Kvinnors löner och inkomster
Interpellation 2006/07:10 av Brink, Josefin (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-10-10
- Anmäld
- 2006-10-11
- Besvarad
- 2006-10-24
- Sista svarsdatum
- 2006-10-24
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 10 oktober
Interpellation
2006/07:10 Kvinnors löner och inkomster
av Josefin Brink (v)
till statsrådet Sven Otto Littorin (m)
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män beror i begränsad omfattning på ren lönediskriminering, så som den definieras i jämställdhetslagen. I stället är det stora problemet att yrkesgrupper som är dominerade av kvinnor värderas lägre och betalas sämre än yrkesgrupper som domineras av män. Detta förhållande gäller i stort sett i lika hög grad inom privat som inom offentlig sektor. De allra lägsta lönerna återfinns i serviceyrken i den privata sektorn.
Utvärderingar gjorda av Stadsledningskontoret i Stockholms stad har visat att konkurrensutsättningen av delar av äldreomsorgen inte påverkade lönerna i positiv riktning. De anställda som tillhör LO-kollektivet fick i stället en sämre löneutveckling än de anställda som jobbade i kommunalt drivna äldreboenden.
Varken diskrimineringslagstiftningen i nuvarande utformning eller konkurrensutsättning av offentlig verksamhet kan därför ses som framkomliga vägar för att höja den generella lönenivån i kvinnodominerade yrken. Särskilt tydligt är detta för de lägst avlönade kvinnorna med kort utbildning.
Vid sidan av lönenivåerna är deltidsarbetslöshet ett stort problem för många kvinnor. Minst 200 000 personer arbetar i dag deltid mot sin vilja, och en majoritet av dem är LO-anslutna kvinnor med redan låga löner. Deltidsarbetslösheten ger sämre inkomster och därmed också lägre ersättning från socialförsäkringssystemen, inklusive pensionen. Deltidsanställda har också sämre löneutveckling, sämre möjligheter till fortbildning och sämre karriärmöjligheter än heltidsanställda.
Lagstiftad rätt till heltid har länge varit ett prioriterat krav från de stora kvinnodominerade fackförbunden inom LO. I höst skulle en proposition om rätt till heltid ha lagts fram om det blivit rödgrön majoritet i riksdagen i valet.
I regeringsförklaringen som presenterades av Fredrik Reinfeldt den 6 oktober 2006 aviseras skatteförändringar som ska göra det mer lönsamt att gå från deltids- till heltidsarbete. Dock nämns ingenting om de deltidsarbetslösas rätt att erbjudas jobb på heltid. Detta trots att bekämpning av arbetslösheten och ett ökat arbetskraftsdeltagande sägs vara ett prioriterat mål för regeringen.
Jag vill fråga statsrådet:
1. Avser statsrådet att vidta konkreta åtgärder för att minska löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken?
2. Avser statsrådet att bidra till att öka kvinnors arbetskraftsdeltagande och inkomster genom att föreslå en lagstiftad rätt till heltidsanställning?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:10
Webb-tv: Kvinnors löner och inkomster
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:14 Tisdagen den 24 oktoberProtokoll 2006/07:14 23 § Svar på interpellation 2006/07:10 om kvinnors löner och inkomster
Protokoll från debatten
Anf. 137 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Josefin Brink har frågat mig dels om jag avser att vidta några åtgärder för att minska löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken, dels om jag avser att bidra till att öka kvinnors arbetskraftsdeltagande och inkomster genom att föreslå en lagstiftad rätt till heltidsanställning.
När det gäller den första frågan vill jag inledningsvis betona att det är arbetsmarknadens parter som kommer överens om lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Möjligheterna för regeringen att påverka löneskillnader mellan olika yrkesgrupper är därför mycket begränsade. Medlingsinstitutet har dock regeringens uppdrag att vid sina överläggningar med arbetsmarknadens parter fästa uppmärksamhet på parternas arbete med lönefrågor i ett jämställdhetsperspektiv.
Det finns stora kvinnodominerade yrkesgrupper inom den offentliga sektorn. Jag tänker i första hand på yrken inom vård och omsorg. Mansdominerade yrken finns däremot i första hand inom den privata sektorn, där det också finns många olika arbetsgivare. Regeringens uppfattning är att med fler arbetsgivare att välja mellan läggs grunden för bättre arbetsvillkor och bättre löneutveckling också i offentlig sektor. Ett ökat antal arbetsgivare inom bland annat vård och omsorg leder sannolikt till minskade löneskillnader mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken. Regeringen kommer att arbeta för att öka utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet.
Alla människors vilja till arbete måste tas till vara. Detta gäller särskilt de deltidsarbetslösa. Kärnan i regeringens ekonomiska politik och därmed även i arbetsmarknadspolitiken är att skapa förutsättningar för fler människor att komma in på arbetsmarknaden och att få arbeta i den omfattning de önskar. Ett av syftena med sänkta arbetsgivaravgifter i vissa tjänstebranscher som regeringen aviserar i budgetpropositionen är att gynna deltidsarbetslösa kvinnor och män.
Jag vill också understryka vikten av en modern och väl fungerande arbetsrätt. Arbetsrätten ska möta kraven på trygghet och inflytande för de anställda, samtidigt som den bidrar till en effektiv och flexibel arbetsmarknad och till ett gynnsamt företagsklimat. Även arbetstidens längd och förläggning har betydelse i dessa avseenden.
Mot denna bakgrund avser regeringen inte att lägga fram ett förslag till ändrad lagstiftning i syfte att stärka arbetstagares rätt till heltidsanställning. Det vore fel väg att gå.
Anf. 138 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaren. Dessvärre blev nog varken jag eller Sveriges underbetalda kvinnor särskilt mycket klokare av dem.
Ministern inledde med att påpeka att det är parterna som sätter lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Det är alldeles riktigt. Jag hoppas att jag och ministern åtminstone är eniga om att så bör det också förbli.
Däremot har jag mycket svårare att förstå det andra ledet i ministerns resonemang, nämligen att det därmed skulle finnas väldigt små möjligheter för regeringen att påverka de löneskillnader som finns mellan kvinnor och män. Om man accepterar den mest grundläggande feministiska analysen av de könsrelaterade löneskillnaderna är det helt omöjligt att hamna i den slutsatsen. Kvinnors arbete kan ju inte på något objektivt sätt anses vara mindre värdefullt vare sig för arbetsgivarna eller ur samhällsekonomisk synpunkt. Den konsekventa undervärderingen av kvinnors arbete är alltså en fråga om strukturell diskriminering. Godtar man denna analys samt anser att kollektivavtalen även i framtiden ska ligga till grund för lönesättningen så följer slutsatsen att det som krävs för att avskaffa lönediskrimineringen är insatser för att öka de kvinnodominerade fackens förhandlingsstyrka. Där kan naturligtvis regeringen göra en hel del om den vill, men det tycks man vara helt ointresserad av att göra. Det enda arbetsmarknadsministern föreslår från regeringens håll är privatisering av den offentliga sektorn, som på något magiskt sätt antas leda till högre löner i kvinnodominerade yrken.
Det är ju tokigt på mer än ett sätt. För det första är de könsrelaterade löneskillnaderna större i den privata sektorn än i den offentliga. I branscher med hårt konkurrenstryck, som handel och restaurang, ligger lönerna för de kvinnodominerade yrkena långt under de manligt dominerade. Marknaden fixar inte automatiskt högre löner till kvinnor.
För det andra är det marknadsekonomiskt orimligt att en offentligt driven verksamhet, exempelvis ett äldreboende, givet att det får samma finansiering och har samma kvalitetskrav skulle avsätta ett större utrymme för löner om det togs över av ett privat företag. Tvärtom är det ju just på personal som de entreprenörer som tagit över kommunal verksamhet har sparat, och det är helt logiskt. Ska en verksamhet som tidigare bedrivits utan vinstkrav plötsligt drivas i vinstsyfte minskar utrymmet för satsningar antingen på kvalitet eller på löner eller på bådadera. Det har också visat sig, bland annat i den utvärdering av privatiserade äldreboenden som jag nämner i min interpellation och som gjordes i Stockholms stad under den förra borgerliga mandatperioden. Både kvalitet och löner fick stryka på foten den gången. Såväl de boende som de anhöriga uppgav att de var mer missnöjda med kvaliteten än när äldreboendena var i kommunal drift, och de anställdas löner hade halkat efter jämfört med de kolleger som var kvar i kommunalt drivna verksamheter.
Att använda jämställdhetsargument för att legitimera en ideologiskt betingad privatisering av välfärden är bara en dimridå. Därför återupprepar jag min fråga till statsrådet om han har några konkreta förslag som faktiskt kan leda till höjda löner för kvinnor.
Anf. 139 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det är bara konstatera, som jag sade inledningsvis, att lönebildningen är, och ska vara, en sak för parterna. Jag ska göra mitt yttersta för att hålla mig ifrån den. Samtidigt konstaterar jag naturligtvis också att det finns löneskillnader mellan män och kvinnor, att det finns förmögenhetsskillnader mellan män och kvinnor och att det finns en rad olika strukturella skillnader, delvis på det sätt som Josefin Brink beskriver.
Men när vi kommer till orsakerna till detta och vad vi ska göra åt det skiljer vi oss åt ganska ordentligt. Jag tror att en väldigt stor orsak ligger i att kvinnligt entreprenörskap har varit utestängt från en stor del av den sektor där den kvinnliga förvärvsfrekvensen är som störst. Det är bara vart fjärde företag i Sverige som startas av en kvinna, vilket jag tycker är ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Det skulle vara fullständigt naturligt att vi hade en lika nivå även på detta område. Jag tror att det hänger samman med att man har stängt ute kvinnor från möjligheten att starta eget, olika typer av personalkooperativ och annat, till exempel inom vården. Det har i sin tur lett till den här typen av löneskillnader och förmögenhetsskillnader och också till glastak i övrigt när det gäller att avancera upp på olika positioner i näringslivet och på andra ställen.
Låt mig dessutom konstatera det faktum att det jobbavdrag som regeringen föreslår naturligtvis kommer att innebära stora förändringar och förbättringar för den som lämnar deltid och går över till heltid. Det kommer att bli plus i plånboken. Där ser vi också en förbättring på det område som Josefin Brink diskuterar och tar över.
Slutsatsen är att den typ av piska som Josefin Brink vill införa när det gäller lagstiftning på det här området inte är, som vi ser det, den metod som bäst leder till det resultat som jag tror att vi eftersträvar, nämligen att se till att vi får en löneutveckling som premierar kvinnor och som ser till att vi får lika lön för män och kvinnor för samma typ av arbeten.
Anf. 140 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag vet inte vilken lagstiftning Sven Otto Littorin tycker att jag vill införa när det gäller att höja kvinnors löner. Kanske är det rätten till heltid som avses med det. Jag tänkte faktiskt ta upp just den saken nu, men jag vill bara säga först att det är egendomligt om man anser att fler kvinnliga företagare och fler kvinnor med stora förmögenheter på något sätt skulle kompensera för löneskillnaderna för anställda kvinnor, till exempel undersköterskor. Då snackar vi om en annan näringsstruktur men knappast om hur man gör någonting åt löneskillnaderna för dem som fortsättningsvis är anställda. Tanken är väl inte att alla som i dag har en anställning ska bli egna företagare.
När det gäller rätten till heltid kan jag bara beklaga att ministern så benhårt håller fast vid att till varje pris värna arbetsgivarnas rätt att genom deltidsanställningar låsa in människor i arbetslöshet, för det är precis vad det handlar om.
Som jag skrev i min interpellation beräknas minst 200 000 personer i dag vara deltidsarbetslösa. En majoritet av dem, ungefär 170 000 personer, är kvinnor, de allra flesta i lågavlönade LO-yrken. Möjligheterna för den här stora men ofta skamligt osynliggjorda gruppen att få ett kompletterande jobb som de kan kombinera med det de redan har är minimala.
Samtidigt har arbetsgivarna å sin sida en väldigt stor nytta av den flexibilitet det innebär att ha deltidsanställda som kan passas in i schemaläggningen på ett smidigt sätt och användas till billigt mertidsarbete vid sjukdomsfall eller arbetstoppar. Varje initiativ från facket att avtala bort deltiderna i kvinnodominerade branscher har därför mötts av massivt motstånd från arbetsgivarhåll.
Vi har därför kommit fram till slutsatsen att en lagstiftning är nödvändig för att se till att en stor grupp kvinnor kan gå från arbetslöshet till arbete. Regeringen menar uppenbarligen inte allvar med att man till varje pris vill bekämpa arbetslösheten. Det så kallade incitament som man vill skapa för att öka arbetskraftsdeltagandet ska tydligen bara riktas mot de arbetslösa. När arbetsgivarna, som i det här fallet, är de som på ett mycket påtagligt sätt förhindrar människors möjligheter att försörja sig på eget arbete ska inga som helst åtgärder vidtas.
Jag menar att regeringen sviker alla de kvinnor inom Handels, Kommunal, Hotell- och Restaurangfacket med flera som i åratal krävt en lagstiftad rätt till heltid genom att man nu vägrar att ens diskutera en lagstiftning utifrån det stora förarbete som faktiskt gjordes under den förra mandatperioden. Nu har jag till och med fått veta att regeringen tänker lägga ytterligare sten på de deltidsarbetslösas börda när man nu som en del i sin nedmontering av a-kassan säger att den nedsättning av avgiftshöjningen som de heltidsarbetslösa ska få inte ens ska omfatta de deltidsarbetslösa. De deltidsarbetslösa kommer således att få en procentuellt sett grotesk höjning av sin a-kasseavgift även jämfört med sina kolleger som är heltidsanställda.
Fru talman! Vänsterpartiet gick till val på att ge de deltidsarbetslösa kvinnorna rätt till heltid och därmed bättre villkor på jobbet och bättre förutsättningar för att höja sina löner. Nu ser regeringen i stället till att de får en kraftig försämring av sina villkor. Jag undrar om ministern åtminstone kan överväga att försöka kompensera de deltidsarbetslösa kvinnorna för den radikala höjningen av a-kasseavgiften om man nu kommer att fortsätta att motsätta sig en lagstiftning.
Anf. 141 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Utgångspunkten måste vara att fler arbetsgivare ger mer makt åt de anställda. Har man fler att välja på har man bättre möjligheter att påverka, och man ser också hur en lönestruktur utvecklas i mer positiv riktning. Har man en arbetsgivare är man utlämnad till den arbetsgivarens makt, och det är precis det som inträffar när vi har stängt möjligheterna att hitta andra arbetsgivare, till exempel inom vårdsektorn. Det var den första delen.
Fru talman! Den andra delen handlar om Deltidsutredningens förslag som vi inte kommer att gå vidare med. Där konstaterar jag bara att det var 6 remissinstanser som tillstyrkte förslaget medan det var 30 remissinstanser som avstyrkte förslaget till en heltidslagstiftning, bland annat Ams, Saco, TCO och en rad andra organisationer.
De argument som man anförde, och som jag tycker att det ligger väldigt mycket i, kan man dela upp i ett antal stycken. Jag skulle vilja referera till fem argument mot lagen om heltid.
Det första tycker jag är viktigt, nämligen ingrepp i partsautonomin. Om det här skulle bli lag skulle det innebära en inskränkning av parternas förhandlingsutrymmen eftersom heltid i lag då skulle anses vara huvudregel. Jag tycker att det är fel att göra den typen av inskränkningar i parternas förhållande.
Vidare skulle det här innebära ett allvarligt ingrepp i arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Här föreslås ju att domstolarna skulle kunna överpröva arbetsgivarens bedömning av att behov av arbetskraft inte finns. Det tycker jag är fel sätt att gå. Det innebär en överprövning av arbetsgivarens företagsekonomiska och arbetsorganisatoriska bedömningar, och det kan inte vara rimligt att göra det. Det innebär dessutom en ökad administrativ börda för företagen och försvårar konkurrens för svenska företag.
Det viktigaste skälet till att jag och vi motsätter oss detta förslag är att det skulle minska arbetsgivarnas benägenhet att nyanställa. Det skulle innebära att man i stället avstår från att anställa över huvud taget. Det skulle ligga på tvärs mot den jobblinje som vi driver mycket aktivt.
Jag skulle vilja påpeka att Josefin Brink tillhör den tidigare majoriteten i riksdagen som har ett stort ansvar för det utanförskap som vi ser på arbetsmarknaden i dag där var femte svensk i arbetsför ålder antingen står utanför eller jobbar mindre än han eller hon skulle vilja.
Vi för nu en politik för arbete för att se till att vi på tre sätt uppnår det som vi måste uppnå: fler i arbete. För det första måste vi se till att det lönar sig bättre att arbeta. Med jobbavdraget ökar incitamenten att röra sig från utanförskap in på arbetsmarknaden - inte minst också att röra sig från deltid till heltid.
För det andra ser vi till att det finns goda förutsättningar för företagen att våga anställa. Det ska bli billigare och enklare att starta och driva företag, att anställa och ha anställda. Vi jobbar med olika typer av arbetsgivaravgifter, och vi jobbar med andra åtgärder för att se till att öka incitamenten att anställa.
För det tredje jobbar vi med matchningsfunktionen i arbetsmarknadspolitiken med fokus på dem som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden: människor med funktionshinder, människor med invandrarbakgrund och långtidsarbetslösa. Vi har en lång rad förslag för att se till att öka möjligheterna att komma tillbaka.
Att införa en lag om heltid verkar i rakt motsatt riktning, och vi kommer inte att föreslå det.
Anf. 142 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag fick ett slags
flashback
till valrörelsen och tyckte mig höra ett valtal hållas från arbetsmarknadsministern. Nu avvaktar vi i stället med spänning leverans och konkretion av det som vi har hört under hela valrörelsen.
Det stämmer att det är väldigt många inom företagsvärlden och på arbetsgivarsidan som anser att det vore dåligt med rätt till heltid. Det är alldeles riktigt. Det handlar ju nämligen om ett ruckat maktförhållande, och där står vi uppenbarligen på olika sidor. Jag tycker att det vore rimligt att man ruckade på arbetsgivarnas rätt att låsa in människor i utanförskap, som ni väljer att kalla det, genom att vägra att anställa människor på heltid. Det finns en tydlig könsstruktur. Det sker mycket sällan på mansdominerade arbetsplatser, utan det är i sektorer där kvinnor är i majoritet som de här deltidsanställningarna anses vara helt nödvändiga för arbetets organisation. Det kan inte vara rimligt. Det är skamligt att man inte vill göra någonting åt det här.
Att det skulle vara dåligt och att företagen inte skulle vilja anställa fler, ja, det kan man ju spekulera kring. Men varför skulle företagen inte vilja anställa om det behövs folk, oavsett om det är på heltid eller på deltid? Det är ju en fullständigt absurd föreställning och en skev utgångspunkt att ha. Företagarna anställer när de behöver personal. Det är inte så att man skulle sparka en massa människor om man var tvungen att anställa dem på heltid. Dessutom står ju de fackliga organisationerna, som själva är berörda, bakom det här förslaget. Man är beredd att ta en eventuell smäll av en initial arbetslöshetsökning för att i stället få rätten till heltid i förlängningen.
Jag vill avsluta med en fråga återigen: Kommer regeringen åtminstone att kompensera de deltidsarbetslösa för den groteska höjningen av a-kasseavgiften?
Anf. 143 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag bara konstaterar att både Saco och TCO faktiskt var emot detta förslag, liksom till exempel Ams.
Vi vill hellre jobba med morötter än med piskor även i den här delen. Jag har i mitt tidigare liv drivit ett småföretag. Jag hade åtta anställda. Om man står inför valet att tvingas anställa på heltid när man inte har det behovet eller att inte göra det alls, ja, då väljer man naturligtvis att inte anställa alls, därför att man kan inte fakturera det som behövs för att man ska kunna betala. Då är det klart att i det läget är det bättre med en halvtidsanställning än ingen anställning alls. Det är min enkla utgångspunkt.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.