Kulturkanon och nationella minoriteter
Interpellation 2024/25:139 av Mirja Räihä (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2024-10-23
- Överlämnad
- 2024-10-24
- Anmäld
- 2024-10-25
- Svarsdatum
- 2024-11-07
- Besvarad
- 2024-11-07
- Sista svarsdatum
- 2024-11-14
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Minoritetslagen anger med tydlighet att nationella minoriteter ska ha möjlighet att ha inflytande i frågor som berör dem. En svensk kulturkanon påverkar givetvis alla de fem nationella minoriteterna.
Sverige ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter samt minoritetsspråkskonventionen för 24 år sedan. Erkända nationella minoriteter är judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. I direktivet från regeringen står att kommittén som tar fram en kulturkanon ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer.
Nu var representanter från nationella minoriteter inbjudna till ”rundabordssamtal”. Den av regeringen utsedda utredaren informerade dock representanterna om att han gjorde det för att det står i direktivet, inte för att han ville eller annars skulle ha gjort det. Vidare berättade han för gruppen att han var mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen. Han var inte heller intresserad av en kanon som ger full representativitet till alla olika grupper.
Enligt utredaren har alla samma möjlighet, från samer till frimärkssamlare. Han anser också att minoritetspolitiken borde avskaffas och nationella minoriteter läggas ned samt att nationella minoriteter inte har någon specialstatus i relation till andra människor. Samtidigt har kulturministern i flera debatter sagt att regeringen prioriterar minoritetsgrupperna.
Sättet som minoritetsgrupperna blev bemötta på får många att tro att det är regeringens syn på minoriteterna som genomsyrar utredningen och att det är den synen som framkommer i intervjun. Mötet som minoritetsgruppernas företrädare blev inbjudna till är dock inte i samklang med varken lagen eller Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Samtidigt gör också regeringen besparingar som gör det mycket svårare för minoriteterna att arbeta vidare. Besparingarna är rätt små för regeringen men stora för de som budgeten berör.
Med anledning av detta vill jag fråga kulturminister Parisa Liljestrand:
Avser ministern att vidta några generella åtgärder mot bakgrund av utredarens uttalanden i medierna?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:139
Webb-tv: Kulturkanon och nationella minoriteter
Dokument från debatten
- Torsdag den 7 november 2024Kammarens föredragningslistor 2024/25:26
- Protokoll 2024/25:26 Torsdagen den 7 novemberProtokoll 2024/25:26 Svar på interpellation 2024/25:139 om kulturkanon och nationella minoriteter
Protokoll från debatten
Anf. 151 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! har frågat mig om jag avser att vidta några generella åtgärder mot bakgrund av utredarens uttalanden i medierna. Frågan är ställd mot bakgrund av det möte kommittén med uppgift att ta fram en svensk kulturkanon hade med företrädare för de nationella minoriteterna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vid framtagandet av en kulturkanon har det varit centralt för regeringen att arbetet genomförs på ett sätt som garanterar armlängds avstånd från politiken. Kommittén bedriver sitt arbete självständigt, men givetvis utifrån de direktiv som regeringen har beslutat om. I direktiven ingår att skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon.
Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår ifrån att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat om.
De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att diskutera frågan vidare på de samråd jag har med minoritetsorganisationerna nu under hösten.
Anf. 152 Mirja Räihä (S)
Herr talman! Tack, kulturministern, för svaret! Jag hade kanske ändå önskat ett lite utförligare svar.
För två veckor sedan öppnade jag Dagens Nyheter till mitt morgonkaffe. Jag måste säga att jag satte kaffet i halsen, och kulturkanon blev den morgonen en annan sorts kulturkanon. Det handlar givetvis om den stora intervju man gjorde med regeringens utredare.
Minoritetslagen anger med all tydlighet att de nationella minoriteterna ska ha möjlighet till inflytande i frågor som berör dem. En svensk kulturkanon har givetvis en påverkan på alla de fem nationella minoriteterna. Minoritetsgruppernas företrädare har också stor kunskap om kulturer som länge har funnits i Sverige, så denna dialog är mycket viktig.
Minoritetslagen fyller 25 år nästa år, och den kommer att firas. Bland annat kommer Dagens Nyheter i januari att ha en hel bilaga för att påminna om detta. Det handlar om att Sverige ratificerade minoritetsspråkskonventionen för 24 år sedan.
I direktivet från regeringen för kulturkanon står att kommittén som tar fram en sådan ska ha dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Nu var de nationella minoriteterna inbjudna till rundabordssamtal, men den av regeringen utsedda utredaren informerade då representanterna att han gör detta för att det står i direktivet, inte för att han själv vill. Han skulle inte heller ha gjort det annars. Vidare berättade han för gruppen att han var mer intresserad av att diskutera med intelligenta individer än med representanter för olika intressen.
Han var inte heller intresserad av en kanon som ger full representativitet till alla olika grupper. Men det är ju inte heller det minoritetsrepresentanterna är ute efter. De är ute efter dialog och behöver kanske inte sitta i någon expertgrupp eller något sådant. Däremot har de en kunskap om minoritetskulturer som det hade varit väldigt viktigt att kunna diskutera.
Det blir än värre i den långa intervju som Dagens Nyheter gjorde. Enligt intervjun med utredaren har alla samma möjligheter - från samer till frimärkssamlare eller från tornedalingar till bandyintresserade. Han anser också att minoritetspolitiken borde avskaffas och att alltihop kunde läggas ned. Nationella minoriteter har enligt utredaren ingen specialstatus i relation till andra människor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Samtidigt har kulturministern i flera debatter med mig sagt att regeringen prioriterar minoritetspolitiken. Hur man än vänder och vrider på detta är det regeringen som tillsätter en utredare, och hen blir på det sättet också en representant för regeringen. Då kan man inte vara en fullständigt fri själ i sitt arbete.
Det sätt som minoritetsgrupperna nu blev bemötta på får många att tro att det är regeringens syn på minoriteterna som genomsyrar utredningen och att det är den synen som framkommer i intervjun. Mötet som minoritetsgruppernas företrädare blev inbjudna till är dock inte i samklang med vare sig lagen eller Europarådets konvention om skydd för de nationella minoriteterna.
Min fråga till kulturministern - som faktiskt svarade på ett mer utförligt sätt under frågestunden än i interpellationssvaret - är därför fortfarande: Avser ministern att vidta några generella åtgärder mot bakgrund av utredarens uttalanden i medierna? Eller har ministern kanske redan gjort det?
Anf. 153 Kristoffer Lindberg (S)
Herr talman! Tack till Mirja Räihä för en mycket viktig interpellation!
När regeringen och Sverigedemokraterna satte sig ned i de fina salarna på Tidö slott för att förhandla fram sin politik var en av delarna införandet av en kulturkanon. Kulturministern har sedan tillsatt en utredning. I direktivet framgår tydligt att utredaren ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer, precis som vi hörde i föregående inlägg. Gott så, för i minoritetslagen framgår att nationella minoriteter ska beredas inflytande i frågor som berör dem, vilket man väl får säga att framtagandet och verkställandet av en statlig kulturkanon i allra högsta grad gör.
Representanter för de svenska minoritetsgrupperna har nu uttryckt att mötet med kulturministerns utredare var en stor besvikelse. De säger: "Det framstod som ett sätt från den intellektuella eliten att återigen peka på oss nationella minoriteter som inte bildade nog." Dessa ord kommer alltså från representanter för de nationella minoriteterna efter det uppmärksammade mötet med kulturminister Parisa Liljestrands utredare Lars Trägårdh.
En utredning är en statlig, om än tillfällig, myndighet. Jag kan inte låta bli att ställa frågan: Vid vilken annan myndighet skulle man vid kontakt med representanter för medborgarna, som ju indirekt är ens uppdragsgivare, möta människor genom att säga att man träffar dem för att man är tvungen? Skulle någon annan myndighet meddela företrädare för de nationella minoriteterna att man är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen?
Utredaren har senare uttalat sig angående reaktionerna efter mötet och sagt: "Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång."
Vad säger ministern till samerna, till sverigefinnarna, till romerna och till tornedalingarna? Vad säger kulturministern till judarna i Sverige om detta uttalande?
Jag tänker inte i denna debatt diskutera en statlig kulturkanons vara eller icke vara. Men jag konstaterar att för dem som står bakom ett införande av en statlig kulturkanon tycks ett av argumenten vara att just öka samhällsgemenskapen genom att skapa tydliga gemensamma kulturella referensramar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Min uppföljande fråga till kulturministern blir därför: Anser kulturministern att hennes utredares agerande ökar eller minskar förutsättningarna för samhällsgemenskap i Sverige?
Utredaren menar vidare att "minoriteterna är välkomna att skicka in förslag och fotografier på lite av varje". Han säger vidare: "Jag har ingen gräddfil för tornedalingar före bandyälskare." Nu är jag förvisso själv bandyälskare, men detta ämne är för allvarligt för att skojas bort.
Frågan blir ju: Är detta regeringens syn på de nationella minoriteterna och de åtaganden Sverige förbundit sig till genom undertecknandet av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen?
Anf. 154 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Vad är regeringens hållning i detta? Det är en fråga som såväl interpellanten som ledamoten Lindberg ställer. Det är alldeles tydligt: Det är det som står i direktiven som är regeringens uppfattning om vad en kulturkanon ska vara.
En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Det har jag sagt ända sedan dag ett, och det kommer jag att fortsätta säga.
Utifrån detta har regeringen tagit fram direktiv, och det är de direktiven som kommittén nu ska följa. Det är också så - det vet såväl interpellanten som ledamoten Lindberg - att regeringen när den väl har tillsatt en utredning inte ska gå in och peta i den. Det vore politisk styrning på en nivå som jag inte tror att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna uppskattar.
Därför är det också viktigt att vi fortsätter värna utgångspunkten om armlängds avstånd, kanske mer i det här projektet än i någon annan utredning tidigare, just för att säkra att utredningen ska vara en källa av kunskap och tillgänglighet för fler.
Med det sagt framgår det av direktiven att kommittén ska skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon och ha en dialog med såväl urfolket samerna som andra av våra nationella minoriteters organisationer. Det är alldeles uppenbart utifrån reaktionerna från de representanter som var med på mötet att de upplevde att så inte var fallet och att kommitténs ordförande har uttryckt sig olämpligt i kontakt med delar av de nationella minoriteterna.
Vad gäller direktiven är det oerhört viktigt och centralt för regeringen att säkerställa att direktiven följs i alla utredningar som tillsätts och som pågår. Därför har också ett möte ägt rum mellan min statssekreterare och kommitténs ordförande, där man har diskuterat tolkningen av direktiven. Uppfattningen nu är att det råder samsyn och att vi är överens om premisserna för arbetet framåt.
Anf. 155 Mirja Räihä (S)
Herr talman! Det är väl jättebra att ministerns statssekreterare har haft detta samtal. Jag har dock en fundering kring detta. Här inleder man alltså relationen till minoritetsgruppernas företrädare med att säga: Jag vill egentligen inte prata med er, men jag måste. Sedan har statssekreteraren ett möte med samma utredare och säger: Du måste. Hur tror då ministern att någon tillit kommer att byggas upp mellan utredaren och minoritetsgrupperna? Jag tror att det blir rätt svårt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag vet att det är många från minoritetsgrupperna som lyssnar på den här debatten. De kan uppleva det som att nu har man tagit honom i örat, så nu kommer det att bli bra. Tilliten är dock borta.
Jag tillhör själv en minoritetsgrupp. Jag kom hit 1976 som 17-årig arbetskraftsinvandrare till Marabou. Det var min väg till riksdagen. Den finska gruppen har funnits här åtminstone sedan 1600-talet och svedjefinnarna. Det finns till och med en nationalrätt i Värmland, herr talman, som är finsk från början. Den heter nävgröt. Judarna har alltid funnits här, och naturligtvis urfolket samerna och romerna. Minoritetsgrupperna har en lång kulturhistoria i Sverige, mycket längre än just min minoritetsgrupps historia.
Det är anledningen till att det känns i hela hjärtat att bli behandlad på det sätt som man här blev behandlad: Jag pratar lika gärna med frimärkssamlare eller bandyälskare som med samer och tornedalingar! Här ligger min rädsla.
Jag vet att ministern har fått en skrivelse från minoritetsgrupperna. Jag hoppas att de har fått svar på den.
Jag håller fullständigt med om att man ska värna armlängds avstånd. Den här debatten handlar egentligen inte om att blanda sig i utredningsarbetet utan om att en regeringens utredare har betett sig fruktansvärt klumpigt gentemot de grupper som var kallade till detta möte. Det är det jag pratar om, inte om att blanda sig i utredningen. Det gör jag absolut inte. Jag värnar om den dialog som minoritetsgrupperna ska ha och som nu lite grann är skjuten i sank.
En fortsatt fråga är givetvis: Hur kan Kulturdepartementet försöka bygga tillbaka tilliten mellan utredningen och de nationella minoriteterna? Hur kan man ta emot tips om att det finns en samisk konstnär som har designat rosa bandet i år eller om att det finns en finsk tangoorkester som har spelat för fulla hus i 20 år med lika många svenskar som finnar i publiken? Utredaren behöver få reda på sådana saker snarare än att prata om bandy och frimärkssamlande. Att bygga tillit är viktigt.
Anf. 156 Kristoffer Lindberg (S)
Herr talman! Jag tackar ministern för hennes förtydliganden. Jag tror att de är väldigt viktiga.
Jag förutsätter att kulturministern förstår att många människor uppfattar att det som regeringens utredare ger uttryck för också är det som regeringen står bakom och att det krävs en oerhörd tydlighet från kulturministern för att klargöra hur det faktiskt förhåller sig. En del i detta är debatten här i dag.
Kulturministern har tidigare uttalat att kommittén bedriver sitt arbete självständigt utifrån de direktiv som regeringen har beslutat. Det är inget konstigt med det. Det är precis så det ska vara, och det säger kulturministern även här. Men anser ministern att det sätt på vilket hennes utredare bemötte de nationella minoriteterna samt den attityd till de nationella minoriteterna som han givit uttryck för i medierna är i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat? Och när ministerns utredare meddelar de nationella minoriteterna att det inte är aktuellt med dialog, är det i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
I efterdyningarna till detta har även en av medlemmarna i utredningskommittén, Marlen Eskander, lämnat kommittén med hänvisning till att hon upplever att tolkningen av uppdraget har blivit alltför subjektiv. Återigen: Anser ministern att utredaren agerar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat? Om inte, hur kan regeringen säkerställa att så sker i det fortsatta arbetet? Blir det fler möten för statssekreteraren att ta, eller finns det andra saker man kan göra för att se till att direktiven följs och att den skada som detta har inneburit repareras?
Anf. 157 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Precis som jag sa i mitt tidigare anförande är det alldeles uppenbart utifrån reaktionerna från de nationella minoritetsorganisationer som var med vid mötestillfället att ordföranden inte uttryckte sig respektfullt och att bemötandet var sådant att man inte kände sig sedd. Det var en mycket tråkig hantering.
Det är naturligtvis inte rimligt att det är på det viset, och det är därför regeringen är så tydlig i direktiven med att det i framtagandet av en kanon ska finnas en dialog med våra minoritetsgrupper och med urfolket samerna. Det är särskilt framskrivet i direktiven att så ska ske.
Det är klart att jag tar allvarligt på den kritik som har framkommit kring kommitténs efterlevnad av direktiven. Det är därför vi från departementets håll har valt att ha ett möte för att säkerställa att kommittén även fortsatt arbetar efter de direktiv som regeringen har satt upp, att vi är överens och att det finns en samsyn kring vad direktiven innebär. Så har också skett, och därför känner jag mig just nu trygg i att kommittén fortsatt kommer att arbeta utifrån de direktiv som regeringen har gett för arbetet med framtagandet av en kulturkanon.
Anf. 158 Mirja Räihä (S)
Herr talman! Så här skriver Marlen Eskander i sitt mejl till Kulturdepartementet: "Detta beslut har inte varit enkelt, men efter noggrant övervägande anser jag att det är det rätta steget att ta. Orsaken till att jag lämnar uppdraget är av principiella skäl. En av de största utmaningarna, under hela arbetets process, har varit de svårigheter som uppstår när direktivet från regeringen har frångåtts."
Det handlar alltså inte bara om det som hände, utan det handlar också om att direktiven har frångåtts under en längre tid. Därtill har även en sekreterare lämnat utredningen, och det är ju väldigt olyckligt att det händer. Är det så att hänvisningen till att direktivet inte har följts handlar om just behandlingen av och den uteblivna dialogen med minoritetsgrupperna?
Givetvis är det så att man har svarat från Kulturdepartementet att man tycker att det är väldigt olyckligt. Jag kan väl fortsätta fråga, även om ministern nu äntligen har svarat på frågor som huruvida man har haft samtal med utredaren. Ja, man har haft samtal med utredaren; dock var det statssekreteraren som hade det. Men hur tänker man fortsätta att bygga upp förtroendet mellan minoritetsgrupper och Kulturdepartementet? Det är liksom ett måste, för det är ändå så att utredaren någonstans är en representant utsedd av regeringen. Det är regeringen som tillsätter utredaren, och det är regeringen som avsätter en utredare.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag är övertygad om att det finns människor som följer den här debatten, för det här är av mycket stort intresse för samtliga som ingår i en nationell minoritetsgrupp. De väntar givetvis på att få svar. Är det lönt att gå till nästa möte när man blir kallad? Jag tror faktiskt att det är den frågan man ställer sig som representant för de här grupperna.
Anf. 159 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag tycker, tror och hoppas att interpellanten upplever att jag har varit tydlig i mina svar på hennes frågor hittills. Men jag ska svara även på den sista frågan, det vill säga hur man ska bygga upp ett förtroende.
Det är naturligtvis ett arbete som nu ligger i händerna på kommittén. Departementet och jag har säkerställt att det finns en samsyn kring vad det är som gäller när vi menar att kommittén ska följa direktiven och att det finns en samsyn kring vad direktiven faktiskt innebär. Men jag tror också att detta att bygga fortsatt förtroende är någonting som vi behöver jobba med inte bara från kommitténs håll när det gäller framtagandet av en kanon. Det arbetet ligger hos dem, men vi som regering behöver naturligtvis också bygga förtroende. Även i det här huset, i riksdagen, är det någonting man behöver jobba med kontinuerligt, tror jag.
Våra nationella minoriteter är oerhört viktiga, och precis som interpellanten tidigare redogjorde för går våra historier ihop på ett väldigt fint sätt bakåt i tiden. Det är någonting som jag tror att vi alla har ett ansvar för att informera vidare kring, det vill säga att det är vår gemensamma historia det handlar om.
Därför har jag också återkommande samråd med samtliga minoritetsorganisationer för att prata om förutsättningarna för minoriteterna. Det handlar både om hur man ska arbeta framåt och om vilka svårigheter och problem som människor stöter på i sin vardag samt hur vi på bästa sätt kan hantera dem. Samråden är naturligtvis en oerhört viktig del av det fortsatta förtroendearbetet. Jag ser fram emot samråden, som jag faktiskt kommer att starta redan nu på fredag, med en av minoriteterna.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.