att djuren ska ha det bra. Det innebär till exempel att det är vissa problem att ta in kycklingar som kan bära på salmonellasmitta. Därför måste de vara i karantän, och detta leder i sin tur till att inflödet av kycklingar av andra raser och linjer än de som används frekvent är litet.
Vad kan vi då göra utöver detta? Ett sätt är att ha en forskning i landet. För detta har alltså regeringen för det kommande året anslagit vad jag tycker är rejält med pengar, så att vi får fram de friska och hållbara djur som vi vill ha i våra besättningar.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.