Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

kultur för dövblinda

Interpellation 2003/04:80 av de Pourbaix-Lundin, Marietta (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2003-11-05
Anmäld
2003-11-10
Svar fördröjt anmält
2003-11-10
Sista svarsdatum
2003-11-24
Besvarad
2003-11-25

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 5 november

Interpellation 2003/04:80

 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till kulturminister Marita Ulvskog om kultur för dövblinda

"Staterna bör se till att människor med funktionsnedsättning har möjlighet att använda sin kreativitet och sina konstnärliga och intellektuella färdigheter. Detta oavsett om de bor i en stad eller på landsbygden. De skall få möjligheten inte bara för sin egen skull, utan också för att berika omgivningen med dans, musik, litteratur, teater, målning och skulptur." (FN:s standardregler nummer 10.)

Dövblindfödda personer har, trots sitt funktionshinder, precis samma behov av livsinnehåll som andra. Dövblindhet är i första hand ett kommunikationshandikapp. Personer som är födda dövblinda, eller som har fått grava syn- och hörselskador i tidig ålder, har därför svårt att ta del av andras erfarenheter och att dela med sig av sina egna. Konstnärligt skapande är ett sätt att utveckla ett eget språk och att kommunicera med andra. Kulturella aktiviteter kan därför för personer som är dövblinda vara ännu viktigare än för andra. Samhällets kulturella utbud är emellertid inte särskilt anpassat till dövblinda personers möjligheter och behov.

Nordisk samverkan är viktig inom dövblindverksamheten. Gruppen dövblinda är liten och antalet kända vuxna dövblindfödda personer i Norden kan uppskattas till högst 500 personer. Det totala antalet dövblinda personer är dock större. Gruppen är mycket heterogen, vilket innebär olika förutsättningar för kulturellt arbete. För att kunna utveckla dövblindverksamhet och hålla den på en acceptabel kvalitativ nivå behövs det därför ett nordiskt samarbete. Detta insåg Nordiskt Ministerråd redan i början av 1980-talet när man startade en försöksverksamhet med gemensam utbildning av dövblindpersonal.

Sommaren 1998 bildade Danske Dövblindfödtes Forening, Föräldraföreningen för Dövblinde i Norge och Föreningen Sveriges Dövblindas Föräldraråd gemensamt Nordiskt Kulturförbund för Dövblindfödda för att gemensamt erbjuda kulturverksamhet. Verksamhet av liknande art hade då bedrivits sedan 1996. Den nya organisationen gav möjlighet till att samordna och utveckla verksamheten. Förbundet är öppet också för andra nordiska föreningar. Förbundet vill skapa och erbjuda möjligheter till kulturell verksamhet för vuxna personer som är födda dövblinda eller tidigt fått grava syn- och hörselskador. Detta görs i första hand genom kurser i skulptur, drama, dans och inom andra områden. Verksamheten har skett i samverkan med bland annat Gotlands konstskola och Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Ett antal kurser har också genomförts i anslutning till gruppbostäder och institutioner för dövblinda, vilket har gett möjlighet för samtliga boenden och hela personalgrupper att delta. Verksamheten planeras och leds av en arbetsgrupp med representanter för föräldraföreningarna i Danmark, Norge och Sverige och ett par av de konstnärer som fungerar som lärare.

Kurserna har varit uppskattade. Flera bevis finns på hur enskilda individers vilja och förmåga att kommunicera med omvärlden dramatiskt har förbättrats. Hur stor verksamheten ska tillåtas bli är omöjligt att säga. Det är viktigt att deltagarna kan återkomma under flera år så att de har möjlighet till en fördjupning och utveckling. Efterfrågan på kurserna ökar också alltmer, eftersom verksamheten blir känd. Det som i första hand begränsar verksamheten är svårigheterna att finansiera arbetet.

Hittills har den kulturella verksamheten finansierats genom bidrag från fonder och stiftelser samt anslag från Nordisk Kulturfond. Under tre års tid har de svenska kostnaderna bekostats av ett bidrag från Allmänna arvsfonden i Sverige. Man har också fått bidrag från ministerrådet, från Stiftelsen Framtidens Kultur i Sverige samt från en rad andra fonder i samtliga länder. För att kurserna ska kunna utvecklas och över huvud taget överleva behövs dock en mer permanent finansieringsform.

Riksdagens handikappforum, där samtliga partier är representerade, har träffat representanter för Föreningen Sveriges Dövblinda. Vi har alla insett betydelsen av kultur för dövblinda som, förutom kulturupplevelsen i sig, är ett sätt att kommunicera och att nå fram.

Med hänvisning till ovanstående vill jag ställa följande frågor till kulturministern.

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta för att dövblindas möjlighet att ta del av kultur ska förbättras?

Vilka åtgärder avser kulturministern att vidta för att de dövblindas ovan beskrivna verksamhet ska kunna få en mer permanent finansieringsform?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:80, kultur för dövblinda

Interpellationsdebatt 2003/04:80

Webb-tv: kultur för dövblinda

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Marita Ulvskog (S)
Anf. 7 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Det har ständigt skett en granskning av utvecklingen när det gäller dagspressen via Presstödsnämnden och ibland via särskilda uppdrag som regeringen har gett Presstödsnämnden. Det gör att vi tydligt kan se utvecklingen och förändringen av medielandskapet. Vi har också vidtagit ett antal åtgärder. Framför allt har vi genomfört den kraftigaste höjning av presstödet som har ägt rum sedan det introducerades. Vi har dessutom infört nya typer av stöd, till exempel det treåriga försöket med ett särskilt stöd riktat till tidningar som har svårt att klara sin lördagsutdelning i glesare befolkade delar av landet. Samtidigt tror jag att man inte bara kan fortsätta att lappa och laga i det befintliga presstödssystemet. Jag tror att man måste börja titta på själva aktiebolaget Posten och på vilka strukturella förändringar som kan göras när det gäller distribution. Man bör försöka samordna distributionen av tidningar med annat material som Posten delar ut. Det är det som jag tycker är viktigt i det nya utredningsuppdraget. Jag vill tillägga att den kartläggning som Presstödsnämnden gjorde för en kort tid sedan och som visade hur mångfalden nu sviktar kommer att hanteras i den särskilda pressutredning som vi också ska tillsätta. De systemförändringar som vi ska försöka åstadkomma inom Posten är vi inte heller rädda för att genomföra när det gäller det befintliga presstödet. Men det får vi hantera i den särskilda pressutredning som jag har aviserat och som jag hoppas att vi ska kunna vara klara med att tillsätta på andra sidan nyår.
Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Anf. 8 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Fru talman! Marietta de Pourbaix-Lundin har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta dels för att dövblindas möjlighet att ta del av kultur ska förbättras, dels för att den kulturella verksamhet som Nordiskt Kulturförbund för Dövblindfödda bedriver ska få en mer permanent finansieringsform. Till den statliga kulturpolitikens viktigaste mål hör att verka för allas möjlighet till delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser och till eget skapande, oberoende av eventuella funktionshinder. Genom den nationella handlingsplanen för handikappolitiken som regeringen lade fram våren 2000 förstärktes statens insatser för att öka tillgängligheten till kultursektorn för människor med funktionshinder. Bland annat fick Statens kulturråd ökade medel för att förverkliga det handlingsprogram som rådet tagit fram i syfte att förbättra möjligheterna för personer med funktionshinder att delta i kulturlivet. Kulturrådet är därutöver sektorsansvarig myndighet för handikappfrågor inom sitt verksamhetsområde och ska vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter. Kommunerna, landstingen och staten har ett gemensamt ansvar för att människor med funktionshinder ska få samma möjligheter att delta i samhällslivet som andra, vilket självklart även omfattar upplevelser och delaktighet inom kulturområdet. Socialtjänstlagen, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, och plan- och bygglagen är några av de lagar som reglerar detta ansvar. I LSS preciseras bland annat att till kommunens uppgifter hör att verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som omfattas av lagen, det vill säga människor med betydande funktionshinder. Dövblindhet är, som Marietta de Pourbaix-Lundin konstaterar, i första hand ett kommunikationshandikapp. Många dövblinda har syn- eller hörselrester och kan kommunicera med hjälp av till exempel teckenspråk, taktilt teckenspråk, handalfabet, punktskrift eller skrift med stor stil. Bland de statliga insatserna för dövblinda på kulturområdet kan nämnas Talboks- och punktskriftsbibliotekets utskrivningstjänst. Det är en tjänst som innebär att punktskriftsläsare kostnadsfritt kan få material överfört till punktskrift. Biblioteket ansvarar även för utlåning och försäljning av punktskriftsböcker. I detta sammanhang bör även nämnas ett inom Regeringskansliet pågående lagstiftningsärende avseende upphovsrättslagen. Inom ramen för det ärendet har bland annat föreslagits en avsevärd utvidgning av möjligheterna att utan hinder av upphovsrätten anpassa upphovsrättsligt skyddade verk så att personer med funktionshinder kan ta del av dem. För många dövblinda är tillgången till teckenspråk en förutsättning för tillgänglighet och delaktighet i samhället. Fortfarande finns det dock brister och svårigheter när det gäller rätten och möjligheterna att använda teckenspråket. Inom Regeringskansliet bereds för närvarande direktiven till en kommande översyn av teckenspråkets ställning. I det sammanhanget kommer bland annat frågor om dövblindas tillgång till samhällets utbud av kultur och medier att behandlas. När det gäller en permanent finansiering av den kulturella verksamhet som Nordiskt Kulturförbund för Dövblindfödda bedriver finns för närvarande inga medel avsatta för detta ändamål inom ramen för den statliga kulturbudgeten. Föreningen Sveriges Dövblinda, som genom föräldrarådet och tillsammans med de danska och norska organisationerna står bakom kulturförbundet, erhåller ett årligt statligt organisationsstöd liksom ett bidrag för kunskapsutveckling och informationsspridning. Både Föreningen Sveriges Dövblinda och Nordiskt Kulturförbund för Dövblindfödda har tidigare beviljats projektmedel från Statens kulturråd för bland annat kursverksamhet i konst. Jag har även inhämtat att kulturförbundet nyligen har ansökt om medel från Kulturrådet för ett liknande projekt. Ansökan kommer, enligt Kulturrådet, att handläggas i början av nästa år.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 9 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Jag tackar för det relativt positiva svaret. Jag hoppas att jag efter debattens slut kan uppleva det som ännu mer positivt. I riksdagen finns något som heter Riksdagens handikappforum där alla partier ingår. Vi träffade Föreningen Sveriges Dövblinda för någon månad sedan. Det var då vi faktiskt blev varse vad det är att vara dövblind. Man kan kanske tro att man kan föreställa sig det, men jag är inte så säker på att man kan det. Vi hör sällan talas om människor som är dövblinda. Det handlar naturligtvis om personer som inte kan göra sig hörda i samhället. Därför är de väldigt utlämnade åt andra. Om man är född dövblind och har det här funktionshindret har man ändå samma behov av livsinnehåll som alla människor har. Vi är överens om att dövblindhet i första hand är ett kommunikationshandikapp. Man måste försöka hitta sätt att kommunicera, och det är inte så där väldigt enkelt. Det är därför jag har ställt de här frågorna. Jag tycker att jag får ett riktigt hyggligt svar på min första fråga om vilka åtgärder kulturministern avser att vidta för att dövblindas möjligheter att ta del av kulturen ska förbättras. Där tycker jag att jag har fått ett bra svar. Kulturministern säger att frågan bereds inom Regeringskansliet. Man ska titta över teckenspråkets ställning och även titta på dövblindas tillgång till samhällets utbud av kultur och medier. Det tycker jag är positivt. Sedan kommer jag till min andra fråga, om kulturministern är beredd att se till att de dövblindas verksamhet får en mer permanent finansieringsform så att de kan ha lite bättre framförhållning. I dag råder det en stor osäkerhet när man får söka pengar varje år för att kunna ha den här kursverksamheten där dövblinda får komma i kontakt med kulturen och på det sättet också får lära sig att kommunicera. Jag vet inte om kulturministern såg på TV 2 den 8 november i år. Det var en lördagskväll när man hade en temakväll som hette Det skarpa sinnet. Man visade en fantastiskt bra film som handlade om Gilbert som är dövblind. Han skulle lära sig att kommunicera tillsammans med en som hette Roy, tror jag att det var, genom att spela trummor. Det börjar med att Gilbert inte alls var med. Han hör inte och ser inte. Möjligtvis känner han vibrationerna. Till slut får faktiskt Roy en respons. Gilbert börjar själv spela. Man ser att han skrattar. Man ser att de har någon form av kommunikation. Det är en väldigt rörande film som säger väldigt mycket. Jag tänker lämna över videobandet om ministern inte har sett den här filmen. Det är en 19 minuter lång film som är inspelad av Nordiskt Kulturförbund för Dövblindfödda med hjälp av bidrag från Statens kulturråd. Jag tycker att ministern ska se den här filmen. Min fråga kvarstår: Är det så omöjligt att garantera den här föreningen ett mer permanent stöd så att de känner att de kan planera sin verksamhet och fler kan delta i denna och kommunicera via kulturen? Det är min kvarstående fråga. Är detta helt omöjligt?
Marita Ulvskog (S)
Anf. 10 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Det moderna västerländska samhällets välståndsbegrepp handlar ofta om mätbara värden som bostadsyta, tillgång till mat och dryck, inkomst, antal läkare per invånare och så vidare. Men Centerpartiet anser att kulturen är en viktig bestämningsfaktor för folkhälsan. Det gäller även för människor med olika funktionshinder. I förra veckan påtalade jag i en interpellationsdebatt med statsrådet Berit Andnor den brist som finns på utbildade dövtolkar. Det är en brist som gör att samhället utestänger många av de 30 000 döva från olika kulturella evenemang. Än värre är det för de dövblinda. De har ännu sämre förutsättningar att få tillgång till allt det viktiga som kulturen kan ge oss. Jag har förmånen att vara representant för Centerpartiet i Riksdagens handikappforum där samtliga politiska partier i riksdagen är med. Här finns en grupp politiker som vill uppmärksamma och förbättra situationen för människor med olika funktionshinder. Därför vill jag ansluta mig till de åsikter som Marietta de Pourbaix-Lundin har fört fram i sin interpellation. Jag tror att ministern delar vår uppfattning att kulturen är en viktig del av välfärdssamhället. Regeringen har ju lagt fram en dagordning för kulturen 2003-2006. Jag vill därför fråga ministern om det i den dagordningen finns några förslag om hur de dövblindas möjlighet att ta del av kultur ska förbättras. Precis som interpellanten tycker jag även att det är dags att de dövblindas verksamhet nu får en fast finansieringsform. De ska inte behöva förlita sig på tillfälliga bidrag från stat, fonder och stiftelser. Tillgången till kultur är oerhört viktig. Kulturen hjälper oss att växa. Vi utvecklas som enskilda individer och får hjälp till skapande av identitet och delaktighet när vi har tillgång till kultur. Jag tror att dövblinda har precis samma behov av tillgång till kultur som alla andra i samhället. I år firar vi det europeiska handikappåret. Därför skulle det vara extra värdefullt om kulturministern nu antar utmaningen att i framtiden bättre tillgodose dövblindas önskan om fullständig kulturell delaktighet.
Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Anf. 11 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Fru talman! Det finns många grupper i samhället som jag verkligen skulle vilja garantera en full kulturell delaktighet. Det finns mycket kvar att göra där. Det gäller naturligtvis människor som har funktionshinder, det kan vara beroende på var man bor i landet, det kan vara klassbakgrund, det kan vara kön, etnicitet och många andra saker som måste övervinnas. För regeringen har det varit viktigt att göra någonting åt det faktum att man som funktionshindrad kanske är särskilt utsatt om man har flera funktionshinder, som de dövblinda ju har, till exempel att man inte samarbetar och att det inte finns en bra samordning mellan de olika instanser som ska hjälpa en, det vill säga det som finns utanför familjen. Det är kommuner, landsting och stat. Därför har vi satsat på ett särskilt resurscentrum. Det finns ett resurscentrum, Mo Gård i Finspång, där man arbetar med just samhällsstöd till personer med dövblindhet. Det har vi valt ut till att göra om till ett nationellt kunskapscenter. Vi tror att det kan göra att landsting, stat och kommuner tillsammans bättre kan ge det stöd som dövblinda behöver för att få tillgång till social service men också till att vara delaktiga i samhället runtomkring dem, och självfallet också vara delaktiga i kulturen. När det gäller den särskilda översynen av teckenspråkets ställning som jag nämnde tidigare vill jag gärna säga, eftersom tolkfrågan kom upp, att uppdraget är att kartlägga och analysera tillgängligheten till kultur och medier för döva, dövblinda, hörselskadade och vuxendöva, men i uppdraget ingår också att bedöma möjligheten att använda teckenspråket samt tillgången till tolk för döva, dövblinda, hörselskadade och vuxendöva i olika situationer, till exempel i arbetsliv och vid samhällsstöd. Jag tror att man måste börja i den ändan. Sedan är det naturligtvis väldigt viktigt att det finns särskilda kulturpengar för de dövblinda. I dag finns det via projektmedel, via kommunerna direkt, via det organisationsstöd som de dövblindas organisationer får som ju är ett fast stöd, och det finns också via den lagstiftning som gäller för statligt försörjda kulturinstitutioner men också till exempel folkbiblioteken via bibliotekslagen. Det finns lagstiftning på det här området. Det särskilda stödet är med regelverket i dag inte möjligt att fördela annat än i form av projektmedel, men jag säger inte att det är omöjligt att i framtiden göra om det. Kanske beror det lite grann på vad som kan komma ut av de grundläggande utredningarna kring kunskapscentrum för alla som finns runtomkring de dövblinda utanför familjen, men också det som handlar om teckenspråkets ställning. Jag vill inte utesluta att det som kan komma ut av de utredningarna också kan vara någonting som handlar om fasta stöd för kulturverksamheten.
Lars-Ivar Ericson (C)
Anf. 12 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Jag tror att när kulturministern har sett den här videon så får hon verkligen en känsla för vad kultur kan betyda för dem som är dövblinda. Det är ett sätt att kanske skapa ett eget språk, att kunna kommunicera, så kultur kanske betyder ännu mer för dem som har funktionshinder, speciellt detta funktionshinder där man har flera handikapp, som kulturministern pratar om. När det gäller Mo Gård tror jag tyvärr att det inte gäller alla åldrar. Det finns åldersgränser på Mo Gård. Det hjälper nog inte i alla fall. Så är det. Vi ska inte ta den debatten, men regeringen har ju tyvärr varit med om att lägga ned Ekeskolan, som också kunde vara en del i att hjälpa dem som har flera funktionshinder. Men den debatten behöver vi inte ta nu. Den viktiga frågan som var kvar - kulturministern har delvis svarat på den - gäller att det kanske i framtiden inte är helt omöjligt att hitta en fast finansieringsform för den verksamhet som Nordiska Kulturförbundet för dövblindfödda bedriver. Då kan man naturligtvis fråga sig: När kommer detta? Det verkar handla om ett antal utredningar, och vi vet hur lång tid de tar. Jag kan säga att redan i år har man fått säga nej till deltagare i olika kurser för att pengarna inte har räckt. Ändå är man ute och söker bidrag. Man får från Kulturrådet, Allmänna arvsfonden och olika stiftelser, men pengarna räcker inte. Det här är ganska angeläget om man nu har som ambition att kulturen ska vara tillgänglig för alla. Ser man då dessutom de här olika kurserna och sakerna man gör som ett steg mot att kommunicera blir det ännu mera angeläget. Jag tycker att vi har kommit en bit på väg i den här debatten när ministern säger att det inte är helt omöjligt, men min fråga är nu: När kan det här tänkas bli verklighet? Vi vet hur lång tid det kan ta: fyra fem år. Då kanske den här verksamheten redan har börjat rinna ut i sanden. Visserligen är det olika personer som är med på de här kurserna då och då, men många behöver också en kontinuitet för att man ska kunna uppnå någonting. Min fråga är alltså: När kan man tänka sig att det kommer något permanent stöd?
Marita Ulvskog (S)
Anf. 13 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Det gläder mig att ministern verkar engagera sig i de dövblindas situation. Men jag är lite oroad för tempot när det gäller teckenspråkets ställning. Den 22 februari 2001 beslöt man här i kammaren i politisk enighet att teckenspråkets ställning skulle ses över. Sedan överlämnades frågan till Socialdepartementet, och nu har det gått mer än två år. Är det den utredningen som Regeringskansliet bereder? Då måste jag säga att den rikspolitiska processen i vissa frågor verkligen går i snigelfart. Nu tänker vi oss att det kommer direktiv någon gång i framtiden, sedan tar utredningen tid, och sedan ska besluten fattas. Hur länge ska de dövblinda och de andra döva behöva vänta på ett lagförslag? I Finland finns teckenspråkets ställning reglerad sedan mitten av 90-talet. Ska vi ha ett samhälle där alla får tillgång till den livsviktiga kulturen tror jag att det behövs mera handling än vackra ord. Kultur för dövblinda är absolut ett område som borde prioriteras mera än vad som nu är fallet.
Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Anf. 14 Marietta de Pourbaix-Lun (M)
Fru talman! Jag tycker att jag i mitt svar på interpellantens fråga redogjorde rätt tydligt för den typ av stödordningar och regelverk, lagstiftning till och med, som faktiskt existerar i dag och som innebär att ett eventuellt uppskjutet beslut om ytterligare stödformer inte gör att det inte händer någonting på det här området. De dövblinda har alltså möjlighet att via till exempel kommuner, landsting och stat få stöd för sin verksamhet. Många får det också. Vi har dessutom hela folkbildningen, som ju har ett årligt anslag på 2 ½ miljarder kronor och som har i sitt uppdrag att sätta just funktionshindrade bland de mest prioriterade grupperna. Folkhögskolorna och deras verksamhet betyder väldigt mycket för kulturutövande och möte med kultur också bland dövblinda. Det är alltså inte så att om en utredning från Socialdepartementet låter vänta på sig ett eller två år ligger verksamheten nere, utan det sker saker hela tiden, och det blir hela tiden faktiskt mer av kulturutbud. Men det betyder ju inte att vi är nöjda, utan just de allra svagaste grupperna i samhället har vi alla ett kolossalt stort ansvar för, alla vi som har förtroendeuppdrag och är i det offentligas tjänst. Det här är ju ingenting som kommersiella krafter hanterar, utan där behövs vi.
Marita Ulvskog (S)
Anf. 15 Marita Ulvskog (S)
Fru talman! Jag tror inte heller att finansieringen fryses inne medan man utreder för att hitta en permanent finansiering. Den finns fortfarande. Men det råder en osäkerhet och en brist på framförhållning. Framförhållning behövs kanske ännu mer om man har ett funktionshinder. Så är det bara. Vi har alla insett betydelsen av kultur för dövblinda, förutom själva kulturupplevelsen i sig, och att det är ett sätt att kommunicera och nå fram. Därför hoppas jag, för de dövblindas skull, att det snart kommer fram ett förslag som gör att de kan planera sin verksamhet, att de vet att de har bidrag för att ha olika kurser för att uppnå ett bra sätt att kommunicera men också få en kulturupplevelse. Jag vill avsluta med det. Vi kommer att bevaka frågan och se om kulturministern uppfyller det hon har sagt här i dag. Jag lovar att vi är flera från Riksdagens handikappforum som kommer att göra det. Vi tycker att det är viktigt. Vi brukar ha olika arrangemang för att sprida kunskap om olika funktionshinder. I det här sammanhanget visste vi att det skulle sändas på TV. Därför gjorde vi inte något bredare. För många andra grupper av funktionshindrade har vi olika arrangemang. Nu har kulturministern förmånen att få en egen video, så att hon kan titta på denna film.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.