kulturminnesvård

Interpellation 2004/05:234 av Wikström, Cecilia (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2004-11-30
Inlämnad: 2004-11-30
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2004-12-07
Sista svarsdatum: 2004-12-14
Besvarad: 2004-12-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 30 november
Interpellation 2004/05:234
av Cecilia Wikström (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om kulturminnesvård

I Sverige finns uppskattningsvis 15@20 sammanhållna, sammansatta och redan skyddade kulturmiljöer och industriminnen. Ett av dem är Grönsöö slott i Enköping. Skyddet av dessa kulturmiljöer är dock eftersatt eftersom de stöd som finns bara gäller investeringar för restaurering och inte kontinuerlig vård och skötsel. På så vis bidrar stöden bara till att @ hjälpligt @ skydda skalet till miljöerna men inte det som skänker dem liv @ det vill säga parker, inventariesamlingar, museal industriproduktion med mera.

En första prioritet till åtgärd för att lösa detta problem är att tillskapa möjlighet att till sådana stiftelser ur befintlig anslagsram kunna bevilja engångsbelopp, vars avkastning skulle täcka kostnaderna för den museala driften. Denna önskan finns manifesterad i flera skrivelser till Kulturdepartementet, som ännu ej besvarats. Avsändare är Länsstyrelsen i Uppsala län, Riksantikvarieämbetet (RAÄ) samt landshövdingarna i Uppsala, Västmanlands och Sörmlands län.

Ärendet har också behandlats i riksdagen i flera motioner och betänkanden. Förutom att riksdagen hänvisat till den nu publicerade Bebyggelseutredningen, som endast haft att utreda delar av den totala problemställningen och som hänvisar till behovet av fortsatt utredning när det gäller de centrala förvaltningsproblemen, kan ställningstagandet sammanfattas med kulturutskottets ställningstagande till den senaste motionen Kr296.

"Utskottet anser i likhet med motionärerna bakom motion 2003/04:Kr296 (m) att en långsiktig förvaltning och vård av kulturhistoriska värden i redan befintliga och skyddade kulturmiljöer bör säkerställas. Utskottet förutsätter emellertid att detta tillgodoses inom ramen för anslaget. Vidare bör de kulturvårdande myndigheterna inte låsas i sina avvägningar mellan olika behov inom kulturmiljövården."

Det är mycket nedslående att denna och andra liknande motioner fått avslag. I de kontakter som förekommit med departementet, har tydligt framkommit att frågan om engångsbelopp till stiftelser för närvarande inte är en framkomlig politisk väg. Men fortfarande borde möjligheten prövas att ge kontinuerliga driftsbidrag till dessa miljöer. Nackdelen är att bidragen blir kortsiktiga och beroende av rådande medelstillgång.

Ett ytterligare problem med stödet till dessa särskilda kulturmiljöer är att det inte riktigt passar in inom ramen för det normala förfarandet, som är att en länsstyrelse beviljar bidraget efter medelsfördelning från RAÄ. Storleken på dessa stöd i förhållande till medelstilldelningen till ett normalt län gör det svårt att fatta sådana beslut.

En metod att underlätta problemet är att man ger RAÄ möjlighet att centralt besluta om stöd till sådana miljöer, innan fördelning av stöden sker till länsstyrelserna. Det motsvarar den praxis som i dag används för stöd till arbetslivsmuseerna. För att en sådan process ska vara möjlig, behöver regleringsbrevet till RAÄ förändras. Detta kan göras i samband med att RAÄ ges i uppdrag att se över bidragsförordningen 1993:379, eftersom den blir alltmer otidsenlig och ej ändamålsenlig.

Jag vill därför fråga kulturministern vilka åtgärder han avser att vidta för att de kulturminnesvårdande myndigheterna ska säkerställa en långsiktig förvaltning och vård av kulturhistoriska värden i redan befintliga och skyddade kulturmiljöer.

Avser kulturministern att ge RAÄ i uppdrag att se över bidragsförordningen 1993:379 så att det blir möjligt för RAÄ att ge kontinuerliga driftsbidrag för att skydda och bevara dessa kulturmiljöer?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:234

Webb-tv: kulturminnesvård

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:54 Fredagen den 17 decemberProtokoll 2004/05:54 2 § Svar på interpellation 2004/05:234 om kulturminnesvård

Protokoll från debatten

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 22 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Cecilia Wikström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de kulturminnesvårdande myndigheterna ska säkerhetsställa en långsiktig förvaltning och vård av kulturhistoriska värden i redan befintliga och skyddade kulturmiljöer. Cecilia Wikström frågar också om jag avser att ge Riksantikvarieämbetet i uppdrag att se över förordningen Bidrag till kulturmiljövård så att det blir möjligt för Riksantikvarieämbetet att ge kontinuerliga driftsbidrag för att skydda och bevara dessa kulturmiljöer. Jag vill börja i portalparagrafen till kulturminneslagen, där det står att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla och det är det som måste vara grunden till den långsiktiga förvaltningen av kulturmiljön. Jag skulle vilja nyansera den relativt mörka bild Cecilia Wikström ger av förvaltningen och vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Redan i dag finns goda möjligheter, bland annat genom ekonomiska styrmedel, för berörda myndigheter att stödja en långsiktig förvaltning och vård av vår gemensamma kulturmiljö. Inom ramen för anslaget 28:26 Bidrag till kulturmiljövård lämnas bidrag till vård- och informationsinsatser samt kunskapsuppbyggnad inom ändamålen byggnadsvård, kulturlandskapsvård, fornvård och vissa arkeologiska ändamål runtom i landet. Under 2004 fördelade Riksantikvarieämbetet 230 miljoner kronor till länsstyrelserna, som i sin tur fördelade dessa medel utifrån en prioritering baserad på kriterier som bland annat det egna länets kulturmiljöprogram, skyddade miljöer och behovet av insatser. I detta fall är det således Länsstyrelsen i Uppsala län som avgör vilka byggnader och miljöer som kan prioriteras inom det egna länet. I detta fall alltså det som Cecilia Wikström har tagit upp i interpellationen. Sammanlagt fördelar länsstyrelserna varje år medel till ca 500 olika kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Anslaget går till allt från bruksmiljöer, fäbodar, samiska miljöer, gamla industrimiljöer, moderna storstadsmiljöer, fornlämningar, kulturreservat och satsningar i världsarvsområden. Alla dessa satsningar bidrar till en ökad förståelse för det egna kulturarvet och ett lokalt engagemang i kulturmiljöfrågor. I landet som helhet finns i dag ca 2 000 byggnader med tillhörande miljöer skyddade som byggnadsminnen. Dessutom finns det 18 kulturreservat som är skyddade enligt miljöbalken och flera tusen fastigheter skyddade enligt plan- och bygglagen. Därutöver tillkommer ett stort antal byggnader och miljöer som har ett kulturhistoriskt värde, men som inte omfattas av särskilda skyddsbestämmelser. Att avgöra vilka enskilda byggnader och miljöer som kan få bidrag är i första hand en uppgift för länsstyrelserna. De gör prioriteringarna utifrån sin kunskap och behoven i respektive län. För att utveckla formerna för en förvaltning samt förbättra förutsättningarna till en långsiktig vård och bevarande har Riksantikvarieämbetet i samverkan med ett antal länsstyrelser arbetat med att upprätta långsiktiga vårdavtal, så kallade kulturvårdsavtal, med ägarna till vissa kulturhistoriskt värdefulla fastigheter. Detta har också till syfte att stödja och stimulera de enskilda ägarnas insatser. Med denna belysning av kulturmiljövårdsbidragets flexibilitet tror jag mig veta att det går att finna lösningar för att säkerhetsställa en långsiktig förvaltning och vård av vår gemensamma kulturmiljö.

Cecilia Wikström (Fp)

Anf. 23 Cecilia Wikström (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka kulturministern för svaret. Jag tycker att det är trevligt att vi samlas här i kammaren, en liten tapper skara som fortfarande tycker att det är viktigt med kulturpolitik och att kulturmiljön är viktig att säkerställa för kommande generationer. Tack, kulturministern, för svaret som utgör en trevlig och belysande exposé över den bidragsgivning som fungerar. Det är förnämligt att det blir sagt. Det fungerar väl i de allra flesta sammanhang, dock ej i alla. De frågor som jag har ställt till kulturministern rör undantagen från denna bidragsgivning. Det gäller alltså stiftelser som förvaltar unika kulturmiljöer. Där fungerar inte befintlig bidragsgivning på det sätt som kulturministern har redovisat. Det gäller att säkerställa att kulturarvet förvaltas och vårdas för kommande generationer. Det tror jag att kulturministern och jag är helt överens om. I svaret hänvisas till länsstyrelserna. Risken med detta är att prioriteringarna styrs av blixtinsatser när något akut har inträffat, och att resurserna totalt prioriteras så. Det blir räddningsinsatser och brandkårsutryckningar. I svaret fäster man inget som helst avseende vid att det till Kulturdepartementet har inkommit tre viktiga skrivelser från tre länsstyrelser, från landshövdingar, synpunkter från Riksantikvarieämbetet och så vidare. Jag ska återge något ur det brev som tre landshövdingar - Ann-Cathrine Haglund, Bo Holmberg och Mats Svegfors - skrev till Kulturdepartementet i augusti 2000. Man hemställer om en ändring i förordningen om bidrag till kulturmiljövård, vilket skulle innebära möjlighet att avsätta belopp på upp till ett antal miljoner som engångsbidrag till stiftelser som har som ändamål att just säkerställa en långsiktig förvaltning för dessa ur kulturhistorisk synpunkt särskilt viktiga och unika anläggningar. Dessa landshövdingar bedömer att det är mycket angeläget att frågan får en lösning i enlighet med det av Riksantikvarieämbetet framlagda förslaget - också det daterat 2000 - och att bidragsförordningen ändras i enlighet med detta förslag. Det har inte hänt. Det är ju en sak, om man åtminstone hade fått ett svar. Jag tycker att det är väldigt nonchalant att man tar emot skrivelser av den här digniteten på Kulturdepartementet och - inte nog med att man inte agerar - inte ens bevärdigar sig med att besvara dem. Det tycker jag är oförskämt och klandervärt. Det är snudd på skandalöst. Nu förväntar vi oss, med den nya kulturministern, en klar förändring i denna nonchalanta och klandervärda attityd.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 24 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Det var hårda ord på slutet. Det började så trivsamt och intressant. Den skrivelse som de hårda orden gäller handlar om en kalklinbana som, om jag är rätt informerad, passerar en länsgräns. Den har varit föremål för diskussioner. Landshövdingarna i fråga har, om jag är rätt informerad, varit på departementet och diskuterat frågan med den tidigare departementsledningen. Jag ska inte här analysera varför det har dröjt att svara på brev om detta. Jag kan säga att jag ska ta itu med att sätta mig in i frågan och se om jag orkar med ett snabbare svar än vad min företrädare lyckades med. Jag betraktar ändå detta som en undanflyktsdiskussion. Kärnfrågorna är ju: Hur mycket kostar det att underhålla dessa fastigheter? Hur mycket kostar det att bevara kulturarvet? Hur mycket kostar det att säkerställa att framtida generationer också kan njuta av det som vi har bestämt ska bestå för evig tid? Det handlar om pengar. Man kan diskutera om pengarna räcker längre om man organiserar det på det ena, andra eller tredje sättet, om man betalar engångsbidrag eller om man betalar löpande bidrag. Det tycker jag är en pseudodiskussion. Vi lägger i dag en kvarts miljard på detta. Det räcker till ungefär så mycket som man får för en kvarts miljard. Folkpartiet har inte föreslagit en sekin extra men försöker få det att framstå som att man genom extra fina trickserier med tekniken kan få en kvarts miljard att räcka längre. Det tror jag inte på. När det gäller idén om att man skulle ha ett engångsbidrag och att det därmed skulle vara tryggare och stabilare är det bara det att vi efter en otroligt framgångsrik politik nu har väldigt låga räntor. Ett engångsbidrag som ska möjliggöra att med ränteavkastningen underhålla till exempel ett slott kräver att engångsavsättningen är 30, kanske 40 gånger så stor som det årliga utgiftsbehovet med en räntenivå som den i dag. Då tränger man undan underhållet av 30-40 slott i år för att säkerställa framtida underhåll för ett enda slott. Sedan försöker man få det att låta som att man därmed löser underhållsproblemen. Det tror jag inte på. Jag vill ställa en fråga till Cecilia Wikström. Enligt en undersökning som jag läste i går som är framtagen av det moderata utredningskansliet bryr sig Folkpartiet inte om att budgeten ska gå ihop. Hur kommer det sig att man, trots att man har släppt alla hämningar när det gäller sambandet mellan statsutgifter och statsinkomster, inte satsar ett öre extra i sin budget för just kulturminnesvården? Jag tycker inte att diskussionen om former, teknik och tricks hjälper kulturminnesvården. Vad kulturminnesvården behöver är möjligen mer pengar, men där har ju Folkpartiet ingenting att föreslå.

Cecilia Wikström (Fp)

Anf. 25 Cecilia Wikström (Fp)

Herr talman! Jag tycker att det här blir roligare och roligare. Kulturministern vet att Folkpartiet har nästan 100 miljoner kronor mer till utgiftsområdet än vad regeringspartiet har. Så är det. Det är bara att läsa vår motion så kan man lätt ta reda på det. Kulturministern är också fel underrättad om att det skulle handla om bara ett enda kulturminne, nämligen kalklinbanan. Det handlar om Uppsala, Grönsöö, det handlar om Sörmland och Västmanland, Det handlar om Östergötlands län, Olivehult, och så vidare. Detta handlar inte om bara ett enda ändamål. Vi kan förutse att det inom kort kommer att finnas många län som berörs av samma problematik. Totalt i riket torde det röra sig om 25 viktiga minnen, framför allt industriminnen men också unika herrgårdsmiljöer, slott och så vidare. Det är min bestämda uppfattning, herr talman, att det enda sättet att lösa problemet med en långsiktig finansiering av dessa mycket viktiga kulturhistoriska miljöer är att stiftelserna tillförs erforderliga medel som engångsbidrag. För detta krävs en förändring av bidragsförordningen. Riksantikvarieämbetet har givit ett fantastiskt fint underlag. Det är bara att läsa innantill. Det är viktigt, herr kulturminister, att framhålla att de förändringar som föreslås av Riksantikvarieämbetet kan genomföras inom befintlig anslagsram. Att detta inte har åtgärdats handlar om byråkrati, ingenting annat. Det handlar om att se till att reglerna ändras på ett sådant sätt att stiftelseburna egendomar kan tillåtas att göra dessa förändringar. Det handlar inte om ett tricksande och ett fixande, utan det handlar om att avveckla byråkratiska regler som en gång har tillkommit men som inte längre fungerar. Frågeställningen handlar i grunden om dynamiken, att förändra stödsystemen i takt med att verkligheten förändras. Dessa stiftelser har ju tillkommit under senare år. Följaktligen måste också byråkratin förändras. Jag kan hänvisa till ett mycket intressant dokument från Riksantikvarieämbetet som heter Hemställan om ändring i förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård avseende möjlighet att lämna statligt bidrag till stiftelser. Det är ett oerhört bra dokument. Det är bara att verkställa det med ett penndrag så är denna diskussion helt överflödig. Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram kulturmiljövård som ett viktigt område för kulturministern att ta tag i. Det har hänt mycket de senaste åren, inte bara att det har kommit viktiga skrivelser till departementet som man nonchalant har förbisett. Det har också hänt andra saker. Det har hänt att stiftelser har tagit över driften av viktiga kulturmiljöobjekt och så vidare. Den här frågan är ganska viktig. Skulle det vara så som kulturministern säger i slutet av svaret till mig i dag, torde Riksantikvarieämbetets skrivelse från 2000, där man hemställer om ändring i förordningen om bidrag till kulturmiljövård, inte behövas. Ska jag tolka svaret som att flexibiliteten som kulturministern talar om så bra i slutet faktiskt skulle ge Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna möjlighet att flexibelt utnyttja bidraget inom befintligt direktiv? Det vill jag gärna få ett svar på.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 26 Leif Pagrotsky (S)

Herr talman! Jag konstaterar att diskussionen fortsätter på en fullständigt orimlig bas. Med ett penndrag, säger Cecilia Wikström, kan man få denna kvartsmiljard att räcka mycket längre. Många fler byggnadsarbetare, många fler parkarbetare, många fler guider, många fler av allting kan man få med ett penndrag genom att undanröja ett demokratiskt hinder. Varför bara på kulturminnesområdet? Varför inte också ett penndrag när det gäller socialpolitiken eller sjukvården som får pengarna att räcka längre, som någon sorts Midaskryss. Faktum är att Folkpartiet föreslår, trots Cecilia Wikströms vilseledande upplysning här, noll kronor mer till det anslag som det här handlar om, 28:26. Att Folkpartiet någon helt annanstans föreslår 100 miljoner hjälper ju inte här. Jag har i debatt efter debatt här i riksdagen fått höra om alla andra områden som de 100 miljonerna ska användas till. Cecilia Wikström har inte lyckats övertyga sin egen riksdagsgrupp om att prioritera detta område ens i den lössläppta budgetmotion man har lämnat in som beviljar allt möjligt åt alla tänkbara håll och kanter men inte hit. Kärnfrågorna är fortfarande: Hur ska kulturarvet vårdas? Hur ska vi få pengarna att räcka längre? Det problemet löser vi bara genom att våga se sanningen i vitögat och göra de prioriteringar som behövs. Vi har anslagit ett stort belopp, 258 miljoner kronor, en kvarts miljard. Vi har också låtit varje länsstyrelse göra prioriteringarna så att pengarna hamnar där de gör mest nytta utifrån behoven, utifrån vad som är akut och vad som är långsiktigt nödvändigt. Jag tycker att det är viktigt att man gör det som är akut. Om man låter bli det och i stället prioriterar något annat får det allvarliga konsekvenser. Kritiken mot att länsstyrelserna väljer att göra akuta saker förstår jag över huvud taget inte.

Cecilia Wikström (Fp)

Anf. 27 Cecilia Wikström (Fp)

Herr talman! Kulturbudgeten sysslar med frågor som rör utgiftsområde 17 och prioriteringar som görs inom utgiftsområde 17. Där är det så att Folkpartiet har nästan 100 miljoner kronor mer än regeringen. Hur vi väljer att använda dem kanske inte framgår av specificeringar, men vi har ändå 100 miljoner mer än regeringen till utgiftsområdet. Oppositionspolitikerns uppgift är att syna makten i sömmarna. Här har jag upptäckt att ni på fyra år inte ens har orkat med att besvara skrivelser från tre landshövdingar, från Länsstyrelsen i Uppsala län och från Riksantikvarieämbetet. Detta är ingenting annat än en skandal! Om kulturministern inte har uppfattat det säger jag det en gång till. Det handlar om att inom befintlig utgiftsram förändra regelverket. Det ska inte kosta mer pengar. Det framgår med all önskvärd tydlighet av skrivelsen från Riksantikvarieämbetet. Jag läser innantill: Riksantikvarieämbetets förslag innebär till skillnad från nuvarande bidragsmöjligheter att man långsiktigt kan säkerställa ett bevarande. Säkerställandet ligger dels i de formella kraven på stiftelsen, dels i en finansiering som är långsiktig. Detta innebär att ett för anläggningen långsiktigt anpassat strategiskt bevarande är möjligt till skillnad från dagens system som ibland innebär att bevarande inte alls är möjligt eller att bevarandeåtgärder sker beroende på tillgång till medel. Vad det handlar om är alltså ett annat instrument som syftar till detta. Legala möjligheter och tillräckliga medel saknas i dag. Men det är framför allt de legala medlen som saknas. Förändra detta system i enlighet med Riksantikvarieämbetets önskan så har vi klarat av den här debatten. I dagsläget kan man lova stöd bara för tre år i taget. Det är ingen långsiktighet i det.

Leif Pagrotsky (S)

Anf. 28 Leif Pagrotsky (S)

Fru talman! Det är mycket diskussion om svarstid för ett brev. Det är en kritik som har riktats mot min företrädare som inte är här och kan försvara sig. De uppgifter som jag har fått är att det här brevet har besvarats vid en överläggning i departementet där landshövdingarna har träffat statssekreteraren och fått besked om departementets attityd i detta. Jag ska se till att det blir ett skriftligt svar och jag ska sätta mig in i frågan. Men inbilla er inte, någon i denna kammare som sitter och lyssnar, att man genom ett penndrag kan få 258 miljoner kronor att räcka till utgifter för 500 miljoner. Det kommer inte att gå. Om det skulle gå ska jag vara med på det, och då ska jag se till att det också genomförs i sjukvården, kanske till och med i försvaret och på några andra ställen där vi kan hitta "penndrag" som gör att vi får fler anställda för samma pengar. Det tror jag inte kommer att gå. Det här är en flykt undan. Sedan kan jag konstatera att trots Cecilia Wikströms heta engagemang och trots Cecilia Wikströms påståenden om 100 miljoner finns det inte ett korvöre avsatt i Folkpartiets i övrigt lössläppta budgetmotion för det här ändamålet. Börja med att övertyga den egna riksdagsgruppen om att det här är värt att prioritera. Jag kommer att verka för att vi ska ha bra pengar till det här viktiga ändamålet. Jag är engagerad i att kulturminnesvården ska få vad den behöver. Men det hjälps inte av tomma ord och av att man använder samma peng till alla möjliga olika ändamål och låter penndrag lösa problemen, som handlar om att det behövs pengar.

Intressenter

Frågeställare

Cecilia Wikström

Besvarad av

Leif PagrotskySocialdemokraterna