Kritik av Lidingö stad
Interpellation 2017/18:460 av Ida Drougge (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2018-03-27
- Överlämnad
- 2018-03-29
- Anmäld
- 2018-04-10
- Sista svarsdatum
- 2018-04-19
- Svarsdatum
- 2018-05-21
- Besvarad
- 2018-05-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Lidingö stad har sagt upp hyresavtalen för ett antal nyanlända familjer, med anledning av den tidsgräns som finns angiven i anvisningslagen. Därmed har också Lidingö fullgjort de åtaganden som finns i lagstiftningen och tagit sitt ansvar under etableringstiden. Under många år har Lidingö legat i framkant både vad gäller mottagande av nyanlända och genom att ha haft ett större mottagande via kvotsystemet än vad regelverket föreskrivit. I de bostäder som nu frigörs framöver kommer andra nyanlända att flytta in.
Trots detta så väljer statsrådet att kritisera kommunen för att inte ta sitt ansvar.
Som många andra kommuner har Lidingö bostadsbrist, och många står i kö för en bostad. En rimlig utgångspunkt är att alla som befinner sig i bostadskön behandlas på samma sätt.
Men detta som bakgrund vill jag fråga statsrådet Peter Eriksson:
Menar statsrådet med sin kritik av Lidingö stad att människor som vistas i Sverige på samma villkor, efter exempelvis avslutad etableringstid, som andra invånare ska ha olika regelverk för hur de behandlas i bostadskön?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2017/18:460
Webb-tv: Kritik av Lidingö stad
Dokument från debatten
- Måndag den 21 maj 2018Kammarens föredragningslistor 2017/18:115
- Protokoll 2017/18:115 Måndagen den 21 majProtokoll 2017/18:115 Svar på interpellation 2017/18:460 om kritik av Lidingö stad
Protokoll från debatten
Anf. 56 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Ida Drougge har frågat mig om jag med min kritik av Lidingö kommun menar att människor som vistas i Sverige, exempelvis efter avslutad etableringstid, på samma villkor som andra invånare ska ha olika regelverk för hur de behandlas i bostadskön.
Boendet är centralt för nyanländas möjlighet att komma i arbete och starta sitt nya liv i Sverige. För hushåll som saknar ett tryggt boende försvåras möjligheten att etablera sig i det svenska samhället, vilket medför samhällsekonomiska konsekvenser likväl som negativa konsekvenser för individen.
Lagen om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning beslutades med bred majoritet i riksdagen. Syftet med lagen är att alla kommuner ska ta ett gemensamt ansvar för mottagandet för att förbättra de nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet. Vid fördelningen av anvisningar ska hänsyn bland annat tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek och sammantagna mottagande av nyanlända.
Kommunerna ansvarar för bostadsförsörjningen, och de ska, enligt lag, planera för bostadsförsörjningen i kommunen. Syftet med planeringen ska vara att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Kommunerna ska ha aktuella riktlinjer för bostadsförsörjningen där mål för bostadsbyggande, utveckling av beståndet och vilka insatser kommunen planerar för att uppnå uppsatta mål ska anges. Uppgifterna i riktlinjerna ska bland annat grundas på en analys av den demografiska utvecklingen, efterfrågan på bostäder, bostadsbehovet för särskilda grupper och marknadsförutsättningar.
Kommunerna har flera verktyg som kan användas för att underlätta situationen på bostadsmarknaden. Några exempel är att planlägga mark för bostadsbyggande, ge ägardirektiv till allmännyttiga bostadsföretag, uppföra bostäder med tidsbegränsade bygglov och använda sociala kontrakt. Kommunen kan även förmedla bostäder. Det finns dock inget enhetligt system för bostadsförmedling, och många kommuner använder förturssystem. Vilka verktyg som bör användas för att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder är kommunerna själva bäst lämpade att avgöra.
Regeringen arbetar för att stötta kommunerna i deras arbete med bostadsförsörjningen. Sedan 2016 har 3,65 miljarder kronor betalats ut i statsbidrag för ökat bostadsbyggande, och i år betalas knappt 1,40 miljarder kronor ut. Regeringen har även tillsatt en utredning som bland annat ser över om kommunerna behöver fler verktyg för att arbeta med bostadsförsörjningen. Det är även angeläget att öka utbudet av hyresbostäder med lägre hyra.
Sedan regeringens satsning på investeringsstöd, som bland annat har villkor om normhyra och rimliga krav på hyresgäster, infördes 2017 har mer än 10 000 bostäder beviljats stöd.
Anf. 57 Ida Drougge (M)
Herr talman! Jag tycker inte riktigt att statsrådet svarar tydligt nog på frågan.
Om man går ut och kritiserar en enskild kommun, så som statsrådet har gjort med Lidingö, förutsätter jag att man har koll på den situation som råder i kommunen och i landet i övrigt. Jag förutsätter därför att statsrådet vet att Lidingö stad självfallet följer den socialtjänstlag som gäller. I den mån människor har olika förtur till bostad stipuleras detta i socialtjänstlagen. Denna lag följer Lidingö stad, såklart, precis som alla andra kommuner.
Det som Lidingö - med flera kommuner, ska tilläggas - gör är att säga att nyanlända, precis som alla andra i Sverige, efter att ha avslutat den etableringstid som staten har stipulerat och sagt gäller för att kunna få resurser, pengar och stöd från Arbetsförmedlingen, behöver söka bostad och få hjälp med detta enligt socialtjänstlagen och att det inte ska råda några ytterligare förturer än de som gäller där.
Det är som sagt inte bara Lidingö, utan det är 20 av 25 kommuner i Storstockholm som tillämpar korttidskontrakt för nyanlända, på lite olika sätt. Att det är på olika sätt tycker jag själv är ytterst dåligt och beklagligt. Detta beror på att förarbetena till regeringens lagstiftning är oklara, och det är därför nyanlända i dag behandlas olika i olika kommuner - rättsläget är oklart.
Jag hade föredragit att det var tydligt i lagen hur länge kommunerna ska stå för bostad och hur länge man anser att etableringstiden pågår, så att kommunerna hade sluppit gissa sig fram, tolka förarbeten och använda exempelvis etableringstiden hos Arbetsförmedlingen som en måttstock för att kunna göra denna bedömning.
Min fråga, så som jag menade den, är: Anser statsrådet att människor i Sverige som vistas här på samma villkor och med likadana möjligheter som andra ska ha ett särskilt eget regelverk utanför socialtjänstlagen och kunna få bostad genom förtur på bekostnad av andra?
Jag förstår såklart att det är skitsvårt för nyanlända att hitta bostad, särskilt på Lidingö. Det är därför situationen ser ut som den gör, i synnerhet i Stockholms län. I exempelvis miljöpartistyrda Sundbyberg tillämpas också korttidskontrakt. Det är jättesvårt - för nyanlända och för alla andra också. Det är därför detta oroar mig.
Jag kan undra vad som egentligen händer med Sverige och med ett Stockholm där man har stått tio år i bostadskö, sedan barnsben. Jag känner flera ensamstående mammor som har stått i bostadskö länge men som inte har någon bostad utan är hänvisade till olika korttidskontrakt, som flyttar runt och som bor på vandrarhem med sina barn. De gör allt de kan för att få en bostad och har gjort det länge, och så kommer en annan grupp som ställs emot dem, får förtur direkt och får bostad. Jag tror inte att detta är bra för Sverige, utan jag hade önskat att alla kunde behandlas mer lika.
Anf. 58 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Detta är en ganska märklig debatt, tycker jag.
I många kommuner runt om i Sverige tar man bostadsförsörjningsansvaret på stort allvar. Man hjälper till efter bästa förmåga och ser till att invånarna får en bostad. Det är sedan en ganska lång tid tillbaka bostadsbrist i Sverige, och den är större på olika håll. Men det är inte så att det är svårare att bygga eller ta fram bostäder i Lidingö eller i någon av de andra välbeställda Stockholmskommunerna än vad det är i många andra delar av Sverige.
Vi har fått invandrare till Sverige - en del får stanna medan andra har fått avslag på sina visumansökningar och har varit tvungna att åka härifrån igen. Men för dem som har fått stanna har kommunerna fått en rejäl slant från staten för att kunna ta ett extra ansvar under denna tid. Detta innebär att kommunerna har gott om tid på sig att medverka till att stärka bostadssituationen, bygga permanenta eller tillfälliga bostäder och se till att situationen löses på ett bra sätt.
Då kan man sedan välja. Vill man göra det minsta möjliga som lagen kräver, eller försöker man lösa frågan på ett så bra sätt som situationen kräver? Jag menar att det sätt som Lidingö stad i detta fall agerar på är ett sätt som medför ökade samhällskostnader.
Om vi är överens om att integrationen är viktig och att det är viktigt att vi kortar tiden för integration och ser till att människor får bostad och arbete så snabbt som möjligt, då bör man nog agera på ett sådant sätt att man medverkar och hjälper till här i stället för att skapa en situation där de nyanlända tvingas flytta flera gånger och inte har möjlighet att rota sig och se till att de får ett jobb och klarar av sin situation. Det är detta som jag har reagerat på. Om man agerar på ett sätt i kommunerna som ökar kostnaderna och försvårar problemen för individen, då agerar man på ett för samhället totalt sett negativt sätt.
Anf. 59 Ida Drougge (M)
Herr talman! Denna debatt förtjänar lite mer korrekta fakta. Jag kan börja med att konstatera att även i en rad kommuner som styrs av Miljöpartiet använder man exakt samma principer som man gör på Lidingö.
Jag tror att statsrådet är väl medveten om att vi har ett kommunalt utjämningssystem i Sverige som gör att kommuner med bättre förutsättningar och vars invånare har goda förutsättningar från början är med och utjämnar och betalar för andra kommuner som inte har dessa förutsättningar. Vi har ett utjämningssystem som utjämnar både förutsättningar och utfall. Där betalar Lidingö, som en av få kommuner i Sverige, in pengar till detta system - mycket mer än man själv tar emot.
Att måla upp särskilda arketypiska snåla kommuner, som statsrådet gör, tycker jag är ytterst orättvist. Jag tycker inte att denna debatt förtjänar det. Detta är en jättesvår situation, ytterst såklart för alla som är i behov av en bostad - för nyanlända och för alla våra ungdomar i Sverige som inte har någonstans att bo och som vill flytta hemifrån och börja egna liv eller plugga på annan ort men som kanske behöver tacka nej till en utbildningsplats för att det inte finns någon bostad på studieorten. Det är synd att vi ska sänka debatten till den nivå som statsrådet gör.
Självklart är det olika svårt för kommuner i Sverige att ordna bostäder. Jag förstår inte hur det inte skulle kunna vara det. Lidingö är den femte mest tätbefolkade kommunen i hela Sverige. Om man redan har väldigt många bostäder är det klart att det är svårare att bygga fler. Vi har dessutom stora fina naturområden på Lidingö som staten har utsett till naturreservat. Jag tror inte att statsrådet vill att vi ska bygga där.
Sedan kan jag konstatera att Lidingö har klarat sitt mottagande, och man har vänt och vridit på varje sten. Alla nyanlända som har blivit anvisade till Lidingö under denna period då vi har haft en bosättningslag och tidigare har fått en bostad. Det går också relativt bra för de nyanlända som Lidingö tar emot.
Under den senaste tiden har många av de människor som har fått en bostad under två år och sedan har blivit uppsagda från den faktiskt ordnat en bostad. De står inte på gatan.
Samma resultat kan vi se i Sundbyberg som styrs av Miljöpartiet. Där är det fler som har blivit uppsagda från sin bostad än det än så länge är på Lidingö. Samtliga där har fått erbjudande om en bostad. De står alltså inte heller på gatan.
Jag skulle vilja att statsrådet svarar på och lite grann utvecklar varför han tycker att just denna grupp ska ha rätt till särskilda undantag. Inser inte statsrådet att det skapar motsättningar i vårt samhälle? Många företrädare för Miljöpartiet brukar ofta säga att vi inte ska ställa grupp mot grupp. Men jag kan inte se detta på något annat sätt än att det är just det som man gör i detta fall. Statsrådet går dessutom in och anklagar och kritiserar en kommun där det pågår en domstolsprocess.
Anf. 60 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Mitt problem hänger ihop med den historiska utvecklingen i Sverige. Vi har under de senaste decennierna haft en ganska kraftig befolkningstillväxt, inte bara för att vi har fått migranter till Sverige utan också för att vi har fått en växande befolkning internt i Sverige.
Tidigare kom en mycket stor andel av de nyanlända till bara några få kommuner. Jag minns en gång när man från Södertälje kommunledning reste till USA. Det visade sig att Södertälje hade tagit emot fler flyktingar från krigshärjade områden i Mellanöstern än vad hela USA hade tagit emot i den då aktuella situationen.
Under denna mandatperiod har vi försökt göra en förändring, så att fler kommuner ska ställa upp och vara med och ta sin del av detta. Det blir bättre för alla om man försöker ta ett solidariskt ansvar runt om i Sverige. Det handlar om den så kallade anvisningslagen. Det är bara en del av de nyanlända som kommer till Sverige som fördelas enligt den principen. Det är faktiskt en minoritet av dem som har kommit hit. Men anvisningslagen har ändå fungerat i så måtto att alla nu har varit med. Även kommuner som Lidingö har tagit ett lite större ansvar än man har gjort tidigare. Det är jag mycket glad över. Det har varit viktigt att det är på det sättet.
Men det är fortfarande så att man måste följa de övriga lagarna när det gäller socialtjänsten och annat. Jag tror inte att vi behöver några nya lagar i detta avseende. Möjligen kan det hända att vi behöver skärpa bostadsförsörjningslagen ytterligare. Jag har nyss tagit emot en utredning som pekar på ett förtydligande av bostadsförsörjningslagen så att vi ser till att vi tar fram bostäder för alla i de svenska kommunerna. Det kan vara en väg att gå för att se till att vi klarar av denna uppgift lite bättre i framtiden.
Det är inte bara Lidingö som man kan anse borde kunna ta ett lite större ansvar, utan det finns rätt många kommuner som är med på en sådan lista, om man skulle göra en sådan.
Jag tror att det vore bra för hela Sverige om alla tar ett lite större solidariskt ansvar. Det är det som jag är ute efter. Däremot är jag inte intresserad av att lägga mig i hur domstolen beslutar. I detta fall handlar det inte alls om att kritisera domstolen eller ens reglerna utan om att man ska försöka ta ett rimligt ansvar och följa de lagar vi har. I vissa lägen kan man tycka att det finns ett antal kommuner som kan ta ett större gemensamt och socialt ansvar på detta sätt.
Anf. 61 Ida Drougge (M)
Herr talman! Det är totalt 25 procent av Sveriges kommuner som själva har uppgett att de använder sig av korttidskontrakt. Men jag kan inte tolka statsrådet på något annat sätt än att om Lidingö stad skulle vinna i den domstolsprocess som nu pågår om detta regelverk, om man har rätt att ge nyanlända korttidskontrakt på en bostad på två år - man har vunnit i den första instansen - är statsrådet beredd att ändra lagstiftningen och att ändra bostadsanvisningslagen. Jag kan inte tolka statsrådet på något annat sätt.
Jag tycker inte att statsrådet riktigt svarade på frågan. Men vi kan bortse från det och i stället välja att tala om vad som är bäst för integrationen och hur man ska ställa sig i den situation som vi har.
Jag är övertygad om - vi får se - att det är mycket viktigt att man som nyanländ tidigt i samband med att man får reda på att man har fått uppehållstillstånd i Sverige, får leva här, anpassa sig och bo i det svenska samhället, får veta att man har en huvudsaklig uppgift att skaffa sig en bostad själv. Man får inte en bostad på livstid när man kommer hit. Man måste ta det ansvaret själv, precis som alla andra i Sverige gör - trots att det är svårt och trots att det är bostadsbrist.
Om det inte hade varit bostadsbrist, om andra grupper i Sverige inte hade haft svårt att få tag på en bostad, hade situationen varit helt annorlunda.
Anf. 62 Statsrådet Peter Eriksson (MP)
Herr talman! Jag har lyssnat en hel del på Ida Drougges partiledare Ulf Kristersson. En av de saker som han brukar prata om är att en av vår tids största utmaningar är integration. Om vi kan lösa integrationsfrågan följer mycket annat efter. Hela samhället måste bidra till att skapa möjligheter för människor att komma in. Om människor kommer in i samhället börjar de betala skatt i större utsträckning och snabbare än tidigare. De medverkar då i det gemensamma och skapar tillgångar för välfärden i stället för att vara en kostnad.
Vi ser nu i Sverige att tiden minskar kraftigt för integrationen. Tiden för när 50 procent av de nyanlända har kommit i jobb har minskat från nio år till fem år i den senaste statistik som jag har läst. Det är en betydande förkortning av tiden. Om det ska fortsätta att lyckas kan inte en del ställa sig utanför och vid sidan om. Alla måste vara med i det jobbet.
Att ta fram bostäder så att det finns bostäder till alla i Sverige är en av de mest centrala utgångspunkterna. Om man har bostad kan man sedan ta nästa steg. Då kan man börja studera, jobba och betala skatt.
Men om man efter en kort tid blir utsparkad från den bostad man har fått tidigare kommer denna integration att ta betydligt längre tid, och det kommer att kosta hela samhället mycket. Det belastar även andra grupper.
Ett perspektiv där man ställer grupper mot grupper innebär att man måste tänka långsiktigt: Hur vinner vi alla på att lösa frågan?
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.