Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Konsekvenser av reglerna för deltidsarbetslösa
Interpellation 2007/08:698 av Nilsson, Jennie (s)
Interpellationen är besvarad
- Anmäld:
- 2008-05-13
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad:
- 2008-05-13
- Svar fördröjt anmält:
- 2008-06-02
- Sista svarsdatum:
- 2008-06-03
- Besvarad:
- 2008-06-10
Interpellationen
den 13 maj
Interpellation
2007/08:698 Konsekvenser av reglerna för deltidsarbetslösa
av Jennie Nilsson (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
De nya reglerna för deltidsarbetslösa uppmanar sannerligen inte till att främja någon arbetslinje. Syftet med förändringen var att begränsa de deltidsarbetslösas möjligheter att få ersättning från a-kassan. Det gjordes genom att i normalfallet minska antalet ersättningsdagar från 300 till 75, något som givetvis får kännbara konsekvenser för alla dem som är deltidsarbetslösa. Detta förhållande har uppmärksammats och debatterats vid flera tillfällen utan att ansvarig minister har tagit åt sig av kritiken.
Nu ser vi ytterligare konsekvenser av de nya reglerna. Den som har haft en heltidsanställning och blir heltidsarbetslös och som tar allt anvisat arbete, även ”på ströbasis”, straffas omgående genom att klassificeras om som deltidsarbetslös. Med påföljden att ersättningsdagarna sänks ifrån 300 till 75.
Min fråga till arbetsmarknadsministern är om det senare är en omständighet som förbisetts av ministern och, om så är fallet, vad han tänker vidta för åtgärder för att snarast komma till rätta med problemet.
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:698
Webb-tv: Konsekvenser av reglerna för deltidsarbetslösa
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 111 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jennie Nilsson har frågat mig vad jag avser att göra för att heltidsarbetslösa som tar så kallade ströarbeten inte ska klassificeras om som deltidsarbetslösa och därmed få färre ersättningsdagar.
Låt mig börja med att redogöra för hur de nya reglerna för deltidsarbetslösa fungerar.
Det inte så att antalet ersättningsdagar minskar för deltidsarbetslösa. Det har däremot införts en begränsning för hur många ersättningsdagar som kan användas vid deltidsutfyllnad. Med den nya begränsningen kan en person som söker arbete ta ett deltidsarbete och få komplettering från arbetslöshetskassan under en begränsad tid för att pröva om deltidsarbetet leder vidare till ett arbete med en arbetstid som motsvarar den sökandes arbetsutbud. Begränsningen syftar bland annat till att förhindra att personer ska fastna i ofrivillig deltidsarbetslöshet. När deltidsdagarna är slut har den sökande möjlighet att få fortsatt arbetslöshetsersättning vid arbetssökande på heltid.
Den nyligen införda begränsningsregeln syftar dels till att förstärka de deltidsarbetslösas incitament att söka heltidsarbete, dels till att sätta press på arbetsgivarna att i större utsträckning erbjuda heltidsarbete. De deltidsarbetslösas incitament att i större utsträckning söka heltidsjobb i kombination med att det faktiskt är kostsamt för företag att byta ut personal med jämna mellanrum förväntas leda till att företag i högre grad än tidigare kommer att erbjuda heltidsanställning i stället för att anställa nya personer på deltid.
Jennie Nilsson har missuppfattat att den som är heltidsarbetslös skulle straffas om han eller hon tar ett så kallat ströarbete genom att klassificeras om till att vara deltidsarbetslös och därmed endast ha rätt till 75 ersättningsdagar. Jennie Nilsson frågar mig vad jag avser att göra för att snarast komma till rätta med detta problem.
Låt mig påpeka att det inte är Arbetsförmedlingens kodning av de arbetslösa som leder till att deltidsdagarna börjar räknas. Begränsningen sker genom att arbetslöshetskassorna räknar antalet ersättningsdagar som används per vecka då personen också arbetar oavsett vilken kod den arbetslöse har på Arbetsförmedlingen.
Mot bakgrund av ovanstående avser jag inte att vidta någon ytterligare åtgärd i denna fråga.
Anf. 112 Jennie Nilsson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Tyvärr tycker jag att ministern skjuter lite vid sidan om målet i sitt svar. Det beror kanske på att jag har varit otydlig i min fråga, så jag ska göra ett försök att förtydliga mig.
Den ursprungliga rubriken på interpellationen var
Dubbla budskap om arbetslinjen
. Min frågeställning handlar om huruvida det är ministerns uppfattning att arbetslinjen främjas av de nuvarande reglerna för deltidsstämplingen.
För att göra det här riktigt konkret ska jag ta ett exempel ur verkligheten. För en liten tid sedan blev jag kontaktad av en kille som heter Karl-Fredrik. Efter att ha arbetat heltid i 13 år på en metallindustri hade han blivit arbetslös när företaget lade ned sin verksamhet i Sverige. Han och hans sambo hade precis köpt hus. Tajmningen var för honom den sämsta tänkbara.
För att så snabbt som möjligt få ett nytt arbete skötte han sig som en, i alla fall enligt min mening, exemplarisk arbetssökande. Han satte sig och ringde runt till olika arbetsgivare, talade om att han var arbetslös och erbjöd sina tjänster. Ganska så snart fick han napp hos kommunen, där han erbjöds att få arbeta som timanställd. Han hade visserligen ingen utbildning och kunde därför inte komma i fråga för en fast anställning. Men det fanns alltid behov av att fylla upp strötimmar när någon var sjuk eller hade enstaka semesterdagar. I tron att han skulle skaffa sig ytterligare erfarenheter som förhoppningsvis skulle kunna bidra till att han blev mer anställningsbar samtidigt som han sparade ersättningsdagar från a-kassan de dagar han i stället arbetade hoppade han glatt på erbjudandet.
Resultatet blev att han som regel givits arbete en till två dagar i veckan och att han nu har upptäckt att han inte har någonting för sina ansträngningar.
I april får han nämligen ett brev där han blir informerad om de nya reglerna om ersättningsdagarna för deltidsarbetslösa och hur det kommer att påverka honom och hans situation. I stället för att som han har trott spara ersättningsdagar genom att gå in och ta ett arbete som han har kunnat få räknas han nu som deltidsarbetslös med innebörden att han har rätt att fyllnadsstämpla i 75 dagar. Det är 75 dagar som dessutom räknas av från de ursprungliga 300 dagarna och som kommer att ta slut ganska fort om han fortsätter att arbeta som han nu gör.
Om jag ska ge mig på att försöka tolka ministerns svar till mig är det något i stil med: Det är ingen ko på isen eftersom reglerna är utformade så att Karl-Fredrik har möjlighet att få fortsatt arbetslöshetsersättning vid arbetssökande på heltid när deltidsdagarna är slut.
Med det kommer vi tillbaka till det som är grunden för min frågeställning. Ska svaret tolkas som att när deltidsdagarna är slut rekommenderar ministern Karl-Fredrik att neka ta det arbete som han erbjuds av kommunen? Hur rimmar det i så fall med arbetslinjen? Att neka arbete har tidigare varit förknippat med risk för avstängning från a-kassan. Är det ministerns mening att det numera inte gäller för den som söker eller önskar sig ett heltidsarbete? Hur kommer det i så fall att påverka exempelvis ungas möjligheter att få in en fot på arbetsmarknaden och att genom ströjobb och timvik visa upp sig för många olika arbetsgivare samtidigt som de skaffar sig nyttiga erfarenheter?
Vad är logiken i följande: Om man arbetar halva dagar eller halva veckor får man som arbetssökande 75 a-kassedagar. Men om man i stället arbetar heltid varannan vecka och är helt arbetslös varannan vecka får man 300 a-kassedagar.
Samtliga exempel blir 50 procent hur man än vänder och vrider på dem. Det enda som skiljer exemplen åt är hur arbetet är fördelat. Det torde väl sätta alla argument om incitament ur spel då det i stället blir en fråga om att vara kreativ.
Anf. 113 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag ska kanske börja i en annan ända. De tidigare reglerna för deltidsstämpling gjorde ju att det i extremfallet gick att deltidsstämpla i upp till 18 år. Det är klart att det inte var bra. Arbetslöshetsförsäkringen är tänkt att vara en omställningsförsäkring. Men med den tidigare konstruktionen var det inte längre det utan något slags evig utfyllnad för deltidsarbetslösheten.
Nu kan arbetsgivarna inte ducka längre. Det går inte att låta bli att organisera sitt arbete på ett sådant sätt att man skjuter över kostnader till skattebetalarna eller a-kassorna, utan nu måste man organisera om det. Det är precis det som sker. Deltidsarbetslösheten sjunker kraftigt i kommunerna. Och sedan vi aviserade dessa regler har deltidsarbetslösheten sjunkit med en femtedel. Det är den största sänkningen av deltidsarbetslösheten som vi har sett så länge jag kan se av statistiken.
Jag vill också påminna om att även Socialdemokraterna ville begränsa möjligheterna till deltidsstämpling. Det hörde vi bland andra Peter Eriksson säga här i kammaren för något år sedan. Socialdemokraterna gjorde också det under 80- och 90-talen. Det var 150, 100 och till med 50 dagar som begränsningen gällde för något decennium sedan.
Jag kan naturligtvis inte kommentera det enskilda fall som Jennie Nilsson tar upp, och jag kan inte heller utesluta att det finns den typen av konstigheter i systemet. Det erkänner jag glatt. Men vad jag kan erkänna är att vi naturligtvis hela tiden ser över det regelverk som finns just för att försöka undvika den här sortens exempel som Jennie Nilsson anför. Vi vill naturligtvis ha ett system som främjar arbete och som främjar en återgång till arbete. Vi ska försöka ta till vara alla försök att komma tillbaka till arbete.
Detta är komplexa system. Jag är ödmjuk inför svårigheterna att konstruera det perfekta eller det hundraprocentigt felfria systemet. Men jag är också ödmjuk nog att säga att om vi upptäcker fel som går att rätta till ska vi försöka göra det. I grunden är det arbetslinjen som vi fokuserar på. Allas möjligheter och intresse att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden ska främjas.
Anf. 114 Jennie Nilsson (S)
Herr talman! Arbetsmarknadsministern började med att konstatera att de gamla reglerna inte var bra. Där tror jag att vi är överens. Vårt förslag till lösning på detta problem handlade om att försöka lagstifta om en rätt till heltid och en möjlighet till deltid. Det hade varit ett effektivt sätt att ta bort denna möjlighet att gå och stämpla i 18 år eftersom alla som ville arbeta heltid i sådana fall också skulle ha fått arbeta heltid.
Detta säger den nuvarande regeringen nej till. Det kan jag ha all respekt för. Det som jag inte kan ha respekt för är hur man väljer att i stället lösa detta. Det som man gör är att man lägger över ansvaret på den enskilda individen. Det är den enskilda deltidsarbetslösa individen som får bära ansvaret för ett problem som har, precis som ministern säger, pågått i decennier.
Ministern säger att arbetsgivarna nu måste omorganisera sin verksamhet. Med all respekt för honom tror jag att det är lite naivt. Jag tror att bra arbetsgivare säkert redan försöker göra det i första hand. Jag tror inte att det kommer att bli någon stor effekt av detta förslag, framför allt inte då man öppnar för en möjlighet både för den kreativa anställda och för den kreativa arbetsgivaren att kringgå hela systemet genom att erbjuda exempelvis halvtidsarbete den ena veckan och ingenting alls den andra veckan. Då har man redan här byggt in en inkonsekvens i systemet.
Det som däremot gläder mig i ministerns svar är att han medger att det kanske finns brister i systemet. Det gläder mig däremot inte att han säger att han glatt medger att det finns brister i systemet. Det är väl synd. Men jag misstänker att det var ett litet förlupet ord.
Mitt exempel är bara ett av många. Jag har fått flera liknande exempel när jag har varit ute framför allt på Kommunals arbetsplatser och på Handels arbetsplatser. Det som gjorde att jag valde att ta just detta exempel var för att jag ändå tyckte att det var lite kul att det faktiskt var en kille som hade jobbat inom Metalls avtalsområde som hade blivit drabbad av detta.
Jag skulle försöka hjälpa honom att reda ut vad som gällde. När han kontaktade mig var hans fråga den som jag nu har ställt till ministern men som jag inte riktigt har fått svar på, nämligen: Är det meningen att jag, när mina 75 dagar tar slut, som de beräknas göra någon gång strax efter semestern, ska tacka nej till arbete? Är det politikens rekommendation till mig?
Jag hjälpte honom att ringa runt till a-kassorna och så vidare. När jag talade med en handläggare på Metalls a-kassa blev det uppenbart hur svårt och snårigt detta faktiskt är. Jag fick en redogörelse för de nya reglerna, hur de fungerar och så vidare. Så långt är det inga konstigheter. Sedan får jag också ett alldeles tvärsäkert besked om att när de 75 dagarna är slut får han välja att antingen inte jobba deltid och vara heltidsarbetslös eller att klara sig på de timmar som han får.
När jag frågade om hon var säker på att det är okej att han avvisar arbete blev hon lite ställd. Hon säger att det är klart att han måste kunna göra det. Något annat kan man väl inte mena. Detta finns alltså inte riktigt i deras tankevärld. De jobbar i regel med heltidsarbetslösa eller folk som arbetar.
När jag dubbelkollade detta med en handläggare på en av Kommunals a-kassor får jag samma redogörelse för hur reglerna fungerar. Men när jag frågar om han kan tacka nej blir hon väldigt försiktig och säger att hon hoppas att han kan göra det, alltså att man tolkar det så men att man nog måste pröva detta. Man kommer att få de första fallen efter semestrarna, och det är säkert så att man rättsligt måste pröva detta. Hon säger att hon inte vågar råda mig alls, och hon lever med många som har detta problem.
Hon säger att man egentligen inte ens får hantera detta. Detta har blivit så komplext att man hänvisar alla till a-kassan i Lund.
Anf. 115 Patrik Björck (S)
Herr talman! Jag tackar ministern för debatten. Det är alltid spännande att få debattera med arbetsmarknadsministern.
Jag kunde inte riktigt hålla mig från att gå in i debatten med tanke på den långa debatt som har varit under dagen och med tanke på de många inlägg som arbetsmarknadsministern har gjort på samma tema. Arbetsmarknadsministern har låtit ledamöterna och eventuella åhörare få intrycket att han läser Kommunalarbetaren. Men när jag hör arbetsmarknadsministerns svar till Jennie Nilsson inser jag att det måste ha varit någon sekreterare som har gjort det och som har skickat med honom någon lapp som han har använt i sitt anförande. Om arbetsmarknadsministern hade läst den förnämliga tidningen Kommunalarbetaren hade han inte svarat att han inte kan utesluta att den typen av konstigheter finns i systemet. I tidningen Kommunalarbetaren står nämligen dessa typer av konstigheter som finns i systemet väldigt väl beskrivna.
Bekymret är att det finns väldigt många konstigheter i alla de system som arbetsmarknadsministern har lagt fram under de år som han har varit ansvarig för arbetsmarknadspolitiken.
Jag skulle också vilja att arbetsmarknadsministern redogör för hur många det är som har deltidsstämplat i 18 år. Jag kan hålla med om att det inte är någon vidare bra effekt av ett a-kassesystem. Det skulle möjligen kunna vara en konstighet i systemet. Det kan jag hålla med om. Men hur många sådana exempel finns det egentligen? Det skulle jag vilja få reda på. Där verkar arbetsmarknadsministern vara mer påläst.
Men när det gäller de system som arbetsmarknadsministern själv har satt i sjön och som han är helt och hållet ansvarig för känner han alltså inte till vad som blir konsekvenserna av förslagen. Han förstår inte sina egna förslag. Han kan inte se konsekvenserna av sin egen politik. Det tycker jag är anmärkningsvärt.
Jag skulle vilja ge rådet till arbetsmarknadsministern att naturligtvis svara på Jennie Nilssons frågor men framför allt att i fortsättningen läsa Kommunalarbetaren.
Anf. 116 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Jag läser regelbundet Kommunalarbetaren och chattar också med tidningens läsare.
För att återgå till interpellationen tog Jennie Nilsson i sitt andra inlägg upp lagstiftning som modell för att komma åt problemet med ofrivillig deltidsarbetslöshet. Problemet är att det riskerar att bli inte en rätt till heltid utan en rätt till nolltid. Det är vad en förkrossande majoritet bland remissinstanserna också sade i remissförfarandet i samband med att det förslaget väcktes av den förra regeringen. TCO, Saco och Ams var emot. LO har ändrat inställning och är också numera emot. Det sättet att försöka komma till rätta med ofrivillig deltidsarbetslöshet måste vara fel väg att gå.
Huvudorsaken till att vi gjorde förändringarna, alltså begränsningarna av deltidsstämplingen, var just att komma till rätta med arbetsgivarnas överskyffling, eller vad man ska kalla det, av sin oförmåga att hantera organiserandet av det egna arbetet till a-kassorna och skattebetalarna. Det var så det i praktiken gick till. I stället för att organisera sig på så sätt att man erbjöd heltid till dem som ville ha det lät man folk gå och deltidsstämpla i upp till 18 år. Nu kan man inte komma undan med det, och därför ser vi det som också Sveriges Kommuner och Landsting sagt i flera intervjuer, nämligen att de nya reglerna lett till att kommunerna nu omorganiserar sig just för att kunna erbjuda heltider till dem som vill ha det. Det måste vara själva huvudsyftet med hela förändringen.
Ingen ska behöva vara ofrivilligt deltidsarbetslös. Om regelverket behöver förändras är jag ödmjuk nog att säga att vi i så fall ska se över det och naturligtvis göra de förbättringar som behövs. Men återigen, det finns inte ett perfekt system. Vi hade sett liknande problem om den deltidsbegränsning genomförts som Socialdemokraterna föreslog i budgetarbetet under förra mandatperioden.
Anf. 117 Jennie Nilsson (S)
Herr talman! Diskussionen om rätt till heltid eller rätt till nolltid har Littorin och jag haft vid flera tidigare tillfällen. Jag upprepar vad jag sade från början, nämligen att jag har all respekt för att man tycker att det kanske inte var det optimala förslaget. Det tycker inte vi heller. Vi hade önskat att vi hittat ett annat sätt än lagstiftning att lösa det på. Däremot kan vi inte tycka att det förslag som regeringen nu lagt fram är ett bra förslag eftersom det får konsekvenser framför allt för arbetslinjen.
Jag hade ett antal frågor i mitt första inlägg. Om budskapet i de nya reglerna ska tolkas så att man, när man förbrukat sina 75 dagar att stämpla, ska välja att vara heltidsarbetslös och tacka nej till anvisat arbete rimmar det i så fall illa med arbetslinjen. Om det är så kommer det att få konsekvenser framför allt för gruppen unga som många gånger med hjälp av just strötimmar och tillfälliga arbeten, korta anställningar, har en möjlighet att visa upp sig för många olika arbetsgivare, skaffa sig erfarenheter och så vidare.
Det vore ytterst olyckligt om budskapet till dem vore att om de söker en heltidsanställning, och en gång arbetat upp ett villkor har de bara dessa 75 dagar. Sedan är det stopp. Sedan är det bättre att de är heltidsarbetslösa. Det är ett mycket konstigt budskap, och jag har svårt att förstå hur man kommit fram till det.
Att man försöker jobba med incitament kan jag i och för sig tycka är bra. Den konstighet man genast borde titta på är den som innebär att man kan jobba halv dag eller halv vecka och få 75 dagar, men om man jobbar varannan vecka heltid och är arbetslös varannan får man 300 dagar. Man öppnar upp för alla som så önskar att vara konstruktiv och kringgå systemet.
Konstigheterna finns alltså. Jag förväntar mig en utvärdering och att ministern kommer tillbaka och berättar hur han vill rätta till åtminstone den bristen. Förhoppningsvis tittar man även över resten.
Anf. 118 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Grunden för politiken är att det alltid ska löna sig att ta ett arbete. Avvägningarna här är svåra. Deltidsstämpling ska ju inte bli en livsform, och därför genomförde vi begränsningen på 75 dagar.
Samtidigt ska målet alltid vara viktigare än medlen. Om man kan förbättra medlen för att uppnå det stora målet är vi beredda att göra det.
Övrigt om interpellationen
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.