Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Kvinnors situation på arbetsmarknaden
Interpellation 2010/11:369 av Björck, Patrik (S)
Interpellationen är besvarad
- Anmäld:
- 2011-05-12
- Inlämnad:
- 2011-05-12
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält:
- 2011-05-19
- Sista svarsdatum:
- 2011-06-03
- Besvarad:
- 2011-06-07
Interpellationen
den 12 maj
Interpellation
2010/11:369 Kvinnors situation på arbetsmarknaden
av Patrik Björck (S)
till statsrådet Nyamko Sabuni (FP)
Kvinnor arbetar deltid i större utsträckning än män. Kvinnor har lägre lön än män. Kvinnor diskrimineras över hela arbetsmarknaden oavsett om det gäller karriärmöjligheter eller anställningsvillkor. Detta skapar en livslång ojämlikhet i samhället som varar upp i pensionärstillvaron där kvinnor får lägre pension än män.
Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att förbättra kvinnors situation på arbetsmarknaden?
Debatt
(15 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:369
Webb-tv: Kvinnors situation på arbetsmarknaden
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 79 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Patrik Björck har frågat statsrådet Nyamko Sabuni om initiativ för att förbättra kvinnors situation på arbetsmarknaden. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Raimo Pärssinen har frågat mig vad jag avser att göra för att främja en bättre arbetsmiljö för kvinnor och vilka åtgärder jag avser att vidta för att fler kvinnor ska orka arbeta fram till ålderspensionen.
Kerstin Nilsson har frågat mig vad jag avser att göra för att få till stånd en likvärdig prövning och bedömning av kvinnors och mäns anmälda arbetsskador.
Interpellanternas frågor behandlar flera viktiga aspekter för ett jämställt arbetsliv och lika ekonomiska förutsättningar för kvinnor och män. Jag är medveten om att det alltjämt i mångt och mycket råder skilda villkor för kvinnor och män på arbetsmarknaden. Löneskillnaderna minskar, men alldeles för långsamt. Vi har långt kvar till en jämställd arbetsmarknad. De livslånga effekterna i form av sämre ekonomi ända upp i pensionstillvaron, som Patrik Björk pekar på är allvarliga.
Skillnader i lön mellan män och kvinnor förklaras främst av den könsuppdelade arbetsmarknaden, det vill säga att kvinnor och män arbetar i olika yrken. Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att bryta denna uppdelning. Det handlar om insatser för att främja kvinnors företagande, att få fler kvinnor i ledande befattningar och att få fler ungdomar att våga välja utbildningar som leder till jobb inom områden som domineras av det andra könet. Det finns inga enkla lösningar. En del handlar om att ta politiska beslut. En del är beroende av arbetsmarknadens parter som sköter lönebildningen. En del handlar om att förändra attityder så att individer gör val som ger ett mer jämställt samhälle. Jag tror att en bättre arbetsmiljö i de kvinnodominerade yrkena på sikt kan ge positiva effekter för att bryta könsuppdelningen på arbetsmarknaden genom att yrkena blir mer attraktiva för båda könen.
Arbetsmiljöfrågor är viktiga och regeringen har därför tagit fram en handlingsplan för hur arbetsmiljöarbetet bör utvecklas. Regeringen lyfter i detta sammanhang fram att könsmässiga skillnader måste uppmärksammas särskilt. Jag delar helt Raimo Pärssinens uppfattning att frågan om kvinnors arbetsmiljö måste tas på fullaste allvar. Det är inte acceptabelt att fler kvinnor än män drabbas av arbetsrelaterade hälsoproblem. Det är inte acceptabelt att fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid av hälsoskäl och med en låg pension som följd.
Regeringen har nyligen beslutat att ge Arbetsmiljöverket i uppdrag att genomföra en fyraårig satsning för kvinnors arbetsmiljö. Satsningen ska ge ökad kunskap om kvinnors arbetsmiljö och bättre metoder för att i tillsynsarbetet uppmärksamma risker för belastningsskador. För att genomföra uppdraget får Arbetsmiljöverket 20,5 miljoner kronor.
Ett annat initiativ rör frågan om hot och våld i arbetslivet, något som i särskilt hög utsträckning drabbar kvinnor. Även här har Arbetsmiljöverket ett särskilt regeringsuppdrag. För åren 2009-2011 har regeringen tillskjutit 17,2 miljoner kronor för insatser för att förebygga hot och våld ur ett jämställdhetsperspektiv.
Samtliga dessa insatser syftar till att minska uppkomsten av arbetsskador för kvinnor. Om en arbetsskada ändå inträffar ska den självklart behandlas lika oavsett om det är en man eller kvinna som anmält skadan. Regeringen ser allvarligt på de skillnader som finns i beviljandet av arbetsskador för kvinnor och män. Regeringen gav därför i september 2009 Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) i uppdrag att granska hela beslutsprocessen vid prövning av arbetsskador utifrån ett jämställdhetsperspektiv, det vill säga såväl de underlag som kommer till Försäkringskassan som handläggningen på Försäkringskassan. Vidare ska ISF granska de åtgärder som Försäkringskassan vidtagit för att säkerställa att kvinnor och män behandlas lika inom arbetsskadeförsäkringen. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2011.
Jag vill avslutningsvis försäkra interpellanterna att regeringens arbete med jämställdhetsfrågorna kommer att fortsätta.
Anf. 80 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret.
Jag vill ge en bakgrund till interpellationen. Jämställdheten i Sverige går tyvärr bakåt. Vi har tidigare legat bra till. Vi låg på första plats på internationella listor som mäter olika kriterier för jämställdhet. Nu har vi halkat ned ett antal placeringar. I topp ligger nu i stället Island och Norge. Även Finland har passerat oss. Vi går alltså bakåt.
Männen drar ifrån på arbetsmarknaden. Skillnaden mellan män och kvinnor som jobbar är den största på 20 år. Sysselsättningsgraden för män var 76,3 procent, medan den var 71 procent för kvinnor. Det betyder att 229 000 fler män än kvinnor har jobb. Av dem som arbetar inom vården är 83 procent kvinnor. Inom industrin är det 77 procent män. 352 000 kvinnor i Sverige har visstidsanställning. Bland männen är det 250 000 som har det. Över 700 000 kvinnor jobbar mindre än 35 timmar i veckan. Bland männen är det 300 000 som gör det. Ca 66 procent av alla sysselsatta kvinnor jobbar heltid och 34 procent deltid. Bland männen är det 89 procent som jobbar heltid och 11 procent som jobbar deltid. Omkring 85 procent av kvinnorna har haft vikariat under en period. Bland männen är det 30 procent. 60 procent av kvinnorna har haft en tjänst av typen springvikariat jämfört med 35 procent av männen. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är 14,8 procent. Det innebär alltså att kvinnorna har 85,2 procent av männens lön.
När man summerar detta på punkt efter punkt kommer man fram till att de skillnader som finns på den könsuppdelade och ojämställda arbetsmarknaden innebär att detta är ett problem som växer under den regering där Hillevi Engström är ansvarig för detta.
Kvinnors arbetsinkomst var 18 600 kronor i månaden 2009. Mäns arbetsinkomst 2009 var 26 400 kronor i månaden. Det är en skillnad på 7 800 kronor i månaden.
Så här kan man fortsätta och räkna upp statistik och bevis för hur den ojämställda arbetsmarknaden i Sverige försämras under den borgerliga regeringen.
I svaret på dessa interpellationer säger arbetsmarknadsministern att det är viktiga aspekter som vi tar upp. Arbetsmarknadsministern säger sig var medveten om problemen och tycker att löneskillnaderna minskar för långsamt, att vi har långt kvar och att dessa effekter är allvarliga. Om arbetsmarknadsministern har den insikt som hon ger till känna i detta interpellationssvar kan man fråga vad arbetsmarknadsministern gör med denna insikt. Utifrån svaret kan jag tyvärr inte komma fram till någon annan bedömning än att arbetsmarknadsministern i stort sett inte gör någonting.
Det står i svaret att det inte finns några enkla lösningar. Men vilka lösningar ser arbetsmarknadsministern? Det tycker jag skulle vara spännande att få höra.
Det står också att en del är beroende av arbetsmarknadens parter som sköter lönebildningen. Arbetsmarknadsministern sade i ett tidigare interpellationssvar i dag att hon tycker att den svenska modellen där parterna sköter lönebildningen är en viktig del av den svenska arbetsmarknaden. Då skulle jag vilja ha arbetsmarknadsministerns kommentar till finansministern som faktiskt vill lägga sig i lönebildningen, men inte för att höja kvinnolönerna utan för att sänka dem. Hur kommenterar arbetsmarknadsministern det? Det skulle naturligtvis först och främst försämra den redan dåliga situationen i fråga om jämställdheten. Dessutom skulle det vara ett hot mot den svenska modellen genom att ministern lägger sig i lönebildningen.
Det svar som jag har fått från arbetsmarknadsministern väcker fler frågor än det besvarar.
Anf. 81 Kerstin Nilsson (S)
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsminister Engström för svaret. Hennes svar omfattar tre olika interpellationer som samtliga handlar om kvinnors situation på arbetsmarknaden, om kvinnors arbetsmiljö, hur de behandlas på arbetsmarknaden och av myndigheter.
I min interpellation frågar jag vad ministern gör för att få till stånd en likvärdig bedömning av arbetsskador för män och kvinnor. Enligt rapporter bedömer Försäkringskassan mäns och kvinnors arbetsskador olika, även när båda könen har likadana arbetsuppgifter och likadana besvär.
Det är 22 procent män och 11 procent kvinnor som får sina besvär godkända som arbetsskador. Nu tror jag inte att det är Försäkringskassans personal som av illvilja dömer till kvinnors nackdel. De arbetsskadehandläggare som jag känner gör i alla fall inte det. Men deras bedömningar grundar sig på anmälan, på den skadades arbetssituation men framför på det medicinska underlaget och försäkringsläkarnas yttranden. Är det i det medicinska forskningsunderlaget som problemet finns?
Vi vet alla att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor. Exempelvis muskelstyrkan hos kvinnor är i snitt 60-70 procent av männens muskelstyrka. Det i sin tur kan förklara varför kvinnor drabbas mer av besvär i skuldror, nacke och axlar. Tyvärr har det mesta av forskningen även här bedrivits på män.
Jag frågar också om kvinnors och mäns arbetsskadeanmälningar ser olika ut. Det är många frågor som behöver svar. Jag hoppas att i alla fall få vissa svar när ISF kommer med sin rapport. Jag hoppas att den kommer före utsatt tid.
Egentligen är frågan om kvinnors arbetsrelaterade besvär vidare än Försäkringskassans bedömning. Utredning efter utredning och undersökning efter undersökning visar samma sak: Kvinnor missgynnas i mångt och mycket på arbetsmarknaden.
Man kan bara titta på de tillfälliga anställningarna inom vård och omsorg, inom handel, inom hotell och restaurang och inom lokalvård. Det är 100 000 fler kvinnor än män som har en visstidsanställning. Det är kvinnorna som är i majoritet inom dessa områden. Det är arbetsområden som är både fysiskt och psykiskt belastande.
Det är kvinnorna som inte kan planera sin morgondag eftersom en arbetsgivare med kort varsel kan ringa och be dem jobba. 60 procent av kvinnorna har haft en tjänst av en sådan typ att de kallas in vid behov. Men det är bara 35 procent av männen som har haft det. Det är kvinnorna som inte vågar säga nej när de erbjuds arbete på nattskiftet, på helger och på delade turer. Alltid, dygnet runt, alla årets 365 dagar har de beredskap.
Det är kvinnorna som inte vågar hävda sin rätt till lagstadgad dygnsvila. Det är kvinnorna som av rädsla för att telefonen ska tystna säger ja tack till de timmar som erbjuds.
Kanske är det inte alltid arbetsuppgifterna i sig som gör att kroppen värker, utan det kanske är situationen att stå med mössan i handen och säga ja tack. Kanske är det den ständiga beredskapen som sliter på kropp och själ. Är inte detta arbetsrelaterat?
Anf. 82 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Låt mig få börja med att uppmärksamma arbetsmarknadsministern och övriga i kammaren på en aktion som sker i morgon. Jag hoppas att hon lyssnar nu.
Antalet arbetsplatsolyckor ökar tyvärr återigen, och antalet dödsfall inom arbetslivet ökar. Det är mer än en människa per vecka som dör på sin arbetsplats. Därför har IF Metall och Byggnads organiserat en tyst minut runt om på arbetsplatser i Sverige. Man gör det i morgon kl. 12, och jag hoppas att arbetsmarknadsministern har möjlighet att visa sympati för denna aktion.
Fru talman! Vi kan konstatera att vi har gemensamma bekymmer när det gäller Sveriges framtid. Ett av de stora bekymren är att kvinnor i Sverige har så dålig arbetsmiljö. Vi är överens om att en god arbetsmiljö som håller en frisk och utvecklar en som människa samt utvecklar kunskaperna är en förutsättning för att vi ska klara av både välfärd och konkurrenskraft.
Tyvärr är det så att kvinnorna är de stora förlorarna. Ministern kanske märker att vi när vi har ställt våra interpellationer har försökt att fånga en helhet. Det handlar dels om villkoren när det gäller anställningsformer och annat. Det handlar om vad som händer sedan med de kvinnor som blir utslagna ur arbetslivet, och det handlar om ren arbetsmiljö.
Låt mig dock få börja med att prata om definitioner av arbetsmiljö. För oss socialdemokrater är arbetsmiljö en fråga om trygga anställningsformer, stimulerande och meningsfulla arbeten och rätt till heltid. Rimlig arbetstidsförläggning ingår också i arbetsmiljön. Naturligtvis ingår också god fysisk miljö och bra förhållanden ergonomiskt.
Men det gäller också det som är så viktigt, nämligen lika villkor mellan män och kvinnor, frihet från hot, våld och diskriminering samt en tillräcklig grundbemanning. Det är en fråga som ständigt kommer upp när jag gör mina besök på arbetsplatser: bemanningen. Man vill ha ett eget ansvar med befogenheter och delaktighet, och man vill att det finns möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling. Inte minst vill man att det finns goda kunskaper om hälsokonsekvenser av arbetet och arbetsmiljön och hur man kan förebygga belastning och stress. Allt detta ingår i vår definition av arbetsmiljö.
Om vi börjar med trygga anställningsförhållanden, som Handels kanske beskriver det - de hade sin kongress nu - kan vi konstatera, fru talman, att det är många som är tillsvidareanställda på noll timmar. Det finns många som är anställda på enprocentig arbetstid. Man har ingen anställningstrygghet och ingen sjukpenning, man får inget bostadslån och inte ens ett mobilabonnemang. Man har ingen möjlighet att planera fritiden. Så ser tillvaron ut för många. De blir fler i detaljhandeln, och nu börjar ett nytt b-lag dyka upp: f-skatten.
I mitt nästa inlägg kommer jag att gå in djupare på arbetsmiljöfrågorna. Låt oss dock vara överens om att detta är en jätteviktig uppgift som vi har gemensamt, och låt oss uppmärksamma den tysta minuten i morgon.
Anf. 83 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Jag tycker själv att detta är väldigt viktiga och angelägna frågor, och jag tycker att det är bra att man ställer interpellationer i dessa frågor. Jag tror att det dessutom är ett problem som alltid kommer att vara aktuellt, för det har ju varit aktuellt väldigt länge. Det vet vi.
Patrik Björck tog upp att jämställdheten har blivit sämre och att vi i Sverige har halkat efter. Det är möjligt att vi gör det i någon sorts internationell liga, och det är aldrig roligt. Vi vill helst alltid vara i topp, och det ska vi väl vara. Samtidigt är det så att vi har varit väldigt tidiga. Vi har varit före, och nu kommer kanske andra länder i kapp.
Vissa saker som togs upp måste jag ändå kommentera. Det här med springvick är inget nytt. Jag jobbade inom landstinget på 70-talet, och där hade nästan alla springvick. Det är absolut ingenting nytt utan ett mycket gammalt problem. Löneskillnaderna tycker jag är fruktansvärt att det fortfarande är ett så stort problem - som det alltid har varit. Det har varit det under hela 1900-talet. Det är absolut inget problem som har dykt upp nu.
Varför är det så att kvinnor har en dålig arbetsmiljö? Jag tror att det beror på att väldigt många kvinnor jobbar inom offentlig sektor där man har mycket lite egen makt över sitt arbete. Där borde vi politiker kunna göra mycket mer för att förbättra. Man kan definiera arbetsmiljö, men det är klart att ökad frihet och att kunna bestämma själv - inte vara någon som så att säga bara utför pålagda uppgifter - inte bara förbättrar arbetsmiljön utan ökar också trivseln. Det tror jag är väldigt viktigt.
Faktum är att det inte fanns färre deltidsarbetande kvinnor förr. Var det inte ett problem då? När jag var ung jobbade nästan alla kvinnor deltid. Det var ett val man själv gjorde, och det kanske är ett val många gör också i dag. Jag håller med om det Kerstin Nilsson sade om att kvinnor rent fysiska styrka inte är samma som mäns. Kvinnor har också ett större ansvar för hemmet. Vi må tycka vad vi vill om jämställdhet på hemmaplan, men det är inte jämställt.
Kvinnor har mer psykosociala sjukdomar där kroppen värker och det ibland kan vara svårt att visa på riktiga symtom, även om man vet att de finns. Där kanske vi behöver titta på underlaget rent medicinskt. Jag läste i Dagens Arbete, tror jag att tidningen heter, i förra veckan om att IF Metall gick ut och sade att man inte tror på Arbetsmiljöverkets statistik när det gäller antalet anmälda arbetsplatssjukdomar och olyckor. Då börjar jag känna att vi är illa ute, om ett väldigt stort fackförbund plötsligt inte tror på den officiella statistik som finns. Man menar att det inte är någon idé att anmäla, för personen får ändå ingen ersättning.
Jag tror att vi när vi använder oss av statistik och siffror får vara lite försiktiga för att inte svartmåla mer än nödvändigt. Det är inte bra när det gäller kvinnors arbetssituation. Det är det inte; det finns jättemycket kvar att göra. Vi måste dock naturligtvis också se till den statistik som finns och som inte har förändrats i det hänseendet att vi räknar på annorlunda sätt.
Vi kan säkert återkomma till detta framöver, men det är absolut inget nytt problem. Jag blir lite ledsen när jag tycker att det låter som att detta plötsligt har uppstått. Det har det inte gjort. Det är ett alltför gammalt problem.
Anf. 84 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Först vill jag säga till Raimo Pärssinen att jag tycker att den utlysta tysta minuten kl. 12 i morgon, onsdag, som IF Metall och andra har anslutit sig till är en bra idé. Det är ett bra tillfälle att reflektera över sin egen arbetsmiljö och andras. Jag tycker också att det finns väldigt lovvärda initiativ, inte minst inom byggnadsbranschen, där man ser sig själv som sitt eget och sina kamraters skyddsombud även om man inte är formellt utsedd.
Det togs upp väldigt mycket siffror från Patrik Björcks sida. Det är förfärande siffror. Jag kan bara konstatera att vi inte har något jämställt samhälle. Även om Sverige är ett av de mer jämställda länderna kan vi vara långt ifrån nöjda. Däremot kan det vara glädjande att titta på några sysselsättningssiffror. Av de 120 000 personer fler som går till jobbet en vanlig dag är 62 000 kvinnor. Arbetslösheten minskar mer bland kvinnor just nu. Det är 93 000 personer under det senaste året som har fått en tillsvidareanställning, och av dem är 53 000 kvinnor. Vi kan också se att sjuktalen minskar i snabbare takt bland kvinnor jämfört med män.
Löneskillnaderna minskar också något, men förstås på tok för lite. Det är fortfarande så att det finns en oförklarlig löneskillnad, som man alltså inte koppla till utbildning, erfarenhet eller bransch, på 6 procent. Den handlar helt enkelt om diskriminering.
Det är också så att 40 procent av Sveriges kvinnor inte kan leva på sin lön enskilt utan är beroende av olika former av bidrag eller av stöd från sin partner. Det är av det skälet som vi tycker att det har varit så oerhört angeläget att sänka skatten och ge människor mer disponibelt utrymme, särskilt de med låga och medelhöga inkomster.
När det gäller arbetsmarknaden har vi under den förra mandatperioden satsat 1,6 miljarder kronor på jämställdhetspolitiken. Det var en tiodubbling av resurserna från den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det har genomförts en mängd jämställdhetsåtgärder och insatser.
Jag ska nämna några, och jag tycker att det här är ett angeläget område där mer förstås kan göras och mer borde ha gjorts långt tidigare. Vi har gett SCB i uppdrag att göra en studie om jämställt föräldraskap. Det är en ganska viktig fråga.
Vi har sett över sjukförsäkringen i Sverige. Vi har en större andel av kvinnor som nu kommer tillbaka till arbetsmarknaden; en del tillbaka till sitt gamla jobb, en del som närmar sig arbetsmarknaden och står till arbetsmarknadens förfogande. Sedan 2006 har kvinnors sjukfrånvaro minskat mer än männens.
Vi har startat nystartsjobben inom välfärdssektorn, och förra mandatperioden gav vi Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, i uppdrag att på regeringens initiativ initiera ett särskilt forskningsprogram om kvinnors hälsa. För det uppdraget fick FAS 30 miljoner kronor i tre år. Det är sammanlagt 17 olika projekt som de genomför med starten 2008 och som fortgår.
Arbetsmiljöverket har fått i uppdrag att genomföra en kunskaps- och informationssatsning för att främja jämställdhet och motverka hot och våld i arbetslivet. Arbetsmiljöverket har också fått i uppdrag att utveckla och genomföra särskilda insatser med syftet att förebygga att kvinnor slås ut från arbetsmarknaden på grund av arbetsmiljörelaterade problem.
Vi gör en hel del insatser. Det allra största problemet är ändå strukturella skillnader i samhället och de val som flickor och pojkar gör utifrån de förebilder och stereotyper som de möter i form av att det är kvinnor inom vård och omsorg, skola och förskola och männen jobbar inom andra branscher.
Det är viktigt med jämställdhet i familjen. Där är jämställdhetsbonusen ett sätt att uppmuntra föräldrar till ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen.
Det är viktiga frågor där vi gör en hel del insatser och där målsättningen förstås är helt solklar. Jag är glad för Kerstin Nilssons beskrivning som jag instämmer i.
Anf. 85 Patrik Björck (S)
Fru talman! Faktum är att jämställdhetsarbetet under de borgerliga regeringsåren tyvärr gått bakåt. Arbetsmarknadsministern säger i sitt svar att det inte är ett jämställt samhälle, och det är vi helt överens om. Så säger arbetsmarknadsministern att Sverige ändå ligger hyfsat bra till. Det gör vi fortfarande även om vi är på väg bakåt. Det är det som är så oroande. Om arbetsmarknadsministern och den här regeringen får fortsätta att ha inflytande på politiken i Sverige kommer vi snart att vara i en situation där vi inte längre ligger bra till eftersom vi är väg bakåt. Det är det skrämmande faktum som jag vill belysa i den här interpellationsdebatten och där jag skulle önska att arbetsmarknadsministern hade några svar på hur hon tänker åtgärda detta.
Då kommer det här att man har sänkt skatten som ett förslag i jämställdhetsarbetet. Det var då en annorlunda vändning, kan jag säga. Visserligen är det en medicin som den borgerliga regeringen tar upp i alla sammanhang mot alla åkommor. Men patienten blir inte bättre av den här universalmedicinen. Sett utifrån någon sorts jämställdhetsaspekt blir det extra märkvärdigt eftersom regeringens skattesänkningar och nedskärningar totalt sett har missgynnat kvinnor. De har drabbat offentlig sektor och arbetstillfällen för kvinnor. Det är ett faktum, det är det som har skett. Dessutom har 57 procent av de samlade skattesänkningarna gått till män, medan bara 43 procent till kvinnor.
Ett av de få exempel som arbetsmarknadsministern lyckas ta upp på aktiv politik är sällsynt dåligt ur alla aspekter och särskilt ur jämställdhetsaspekt.
Ska vi gå vidare och titta på vad regeringen har gjort? Man har släppt trycket på näringslivet att bidra till ett jämställt samhälle genom att minska kraven på lönekartläggningar och jämställdhetsplaner. Det är ett faktum. Man har inga krav på fler kvinnor i bolagsstyrelsen. Man har genomfört vårdnadsbidrag som begränsar barnens rätt till förskola och minskar jämställdheten i familjeliv och arbetsliv. Det här är egentligen en tillbakagång från den tidigare familjepolitik i världsklass som har medverkat till att vi förut under socialdemokratiskt regeringsinnehav låg i topp när det gäller jämställdhet i arbetslivet.
Jämställdhetsbonus var arbetsmarknadsministern inne på. Det kan låta bra, namnet kan låta bra, men i själva verket har det inte fungerat. Papporna har inte tagit ut fler föräldradagar än tidigare. Konstruktionen har varit så bökig att man tvingas göra om den. Det här är fakta man ser när man tittar på den borgerliga politiken.
Vi socialdemokrater tror att vi kan vidga möjligheterna för alla människor. Vi tror att man kan bryta de strukturer som håller kvinnorna tillbaka. Vi tror att vi kan skapa ett annat och i djupare mening mänskligare samhälle. Vi har en rad förslag som jag skulle vilja nämna för arbetsmarknadsministern.
Heltidsarbete ska vara en rättighet och deltid en möjlighet. Om inte arbetsmarknadens parter löser detta är vi socialdemokrater beredda att lagstifta om det.
Vi vill ha ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen så att vi får ett mer jämställt arbetsliv och därmed en mer jämn lönespridning.
Vi vill ha kvotering i bolagsstyrelser. Vi vill ändra aktiebolagens regler så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.
Vi vill ha hårdare krav på lönekartläggning och sanktionsavgift om arbetsgivaren inte lever upp till det.
Se där några exempel på vad arbetsmarknadsministern skulle kunna göra om hon var allvarligt bekymrad över den minskande jämställdheten i svenskt arbetsliv.
Vi socialdemokrater har ett antal skarpa förslag till hur man skulle kunna förändra situationen. Arbetsmarknadsministern har i dag inte gett någonting.
Anf. 86 Kerstin Nilsson (S)
Fru talman! Jag avslutar med frågan om inte det är arbetsrelaterat att man får stå med mössan i handen och vänta, den ständiga beredskapen. Ohälsotalet för kvinnor är 10 procent högre än för män. Under en månad får 80 200 kvinnor en utbetalning på grund av sjukskrivning. Motsvarande siffra för männen är 47 000.
Hur mycket av denna sjukskrivning är egentligen kopplad till arbete och arbetsmiljö? I stället bedöms det vara kopplat till livet och vardagens bekymmer. Jag tror att bedömningen hade varit helt annorlunda om det hade varit männen som varit de mest drabbade.
När det gäller arbetsskador vill jag lyfta fram en aspekt till. Andelen anmälda arbetsskador har minskat när det gäller dem som har en tidsbegränsad anställning. Jag tror att detta, förutom det jag tidigare anfört om att inte våga säga nej, beror på rädslan av att vara till besvär. Vem vågar "bråka" med en arbetsgivare när det finns hopp om en fast anställning?
Jag vet att det finns ett antal privata arbetsgivare, mest inom vård och omsorg, som direkt uppmanar sina anställda, främst kvinnor, att inte göra anmälan om arbetsskada, för det ser inte så bra ut i statistiken. Horribelt, tycker jag. Det är viktigt att anmäla en arbetsskada så fort en skada eller en sjukdom uppstått, för vem kan bevisa det flera år senare?
Vad avser arbetsmarknadsministern att göra för att kvinnor ska våga hävda sin rätt, våga göra arbetsskadeanmälan och få jämlika bedömningar från vård, myndigheter med flera? Bland annat gäller det att hävda sin rätt till dygnsvila.
Till Katarina Brännström vill jag säga: Ja, jag tror att det finns kvinnor som väljer att jobba deltid av egen fri vilja. Men jag tror inte att de är så många. De finns inte i de yrken där arbetsskadorna är som störst - vård, omsorg, hotell, lokalvård. De flesta som arbetar deltid gör det inte av fri vilja. Ofta är lönen så låg i de här yrkesgrupperna att man inte ens kan tänka ordet deltid. Men jag vet att det finns kvinnor som väljer deltid, inte av fri vilja utan helt enkelt för att de inte orkar med sitt krävande yrke, och de finns oftast inom vård och omsorg.
Anf. 87 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Först skulle jag vilja fråga om arbetsmarknadsministern ställer upp på vår definition av arbetsmiljö. Det är väl egentligen den miljö som man vistas i på jobbet och med de saker som finns där.
Sedan skulle jag vilja tacka arbetsmarknadsministern för den tillfälliga satsningen på 20 ½ miljon till Arbetsmiljöverket. Den är alldeles förträfflig. Frågan är bara varför den är tillfällig, eftersom vi båda är så medvetna om att det här är ett stort bekymmer som finns inom den svenska arbetsmarknaden. Vi kan läsa av det på olika sätt. Vi har också fått en del beskrivet här. Men det är alldeles förnämligt med den satsningen. Arbetsmiljöverket ska ju skaffa sig lite djupare kunskap i de här frågorna. Det är också helt riktigt. Men då blir frågan: Varför lade man ned Arbetslivsinstitutet som hade en samlad arbetsmiljöforskning också på detta område? Den tillfälliga satsningen kan ju vara bra, men varför kan vi inte se till att den blir permanent och får fortsätta?
I svaret som ministern har lämnat här säger hon att det inte är acceptabelt att fler kvinnor än män tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid av hälsoskäl och med låg pension som följd. Det finns i yrkesgrupper kvinnor som är tvungna att lämna arbetslivet elva år i förtid, vilket leder till en låg pension och också en sämre livsmiljö.
Om vi ser allvarligt på de här frågorna låt oss då inte raljera eller slå varandra i huvudet, utan låt oss se riktigt allvarligt på dem och gemensamt försöka göra någonting. Men då krävs det också konkret handling. Då räcker det inte med, som jag ser det i alla fall, tillfälliga lösningar, utan då måste det vara en bred satsning.
Varför ska det vara så, arbetsmarknadsministern, att vi nu också ser en tudelning på arbetsmarknaden? Maskinoperatörerna eller maskinbyggarna, som hon själv nämnde i en tidigare interpellation, får mer hela jobb, större arbetsinnehåll och mer utbildning, samtidigt som vi ser att fler och fler hamnar i enklare jobb i stycketillverkning. Den gamla Taylorismen slår igenom. Du sitter på jobbet och har ett arbetsmoment så kort som 60 sekunder. När du har gjort en sak kommer nästa och så vidare. Det leder också till förslitningsskador.
Det här är inte bra. Det finns massvis av exempel som vi kan beröra och göra något kraftfullt åt. Och det främsta verktyget som vi har är ju Arbetsmiljöverket. Se då till att Arbetsmiljöverket får ordentligt med resurser och kan skaffa sig hög kompetens och kunskap om bemanningsfrågor, arbetsorganisationsfrågor och hur man kopplar in en ständig kompetensutveckling! Bara detta att se till att man kan ha arbetsrotation för att slippa förslitningsskador och för att kunna öka sin kunskap inom flera områden! Se då till att fler frågor kan bli föremål för förhandling mellan den fackliga organisationen och arbetsgivarna när det gäller arbetsmiljön och att det kan göras djupa riskanalyser eller konsekvensanalyser.
Vi vet att det finns arbetsplatser där speciellt många kvinnor slits ut i förtid och kanske får lämna jobbet tio år för tidigt, och man gör det med lite smärtor också.
Anf. 88 Katarina Brännström (M)
Fru talman! Vi har alla följt statistiken att arbetsmiljösjukdomarna och arbetsmiljöolyckorna minskar, och det har de gjort i rätt många år nu. En liten nedtrappning av minskningen var det i fjol, då det plötsligt blev ett otroligt ökat antal arbetade timmar som kan vara förklaringen till det. Det är klart att vi måste också ta på allvar att antalet anmälda olyckor och sjukdomar minskar. Det måste ändå vara ett friskhetstecken. Vi kan ju inte framställa det som ett sjukdomstecken. I så fall tror jag att vi är väldigt illa ute.
När det gäller jämställdheten, att vi skulle vara på väg bakåt så förfärligt som Patrik Björk säger här, tycker jag att det är en märklig syn. Jag menar att en jämställdhetsfråga är väl verkligen ohälsotalet, och kvinnors ohälsotal var absolut som störst år 2000. På 1990-talet och början på 2000-talet var det otroligt höga sjuktal i Sverige. År 2000 var de högst i hela Europa. Det är väl ojämställt och ojämlikt på alla sätt?
Nej, jag tror inte, som Patrik Björck, att det är vare sig lönekartläggningar eller jämställdhetsplaner som är lösningen på det här problemet, inte heller krav på kvinnor i bolagsstyrelser. Det handlar om attityder. Det handlar om att förbättra arbetsmiljön, och då kan vi väl börja med de kommuner som vi själva har makten över. Det har ju visat sig att arbetsmiljön är sämst i socialdemokratiskt styrda kommuner. Här kan ni gå hem och göra er egen läxa, tycker jag.
Sedan är det klart att vi allihop har ett gemensamt ansvar. Kerstin Nilsson lyfter fram detta att kvinnor inte vågar säga nej, och jag tror att det ligger mycket i det. Här kanske vi alla måste jobba med gemensamma attityder.
Anf. 89 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Jag satt och lyssnade på interpellanten Raimo Pärssinen. Det som slog mig var frågan om Raimo Pärssinen vill rasera den svenska modellen, för jag får intrycket att det är Arbetsmiljöverkets roll att se över kompetensutvecklingsfrågor och andra arbetsorganisatoriska frågor. Jag tycker att det är jätteviktigt att värna den svenska modellen, där parterna har ett stort ansvar för att teckna kollektivavtal om såväl arbetsmiljö och kompetensutveckling som lön och anställningsvillkor, arbetsorganisation och så vidare, att det är viktigt med starka arbetsgivarorganisationer och starka fack.
Ett av skälen till att kvinnors arbetsmiljö och arbetssituation helt enkelt inte har blivit bättre än vad den är i dag är att det råder en ojämställdhet på den fackliga sidan. Det är väl inte direkt någon hemlighet.
Sedan diskuteras det mycket om vi ligger i topp eller inte när det gäller jämställdheten. Jag tycker att mycket kan göras och att mycket är väldigt bra i Sverige. Det finns också en avvägning att göra om det är rätt väg att gå att till exempel kvotera föräldraförsäkringen i hälften-hälften som det finns förslag på, men väldigt många familjer tycker att det är viktigt att faktiskt kunna få avgöra sådana frågor själva. Men det är klart att om man gör ett alexanderhugg och delar föräldraförsäkringen i hälften och kvoterar bolagsstyrelserna skulle Sverige snabbt ligga som nummer ett, och det är precis det som Island och Norge i viss mån har gjort. Det är en väldigt enkelt quickfixlösning. Men jag tror inte att det råder bot på de grundläggande problemen. Jag tror inte heller att det är det som svenska unga barnfamiljer önskar. Tvärtom vill de ha större bestämmanderätt kring sin egen familj.
Det som vi försöker göra inom staten, och där jag tycker att vi går före, är att vi har sett till att hälften av alla statliga toppjobb har gått till kvinnor och hälften till män. Det gäller även styrelseuppdrag och till exempel generaldirektörsposter, som regeringen utser. Vi har också öppnat upp processerna som har gynnat kvinnor som söker de här uppdragen i konkurrens med andra, till skillnad mot i utnämningspolitiken där man skulle finnas med i olika svarta böcker. Där tenderade toppjobb att gå till dem som man kände bäst, kanske av sitt eget kön, i större utsträckning än vad de gör i dag med en bättre transparens.
Jag delar Kerstin Nilssons uppfattning. Det är klart att det är helt orimligt att kvinnor i dagens samhälle, 2011, ska stå med mössan i hand. Vi hade tidigare en debatt kring detta att ungdomar skulle jobba gratis och prova på eller bli kallade via sms. En av de viktigaste frågorna som facket måste driva igenom är att få rimliga arbetsförhållanden för såväl kvinnor som män. Ska vi kunna lösa kompetensförsörjningen måste vi kunna ge människor möjligheten att få drägliga och sjysta villkor.
Tack och lov är det en stor andel i Sverige, 90 procent, av arbetsmarknaden som täcks av kollektivavtal av parterna. Det som är förvånansvärt trots allt är att det finns exempel på landsting och kommuner som är socialdemokratiskt styrda där den här typen av dålig arbetsorganisation och dåliga villkor för kvinnor inom välfärden också förekommer. Där tror jag att det finns väldigt mycket att göra på hemmaplan.
Det är förstås också viktigt att man anmäler arbetsskador och tillbud, kanske inte bara för sin egen skull för att man ska få en livränta, utan också för att man förhindrar flera personer från att skadas, förolyckas eller bli sjuka på jobbet. Det är en oerhört viktig signal att arbetsgivare och fack är överens i den frågan.
Jag återkommer med en avslutning i mitt sista inlägg.
Anf. 90 Patrik Björck (S)
Fru talman! Jag konstaterar avslutningsvis att arbetsmarknadsministern anser att det finns ett antal förslag som skulle fungera. Arbetsmarknadsministern säger själv att en förändring av föräldraförsäkringen och ett förslag för bolagsstyrelsesammansättning skulle öka jämställdheten drastiskt. Arbetsmarknadsministern erkänner att de förslag som vi socialdemokrater står bakom skulle fungera - men avfärdar dem sedan omedelbart. Det är både märkligt och skrämmande.
Först konstaterar arbetsmarknadsministern i det skriftliga svaret att det inte finns några enkla lösningar. Efter debatten har arbetsmarknadsministern tagit till sig våra socialdemokratiska förslag och konstaterar att de med stor sannolikhet skulle fungera och åter placera Sverige högt upp på listan över mest jämställda länder - och sedan avfärdar hon dem. Det är ett mycket märkligt agerande från arbetsmarknadsministern.
Jag har redan förklarat varför de förslag som arbetsmarknadsministern själv lyft upp, skatterna och jämställdhetsbonusen, inte kommer att fungera.
Arbetsmarknadsministern avfärdar de förslag som hon själv inser skulle fungera. Vi är överens om att den nuvarande situationen inte är bra. Den är till och med allvarlig, sade arbetsmarknadsministern. Då återstår frågan, fru talman: Vad vill i så fall arbetsmarknadsministern göra? De förslag hon själv lagt fram fungerar inte. De förslag som vi lägger fram fungerar, men arbetsmarknadsministern vill inte lägga fram dem. Vad har arbetsmarknadsministern då för alternativ för att åtgärda den djupt otillfredsställande ojämställda situationen på svensk arbetsmarknad?
Anf. 91 Kerstin Nilsson (S)
Fru talman! Jag är också glad över kollektivavtalen, Hillevi Engström. Alla borde omfattas av dem, även de som jobbar i Sverige bara ibland.
Det är arbetsgivarens ansvar att se över arbetsmiljön och så vidare, inte fackens.
Arbetsskadeanmälningarna minskade tidigare, men nu ökar de. En konsekvens av ökad arbetslöshet bör rimligtvis vara färre arbetsskador. När arbetslösheten nu minskar bör arbetsskadorna följaktligen öka. Det vore konstigt om det var på något annat sätt.
Anf. 92 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Det var en tråkig vinkel arbetsmarknadsministern drog upp. Jag försöker få till ett samförstånd när det gäller kvinnors usla arbetsmiljö i Sverige. Då får jag höra att jag är emot starka parter och så vidare.
I vanlig ordning lägger hon över ansvaret på någon annan, för det är ju inte regeringen som är ansvarig. Antingen är det en myndighet eller en organisation, till exempel facket. Facket är ojämställt och borde ha gjort mer. Vi hörde i ett tidigare inlägg att lönerna är så dåliga i kommunen för att Kommunal inte drivit på tillräckligt.
Vi hörde en annan moderat, Katarina Brännström, säga att det gick bra på 70-talet. Då kan det väl gå bra nu. När hon var ung hade alla springvick och jobbade deltid.
I sista anförandet kommer Hillevi Engström säkert att säga: Regeringen gör jättemycket verbalt, men det är andra som har ansvaret.
Det gör att det blir konflikter hela tiden. De kvinnor som slits ut, utnyttjas eller sitter och väntar på att mobiltelefonen ska ringa är fackens ansvar, för regeringen har väl inget ansvar. Eller har man det? Har man inget ansvar kan man fråga varför det finns en minister i regeringen som kallas arbetsmarknadsminister.
Satsningen på 5 miljoner per år är jättebra. Kan vi inte ha en samsyn i detta? Stämmer verklighetsbeskrivningen att många kvinnor far illa i arbetslivet? Låt oss då göra något åt det. Kasta inte omkring en massa glosor som inte har med saken att göra. Kom till allvaret!
Anf. 93 Hillevi Engström (M)
Fru talman! Regeringens pågående åtgärder nämnde jag i mitt första inlägg. Jag uppmanar Raimo Pärssinen att titta närmare på det, för det är ganska många delar som rör just arbetsmiljö och kvinnors situation.
Ytterst är det arbetsgivarna som är ansvariga för arbetsmiljön på den enskilda arbetsplatsen. Det får det aldrig råda någon som helst tvekan om.
Det finns mycket man kan göra. Jag är glad över att sysselsättningen har ökat markant, vilket jag nämnde tidigare. Det är en större sysselsättningsökning för kvinnor än för män. Andelen tillsvidareanställda är också högre bland kvinnor än män. Ohälsotalet minskar mer för kvinnor än män.
Det är glädjande när det går bra för kvinnor på arbetsmarknaden. Dock behöver det göras mycket mer, inte minst inom de kvinnodominerade branscherna vård, skola och omsorg. Där har vi politiker i kommuner och landsting ett ansvar.
Tidigare fick jag av interpellanten Maria Stenberg, som jag tror inte arbetade i en borgerligt styrd kommun, höra om problemet att alla jobbade deltid inom vård och omsorg. Det duger givetvis inte. Vi måste bli bättre arbetsgivare om vi ska kunna attrahera unga att söka utbildningar. Det måste bli en bättre arbetssituation där man kan arbeta heltid utan att bli sjuk eller skadad. Här är det en markant skillnad; i få branscher där män är i majoritet arbetar man deltid. Ytterst är det en fråga för arbetsmarknadens parter om vi tror på den svenska modellen.
Det går åt rätt håll, men det går för långsamt. Jag är långt ifrån nöjd. Det görs dock stora satsningar på Arbetsmiljöverket när det gäller kvinnors arbetssituation och arbetsmiljö.
Jag tackar för en viktig och angelägen debatt. Trevlig sommar!
Övrigt om interpellationen
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.