kidnappade barn i Gaza
Interpellation 2004/05:157 av Enochson, Annelie (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-11-18
- Anmäld
- 2004-11-18
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-12-02
- Sista svarsdatum
- 2004-12-02
- Besvarad
- 2005-02-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 18 november
Interpellation 2004/05:157
av Annelie Enochson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om kidnappade barn i GazaJag har i en fråga till utrikesministern framfört oro över de fem svenska barn vilka kidnappats och nu sedan fem månader hålls fångna på Gazaremsan. Deras palestinske far tog med sig barnen till Egypten för en semesterresa men reste redan efter två dagar i Kairo vidare med barnen till Gaza där han håller dem kvar.
Ett av barnen, Miriam, lider av svår diabetes och riskerar att dö om hon inte får kontinuerlig vård. Pappan har tidigare vägrat att låta läkare besöka flickan och att låta henna ta emot insulin. Nu har Miriam fått insulin, men hon klagar på att sprutorna inte fungerar och har ont i nedre delen av ryggen. Detta kan enligt hennes svenske läkare tyda på njurproblem. Vid mammans besök i Gaza för några veckor sedan framkom att Miriams insulinvärden var mycket dåliga.
UD:s försök att få hem barnen har hitintills misslyckats. Barnen är fast mot sin vilja. Utrikesminister Laila Freivalds har tidigare tagit kontakt med den nu avlidne president Yassir Arafat, som lovade att barnen skulle få komma hem. Detta löfte har inte hållits.
Svenska UD har i en kommentar förklarat att ärendet är mycket känsligt, därför att barnen har dubbelt medborgarskap, både svenskt och palestinskt. Detta är ur flera aspekter mycket förvånande. För det första gäller svensk lag för svenska medborgare. Har en svensk medborgare blivit kidnappad, eller som i det här fallet fem svenskar blivit det, är det Sveriges skyldighet att skydda deras intressen oavsett vilka andra anspråk som görs av andra intressenter. Detta leder automatiskt till den andra orimligheten i UD:s ståndpunkt, nämligen att barnen skulle ha dubbelt medborgarskap. Medborgarskap kan endast ufärdas av ett juridiskt erkänt land, vilket Palestina för närvarande inte är. Därför borde i det här fallet inte finnas något annat lands lagstiftning att ta hänsyn till. Sverige förhandlar således bort fem svenska barns framtid på politiskt och juridiskt tvivelaktiga grunder.
Det finns en bred politisk enighet om att skapa ett självständigt palestinsktarabiskt land, som fram till dess skapande går under namnet Palestina. Den juridiskt erkända statsbildningen finns emellertid inte i dag. Trots detta agerar inte Sverige kraftfullt för att svensk lag ska tillämpas.
Denna ovilja till kraftfullt handlande i enlighet med de tillämpbara juridiska grunderna @ de svenska @ verkar vara ett resultat av överdriven politisk försiktighet. På grund av politiska hänsynstaganden när det gäller det sedan länge, i och för sig vällovliga uttalade svenska målet att stödja bildandet av en palestinsk stat, verkar den svenska regeringen vara beredd att bortse från de kidnappade svenska barnens legitima rättigheter och desperata situation. Tyvärr ligger det nära till hands att uppfatta den svenska regeringens brist på kraftfullt agerande som att barnen och mamman står i vägen för en större politisk dagordning.
De svenska myndigheterna måste därför agera kraftfullt och omgående. De bör därför överväga att frysa allt svenskt bistånd till den palestinska myndigheten i avvaktan på att de nytillträdda palestinska ledarna levererar vad Yassir Arafat lovade redan när utrikesminister Laila Freivalds besökte honom. Han lovade då att barnen omgående skulle släppas fria och återförenas med sin mamma. Så länge detta löfte inte infrias, bör Sverige använda det mest verkningsfulla påtryckningsmedlet som står till buds, nämligen att tillfälligt stoppa penningflödet. Barnens framtid, och Miriams liv, hänger på att Sverige använder detta påtryckningsmedel omgående och kraftfullt. Utrikesministern måste visa handlingskraft. De kidnappade svenska barnen måste omedelbart få komma hem till Sverige. Enligt uppgift har fadern registrerat Miriam och hennes syskon som UNRWA-flyktingar. Därigenom uppstår den absurda situationen att barnen anses ha flytt från Sverige, för att i stället bli palestinska flyktingar i Gaza.
Avser ministern att ta nya kontakter med den palestinska myndigheten, nu när Yassir Arafat gått bort?
Avser ministern att öka påtryckningarna på den palestinska myndigheten, genom att frysa biståndet till den palestinska myndigheten?
Vad avser utrikesministern att vidta för åtgärder om barnen mot sin vilja är registrerade som UNRWA-flyktingar?
Hur säkerställer UD att Miriam får fortsatt medicinering och kontroll av sin diabetes?
Debatt
(28 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:157
Webb-tv: kidnappade barn i Gaza
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:67 Tisdagen den 1 februariProtokoll 2004/05:67 4 § Svar på interpellationerna 2004/05:157 om kidnappade barn i Gaza, 298 om katastrofberedskap och 309 om kidnappade barn
Protokoll från debatten
Anf. 1 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Annelie Enochson har i två interpellationer som rör de fem svenska barnen som olovligen av fadern den 3 juni 2004 fördes till Gaza frågat vilka åtgärder jag tänker vidta för att snabbare hjälpa barn som bortrövats till andra länder. Annelie Enochson har också frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att stärka svensk katastrofberedskap med anledning av katastrofen i Sydostasien. Göran Lindblad har i sin interpellation frågat mig vad jag avser att göra för att svenskar med bortförda barn genom svenska myndigheter ges stöd, support och medmänsklighet.
I ärendet rörande de fem barnen i Gaza konstaterar jag att fadern tidigt under juldagsmorgonen återkom med barnen till Sverige. Därmed hade den samförståndslösning som UD och generalkonsulatet i Jerusalem tillsammans med den palestinska myndigheten, den anlitade advokaten i Gaza samt palestinier i Sverige och i Gaza under de senaste månaderna gemensamt och intensivt arbetat för glädjande nog givit resultat.
När det gäller åtgärder för att hjälpa barn som bortrövats till andra länder har 1980 års Haagkonvention generellt visat sig vara ett bra verktyg för att förebygga och motverka internationella bortföranden av barn. Konventionen bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende för myndigheter i konventionsstaterna. Vid Haagkonferensen, som är högsta övervakande organ beträffande konventionens efterlevnad, träffas medlemsländerna vart tredje år för att gemensamt se över konventionens tillämpning och bidra till att förbättra den. Mellan dessa möten anordnas årligen seminarier i samma syfte.
I ärenden om bortförande till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen finns inget internationellt regelverk att åberopa. Sådana ärenden är därför svårlösta, och handläggningstiden blir ofta lång.
Ett svenskt beslut om vårdnad/umgänge erkänns inte utanför EU och kan inte heller verkställas utanför EU utan stöd i internationella överenskommelser.
Om inte en överenskommelse kan nås med den förälder som bortfört barnet om att återföra det frivilligt till Sverige återstår därför endast att inleda en vårdnadsprocess i det land där barnet befinner sig. Att väcka talan utomlands är en utväg som, i de flesta fall, inte leder till återförande av barn eller till att den i Sverige kvarvarande föräldern tillerkänns vårdnaden, utan i bästa fall till att föräldern i Sverige får umgängesrätt. Möjligheten att på rättslig väg återföra barnet till Sverige är begränsad i de länder som bygger sin familjerätt på helt andra lagar, traditioner och värderingar än de vi har i Sverige.
Svårigheterna att få tillbaka barn som förts till icke-konventionsländer delar Sverige med övriga konventionsländer. Problemen har tagits upp vid Haagkonferensen, inom EU och bilateralt vid olika seminarier som Sverige deltagit i. EU-länderna uppmanar icke-konventionsländer att tillträda Haagkonventionen.
Sverige tog under sitt EU-ordförandeskap tillsammans med Belgien initiativet till ett seminarium med fokus på bortförande av barn till icke-konventionsländer. Detta följdes upp under det därpå följande belgiska ordförandeskapet. Flera liknande seminarier har anordnats bland annat i Frankrike och Malta. Fler och fler länder som inte har anslutit sig till Haagkonventionen har deltagit i dessa seminarier, vilket är ett positivt tecken.
Med ett par länder har Sverige även lyckats ingå bilaterala överenskommelser rörande hantering av bortförda barn. Det gäller Tunisien 1994 och Egypten 1996.
Jag kan försäkra Annelie Enochson och Göran Lindblad att jag och mina medarbetare inom UD och inom utrikesförvaltningen i övrigt ständigt arbetar för att barn inte ska vara åtskilda från vårdnadshavare. Såväl i större internationella sammanhang som i enskilda ärenden hävdar vi barnets rätt med hänvisning till barnkonventionen. I varje ärende ger UD:s konsulära enhet och berörd ambassad eller konsulat omfattande stöd och hjälp till drabbade föräldrar. Personal som ska utlandsposteras får särskild utbildning om barnbortförandefrågor.
Vad avslutningsvis gäller Annelie Enochsons fråga om åtgärder för att stärka svensk katastrofberedskap konstaterar jag att hela det svenska samhället inklusive rese- och försäkringsbranscherna nu har att dra lärdomar av katastrofen i Sydostasien. Det är min förhoppning att den tillsatta katastrofkommissionen ska lämna konstruktiva förslag till hur Sverige ska bli ännu bättre rustat att hantera allvarliga händelser och kriser utanför vårt lands gränser.
Inom UD arbetar vi med att utveckla vår förmåga att lösa våra konsulära uppgifter. En åtgärd är att säkerställa tillgången på god och tillförlitlig information. Det arbete som under 2004 bedrivits för att ta fram ett databaserat konsulärt informationssystem påskyndas därför. En andra åtgärd handlar om att se till att hjälpinsatser kan sättas i verket utan dröjsmål. En konsulär beredskapsstyrka inrättas på UD, och beslutsvägar förenklas i syfte att ge Räddningsverket möjlighet att agera vid en akut nödsituation utanför Sverige. En tredje åtgärd är att EU utvecklar en bättre samordning kring kriser och katastrofer såväl i Europa som i övriga världen.
Anf. 2 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Riksdagsledamöter ska som en av sina uppgifter kontrollera regeringen och dess göranden. Interpellationsverktyget är ett sätt. Att det då dröjer över två månader innan utrikesministern behagar svara på min interpellation, som jag lämnade den 18 november, är en skymf mot demokratin och visar regeringens nonchalans mot riksdagens kontrollapparat. Jag är inte nöjd med det sätt på vilket utrikesministern hanterar riksdagsledamöternas interpellationer.
Barnen Krantz är hemma i Kungsbacka igen, mycket tack vare det tryck som medierna satte på UD, generalkonsulatet i Jerusalem och den palestinska myndigheten. Jag tror att utan mediernas bevakning och kraven på att frysa biståndet, som ett växande antal av Sveriges befolkning och även palestinska människorättsaktivister, som Bassem Eid, ställde sig bakom, hade barnen inte fått fira jul tillsammans med sin mamma i Kungsbacka, som de så hett längtade efter under sju långa månader av förtvivlan.
Mamma Elisabeths israeliske advokat i Jerusalem har gjort en stor insats. Det är anmärkningsvärt att ministern inte med ett ord nämner detta i sitt svar. De svenska palestinierna engagerade sig först i mitten av december och har nu i januari skickat ett kravbrev om pengar för sin insats till Elisabeth. Visste ministern om detta? Vi som har varit engagerade i fallet från början ställer oss frågande inför det faktum att Elisabeth nu krävs på pengar.
Under hela tiden som barnen varit fångna i Gaza hörde inte UD av sig till dem trots att det gick att nå dem på mobil. Först den 20 december träffade generalkonsulatet barnen och då tillsammans med pappan. Barnen har när de kommit hem berättat vilket trauma det var att vara tvungen att ljuga för konsulatet på deras fråga om hur de mådde. Hur kan UD vara så oprofessionell i sitt handlande mot dessa barn? Är det verkligen rimligt att pappan, som de är rädda för, sitter med när generalkonsulatet träffar dem?
Barnen har sedan de kommit hem vittnat om den förtvivlan de känt över deras upplevda brist på engagemang från UD, deras totala ensamhet och utsatthet. Ljusglimtarna för dem var mamma Elisabeths telefonsamtal och hennes uppmuntrande ord om att några politiker, medier och svenska folket var på deras sida och kämpade.
Upprepade gånger under mitt arbete med att få hem barnen från Gaza har UD sagt att en försvårande omständighet var att barnen är palestinska medborgare.
Detta är mycket uppseendeväckande. För det första är barnen svenska medborgare. För det andra finns det ännu ingen palestinsk stat att vara medlem i.
Hemresan för barnen blev ännu ett uttryck för UD:s brister. UD gjorde klart för mamman att de skulle sköta hela hemtransporten. Vi var ett antal som var beredda att åka ned på julafton för att möta barnen på Kastrup, men det var högst olämpligt enligt UD att vi åkte ned. Vad händer? Jo, man lämnar över allt ansvar till en vanlig taxichaufför som mitt i körningen till Kungsbacka på julnatten fick order av pappan att köra till en annan adress än som var vidtalat.
Dagen efter barnens hemkomst går UD:s presstalesman ut och säger att barnen körts till vänner till mamman och pappan medan föräldrarna först skulle ha träffats på neutral plats. Vilka lögner och efterhandskonstruktioner från UD! Sanningen är att dessa "vänner" var släktingar till pappan, och den neutrala platsen var polisstationen i Kungsbacka dit mamman fick åka på julnatten för att åter anmäla barnen försvunna.
Mina frågor till utrikesministern är: Anser ministern att UD skött Krantzbarnens ärende på ett tillfredsställande sätt? Och hur kunde fem svenska barn mot sin och sin mammas vilja registreras som Unrwaflyktingar? Exakt vilka mått och steg har UD tagit mot Unrwa under och efter dess handlande?
Anf. 3 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Jag får tacka Laila Freivalds för svaret. Jag har inte väntat lika länge som Annelie Enochson och var väl närmast glad att inte svaret dök upp förra veckan när Europarådet hade session i Strasbourg.
Det förefaller som om det finns ett systemfel på UD. Man kan undra om Utrikesdepartementet under Laila Freivalds, och för övrigt hela regeringen under Göran Persson, har blivit ängsliga för att ta beslut på olika nivåer, det vill säga man måste alltid fråga mamma eller pappa först innan man gör någonting. Det är bättre att inte göra något, så får man ingen kritik.
För mig som är en otålig person är det väldigt svårt att acceptera att man inte har en delegation av ansvar till medarbetarna. Jag sade vid konferensen i Sälen apropå senfärdigheten när det gäller svenskarna i Thailand att min otålighet kanske beror på att jag i det civila är tandläkare. Om Laila Freivalds kommer in till mig i mottagningen och har något som gör ont kan vi inte sammanträda, diskutera och göra något nästa dag. Vi måste göra det meddetsamma. Samma sak borde gälla UD i den här typen av ärenden, framför allt när det gäller barn som har bortförts och kidnappats från någon av sina föräldrar.
Jag är också lite frågande till det bemötande man får. Det är alldeles påtagligt hur olika bemötande man får från UD om man är en riksdagsledamot som ringer eller om man är mamma till ett försvunnet barn. Varför börjar saker och ting hända först när några av oss engagerar oss i en del sådana här fall? Vi får råd både här och där att vi inte bör lägga oss i, och först då börjar det hända saker.
Varför har UD när man har hanterat fallet med den försvunna flickan Ayla i Turkiet inte gett mamman kloka råd? Till exempel har hon fått rådet att skaffa en advokat som hittills inte har varit till någon som helst nytta annat än vid översättning av dokument. En översättningsbyrå hade varit billigare. Och varför har inte UD de resurserna? Fattas det pengar, eller används pengarna till fel saker? Det är ett åttiotal barn försvunna för närvarande som inte finns hemma hos sina föräldrar. Hur kan det komma sig att man inte allokerar resurser för att se till att få hem dem fort?
Jag inser att det finns formella svårigheter, och det finns svårigheter att hitta flickan. Men jag har tagit en del egna kontakter i Turkiet via mina kamrater i Europarådet, Mercan från Ak-partiet och Ates från det socialistiska partiet. Vi har fått hygglig koll på var pappan finns. Chansen är väl god att åtminstone kunna lokalisera honom. Varför har inte UD de möjligheterna? Och varför samarbetar man så dåligt med polis och åklagare?
Fortfarande är rättsläget osäkert huruvida det är en brottslig handling som är begången i Turkiet i det här fallet. Att Haagkonventionen är tillämplig råder det ingen som helst tvekan om, men det är ju ett civilrättsligt förhållande. Däremot huruvida det betraktas som kidnappning eller inte har vi inget svar på. UD har fått ett svar från en advokat i Turkiet, men advokater kan ju tycka olika. Det skulle vara intressant att veta vad de turkiska myndigheterna anser om huruvida det enligt den nya strafflagen är en brottslig handling. Agerandet blir ju alldeles olika från svensk åklagare och polis och turkisk åklagare och polis om handlingen är brottslig jämfört med om den inte skulle vara brottslig.
Det är inte bara det här fallet utan många andra fall. Vad tänker Laila Freivalds göra för att bemötandet gentemot medborgare ska bli mer medmänskligt? Vi hade en diskussion om medmänsklighet här för några månader sedan när vi talade om Tjetjenien. Jag efterlyste lite mer engagemang och medmänsklighet från utrikesministern då också. Vad kan man göra för att få ett större engagemang för enskilda människor? I de här fallen är Utrikesdepartementet till för att kunna ge medborgarna service.
Anf. 4 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Låt mig börja med det att en interpellation som är inlämnad i november besvaras i början av februari. Det är inte acceptabelt, herr talman. Jag tycker att talmanskollektivet måste försvara den enskilda riksdagsledamotens rätt att utöva sin kontrollmakt på ett mer effektivt sätt. Man ska inte behöva vänta i mer än två månader.
Apropå Laila Freivalds svar tar riksdagen inte paus i fråga om att diskutera och debattera krishantering i avvaktan på att kommissionen ska blir klar eller konstitutionsutskottet ska bli klart.
Jag kommer att fokusera på flodvågskatastrofen och krisberedskapen där. I svaret som Laila Freivalds nu gav var det fokusering på de konsulära frågorna. Men det är ju mer än så. Nästa kris kan ha en något annorlunda karaktär. Jag vill påminna om att Utrikesdepartementet har dabbat sig redan tidigare. Man fick ett erbjudande från Försvarshögskolan våren 2004 som man senare, i maj 2004, avvisade. Jag citerar ur svarsbrevet: "Däremot ser vi i nuläget" - på UD - "inget behov av en mer generell utbildningsinsats kring ett krishanteringsscenario för det samlade chefskollektivet."
Inte bara konsuler och konsulära avdelningar utan hela UD måste idka krishantering och utbildning i krishantering. UD och UD:s ledning förtjänar kritik för att man inte har gjort det som erbjudits och som ligger i beslutet från 2002 såsom det har tolkats av andra departement.
När det gäller frågan varför man inte talar med varandra och varför det blev så sent har jag en annan uppfattning än många i medierna till exempel som tycker att det här är en väldigt viktig fråga. Jag är övertygad om att Laila Freivalds och Göran Persson fick information ganska tidigt. Det var inte det som var problemet. Problemet var att regeringen definierade detta som ett problem som inte låg inom regeringens ansvarsområde. Även om vi hade vetat, även om vi hade haft svart på vitt att informationen hade gått fram till både utrikes- och statsministern, var ju regeringens hållning att det inte ingick i regeringens uppdrag och skyldighet att ta hand om de här människorna. Man väntade ut resebyråerna och reseföretagen. Man väntade ut reseföretagen: Kommer de att klara detta, ja eller nej? Svenskarna får sitta där nere. De har rest ut med privata reseföretag. Då får de stå sitt kast. Det är möjligt att reseföretagen går i konkurs, och då, innan de går i konkurs, ska vi sätta in en eventuell statlig insats.
Det är den bilden som framträder väldigt tydligt. Det var inte brist på information i tid. Det var brist på engagemang i tid. Dessutom fanns det säkert en budgetdiskussion i bakgrunden: Vem ska betala hemtransport? Är det svenska staten, reseföretagen, eller vem är det? Man kom inte loss. Man kom inte ut, för man tittade på formaliajuridiken och budgetaspekterna. Man tänkte inte empatiskt på de människor som satt i Thailand och var utblottade och skadade.
Det finns en tredje punkt. Det är det som framför allt statsministern, inte utrikesministern, har ägnat sig åt, nämligen att skylla på underlydande på UD. Här vill jag ge utrikesministern en chans att utveckla detta.
Jag tycker att det är osmakligt att man från högsta ort har gjort detta. Det är möjligt att utrikesministern skulle hålla med mig mellan skål och vägg. Vi behöver inte ta det just nu.
Anf. 5 Chatrine Pålsson (Kd)
Herr talman! Att jag deltar i den här debatten har att göra med att båda dessa ämnen rör människor som ofta inte kan tala för sig. Vad skulle de fem barnen i Gaza göra under de oerhört svåra förhållanden de hade? Vem är deras talesperson, om inte vi är det? Jag hoppas att också UD skulle vara det.
Jag måste säga till Björn von Sydow att om vi i fortsättningen ska ha det så att det ska dröja mer än två månader innan vi får svar på våra interpellationer är det här instrumentet odugligt. Det hinner ju hända så mycket under tiden.
Som oppositionspolitiker har vi ju möjlighet att agera genom att ställa en interpellation eller en fråga när saker och ting händer. Då är det inte acceptabelt att det går två månader innan vi får svar.
Det jag ska ägna mest tid åt är alla de tusentals svenskar som var i Sydostasien denna fruktansvärda annandag jul. Det var människor som hade förlorat sina mobiltelefoner, sina plånböcker, sina kläder och som fortfarande var i ett främmande land. Jag kan åtminstone försöka förstå hur jag hade känt mig om jag hade varit en av dem.
De går runt på stranden och de besöker till och med ambassaden i Bangkok och får inte prata med en svensk människa. Hur känner man sig? Vad ska man göra som människa när hela ens liv har slagits i spillror och man kanske dessutom vet att en eller flera i ens familj har omkommit, men man vet inte var de är?
Det handlar om samhällets djupaste etiska situation. När det är ens livs svåraste situation, var finns då människor från hemlandet?
Min första fråga är: Vad var det som gjorde att inte Utrikesdepartementet på kvällen på annandagen eller på måndagsmorgonen skickade ned människor till Sydostasien för att hjälpa till - om det så bara hade varit tio som hade fått åka och haft med sig en eller två mobiltelefoner?
Jag måste få ställa den frågan.
Jag har en annan fråga som jag måste få ställa. Laila Freivalds vet att jag tycker att utrikesministern har fått ta mycket för mycket ovett för detta. Jag tycker att regeringschefen Göran Persson ska ta ett oerhört ansvar.
I Småland har jag kanal 1, 2 och 4. Jag hörde på tv annandag jul. Har inte Laila Freivalds och Göran Persson en tv-apparat eller en radioapparat? I så fall får vi försöka fixa det. Det var ju ett budskap från medierna som var oerhört tydligt.
Ytterligare en sak som jag vill ta upp är att jag vet att Laila Freivalds har sagt att hon ångrar att hon gick på teater. Finns det något mer i denna otroligt svåra situation som Laila Freivalds ångrar? Är det enbart detta?
Så till min fjärde fråga. Jag är sjuksköterska och landstingspolitiker och vet vilka enorma krav vi har på oss att ha en katastrofberedskap på hemmaplan. Jag undrar: Varför har man inte samma krav gentemot nationen att ha en krisberedskap som håller 24 timmar om dagen 365 dagar om året om något skulle hända? Anser inte Laila Freivalds att vi borde ha en civil ÖB?
Anf. 6 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Även jag vill börja med att instämma i kritikerkören om två månader från fråga till ett någorlunda svar i dag. Vi hoppas att det blir en lång debatt med många uttömmande svar nu till slut.
Herr talman! Jag tänker på att detta att vara medborgare egentligen är märkvärdigare än många av oss dagligen tänker och tror. Det kan gälla både försvunna barn utrikes, svenska medborgare som i mängd saknas i en katastrof och oss medborgare här hemma. Det är märkvärdigare än vi tror. Det är oerhört viktigt att känna tillhörighet, att känna att man är med i ett land och en nation som har full uppställning för en om det skulle krisa till sig.
Jag är naturligtvis som medborgare själv förpliktad att på olika sätt ställa upp med skatt, medmänsklighet eller vad man nu föreställer sig hör ihop med ett medborgarskap. Jag är med i ett sammanhang som betyder mycket för att göra mig till människa helt enkelt.
Därmed har jag rätt att förvänta mig att nationen ska komma springande efter mig om jag råkar illa ut - var jag än är. Man kan inte längre säga att världen är så stor och så långt borta att vi inte kan sträcka oss så långt. Det kan man inte säga. Vi har i dag en globaliserad värld. Vi tillhör världen. Vi är inte medborgare enbart i nationen Sverige. Vi känner alla en förpliktelse normalt sett, föreställer jag mig, att varhelst en svensk är ska vi göra vårt yttersta för att ställa upp som nation och som kollektiv.
Den enskilde medborgaren ska naturligtvis också känna sig förpliktad att teckna försäkring, vaccinera sig och vad han nu behöver göra för att, när han reser utomlands, skydda sig och ta hand om sig själv och barnen och vem han nu har med sig.
Min fråga till utrikesministern är helt enkelt: Har utrikesministern förståelse för att svenska medborgare kan känna sig övergivna, att medborgarskapet framstår som - ja, vadå? - när de befinner sig i sina utsatta positioner runtom på klotet? Jag tänker då bland annat på barnen. När vi tänker på barn tänker vi naturligtvis upphöjt till tio i fråga om medborgarskapet. Särskilt för barnen borde vi ha en oerhört stark uppställning. Det kan vara Gazabarnen eller barnen i en katastrof borta i Asien.
Vi har fått ett lyckligt slut genom att barnen från Gaza är återförenade med sin mamma i Sverige. Det är mycket tack vare - det har kanske varit det avgörande - att det har varit ett sådant väsen i Sverige från det stora kollektivet, från medierna och opinionen på olika sätt. Det har påverkat människor där nere, när trycket har hörts av. Det är huvudskälet till att barnen har sluppit ur sin fångenskap. Det är kanske mindre tack vare aktivitet från den myndighet och auktoritet vi har inrättat som barnen har blivit fria.
Frågan är alltså: Har utrikesministern förståelse för att medborgarna i katastroferna i Gaza och Asien känner sig övergivna och att medborgarskapet inte framstår med den tydlighet som det borde ha?
Anf. 7 Erling Wälivaara (Kd)
Herr talman! Jag kommer att uppehålla mig en stund kring frågan om vår katastrofberedskap - en beredskap som har visat sig vara mycket bräcklig.
När vi talar om tsunamikatastrofen tror jag att vi alla vill vara lite lågmälda. De sista dagarna av år 2004 blev mörka. Den ohyggliga katastrofen i Sydostasien skakade om oss alla. Också Sverige drabbades mycket hårt. Orden blev plötsligt så fattiga. De räckte inte för att beskriva det vi alla kände: En smärta och en hjälplöshet som var svåra att begripa och beskriva.
Många enskilda människor, kyrkor och frivilligorganisationer gjorde mycket goda insatser och är värda allt beröm. Men det officiella Sverige dröjde. I stället gick man från regeringens sida direkt in i en försvarsposition: Vi har inte gjort något fel.
Jag anser att det var olyckligt. Det var ingen tröst för dem som drabbades, de som ropade efter hjälp.
När jag läser utrikesministerns svar på Annelie Enochsons fråga om åtgärder för att stärka svensk katastrofberedskap blir jag en aning beklämd. I svaret står att "hela det svenska samhället inklusive rese- och försäkringsbranscherna nu har att dra lärdomar av katastrofen i Sydostasien". Javisst, vi behöver alla dra lärdomar av det som har hänt, även regeringen. Varför får vi inte ett erkännande från regeringen - vi hade inte den beredskap som vi borde ha haft? Det skulle ha varit klädsamt. Visst ingår regeringen i hela samhället, men som ansvarig borde man ha framhållit sig själv: Ansvaret är vårt. Man borde ha pekat ut sig själv: Vi måste dra lärdom av detta. Vi måste bli bättre på katastrofberedskap.
Nu har en katastrofkommission tillsatts, och det är mycket bra. Den ska komma med sina slutsatser i slutet av året för att "Sverige ska bli ännu bättre rustat att hantera allvarliga händelser och kriser utanför vårt lands gränser", skriver utrikesministern. Ännu bättre rustat - menar utrikesministern med facit i hand att vi var bra rustade inför den här katastrofen? Jag kan inte hålla med om det.
Jag vill fråga utrikesministern: Behöver några omedelbara åtgärder vidtas i regering och departement för att höja katastrofberedskapen? Behövs det utbildning, övning och högre katastrofberedskap i departementet?
Anf. 8 Tuve Skånberg (Kd)
Herr talman! Detta är vad utrikesministern har samlat på sig under två månader. Vi talar om katastrofberedskap, om barn i Gaza eller i Turkiet och om många tusentals människor i Sydostasien, för Sveriges del alldeles särskilt i Thailand. Detta leder naturligtvis till en splittrad debatt. Det är en föga avundsvärd uppgift för utrikesministern att svara på alla de här sakerna. Var och en av de frågeställningar som kommer fram är värd sin egen behandling och sin egen mässa.
Vi fick tidigare höra en liknelse om tandläkare. Jag tycker att utrikesministern har samlat på sig att få alla tänderna borrade på en och samma dag. Jag tror inte att det är ett klokt val.
Det jag skulle vilja lyfta fram, den tand jag vill borra i, är den dåliga skötseln av de fem barnen i Gaza. Här ska inte jag på något vis berömma mig för mitt engagemang, men Annelie Enochson, Cecilia Wikström för Folkpartiet, Rigmor Stenmark för Centern och flera andra låg på som rävar för att få Utrikesdepartementet att reagera. Man hade lång tid på sig, men man drev frågan ifrån sig.
Det jag gjorde var att jag faktiskt var med i en parlamentarisk grupp som åkte till Israel och till Västbanken och försökte komma in i Gaza. Cecilia Wikström ska ha äran och förtjänsten av att ha försökt ta sig in i Gaza, med mig i sällskap, men vi lyckades inte. Däremot lyckades vi i Ramallah träffa högsta ledningen för den palestinska myndigheten, bland annat talmannen, och kunde då aktualisera de här barnen. Sådant hade betydelse. När UD:s folk och högsta ledning inte gjorde någonting hjälpte det att vi riksdagsledamöter var på plats och aktualiserade detta.
Jag ser för min inre syn hur Cecilia engagerat står med en äldre man och tvingar honom att ta ansvar.
Där
skedde någonting viktigt, liksom i debatterna här hemma, i artiklar undertecknade av kvinnor från olika partier eller i mediernas bevakning. Men UD kom inte väl ut ur detta. Det är inte UD:s förtjänst att de här barnen fick fira jul här hemma.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern vad hon lär av detta. Vi vet ju att sådana här exempel tyvärr förekommer ofta. Det här fick uppmärksamhet. Här engagerade vi riksdagsledamöter oss, och barnen kom loss. Men när vi inte lyckas engagera oss eller inte får tillräcklig kunskap, vad gör UD då?
Anf. 9 Ewa Björling (M)
Herr talman! Låt mig få börja med att påpeka att jag blev oerhört lycklig när tv:s Rapport ringde på julafton och berättade att Gazabarnen var på väg hem. Det var den allra bästa julklapp man kunde tänka sig.
Utrikesministerns svar i dag lämnar dock en hel del frågor obesvarade. Detta med att det har tagit lång tid har redan många andra kommenterat. Jag skulle vilja kommentera någonting annat, och det är hur man kan välja att klumpa ihop ett svar angående kidnappade barn och katastrofbistånd. Jag förstår inte riktigt den kopplingen. Jag vet inte om det är talmannen eller utrikesministern som är ansvarig för den, men jag tror inte att det är en bra lösning. Som tidigare sagts förtjänar alla de här tre frågorna en egen debatt.
En tid före jul förra året gick flera ledamöter ur alliansen - vi var en moderat, en kristdemokrat, en folkpartist och en centerpartist - tillsammans ut och gjorde ett gemensamt upprop för att försöka få publicitet kring och hjälpa till att hämta hem de bortrövade barnen, eller Gazabarnen som benämningen var. Detta publicerades i flera stora dagstidningar, och vi kallades till UD för samtal - ett mycket konstruktivt sådant, ska jag säga - där vi alla insåg att vårt gemensamma mål var att få hem dessa barn och det så fort som möjligt.
UD berättade att de hade jobbat i det tysta med många kontakter på olika nivåer. Vi valde en annan väg, att gå ut i medierna. Vad som var rätt eller fel eller vems förtjänst det var att barnen äntligen kom hem kan nog egentligen ingen svara på. Däremot tror jag personligen att det alltid är bra med ökad intensitet från olika instanser, att man verkligen sätter tryck från alla håll och kanter när det gäller sådana här frågor.
Jag håller inte heller alla gånger med UD om att man måste ligga lågt i medierna. I många liknande fall i andra länder - sådana här kidnappningar sker ju tyvärr över hela världen - har man sett att det oftast är bra med mycket press och medier, just för att få det här trycket på frågan.
Just kravet om fryst bistånd är jag övertygad om skulle kunna hjälpa till i det här fallet. Jag menar inte att det skulle vara ett fryst bistånd i verkligheten, rent reellt, men det sätter ett tryck på pappan som kommer från en annan kultur, värnar om det palestinska folkets heder och inte vill ligga det palestinska folket till last. Han vill inte att det ska vara hans fel att det blir ett fryst bistånd. Just det tror jag alltså var en väldigt viktig punkt.
Jag skulle därför vilja fråga: Hur är Laila Freivalds syn på det här med press och medier? Är det alltid så att vi ska jobba i det tysta med de här frågorna? Jag vet att det finns särskilda fall där vi kanske ska göra det, men jag tror också att det finns både-och här. Och varför vill inte Sverige mer stå upp utåt för att vi verkligen inte accepterar sådana här bortrövanden? Jag tycker att vi mycket väl skulle kunna gå ut mer i press och medier och vara ytterst tydliga med detta. Det är en svår fråga, men var ligger etiken i de här frågorna? Vad är egentligen etiskt riktigt?
Anf. 10 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Att förlora ett barn, att sakna sitt barn som försvunnet, är nog oavsett orsak lika fruktansvärt för alla föräldrar. Oavsett om det beror på naturkatastrof, brott, försvinnande, bortförande eller sjukdom är jag övertygad om att dessa föräldrar drabbas av samma ångest. Men alla dessa föräldrar behandlas väldigt olika av vårt svenska samhälle.
De överlevande från tsunamikatastrofen som förlorat ett barn har på de flesta ställen bemötts väldigt professionellt och empatiskt av människor runtomkring, myndigheter och frivilligorganisationer. Men för de föräldrar vars barn är bortförda utomlands är bemötandet totalt annorlunda.
Enligt UD:s egna uppgifter är ett 70-80-tal barn bortförda från Sverige eller kvarhållna utomlands. Jag har satt mig in i ett ärende ganska noga. Det är en flicka som är bortförd i Turkiet, elvaåriga Ayla. Det här hände i augusti 2004, för mer än ett halvår sedan.
Under den här tiden har ingen av flickans kamrater, släkt eller mamman i Sverige fått ett enda livstecken. Man vet inte om lilla Ayla lever, om hon är frisk eller vad som har hänt med henne. Det vet inte svenska myndigheter, inte UD och inte utlandsambassaden.
UD har i en skrift skrivit att "händer det något viktigt tar UD omedelbart kontakt". Mamman i det här fallet har inte fått löpande information från UD, antagligen beroende på att det inte har hänt något viktigt, enligt UD.
Jag tycker inte att det här är tillfredsställande. Jag tycker nämligen att UD ska ha en informationsplikt gentemot de brottsoffer som är drabbade. För att få information om att ingenting har hänt är också en information, herr talman. Och det är viktigt att se de här föräldrarna, framför allt mammorna, som brottsoffer. För det är det de är. Deras barn är bortrövade, kvarhållna, eventuellt dödade eller sjuka. Vem vet?
Sedan jag blev engagerad i det här fallet måste jag tillstå att jag har fått ett väldigt professionellt och vänligt bemötande från UD:s anställda. Det visar sig att det har hänt saker och att man arbetar med frågan. Men det som gör mig lite orolig och bekymrad är om alla de här föräldrarna får samma professionella och empatiska bemötande. Kan det vara så, vilket jag verkligen inte tror eller hoppas, att det spelar roll om det är vi ledamöter som engagerar oss eller folk med resurser eller utbildning och kompetens? Så får det inte vara i vårt svenska rättssamhälle. Det är min fråga till utrikesministern.
Jag vill också fråga om det finns någon konkret handlingsplan för hur de här 70-80 föräldrarna ska bli bemötta löpande. Det duger inte att lämna dem därhän i sju åtta månader eller ett år och säga: Vi ringer om det händer någonting. Jag tycker att det är viktigt att man informerar brottsoffer, visar empati och bemöter de här föräldrarna på samma sätt som de föräldrar blir bemötta vars barn har blivit kidnappade i Sverige, utsatta för våldsbrott, försvunna i skogen eller som avlidit av sjukdom. Det vill jag gärna ha ett svar på.
Anf. 11 Cecilia Wikström (Fp)
Herr talman! Tsunamikatastrofen, den jättelika flodvågen som svepte med sig barn och gamla, ortsbefolkning och turister, kvinnor och män, har lämnat efter sig sorg och saknad, förtvivlan och vanmakt, men också en flodvåg av medmänsklighet. Det, herr talman, är det perspektiv som jag tycker att vi ska lämna flodvågen och allt den fört med sig i, den flodvåg av medmänsklighet som har rört vid var och en av oss.
Men jag vill börja med att beklaga det gemensamma svaret på de här interpellationerna. De fem barnen som fördes till Gaza förtjänar en egen debatt, precis som de 70-80 barn som Hillevi Engström precis hänvisade till som aktuella ärenden.
Tsunamikatastrofen och katastrofhanteringen är en sådan gigantisk och svår diskussion att den behöver tas upp i ett enskilt sammanhang.
Jag vill, herr talman, backa bandet till den 15 december 2004. Det var en kall och blåsig dag i Ramallah. Jag var precis som Tuve Skånberg delegat till den första internationella fredskonferensen efter Arafats död. Den heter What are the chances for peace? Ett fönster eller kanske en dörr står på glänt mot fred.
I det sammanhanget begärde jag enskilt företräde hos talmannen för den palestinska myndigheten och ordföranden för den lagstiftande församlingen, Mahmoud Labadi. Jag fick företräde hos dem båda. Jag mindes då de ord som jag hade hört från UD, att man hänvisade till en tyst diplomati.
Ja, herr talman, den diplomatin var tvärtyst. De här två dignitärerna kände inte till fallet. Ingen visste om det över huvud taget. Men när de fick reda på det berättade de att de skulle fortsätta att ta ansvar för frågan. Och efter den 15 december talade jag med dem varje dag fram till jul. På julaftonen fick vi veta att barnen var på väg hem. Så det blev ett lyckligt slut på den här historien.
Men jag tycker faktiskt att det vore klädsamt om utrikesministern kunde säga att det fattas en hel del i hanteringen av detta ärende. När fem svenska minderåriga barn kidnappas och förs bort ur landet registreras ett par av dem som statslösa flyktingar i Rafahlägret utanför Gaza. Det är ganska oerhört att man inte gjorde mer. Det är en häpnadsväckande försumlighet, herr talman, och jag bara beklagar att det var den första i raden av försumligheter som har karakteriserat UD under de senaste månaderna.
Anf. 12 Rigmor Stenmark (C)
Herr talman! Utrikesminister Laila Freivalds får inte bli förvånad om även jag sällar mig till den skara som tycker att det är oacceptabelt att vi får en sammanblandning av de här frågorna. Jag skulle ha velat att vi hade två debatter om detta.
Det jag nu vill diskutera är det som hände barnen i Gaza, som vi säger lite allmänt. Annelie Enochson fick vänta på svar, när hon egentligen hade tagit upp den här frågan medan den var mycket aktuell. Det är ju då man har en möjlighet att framföra synpunkter på ett trevligt och sympatiskt sätt och få en bra dialog.
Så blev det inte. Det blev hätskt. Och jag måste säga att jag blev väldigt ledsen och bekymrad när jag läste i massmedier att Laila Freivalds, vår utrikesminister, sade att vi riksdagsledamöter inte hade någon kunskap och att vi inte visste någonting om vad vi egentligen gjorde när vi engagerade oss i den här frågan.
Då hade jag fått ta emot väldigt mycket kunskap och information från Annelie och Cecilia Wikström. Det var inte alls svårt att mycket snabbt sätta sig in i den här frågan och att mycket snabbt få del av den mycket stora kunskap som de riksdagsledamöterna hade. Jag vill faktiskt att Laila Freivalds i dag erkänner den kunskapen och det engagemanget som gjorde att vi fick en fokusering på just de här barnen, men som också gjort att vi har fått en fokusering på barns rättigheter i Sverige.
Det var faktiskt så att först när vi fyra ledamöter från olika politiska partier tillsammans började engagera oss fick vi direktkontakt med Utrikesdepartementet. Efter det hände det saker snabbt. Vi hade fler samtal med UD, och det tycker jag var bra. Jag tänker inte tala om vad vi sade och hur vi gjorde. Men det var en nyttig upplevelse att se hur man arbetar på Utrikesdepartementet. Jag ska vara lite mild och säga att jag inte direkt var imponerad.
Nu är det så att vi i Sverige har antagit FN:s barnkonvention om barnens rättigheter. Det som, och nu väljer jag ett väldigt snällt uttryck, gör mig ont i alla de fall där det gäller att ha kontakt med barn från Sverige - de här barnen är som sagt var inte de enda som har blivit bortrövade - är när jag ser hur Sverige har arbetet med det här. Då är det ganska självklart att jag också vill stryka under det som Hillevi Engström sade. Vad är det som händer nu?
Man får väl säga så här: Inget ont som inte har något gott med sig. För det måste väl ändå vara så, Laila Freivalds, att man nu arbetar med att ta fram en ordentlig plan, och att man arbetar med hur man ska förverkliga FN:s barnkonvention när det gäller de här barnen och liknande fall. Hur kommer man att sätta barnen i centrum även i Utrikesdepartementet?
Anf. 13 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Låt mig först svara på frågan varför det har dröjt två månader att svara på Annelie Enochsons interpellation. Inte beror det enbart på mig. Det gäller att det är två som medverkar i interpellationssvar. Det gick inte att hitta en tid som passade oss båda innan dess, mycket naturligtvis beroende på att jag befinner mig på utlandsresor, men inte enbart därför. När det passade mig, passade det inte Annelie Enochson. Dessutom har det varit en helg emellan.
Carl B Hamilton vände sig till talmannen och bad att talmannen skulle titta på frågan om att ge svar efter två månader. Jag vill också vända mig till talmannen och säga att det är helt oacceptabelt att en minister får svara på elva personers inlägg utan att detta på något vis påverkar den tid som ministern har att svara på. Det finns de som har beklagat det gemensamma svaret och sökt förklaringen till att det är gemensamt svar på så helt olika frågor. Det beror inte på talmannen, och det beror inte på mig, utan det beror på den som har formulerat interpellationen. Men detta är också en fråga som jag vänder mig till talmannen med och ber talmanskansliet ta hand om. Jag anser, precis som flera av dem som har gjort inlägg, att det är fullständigt oacceptabelt att ha en debatt i stora frågor som rör så helt olika saker. Detta borde riksdagen ta ansvar för.
Sedan var det de fem barnen som fördes bort till det palestinska området. Jag vill allmänt deklarera att detta är ett ärende som UD:s konsulära enhet, vårt konsulat på det palestinska området och även jag personligen har varit oerhört engagerat i. Jag törs påstå att i detta ärende har Generalkonsulatet i Palestina arbetat dygnet runt under den tid som ärendet var aktuellt.
Jag har fått ett par principiella frågor som handlar om i vilken utsträckning jag anser att det är bra att det mobiliseras ett tryck i ett ärende, att man mobiliserar riksdagsmän, att man mobiliserar medier. Min erfarenhet säger mig att det är mycket bra när det handlar om att sätta tryck på andra regeringar, regimer i andra länder, myndigheter i andra länder. Det kan ha helt avgörande betydelse att ett ärende får uppmärksamhet, och därigenom skapas ett politiskt tryck i frågan. Men i de ärenden där problemet inte ligger hos en annan regering eller hos myndigheter utan där problemet helt och hållet är av privat karaktär, då är, eller kan, varje uppmärksamhet vara till nackdel för ärendets handläggning.
I detta ärende har det inte handlat om någon tyst diplomati. Diplomati är något som tillämpas mellan regeringar. Här har inte frågan handlat om svårigheter att hantera ett ärende där det har funnits olika uppfattningar mellan den svenska ståndpunkten och den palestinska ståndpunkten. Tvärtom. Från första början har det rått en enighet mellan företrädare för den palestinska myndigheten och Sveriges företrädare att dessa barn måste få komma tillbaka till Sverige så fort som möjligt. Den palestinska myndigheten har ställt upp så långt som de över huvud taget har kunnat göra. De utredde möjligheter till ett rättsligt agerande. Det fanns ingen möjlighet till det. I det sammanhanget vill jag också påpeka att även om Palestina inte är erkänd som en stat är det inte så att svensk lag gäller på det området. Det är inget laglöst land. Det fanns inga rättsliga möjligheter att agera från myndigheternas sida, men de medverkade på alla de sätt de kunde för att sätta press på fadern och den familj som omgav honom. Det var det som så småningom gav resultat.
Jag kan till och med gå så långt och påpeka att detta ärende hade kunnat lösas tidigare. Vid flera tillfällen var det uppmärksamheten i medierna, som följdes noggrant av fadern, som ledde till att när det var nästan färdigt att han skulle gå med på att barnen skulle få återvända ångrade han sig.
Därför måste man tänka efter i varje enskild situation. Det handlar faktiskt om förtvivlade föräldrar och väldigt svåra situationer. Jag vädjar till dem som vill engagera sig - och det är bra att engagera sig - att varje gång ta reda på hur situationen är för att inte i stället för att hjälpa till stjälpa det hela.
Anf. 15 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Utrikesministern står och ljuger i riksdagens kammare! Det går att kolla med riksdagens kammarkansli. Jag har försökt ända sedan den 18 november att få en tid. Den första tid jag fick var den 18 januari. Det vet utrikesministern. Kolla med kammarkansliet.
Under tiden som jag arbetade med de kidnappade barnen i Gaza - och jag besökte Israel i oktober - har ett antal mammor, morföräldrar och andra ringt och mejlat mig för att berätta om liknande fall och givit mig tillstånd att nämna dem här i dag.
Enligt riksdagens utredningstjänst finns det 55 liknande ärenden som familjen Krantz. Barn bortrövas oftast av sina fäder, och förtvivlade mödrar vänder sig till UD för att få hjälp. Svaret har ofta varit detsamma som till Elisabeth Krantz, nämligen att inte kontakta medier. Men varför ska inte möjliga medel användas? Varför ska inte enskilda riksdagsledamöter och privatpersoner, via medierna om så behövs, sätta press på myndigheter i andra länder? När man pratar med barnen Krantz - en är 16 år och en är 15 år - ger de en helt annan version av händelseförloppet än vad utrikesministern gör. Jag undrar om utrikesministern har pratat med de två barnen, varav en var svårt sjuk i diabetes där nere och verkligen hade behov av att snabbt komma hem till Sverige?
Vi har också fallet med den sjuåriga flicka som är bortrövad av sin grekiska pappa sedan augusti 2003. På grund av den långa handläggningen på UD har nu grekiska myndigheter slagit fast att flickans hemvist är Grekland. Det är en flicka som är född, uppvuxen och gått i förskola i Sverige, har svenskt medborgarskap, och mamman har ensam vårdnad om flickan. Vad sysslar UD med?
Sedan är det den fyraåriga flickan som är bortrövad sedan den 30 juni 2004 och vars pappa är tysk medborgare. Mamman har arbetat dag och natt med advokater, myndigheter och ambassader. Hon har inte ens fått ett livstecken från sin försvunna dotter. Grekland, Schweiz och Tyskland har undertecknat Haagkonventionen. När hon sedan i förra veckan fick besked att dottern är lokaliserad till Spanien är det falskt alarm. Varför är handläggningen så långsam på UD? Nu kan man inte skylla på att länderna inte har undertecknat Haagkonventionen. Det arbetar inom UD totalt ca 2 540 personer. Det behövs både vältaliga diplomater men också handlingskraftiga brandmän. Sverige har skrivit på FN:s barnkonvention från 1989. I artikel 11 står det att dessa medlemsländer ska bekämpa att barn olovligt förs bort. Haagkonventionen är från 1980, och Sverige skrev under 1989.
På UD:s hemsida står följande: "Syftet med Haagkonventionen är att förhindra att barn olovligen förs bort till eller hålls kvar i ett främmande land. Om det sker ska barnet snabbt återföras till landet där det var bosatt. Denna konvention, liksom barnkonventionen, bygger på grundtanken om barnets bästa."
Jag har därför följande frågor till ministern: Anser ministern att UD är organiserat så att bortrövade barn snabbt kan komma tillbaka till Sverige igen? Om inte, vad tänker ministern vidta för åtgärder för att UD och regeringen ska uppfylla sina åtaganden om att barnets bästa - som man har skrivit under på i Haagkonventionen - kan uppfyllas?
Sedan återstår min fråga: Hur var det möjligt att dessa fem barn kunde registreras som statslösa palestinier när de fortfarande är svenska medborgare? Det kräver ett svar i dag i denna kammare.
Anf. 16 Göran Lindblad (M)
Herr talman! På en punkt kan utrikesministern och jag vara överens, nämligen att det blir en enastående konstig debatt med alla de tre frågorna. Det hoppas jag kommer att hanteras i särskild ordning.
Låt mig komma tillbaka till fallet med den kidnappade turkiska flickan. Det är en flicka som är svensk medborgare, som har en mamma som är svensk medborgare bosatt i Nynäshamn. Hon har en pappa som har bott i Sverige i massor av år - under hela flickans levnad. Flickan är elva år. Jag talar om Ayla Dagoglu Löfving. Jag vet att utrikesministern inte kommenterar enskilda fall, men vi använder detta som ett exempel. Både jag och Hillevi Engström har engagerat oss i fallet och har börjat lära oss en del om hur det
inte
fungerar på UD.
Mamman fick i detta fall rådet att anlita en advokat. Hon har nu använt hela sin extraförtjänst - hon har två arbeten och arbetar som undersköterska - för att kunna betala advokaten. Såvitt jag kan bedöma av de handlingar som vi har sett hade hon behövt hjälp från en översättningsbyrå och inte en dyr advokat. Det är först i nästa skede, om det blir en rättsprocess i Turkiet med anledning av Haagkonventionens bestämmelser, som hon kommer att behöva advokathjälp. Varför ger UD den typen av råd?
Dessutom kan hon inte få rättshjälp så länge som hon har dubbla jobb. Myndigheterna har därför rått henne att avstå från sitt jobb och säga upp sig. Då går hon ned i lön, och då är hon berättigad till rättshjälp. Systemet uppmanar alltså till system-
smartness
. Detta är fullständigt oacceptabelt.
När det gäller sekretessen har vi haft vissa problem att få ut en del handlingar från UD. Man har inte vetat om de har omfattats av utrikessekretessen eller inte. Eftersom jag arbetar mest med utrikesfrågor har jag stor förståelse för att det finns en utrikessekretess - en del handlingar kan inte lämnas ut, och en del handlingar kan lämnas ut. Men då måste UD ha några klara regler så att man kan följa den regelboken i varje enskilt fall utan att det ska ta dagar och veckor innan det klaras ut huruvida handlingarna omfattas av utrikessekretessen eller inte. Detta är inte ett acceptabelt förhållande, utrikesministern.
Man kan jämföra med de palestinska barnen som debatten har handlat mycket om. Då är det på det viset att inte heller turkiska myndigheter har fått tillräcklig information om detta ärende beroende på att svensk utrikesförvaltning inte har legat på och inte betraktat ärendet som tillräckligt viktigt.
Laila Freivalds och jag måste väl ändå vara överens om att det just nu är rätt tillfälle att ha en dialog med Turkiet om sådana här saker? Turkiet har skrivit på Haagkonventionen och andra konventioner när det gäller barns rätt att få återförenas med sina föräldrar, och Turkiet är på väg att bli EU-medlem, vilket vi alla hälsar med tillfredsställelse. Turkiet och den turkiska regeringen försöker omforma landet så att det ska bli modernt. Turkiet behöver vår hjälp och vår support. Mina kolleger från det turkiska parlamentet säger att det är bra att det blir en pressdebatt i Turkiet. Och de gör sitt yttersta för att hjälpa till. Men varför agerar UD så långsamt och så taffligt i detta fall?
Pappan, Mustafa Dagoglu, har uppenbarligen en inflytelserik familj i sin del av Turkiet. Hans bror eller farbror är borgmästare på orten. Det talar sannolikt till vår fördel därför att Turkiet inte vill ha ett antal tråkiga debatter om personer med anknytning till regering och myndigheter som är inblandade i kidnappningar av barn från andra EU-länder.
Jag ber utrikesministern visa lite mer engagemang, lite mer empati, kanske till och med mycket mer empati, och klara och tydliga regler för hur man agerar i sådana här fall rutinmässigt, så att inte enbart de fall där vi riksdagsledamöter eller andra inflytelserika personer engagerar sig kommer till en lösning. Alla svenska medborgare ska få en chans till den hjälp som de behöver.
Anf. 17 Chatrine Pålsson (Kd)
Herr talman! Jag skulle vilja fråga, när nu detta med de fem barnen har hänt, vad UD redan nu har lärt av detta och hur man avser att se till att det inte händer igen. Det som har varit kan ju inte göras om, tyvärr. Min fråga är då: Hur gör UD för att förbättra detta? Jag förutsätter nämligen att även utrikesministern tycker att det ska förbättras.
Jag tänker också på FN:s barnkonvention som alltid ska ligga till grund för alla våra handlingssätt som rör barn. Det handlar inte bara om att införliva en barnkonvention, skriva vackra ord i regeringsförklaringar och så vidare. Det handlar även om att bruka denna barnkonvention.
Jag skulle också vilja ställa en fråga med anledning av interpellationen om katastrofen, som också besvaras i detta sammanhang. Vilka åtgärder har regeringen redan vidtagit, om en liknande katastrof skulle inträffa i dag? En katastrof av stora mått som berör vår nation kan ju inträffa redan i dag. Om en sådan katastrof inträffar kan man väl inte säga att vi väntar på vad de myndigheter eller den arbetsgrupp som ska följa upp detta säger?
Jag tror också att frågan om ordning och reda i interpellationsdebatterna i stora mått kommer att engagera oss riksdagsledamöter - vad vi ska kunna göra för att förbättra detta. Jag hoppas att det kommer att ske på talmansnivå och i Regeringskansliet.
Anf. 18 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag har givetvis förståelse för att utrikesministern är i tidsnöd här, men hon har nu fått lite mer tid. Jag hoppas därför att jag har möjlighet att få något svar på min fråga. Min fråga var: Har utrikesministern förståelse för att medborgarna - de fem barnen som kidnappades till Gaza och de många människor som stod mitt i katastrofen i Asien - undrade vad medborgarskapet egentligen innebar. De kände sig övergivna av nationen Sverige. Särskilt de människor som befann sig i Asien stod ensamma medan de såg att representanter från ett antal andra nationer som var på plats gjorde stora insatser från början. Har utrikesministern förståelse för att medborgarna betvivlade innehållet i medborgarskapet?
Såvitt jag kan läsa ut av svaret säger utrikesministern att det har jobbats dygnet runt. Jag tänker då på barnen som satt fast i Gaza. Hon säger att man har använt alla möjliga kanaler och att man har jobbat ovanligt mycket och hårt med just dessa barn.
Men jag saknar ändå vad som skulle kunna kallas något slags utvärdering av insatserna. Vad har varit bra, och vad har varit dåligt? Den enda utvärdering som jag hittills kan utläsa av utrikesministerns svar är att medierna har varit till skada. Den offentliga uppmärksamheten har varit till skada, medan däremot Utrikesdepartementets insatser via konsulat och olika kanaler har varit intensiva och bra på alla möjliga sätt. Är det verkligen utrikesministerns hela utvärdering av de hittillsvarande insatserna, eller finns det fler ingredienser? Finns det någon lärdom att ta vara på för framtiden om hur vi ska ställa upp för våra medborgare som på olika sätt befinner sig i nödsituationer runtom på jordklotet?
Anf. 19 Erling Wälivaara (Kd)
Herr talman! Jag fick inget svar på mina frågor, och jag kan förstå att utrikesministern hamnar i tidsnöd. Men det som jag fick höra var att det egentligen var fel på interpellationen och att svaret därför ser ut som det gör.
Jag tycker att det är synd och trist att utrikesministern fortsätter att skylla ifrån sig.
När jag gick i skolan, herr talman, fick jag lära mig att det inte finns några felaktiga frågor utan att det bara finns ofullständiga och dåliga svar.
Jag vill fråga utrikesministern igen: Ska vi vänta på Katastrofkommissionens förslag till slutet av året, eller är utrikesministern beredd att omedelbart börja vidta åtgärder för att höja Sveriges katastrofberedskap? En katastrof kan ju ske i dag eller i morgon, och vi måste vara väl förberedda, exempelvis genom att starta en krisledningsfunktion i Statsrådsberedningen, bemannad dygnet runt och med klara handlingsplaner och larmlistor. Statsministern och utrikesministern ska inte behöva stå och vakta faxen, utan det ska finnas folk som sköter detta. Så har det alltid varit inom Försvarsmakten. Man har haft en så kallad incidentberedskap där jag ingått i 37 år. Där har vi haft klara direktiv när det gäller vilka åtgärder som vi ska vidta om någonting oförutsett inträffar.
Anf. 20 Tuve Skånberg (Kd)
Herr talman! Det är svårt att riktigt sätta sig in i hur utrikesministern kan vara så väldigt säker eller, skulle jag vilja säga, tvärsäker, i de här svåra frågorna. Jag hade haft mycket lättare att förstå om utrikesministern hade sagt att det inte är alltid som vi får som vi vill.
Det kan vara resursbrist. Utrikesdepartementet arbetar ju inte med obegränsade resurser. Det kan vara tidsbrist. Det kan vara kunskapsbrist - vi sitter inte på all kunskap. Det kan vara känslomässig otillräcklighet. Man kan inte engagera sig i alla fallen. Hur angelägna de än är finns det ingen människa som orkar det.
Man skulle kunna säga: Jag räcker inte till, och Utrikesdepartementet räcker inte till. Vi kan inte täcka alla mänskliga behov.
Det hade jag haft förståelse för. Ödmjukhet och empati är högst mänskligt att signalera och hade mötts av oss interpellanter med stor förståelse. Ändå finns detta med att det inte är mitt fel, utan det är Annelie Enochsons fel att det dröjer två månader - detta trots att det faktiskt går att kontrollera att så inte var fallet. När det sedan dröjer sju månader att få loss barnen är det mediernas fel, eller också beror det kanske på riksdagsledamöterna som skapar den här uppmärksamheten. Det är allas fel, utom just utrikesministerns.
Jag vill peka på en sakfråga som är viktig, och det är att generalkonsulatet i sju månader arbetade dygnet runt. Ändå visste - jag såg med egna ögon när Cecilia Wikström förde fram det - inte någon av de palestinska företrädarna ett jota om detta. Hur har de kunnat arbeta dag och natt i sju månader utan att nå fram till de ledande? Vi vet ju hur ryktesspridning fungerar i alla delar av världen och kanske inte minst i den där delen.
Anf. 21 Ewa Björling (M)
Herr talman! Jag ska börja med att tacka för svaret från utrikesministern. Egentligen var min fråga om medietrycket den enda som Laila Freivalds svarade på - detta trots att jag inte är interpellant. Eftersom utrikesministern nu har fått extra talartid hoppas jag att också de andra frågorna hinns med.
Vad är etiskt riktigt? Om en enskild människa ber mig om hjälp och jag tror på den människan känns det väldigt svårt för mig både som privatperson och som riksdagsledamot att neka att försöka göra vad jag kan.
Jag vet också att, som utrikesministern säger, svensk lag inte gäller i Palestina - då skulle det se mycket bättre ut också där. Nej, det här handlar om någonting annat - om någonting helt annat, om vi ska tala klarspråk. Det handlar om att den palestinska myndigheten inte har kontroll över vare sig Hamas eller Jihad. Det här fanns också med i bakgrunden. Det var ett ytterst svårt ärende. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om att det kan se olika ut vid olika tillfällen när det gäller hur man ska agera, eller hur man inte ska agera, i medierna. Oavsett detta har de här barnen nu kommit hem, och det är vi alla glada och lyckliga över.
Jag anser fortfarande att det är jätteviktigt att Sverige står upp för sunda värderingar och visar vad vi tycker i de här frågorna. I och med det tycker jag också att utrikesministern själv mycket starkare kunde ha uttryckt empati och kraft i det här ärendet när barnen väl var hemma igen - detta för att vi verkligen ska få se att Sverige är ett land med bra värderingar.
Anf. 22 Cecilia Wikström (Fp)
Herr talman! Jag konstaterar att det föreligger en stor diskrepans i hur vi möter och bemöter människor som sitter fångna i olika länder. Guantánamofången Mehdi Ghezali hämtades med regeringsplanet. Men de här fem barnen fördes hem reguljärt tillsammans med en pappa som också är förövaren i hela historien - en kriminell man som har begått kriminella handlingar. Så kommer de till Sverige. De åker taxi. Mannen, pappan, tar kommandot och för befälet över taxichauffören och tvingar denne att åka åt ett annat håll. Jag tycker att UD kunde ha agerat med mer kraft i detta. Utan tvekan kunde man ha agerat mer kraftfullt.
Jag vill knyta an till vad utrikesministern sade i sitt svar här när hon berömde generalkonsulatet för den palestinska myndigheten och dess generalkonsul. Jag vill också understryka att för min del gäller att ingen skugga ska falla över hanteringen där. Jag vet vilket slit de haft. Jag hade också långa och enträgna samtal med vår generalkonsul där som gjorde en fantastiskt fin insats som jag bedömer som helt utan klander.
Men jag vill också framhålla att jag inte är beredd att ta den kritik som utrikesministern i dag riktar till oss företrädare för Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern - nämligen att vi skulle ha "stjälpt" möjligheten till samtal med pappan genom vår aktivitet.
Faktum är att jag personligen lär vara den enda svensk och den enda politiker som pappan vid ett flertal tillfällen självmant valt att ringa upp och föra långa och intensiva - och för mig mycket kostsamma - samtal med.
Anf. 23 Rigmor Stenmark (C)
Herr talman! Tystnad är också ett svar, Laila Freivalds! Jag beklagar tystnaden vad gäller många av mina frågor och återupprepar: Finns det nu på UD en beredskapsplan för hur man ska arbeta effektivt och innerligt med FN:s barnkonvention och hur man ska arbeta med barnens rättigheter?
FN:s barnkonvention är väldigt central för mig. När jag var kommunpolitiker jobbade jag mycket med att få i gång mina kommunpolitiker - man skulle ta sitt ansvar. Även från Sveriges riksdag fanns, och finns, det ett uppdrag ut till kommunerna: Man ska jobba väldigt effektivt, och man ska ha en handlingsplan. Då måste även vi här i riksdagen ta vårt ansvar. Men det är också, tycker jag, ett ansvar för utrikesministern att ha den kontakten med kommunföreträdarna och puffa på dem så att de mer hängivet arbetar med det här.
I går var vi sju riksdagsledamöter, en från varje parti här i riksdagen, som träffade senatorer från Kanada. De var här för att studera hur vi arbetar med barnens rättigheter. Det var en mycket intressant och givande diskussion, men jag kände en viss vånda. Jag visste ju att vi skulle ha den här debatten i dag. Många andra länder ser Sverige som ett föredöme och ska väl kunna vara det även i fortsättningen. Olyckliga omständigheter har gjort att just det här inte precis är en fråga som man vill lyfta fram, men jag hoppas att det finns andra frågor.
Jag vill inte tillhöra den tunga bördan av otacksamma människor på denna jord. Min mormor sade alltid att otacksamma människor är jordens tyngsta börda. Därför vill jag ändå säga: Tack för att vi fick den här möjligheten och för att Laila Freivalds i dag finns med här i kammaren. Tack också för att vi har möjlighet att få återkomma om vi inte känner oss tillfredsställda i dag.
Anf. 24 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Annelie Enochson, den 18 januari var första dagen som passade både interpellanten och mig.
Varför inte medier i denna situation? säger Annelie Enochson, det sätter ju press på myndigheterna. Ja, det är precis det jag sade. När vi har den typ av ärenden där det handlar om att sätta press på andra regimer eller på andra länders myndigheter är det väldigt bra att utnyttja det mediala trycket. Ärendet med de fem barnen som fördes till Gaza var inte ett sådant ärende.
Lång handläggningstid tycker Annelie Enochson också att det var och att det fanns en rad andra ärenden. Ja, många av de ärenden vi har som handlar om bortförande av barn har en mycket lång handläggningstid. När det handlar om barn som förts bort till icke-konventionsländer måste jag säga att det oftast är en oerhört lång tid och till och med så att vi misslyckas.
När det gäller det palestinska området vet jag att det är väldigt många länder som har ärenden där. Det har tagit år för dem att lösa de ärendena. En del av ländernas ärenden har aldrig blivit lösta. Även mot den bakgrunden tycker jag att det svenska agerandet när det gäller de fem barnen i Gazaområdet är ett mycket framgångsrikt ärende. Det beror på det sätt på vilket det sköttes av generalkonsulatet i Gazaområdet.
Annelie Enochson tycker att UD ska organisera sig så att man snabbt kan komma tillbaka med barnen till Sverige. Ja, jag önskar att det fanns ett sätt att lösa det här som hade att göra med hur UD organiserar sig. Men här handlar det om att vi har en situation där vi är beroende av att vi kan samarbeta med myndigheterna i andra länder. Eller också, som i det här Gazaärendet, handlar det egentligen inte ens om andra länders lagstiftning och vad deras myndigheter tycker, utan det gäller de enskilda människornas agerande - en vårdnadstvist, en tvist mellan föräldrar som inte kan komma överens och där den ene utnyttjar sin möjlighet att på det här viset lämna Sverige och ta med sig sina barn. Det här är ingenting som vi kan lösa genom en omorganisation, inte ens med att tillföra mera resurser, dessvärre.
Hur kunde det komma sig att barnen blev registrerade som statslösa när de kom till Gaza? Ja, bakgrunden är den att de också är palestinska medborgare. De är svenska medborgare, och det är viktigt för oss när vi agerar. Vi agerar utifrån att de är svenska medborgare. Men de är samtidigt också palestinska medborgare. Pappan är registrerad som flykting, och därigenom blev också barnen automatiskt registrerade som statslösa. Men detta var ingenting som på något vis påverkade de palestinska myndigheternas vilja att på alla sätt och vis försöka hjälpa oss för att se till att barnen kom tillbaka. Det vill jag understryka.
Göran Lindblad hade en del synpunkter på handläggningen av sådana här ärenden, bland annat att det tar så lång tid med sekretessprövningen. Ja, jag beklagar att det ibland kan ta tid, men det beror på att det ofta är många handlingar, och de måste genomläsas. För att uppfylla de krav som gäller sekretessprövningen måste alla handlingar genomläsas och bedömas. Detta kan ibland ta tid, men jag vågar påstå att det sköts med den effektivitet och den snabbhet som är möjlig i varje enskilt ärende.
När det gäller de turkiska myndigheternas agerande i det aktuella ärendet vill jag påpeka att ambassaden har regelbunden kontakt med den centrala myndigheten i Turkiet, som är den som enligt Haagkonventionen har att sköta sådana här gemensamma ärenden. Det är en regelbunden kontakt, hela tiden uppdaterad, och det handlar om att den centrala myndigheten i Turkiet måste sätta press på de lokala rättsliga myndigheterna. Det är deras agerande som avgör om vi kommer att hitta flickan eller inte. Det är polisens arbete att söka rätt på det. Även ambassaden försöker använda de kanaler som man har för att bidra i sökandet. Det är att gå långt från UD:s och ambassadens sida .
(TALMANNEN: Nu har det gått fyra minuter.)
Jag beklagar. Jag hoppas verkligen att riksdagen ser över reglerna för interpellationsdebatter.
Anf. 25 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Ett sätt att se över dem är faktiskt att se till att utrikesministern tar interpellationerna när de kommer. Den 18 januari - efter mer än två månader - kunde utrikesministern inte för hon skulle till presidentinstallationen i Ukraina, sades det.
Jag tycker att det är förvånande lite självkritik ministern visar just när det gäller kidnappningen. Ingenting sägs om hur medicineringen sköttes, ingenting om vilka problem det är. Jag vet att barnen, en 16-åring och en 15-åring, är oerhört kapabla till att prata. Jag tycker att vill UD lära sig någonting av det här fallet är det: Ring upp barnen, prata med mamman. En 16-åring och en 15-åring kan tala om precis hur det har gått till.
När jag var nere i Israel i oktober pratade jag också med generalkonsulatet. Jag fick bara höra att det var problem, det var problem och det var problem. Det största problemet var bland annat att barnen var palestinska medborgare, vilket jag återigen vill hävda inte är samma sak som att de är svenska medborgare. Det är det de här fem barnen är. Att de har ett annat ID-kort är en helt annan sak. Det var ett hinder enligt UD att pappan var palestinsk medborgare.
Det går att konstatera att vi har helt olika åsikter om mediernas inblandning. Jag är fortfarande helt övertygad om att hade medierna inte ställt upp och hade inte svenska folket gjort vad de gjorde - ett stort tack till både dem och medierna - hade inte de fem Krantzbarnen varit i Kungsbacka i dag. Jag önskar att regeringen och utrikesministern kunde vara lite mer kritiska till sitt eget handlande. Det är uppenbart att det inte är sista gången vi får en sådan här debatt.
Anf. 26 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Laila Freivalds säger att det inte är meningsfullt att organisera om UD. Det är möjligt, men kanske skulle man från UD:s sida i sina instruktioner till medarbetarna tala lite om medmänsklighet, empati, medkänsla och om bemötandefrågor när det gäller enskilda medborgare som inte känner någon riksdagsledamot. Jag tycker att det är viktigt att vi har en likabehandling i den här typen av fall.
Sedan säger Laila Freivalds att man har gjort vad som är möjligt vid varje enskilt tillfälle. I så fall är det alldeles för lite som är möjligt vid varje enskilt tillfälle, åtminstone vad gäller de fall vi får kännedom om. Det är konstigt att det alltid är så. Det har varit på samma sätt på ett annat område som UD har ansvar för, nämligen flykting- och asylfrågor. Men det är ett annat statsråd som har ansvar för de frågorna. Alltid gör man allt som är möjligt, men tydligen är det väldigt lite som är möjligt i detta allt.
Jag skulle vilja se att UD gav rätt råd till medborgarna. Varför uppmanar man den här stackars mamman att lägga tiotusentals kronor på en advokat som inte är till någon som helst nytta just för tillfället? Hon behöver advokathjälp senare i Turkiet.
Jag har också kännedom om att det är först under de senaste veckorna som turkiska myndigheter har agerat lokalt. Ändå har det varit känt hos svenska myndigheter var pappan sannolikt har funnits. Nu på senare tid har man varit där och frågat. Vissa uppgifter gör gällande att turkisk polis, som kanske är lika dålig som svensk stundtals, hade pratat med honom själv. Han sade att han inte visste var han var, det vill säga att man inte kollade vem han var.
Jag tror att Turkiet nu under sin medlemskapsförhandling med Europeiska unionen behöver all stöttning. Jag vet, och det vet Laila Freivalds också, att den turkiska regeringen och det turkiska parlamentet gärna vill bli en del av Europa. Jag tycker att de ska bli det fort, men de behöver stöd i sådana här frågor. Då är det bra om man har kontakter på flera nivåer i den här typen av fall.
Anf. 27 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag hade hoppats att utrikesministern skulle ta upp flodvågskatastrofen i sitt inlägg, men så blev det inte. Men det finns en chans kvar för ministern.
Jag vill upprepa min kritik. Det är inte bara de konsulära myndigheterna utan hela EU:s ledarkollektiv som har erbjudits utbildning och träning i krishantering men avböjt detta. Det måste ha varit fel, och det förtjänar kritik.
Det andra är att regeringen, Statsrådsberedningen och UD, gemensamt måhända, väntade ut reseföretagen för att se om de ändå inte skulle klara det hela i stället för att gå in tidigt och engagera sig. Det var inte brist på tid, det var brist på engagemang i den situation som hade uppstått.
De förklaringar som vi har fått är av karaktären: Nej, nej, nej, UD var inte för sent, det var flodvågen som var för tidig. Det är att på något sätt vända saker och ting helt bak och fram.
Återstår min tredje fråga, och det gäller detta att skylla ifrån sig nedåt. Nu är det inte i första hand utrikesministern som har gjort det, utan det är statsministern. Vi har en statsminister som enligt en så kallad ledarskaps- och krishanteringslitteratur har drabbats av Napoleonsyndromet. Han har samlat all makt hos sig själv och omger sig med ja-sägare, och det fungerar bara så länge Napoleon, Göran Persson, själv fungerar.
Min avslutande fråga gäller de uppgifter som har kommit fram i Sydsvenskan om att utrikesministern medvetet skulle ha hållits illa informerad. Jag tror inte att det är sant. Men det är också ett sätt att skylla ifrån sig nedåt, från Statsrådsberedningen till de underlydande på UD, att de på något sätt skulle ha misskött sig i fråga om att informera sin minister. Det vore intressant med en kommentar.
Anf. 28 Hillevi Engström (M)
Herr talman! Jag tänkte återkomma till fallet med flickan Ayla, som nu har hunnit fylla tolv år, en födelsedag som hon har firat långt ifrån sina syskon, sin mamma, sin släkt och sina klasskamrater. Ayla har varit borta i mer än ett halvår från sin släkt.
Jag tänkte återkomma till vad UD gör och inte gör. I det fall en sökande inte beviljas rättshjälp eller, som i det här fallet, om den sökande inte kan få hjälp från sitt försäkringsbolag i sådana här situationer, är det då inte rimligt att UD:s personal biträder med att på engelska författa en ansökan? Är det inte rimligt att utgå från att den personal som är anställd på UD har så goda språkkunskaper att man kan skriva en sådan ansökan så att den blir korrekt?
I det här fallet har de anhöriga mer eller mindre ruinerat sig. De har inte råd att anlita en advokat i Turkiet om det inte sker via insamlingar eller på annat sätt.
Jag efterlyser också en handlingsplan när det gäller bemötande och information. Att få en regelbunden information till exempel var fjortonde dag om att ingenting har hänt är också en värdefull information för de berörda. Jag tycker inte att UD endast ska informera "när något viktigt händer" - viktigt ur vems perspektiv? kan man fråga sig.
Sedan efterlyser jag också konkreta åtgärder för att få ett bättre samarbete mellan åklagare och polis här i Sverige. Jag rådde själv mamman i det här fallet att spela in samtal och be att få hjälp av polisen med rådgivning om hur hon skulle förhålla sig när pappan hörde av sig. Det är väl viktigt att myndigheterna lämnar det biståndet så att inte mamman försätter barnet i en ännu farligare situation? Det skulle jag gärna vilja ha ett svar på.
Anf. 29 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Till Annelie Enochson vill jag säga: Nej, jag ser ingen anledning att vara kritisk mot UD:s agerande när de gäller de fem barnen i Gaza. Jag anser att UD har agerat på ett föredömligt sätt, och egentligen långt utöver vad man kan förvänta sig av medarbetarna på UD. Om Annelie Enochson inte vill ta till sig den information som jag kan lämna om hur det var när medierna uppmärksammade ärendet, vad detta ledde till för reaktioner från pappan och hur det fördröjde ärendet kan jag naturligtvis inte göra någonting åt det.
Till Göran Lindblad vill jag säga att UD alltid råder människor att skaffa sig en advokat eller ett ombud i rättsliga ärenden. UD har inte möjlighet att agera ombud för de personer som man ger hjälp till. I ett rättsligt ärende behöver man alltid ett ombud när man ska ha att göra med myndigheter i andra länder.
När det är ärenden enligt Haagkonventionen till skillnad från ärendet i Gaza blir det ett rättsligt ärende, och det är den vägen som man måste hantera det. Då är det till stor hjälp att ha ett lokalt ombud till sitt förfogande.
Chatrine Pålsson tycker att vi ska använda oss av barnkonventionen. Ja, det är klart. Vi åberopar alltid den. Men barnkonventionen är ju inte rättsligt bindande, utan den uttrycker de värden och den betydelse som vi anser att man måste tillmäta barnens rättigheter. Inte minst i dessa sammanhang är det just med utgångspunkt från barnkonventionen som UD agerar.
Ulrik Lindgren undrade om jag hade förståelse för att man, om man hamnar i sådana situationer att ens barn blir bortrövade eller att man drabbas av katastrofer, känner sig övergiven om man inte omedelbart får hjälp. Ja, självklart är det så. Råkar man ut för någonting och det må vara av det slaget att ens barn blir bortrövade eller att man är med om en naturkatastrof vill man ha hjälp omedelbart, och man känner sig övergiven om man inte får det. Jag tror dock samtidigt .
(TALMANNEN: De två minuter som gäller har nu gått, och de övriga debattdeltagarna har ingen möjlighet att yttra sig i debatten, så jag vädjar till utrikesministern att avsluta sitt anförande.)
Jag har
mängder
av frågor kvar att svara på, och jag tycker att många av frågorna kräver ett svar. Så jag vill bara upprepa att jag tycker att riksdagen har anledning att överväga ordningen för interpellationsdebatter.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.