Krav på åtgärder i kölvattnet av Lavaldomen
Interpellation 2008/09:243 av Österberg, Sven-Erik (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-01-12
- Anmäld
- 2009-01-13
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2009-01-21
- Sista svarsdatum
- 2009-01-26
- Besvarad
- 2009-01-27
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 12 januari
Interpellation
2008/09:243 Krav på åtgärder i kölvattnet av Lavaldomen
av Sven-Erik Österberg (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
Lavaldomen har skapat oro på svensk arbetsmarknad. Det finns en risk att vi inte längre kan hävda svenska löner för arbete som utförs i Sverige. Det kan leda till lönedumpning. Den borgerliga regeringen har det yttersta ansvaret för att så inte sker. Tyvärr är regeringen här mycket passiv.
När Lavalutredningen presenterade sitt förslag ställde jag en skriftlig fråga till arbetsmarknadsminister Littorin där jag ville veta om statsrådet, med anledning av Laval, tänkte lyfta fram löntagarfrågor vid ministermötet i EU i mitten av december 2008. Statsrådet gav besked om (2008/09:416) att han är övertygad om att vi kan lösa konsekvenserna av Lavaldomen genom åtgärder på nationell nivå, genom anpassning av lagstiftningen och kollektivavtal.
Han skriver också att det går att hantera Lavaldomen utan att vända sig till EU och att han vid det senaste ministermötet i Bryssel gett en kort beskrivning av de förslag som lämnats i Lavalutredningens betänkande samt angett sitt inledande intryck av förslagen.
Tyvärr ger svaret ingen som helst vägledning om hur regeringen tänker gå till väga. Statsrådet redovisar inte heller hur han vid ministermötet lyft fram kraven om hur en likvärdig behandling av löntagare, oavsett var de kommer ifrån, kan uppnås.
Andelen utstationerad arbetskraft växer. Konsekvenserna av Lavaldomen kommer alltså att öka i takt med tiden. Det är ett rimligt krav att regeringen öppet redovisar om den har en handlingsplan med åtgärder som kan genomföras inom en snar framtid både på hemmaplan och i EU. Det är inte minst viktigt eftersom Sverige snart blir EU:s nästa ordförandeland.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern:
Vilka konkreta förändringar avser statsrådet att ta initiativ till att genomföra i svensk lagstiftning på grund av Lavaldomen och när kommer detta att ske i tid?
Avser statsrådet, mot bakgrund av Lavalutredningen, att verka för att en anpassning sker av de svenska kollektivavtalen och i så fall hur?
Hur avser statsrådet att verka för att de svenska fackförbunden ska kunna fortsätta att ställa krav på att svenska löner ska betalas för arbete som utförs i Sverige?
Vilka initiativ tänker statsrådet ta för att säkerställa att utstationerad arbetskraft får samma villkor som övriga löntagare i Sverige?
På vilket sätt avser statsrådet att motverka att Lavaldomen öppnar upp för att sjysta arbetsgivare löper risk att bli utkonkurrerade av illojala företag?
Kommer statsrådet att ta initiativ till att ett socialt protokoll tillförs EU- lagstiftningen?
Är statsrådet beredd att öppet återge den information han gav om Lavalutredningens betänkande vid ministermötet i Bryssel den 17 december 2008?
Ämnar statsrådet, med anledning av Lavalutredningens förslag, ta fram en strategiplan inför det svenska ordförandeskapet i EU och när kan en sådan presenteras i tid?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:243
Webb-tv: Krav på åtgärder i kölvattnet av Lavaldomen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:63 Tisdagen den 27 januariProtokoll 2008/09:63 9 § Svar på interpellation 2008/09:243 om krav på åtgärder i kölvattnet av Lavaldomen
Protokoll från debatten
Anf. 70 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka förändringar i svensk lagstiftning jag avser att ta initiativ till på grund av Lavaldomen och när detta kommer att ske i tid och om jag avser att verka för att en anpassning sker av de svenska kollektivavtalen. Han har vidare frågat hur jag tänker verka för att de svenska fackförbunden ska kunna fortsätta att ställa krav på att svenska löner ska betalas för arbete som utförs i Sverige, vilka initiativ jag tänker ta för att säkerställa att utstationerad arbetskraft får samma villkor som övriga löntagare i Sverige och på vilket sätt jag avser att motverka att Lavaldomen öppnar upp för att sjysta arbetsgivare riskerar att bli utkonkurrerade av illojala företag. Vidare har Sven-Erik Österberg frågat om jag kommer att ta initiativ till att ett socialt protokoll införs i EU-lagstiftningen och om jag är beredd att öppet återge den information jag gav om Lavalutredningens betänkande vid ministermötet i Bryssel den 17 december 2008. Slutligen har han frågat om jag avser att, med anledning av Lavalutredningens förslag, ta fram en strategiplan inför det svenska ordförandeskapet i EU och när i så fall en sådan kan presenteras i tid.
Lavalutredningens betänkande har skickats ut på remiss, och remisstiden går ut den 18 mars 2009. Jag kommer att ta del av remissinstansernas synpunkter innan regeringen fattar beslut om vilka lagstiftningsförslag som ska läggas fram. Det är mycket viktigt att det ges gott om tid att utarbeta propositionen, eftersom detta är svåra juridiska frågor av stort politiskt intresse. Förslagen ska även lagrådsremitteras. Jag vill inte föregå lagstiftningsarbetet genom att redan nu ange någon åsikt om vilka krav fackförbunden ska kunna ställa på företag som utstationerar arbetstagare till Sverige. Jag kan dock säga att Lavalutredningens analys visar att den svenska modellen på arbetsmarknaden står sig även i ett EU-sammanhang. Det är inte nödvändigt att införa lagstiftade minimilöner eller ett system för allmängiltigförklaring av kollektivavtal här. Vi kan fortsätta att ställa krav enligt svenska kollektivavtal också för utstationerade arbetstagare, om än med vissa begränsningar.
Det följer av Lavaldomen att kollektivavtalen måste vara klara och tydliga för att kunna ligga till grund för krav mot utländska arbetsgivare. Det är arbetsmarknadens parters ansvar att se till att de svenska kollektivavtalen anpassas till dessa krav. Jag är övertygad om att parterna kommer att ta denna uppgift på allvar för att svenska kollektivavtal ska kunna tillämpas även i förhållande till utländska företag.
Vad gäller frågan om ett socialt protokoll är det för tidigt att redan innan Lissabonfördraget har trätt i kraft ställa nya krav på fördragsändringar. Sådana krav riskerar att undergräva fördragets ikraftträdande och riva upp resultatet av flera års förhandlingsarbete.
Vi måste dessutom ta hänsyn till att de 27 medlemsländerna har olika arbetsmarknadsmodeller och delvis olika syn på skyddet av arbetstagare och friheten att tillhandahålla tjänster. Verkligheten är att vi sannolikt inte skulle komma någonstans alls om vi öppnade för nya förhandlingar om ett socialt protokoll. Skulle sådana förhandlingar gå i mål finns det dessutom en överhängande risk för att en kompromiss skulle gå i en riktning som varken regeringen eller Socialdemokraterna önskar. Därför vill regeringen inte driva krav på ett socialt protokoll.
Jag vill här framhålla allt det arbete som trots allt pågår med att driva utvecklingen framåt. EU-kommissionen arbetar med att på olika sätt förbättra medlemsstaternas genomförande av utstationeringsdirektivet. Bland annat har man givit en rekommendation om ökat administrativt samarbete, och regeringen är mycket positiv till det arbetet. Kommissionen håller dessutom på att tillsätta en expertkommitté som ska jobba med tillämpningen av direktivets regler i medlemsstaterna och bestå av experter från de olika länderna. Även arbetsmarknadens parter kommer att få en roll i gruppen. Sverige kommer självklart att delta aktivt i detta arbete.
Vid lunchdiskussionen på Epscorådets möte den 17 december 2008 informerade jag om Lavalutredningens betänkande. Jag gav en kort beskrivning av de förslag som lämnats i betänkandet och angav som mitt inledande intryck att förslagen visar att den svenska modellen i grunden står sig även i ett EU-sammanhang.
Som jag har sagt tidigare i många sammanhang är det min fasta övertygelse att vi kan hantera konsekvenserna av Lavaldomen genom åtgärder på nationell nivå, genom en anpassning av lagstiftningen och kollektivavtalen för dessa situationer. Lavalutredningens förslag gäller åtgärder på nationell nivå, och föranleder inte att någon särskild strategiplan inför ordförandeskapet i EU tas fram.
Anf. 71 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret!
Jag har envisats ganska länge med den här frågan, och jag känner mig inte lika lugn i detta som arbetsmarknadsministern åtminstone till det yttre verkar när det gäller själva Lavalfrågan. De slutsatser som man kunde dra när domen kom och det resultat som Stråthutredningen hänvisar till har man inte blivit så värst mycket klokare på. Jag tycker att det med de bedömningar som Stråth gör utifrån hur domen har fallit finns en uppenbar risk för att det kan förekomma både löne- och villkorsdumpning vid utstationeringsarbete i Sverige.
Lönefrågan hänger i luften. Parterna ska titta på detta. Risken för att man inte skulle kunna lösa detta så att resultatet blir att samma lön ska gälla på en arbetsplats med utstationerad arbetskraft som på en arbetsplats med inhemsk arbetskraft som följer kollektivavtalet är uppenbar. Man kan se hur Svenskt Näringsliv har reagerat på frågan. Man har uttryckligen vid olika tillfällen sagt, blad annat i debatter som jag själv har deltagit i, att man är nöjd med Lavaldomen. Den möjliggör en press nedåt på lönerna. Stora och viktiga förbund inom Svenskt Näringsliv har också tyckt att man borde ha lagstadgade minimilönenivåer.
Nu hävdar jag inte att ministern har sagt detta, men det finns ändå en stark spänning på svensk arbetsmarknad när det gäller hur man bedömer att den svenska modellen ska hanteras. En part är uppenbart inte beredd att ta strid och slå vakt om detta. Detta gör frågan komplicerad i Sverige jämfört med hur det ser ut i Danmark, där både regering och parter ganska omedelbart kunde slå fast att man står upp för och vill tillämpa den modell man har där. Frågan i Sverige är komplicerad på ett annat sätt.
Jag anser och bedömer att jag inte kan känna mig lugn som ministern. Det finns en uppenbar risk när det gäller både löne- och villkorsdelarna. Stråth slår också när det gäller villkorsdelen fast att det i en rad frågor där är lag som enligt hans bedömning måste sätta nivån och inte kollektivavtalet. I de fall kollektivavtalet har bättre villkor än lagen räcker det då om utstationerad arbetskraft skulle gå på lagdelen bland annat när det gäller försäkringsvillkor. Det gör omedelbart att man får en löneskillnad i detta.
Jag kan inte dra någon annan slutsats än att om vi ska hävda den svenska modellen och inte ha villkors- och eventuellt också lönedumpning i Sverige duger inte Lavaldomen som bas. Vi kan inte hävda vad vi kan göra själva här, utan det måste också till ändringar i EU:s syn på detta. En majoritet i parlamentet tyckte ju att frågan skulle lyftas upp. Kommissionen negligerade det som hade varit.
Jag tycker inte att det svar jag får av arbetsmarknadsministern är mer än en rapport om vad arbetsmarknadsministern har sagt på mötet därnere i december. Han har rapporterat om att han tror att vi kan hantera detta uppe i Sverige, så EU kan känna sig lugnt: Vi klarar detta. Jag tycker att regeringen gör en felaktig analys.
Antingen gör Littorin en felaktig analys, eller så har han insett hur det ligger till och tycker att det inte gör något med den villkorsförändring som det blir. Där tycker jag att frågan är öppen.
Anf. 72 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Sven-Erik Österberg väcker till liv en fråga som vi har debatterat många gånger förut och som vi definitivt kommer att debattera igen, särskilt när propositionen kommer som en följd av utredningen och dess remissbehandling. Även om jag inte ska vara exakt - vi har ju ingen proposition på bordet än - ska jag ändå ta några utgångspunkter.
Som Sven-Erik Österberg vet tog jag över Hasse Karlssons position i den här frågan redan i samband med den muntliga förhandlingen i Luxemburg i januari 2007. Det var av flera skäl. Dels tyckte jag att den ordning vi hade var bra, dels måste det hela, om man ska företräda en annan position än svensk lag i förhandlingar i EG-domstolen, föregås av ett riksdagsbeslut, och något sådant hade vi inte för avsikt att försöka få till stånd.
Jag var också besviken över domen när den kom i december 2007, och jag var tydlig med det. Jag tycker att Stråths utredning ändå visar dels på omfattningen av problematiken, som är mindre i dagsläget än vi kanske hade trott, dels på att modellen trots allt är förenlig med EG-rätten.
Då återstår naturligtvis det som Sven-Erik Österberg och jag har debatterat flera gånger förut: Kan man på annat sätt försöka verka för den svenska modellen och vara ännu tydligare i detta? Det har framkommit några olika saker i debatten - att vi skulle försöka verka för en förändring av utstationeringsdirektivet, ett införande av en social klausul eller något annat med motsvarande innehåll. Jag konstaterar att det är en väldigt riskfylld strategi. Skälet till det är, som jag har framfört tidigare när vi har haft särskild eller allmän debatt i det här ämnet, är att när utstationeringsdirektivet antogs var antalet medlemsländer 15. Nu är det 27. De länder som har tillkommit har ju, om jag får uttrycka det diplomatiskt, kanske en annan syn på relationerna på arbetsmarknaden än den som nog både Sven-Erik och jag delar. Om man skulle öppna direktivet för omförhandling finns det för det första en risk för att det skulle dra ut länge på tiden. Se på arbetstidsdirektivet! Där har vi hållit på i sju år och har fortfarande inte nått någon överenskommelse mellan parlamentet och rådet. Under den tiden skulle vi ha en rättsosäker process, och det skulle naturligtvis inte vara bra för någon på svensk arbetsmarknad. För det andra är risken att det resultat som man till slut skulle nå fram till i en sådan förhandling ligger långt från den grundsyn som jag tror att Sven-Erik och jag egentligen delar.
Efter att jag i ministerrådet redogjorde för utredningen, dess utfall och för hur vi bedömde det hela uppstod en diskussion om just utstationeringsdirektivet. Bland de 27 länder som yttrade sig - alltså samtliga - fanns det en klar majoritet mot att ta upp utstationeringsdirektivet till omförhandling. Rådet var alltså definitivt emot, även om det naturligtvis var en informell diskussion och inte en formell omröstning. Dessutom kom häromdagen kommissionens officiella reaktion på Lavalrapporten, där man också säger bestämt nej till en omförhandling av utstationeringsdirektivet. Så den dörren verkar vara stängd.
De här olika dimensionerna ihop gör ändå att min utgångspunkt är att vi med grund i Lavalutredningen ska kunna hitta en ordning där vi säkerställer den svenska modellen och hanterar parternas diskussion.
Då tycker jag naturligtvis att Sven-Erik pekar på en annan viktig fråga, nämligen hur parterna hanterar den här frågeställningen. Jag hade varit betydligt mer glad om vi hade haft en större uppslutning kring den svenska modellen bland parterna på arbetsmarknaden.
Anf. 73 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Det är bra att föra ett resonemang kring det här, tycker jag. Det är ju långt ifrån en okomplicerad fråga.
Jag har absolut inte tillhört dem som sagt att man skulle villkora Lissabonfördraget utan varit en vän av att vi har fått igenom Lissabonfördraget, för det finns en massa andra fördelar i det.
Men å andra sidan: Det finns inte en majoritet. Det tycker jag skulle kunna användas i ett svenskt ordförandeskap på ett tydligt sätt. Det gäller att man är missnöjd med hur domen faller ut med tanke på vad som faktiskt sades och lovades när Sverige gick in som medlem i EU, att man inte skulle lägga sig i. Man skulle kunna hävda den svenska modellen fullt ut när det gäller att vår modell skulle gälla.
Man kan säga: Här har EU och framför allt EG-domstolen haft en glidning. Man ser mer på hur det fungerar, och den fria rörligheten är viktigare än att hävda de kollektivavtal som gäller i enskilda länder. Det är den korta slutsatsen av domen, kan man säga. Det sades ju att det inte skulle gälla. Också EU-parlamentet har varit tydligt på det här området.
Jag kan förstå att kommissionen inte vill lyfta upp det här. Det är ju en prestigefråga för kommissionen att se till att man får Lissabonfördraget, och det finns en risk i detta. Men om inte arbetsmarknadsministern och den svenska regeringen är missnöjd med på vilket sätt domen faller ut och uttryckligen uttalar sig om detta utan accepterar det faktum att man inte vill göra någonting åt det här därför att det stökar till det nere i EU är det klart att det tolkas som att Sverige är nöjt.
Det är där som jag känner oro för att man inte tar vara på de möjligheter som finns. Det är därför som jag också har skrivit ett öppet brev till arbetsmarknadsministern om det här. Det finns ju en uppenbar möjlighet när man har ordförandeåret att lyfta upp den här frågan när det gäller just det här och hur man skulle kunna hantera det här.
Europafacken har ställt sig bakom en social klausul på det här området. Andra länder i Europa har vi diskuterat tidigare. Tyskland, Irland, Frankrike, Spanien är också oroliga för de här domarna, för hur det här faller ut och för att man kan få löne- och villkorskonkurrens i landet på ett sätt som inte är bra.
Att andra länder inte bryr sig om frågan är ganska självklart. De ser ju inte någon risk i nuläget att förlora någonting på det här, utan de ser sig egentligen bara som vinnare. Den egna befolkningen skulle kunna få jobb, kanske till bättre villkor än vad de har i det egna landet men definitivt sämre än i det land där de är, och på så sätt skulle man också få en konkurrens när det gäller villkor och löner.
Jag tycker att arbetsmarknadsministern har en glidning i det här fallet, och det oroar och förvånar mig väldigt mycket. Det gäller det senaste förslaget gällande nystartsjobbet. När det gäller lön ska det vara i enlighet med kollektivavtal. Men när det gäller villkor behöver Arbetsförmedlingen inte följa upp det. Det betyder egentligen att Littorin på hemmaplan har accepterat ungefär det som Lavaldomen har slagit fast, att det kan ske en villkorsdumpning när det gäller vissa delar, att man inte behöver följa kollektivavtalen.
Detta förvånar mig oerhört mycket, och jag tycker att det är en signal om att arbetsmarknadsministern faktiskt gör en fotförflyttning här gentemot vad han har sagt tidigare då han benhårt har hållit fast vid den svenska modellen, att den skulle kunna gälla.
Men när det gäller svenska arbetstagare som skulle få ett nystartsjobb är det inte så viktigt att man följer kollektivavtalet när det gäller det här. Jag förmodar att det åtminstone är lag som ska gälla - något annat har jag inte hört. Men detta gör ju att man har accepterat ett sådant förhållande i Sverige också, vilket upprör mig väldigt mycket.
Det är väl en tydlig och bra signal som regeringen ger, att man gör ett avsteg från det som har varit en viktig del i den svenska modellen.
Då förstår jag att man känner sig ganska hämmad när det gäller att gå ut och begära det här också i Europa, när man faktiskt agerar så på hemmaplan. Det bekymrar mig mycket, måste jag säga.
Anf. 74 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! När det gäller att vara missnöjd med domen tror jag nog att det har framgått. Det väckte faktiskt en viss uppmärksamhet att en borgerlig regering övertog en socialdemokratisk ståndpunkt i den här frågan. Och jag hade många tillfällen att förklara varför, när jag träffade mina kolleger.
Det var bland annat också därför som vi, tillsammans med ordförandetrion, var med om att ta initiativ till att bjuda in arbetsmarknadens parter till att med stöd av kommissionen och rådet göra en analys av rörligheten inom den europeiska gemensamma arbetsmarknaden, som också inkluderar olika legala aspekter av densamma.
Vad man egentligen gör från kommissionens sida är att man öppnar för ett institutionellt uttalande om förhållandet mellan ekonomiska och sociala rättigheter.
Det här kom häromdagen, så vad det egentligen betyder får jag nästan återkomma till, för vi måste prata med kommissionen för att se vad de egentligen menar, om jag ska vara helt ärlig.
När det gäller nystartsjobben vill jag dementera att det skulle vara en glidning. Vad det handlar om är att regelverket, som det var utformat, tolkades som att det skulle vara ett krav på kollektivavtal, inte kollektivavtalsliknande lösningar utan krav på kollektivavtal, för att kunna få nystartsjobb.
Det gjorde att ungefär hälften av landets småföretag inte skulle ha möjlighet att anställa, eftersom de inte har kollektivavtal.
Min slutsats var: Vi ställer inte krav, vi har inte allmängiltigförklaring, vi har inte lagstadgade minimilöner, utan man har parter som arbetar. Vi har inte ett krav på kollektivavtal på svensk arbetsmarknad, men vi har rätten att teckna kollektivavtal. Det borde också gälla dem som erbjuder nystartsjobb, eftersom det är ett jobb som vilket som helst på arbetsmarknaden med det enda undantaget att vi avstår från en bit av arbetsgivaravgiften.
Jag är av den fasta övertygelsen att det innebär att fler småföretag har möjlighet att anställa, men det handlar inte om sämre villkor för den enskilde.
Anf. 75 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Det där sista måste jag faktiskt fråga om. Har detta tolkats fel? Menar arbetsmarknadsministern i så fall att det ska vara villkor i enlighet med kollektivavtal när det gäller villkor och lön?
Att man inte ställer krav på kollektivavtal är en sak som man kan diskutera i sig själv. Det där har lite grann med föreningsrätten att göra, som man har haft när det gäller offentlig upphandling och sådant. Det är ju en väsentlig skillnad i så fall i fråga om vad som gäller.
Jag tolkade det som att det räckte med att man följde lagen och inte kollektivavtal för att Arbetsförmedlingen skulle godkänna ett jobb. Då tycker jag att det är en glidning, om det är på det sättet. Men där vill jag ha ett förtydligande. Och det har arbetsmarknadsministern möjlighet att ge i det sista inlägget.
När det sedan gäller den här frågan vill jag upprepa vad jag tycker. Jag tycker att det är viktigt att man för fram det här ordentligt i ordförandeskapet. Här har svenska regeringen en ordentlig chans att driva på den här frågan och säga att man är missnöjd med hur det här kommer att ske.
Jag ser inte på vilket sätt man skulle kunna lösa det här och man skulle kunna säga att den svenska modellen skulle gälla så som den har gjort utan att det är en uppenbar risk för löne- och villkorsdumpning om man inte agerar på Europaplanet och säger: Det här är vi missnöjda med. Vi vill inte ha det på det sättet, att detta sker i Sverige.
Sedan finns det goda samarbetspartner. Det är inte vilka länder som helst, utan ganska tunga länder i Europa, som man allt tydligare kan samverka med. Det tycker jag är en skyldighet gentemot svenska folket, som röstade ja i omröstningen när man tog steget där.
Det här var någonting som man garanterade från Bryssel, att man skulle kunna hävda den modellen fullt ut. Det här har man svikit, tycker jag.
Det är regeringen som måste hantera den här frågan nu och se till att den löser sig där. Jag tänker fortsätta att ställa krav när det gäller att jag tycker att det här ska tas upp under ordförandeåret som en viktig fråga och drivas av Sverige med full kraft för att man ska komma till rätta med det här.
Jag tror inte att det räcker med att bara agera på hemmaplan när det gäller den här frågan.
Anf. 76 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det kommer säkert att vara en fråga som kommer att fortsätta diskuteras på många olika håll. Inte minst nu när utredningen remitteras och vi får in remissvar kommer det också att finnas en stor efterfrågan från andra länder, till exempel Tyskland, Luxemburg och andra länder som har haft liknande fall, att vilja diskutera med oss. Och vi kommer definitivt att fortsätta diskutera och upplysa. Vi kommer också att ha nära kontakter med de europeiska arbetsmarknadsparterna för att diskutera detta.
Återigen: Vi var med och tog initiativ just till att involvera parterna på Europanivå för att kunna utvärdera följderna av rörlighet på arbetsmarknaden också ur en legal aspekt, så att det finns goda tillfällen till det.
Vi kommer naturligtvis att återkomma också till den andra frågan om kollektivavtal. Luciano Astudillo har väckt en interpellation på det temat, så det kommer upp inom kort.
Men låt mig bara nämna det lite snabbt, eftersom frågan kom upp. De signaler som vi fick från både arbetsförmedling och andra, inte minst mindre företag, var att regelverket tolkades hårdare än avsikten. Det tolkades som ett absolut krav på tecknat kollektivavtal.
Det gjorde att en stor del mindre företag som ville anställa med nystartsjobb kände att de inte hade möjlighet att göra det.
En del arbetsförmedlingar tolkade det också så och verkade inte för anställning på det sättet.
Nystartsjobben är som vilka andra jobb som helst. Vi avstår bara från att ta in arbetsgivaravgift. Det innebär att löner och villkor ska sättas enligt god sed på arbetsmarknaden. Man ska ha rätt och möjlighet att kräva kollektivavtal som enskild eller som medlem i ett fackförbund. Det är så det bör vara.
Det innebär inte att jag gör ett avsteg från den svenska modellen. Det innebär att vi försöker behandla nystartsjobben på samma sätt som alla andra jobb på svensk arbetsmarknad. Så Sven-Erik Österberg kan vara lugn i den delen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.