Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Jobbgarantins tredje fas

Interpellation 2008/09:220 av Högman, Berit (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-12-17
Inlämnad
2008-12-17
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-01-15
Sista svarsdatum
2009-01-26
Besvarad
2009-01-27

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 17 december

Interpellation

2008/09:220 Jobbgarantins tredje fas

av Berit Högman (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Nästan 30 procent av dem som saknar arbete och är inskrivna vid Arbetsförmedlingen har en mer än tre år lång historia av tid utan arbete mellan 2000 och 2008. Det handlar om 65 000 personer. Och trots den kraftiga högkonjunktur vi just lämnade bakom oss har den här gruppen ökat det senaste året. Arbetsmarknadsministern brukar vara snabb med att berätta att det finns en massa jobb att söka, men vad hjälper det för den grupp människor som aldrig får riktigt fäste på arbetsmarknaden, som alltid sorteras bort?

Under våren kommer de första långtidsarbetslösa att anvisas en plats i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas. Det handlar om personer som har varit arbetslösa i nästan tre års tid och som under den tiden, på grund av regeringens innehållslösa arbetsmarknadspolitik, inte fått mycket annat stöd än coachning. Sannolikt kommer 10 000–20 000 personer att befinna sig i den tredje fasen redan under nästa höst. Vad den tredje fasen ska innehålla är ännu, så här ett par månader före införandet, höljt i dunkel.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Vad avser statsrådet att den tredje fasen ska innehålla?

På vilket vis, enligt statsrådets avsikter, ska de långtidsarbetslösa utvecklas och stärkas genom det ”varaktiga samhällsnyttiga arbetet”?

Debatt

(9 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:220, Jobbgarantins tredje fas

Interpellationsdebatt 2008/09:220

Webb-tv: Jobbgarantins tredje fas

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 53 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Berit Högman har frågat mig vad jag avser att den tredje fasen ska innehålla och på vilket vis de långtidsarbetslösa enligt mina avsikter ska utvecklas och stärkas genom det varaktiga samhällsnyttiga arbetet. De som blir aktuella för tredje fasen inom jobb- och utvecklingsgarantin är personer som trots omfattande insatser från Arbetsförmedlingen inte lyckats få ett arbete. Det handlar om personer som inte haft ett arbete på många år. Syftet med den tredje fasen är därför att ge den arbetslöse en relativt långvarig sysselsättning hos en anordnare som kan vara en offentlig eller privat arbetsgivare, till exempel ett socialt företag. Personen får därmed viktig arbetslivserfarenhet samt arbetsgemenskap. Kontakten med Arbetsförmedlingen och den personliga coachen ska vara kontinuerliga för ett fortsatt stöd till övergång till arbete. De första deltagarna i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas blir aktuella under våren 2009. Regeringen har därför gett Arbetsförmedlingen uppdraget att bilda en så kallad anordnargrupp som ska bestå av olika intressenter. Anordnargruppens uppgift är att bidra till att säkerställa sysselsättningstillfällen för deltagarna i den tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin. Regeringen har nyligen fattat beslut om regelverket kring den tredje fasen. Därmed har nu Arbetsförmedlingen och anordnargruppen förutsättningarna för att intensifiera arbetet med att hitta lämpliga anordnare. Regeringen har inte preciserat vad varje sysselsättningsperiod i tredje fasen ska innehålla. Det är en uppgift för Arbetsförmedlingen, som ska svara för preciseringen utifrån deltagarnas och anordnarnas förutsättningar. Jag vet att det finns många uppgifter som behöver utföras inom både privata och offentliga verksamheter.
Berit Högman (S)
Anf. 54 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Den här interpellationen handlar om människor som absolut inte behöver fler misslyckanden i livet, tvärtom. Därför är det så angeläget att det blir en bra verksamhet, att bra och kvalitativa jobb blir innehållet i jobb- och utvecklingsgarantins tredje steg. Som jag tidigare sagt: Med Moderaternas egen definition av ordet "utanförskap" har detta faktiskt ökat med 4 600 personer, så det finns all anledning att ha en beredskap för insatser. Jag har förstått att man räknar med att det vid årets slut är ungefär 20 000 människor som berörs av jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas. Dessa människor ska trängas på en arbetsmarknad med minst 30 000 personer som är utförsäkrade från Försäkringskassan men som administrativt är friska. Lägg därtill runt 100 000 varsel - varsel som faller ut i uppsägningar. Även om statsministern alltid sagt någonting annat - att varsel inte alltid är lika med uppsägningar - kan vi konstatera att varsel i väldigt stor utsträckning är det. Vidare tillkommer den grupp som vi tidigare samtalat om, nämligen de visstidsanställda som ju aldrig kommer i fråga för varsel. Alla dessa människor ska nu trängas på Arbetsförmedlingens kontor runt om i landet. Det är en gigantisk uppgift som Arbetsförmedlingen har fått. Frågan är om verktygen är tillräckliga. Vårt svar på den frågan är: Nej, det är de inte. Statsrådet har berättat att han åker runt i landet, och det gör även jag. Vad jag har förstått på flera kommunalråd är att Arbetsförmedlingen åter är väldigt intresserad av att kommunerna bygger upp sina arbetsmarknadsenheter, någonting som de under de senaste åren har demonterat därför att kommunernas insatser i arbetsmarknadspolitiken inte varit efterfrågade. I stället är det de kompletterande aktörerna som har lyfts fram, och naturligtvis privata arbetsgivare. Jag har också förstått att många kommuner är oerhört tveksamma, och det handlar inte om vilja, utan det handlar helt enkelt om bristen på resurser med tanke på den ekonomiska situation de kommer att befinna sig i under kommande år. Arbete finns det överallt, inte minst i vår gemensamma sektor. Här finns händer som kan hållas, barn som kan tröstas, skog som kan röjas, parker som ska underhållas, och så vidare. Men jobb- och utvecklingsgarantins steg tre inträffar samtidigt som kommuner och landsting och även det privata näringslivet gör sig av med folk. Då måste jag fråga: Ser statsrådet de största möjligheterna i privat sektor eller i offentlig sektor, och hur bedömer statsrådet möjligheterna att ge utrymme för den här gruppen människor och samtidigt behålla en förtroendefull relation till de fackliga organisationerna? Det kan vi väl vara överens om är viktigt. Hur ska det här egentligen gå till i praktiken?
Patrik Björck (S)
Anf. 55 Patrik Björck (S)
Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret på den här interpellationen! Jag hade nöjet att få lyssna på en interpellation med ungefär samma innehåll våren 2008. Då ställdes det en fråga av Jennie Nilsson om hur arbetsmarknadsministern hade tänkt sig den tredje fasen i jobb- och utvecklingsgarantin. Vi är många som är intresserade av arbetsmarknadspolitik och vet att den här typen av åtgärder inte är någonting som man gör med vänsterhanden. Om de ska få effekt och vara bra, meningsfulla och riktiga krävs det lite engagemang och planering, resurser och att man lägger ned lite kraft på det. Då skojade arbetsmarknadsministern bort frågan lite och tyckte att den var för tidigt väckt, att man hade väldigt gott om tid på sig. Det var faktiskt inte förrän våren 2009 som det här var aktuellt. Men det är obevekligt med tiden, den tickar på. Nu är vi framme vid våren 2009, och när den här frågan ställs igen skulle man kunna tänka sig att då arbetsmarknadsministern fått ett år ytterligare på sig att bereda frågan skulle vi ha fått en rejäl innehålls- och detaljrik redogörelse för hur man ska hantera problemet. Men faktum är att Berit Högman får som svar på sina frågor ungefär samma goddag yxskaft som Jennie Nilsson fick för ett år sedan. Det har inte hänt någonting. Uppenbarligen har man inte gjort någonting på departementet med tanke på det lilla man har gått ut med och det väldigt allmänt hållna om hur man ska hantera frågan. Man får ha lite respekt för hur man ska hantera de personer som har stått utanför arbetsmarknaden länge och som man ska ge en sysselsättning som är meningsfull, stimulerande, framåtriktande och förhoppningsvis innehåller inslag som gör att de närmar sig en ingång på arbetsmarknaden. Då kan man inte bara göra det med vänsterhanden. Tyvärr kan jag inte tolka svaren på något annat sätt än att arbetsmarknadsministern har haft något annat för sig. De som eventuellt finns på departementet och som har att bereda de här frågorna har haft något annat för sig. Vad, vet jag inte, men det har väl varit att hitta på hur man ska rusta ned a-kassan eller någonting annat som är roligare eller möjligen sexigare, enligt arbetsmarknadsministerns definitioner på politik. Jag vet inte, men den här typen av lite mer vardagsarbete verkar man inte ha lagt ned någon som helst energi på. Jag är mycket besviken på hur man använt det här året sedan förra gången frågan ställdes. Faktum är att frågan för ett år sedan borde ha beretts mycket mer och kommit mycket längre. Nu pratar vi om dagar, kanske veckor, tills den här åtgärden ska börja gälla, och man kan fortfarande inte prestera mer än detta. Det är en stor besvikelse, inte bara för mig utan troligen för alla som arbetar med de här frågorna.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 56 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Berit Högman inleder med att säga att det här är en grupp människor som inte behöver fler misslyckanden. Det är precis så. Jag kan försäkra Patrik Björck om att det inte har gått en dag utan att jag har pratat med Arbetsförmedlingen och pratat med kolleger runt om i Europa just för att fokusera på den grupp som står allra längst bort. De har blivit så gruvligt svikna i aktivitetsgarantier utan aktiviteter och utan garantier under många år och är väldigt svaga på arbetsmarknaden. Vi kommer att ha detta som fokus under hela vårt ordförandeskap, hela hösten, och den högnivåkonferens som vi har i oktober kommer att handla precis om detta. Jag kan försäkra Patrik Björck om att några av mina departementstjänstemän möjligen varit upptagna på annat håll, förmodligen med att skriva underlag till interpellationsdebatter. Men väldigt många har varit upptagna med att göra just det de ska göra, nämligen att arbeta med den här typen av frågor. Jag delar Berit Högmans ingångsvärde här. Arbetsförmedlingen har en oerhört viktig uppgift, och man har det tillsammans med andra. Det är därför vi tillsätter en anordnargrupp för att arbeta tillsammans med andra myndigheter, med kommuner, med företrädare för privat sektor och företrädare för parterna på arbetsmarknaden. Berit Högman pekar på en viktig frågeställning. Hur ska vi se till att behålla en god relation till parterna på arbetsmarknaden? Jag tror att det bygger på flera olika saker, delvis naturligtvis på ett förtroendefullt samarbete, att man pratar med varandra, att man hittar sina roller. Jag vill vara noga med att säga att den här typen av aktiviteter inom jobb- och utvecklingsgarantins tredje steg för den här gruppen inte är att betrakta som ett jobb som konkurrerar ut till exempel kommunalanställda eller vad det nu kan vara. Det här är personer som har en så svag förankring på arbetsmarknaden att de under normalfallet inte skulle bli anställda någon annanstans. Det är viktigt att hitta en balans och försöka hitta den typ av aktiviteter som ändå leder till att man får en känsla av att tillhöra, en känsla av att ha en möjlighet att ta sig tillbaka. Den diskussionen pågår och kommer naturligtvis att fortsätta att pågå på ett sätt som är viktigt och nyttigt. Jag nämner lite faktauppgifter här. I vecka 4 i år var 50 797 personer inskrivna i jobb- och utvecklingsgarantin. Arbetsförmedlingen har kontinuerligt följt upp dem som lämnar jobb- och utvecklingsgarantin 90 dagar efter avslutat deltagande. Den uppföljningen visar att 66 procent hade ett arbete 90 dagar efter avslutat deltagande. Det är en ganska god siffra, givet att det har varit personer i jobb- och utvecklingsgarantin som har varit arbetslösa mer än ett år och har varit borta väldigt länge från arbetsmarknaden. Den grupp som kommer in i det tredje steget är den allra svagaste. Man kan ställa sig frågan: Vad är det för typ av uppgifter som kan genomföras? Det frågar också Berit Högman om. Är det framför allt i kommuner, eller är det i privat sektor? Jag ska i dagsläget avhålla mig från att försöka bedöma det i meningen att det skulle kunna begränsa möjligheterna. Jag tror att de kan behövas såväl i offentlig sektor som i privat sektor och i den ideella sektorn - för att kunna hjälpa till på det sätt som Berit Högman helt riktigt beskriver, att vara en extra hand, en extra hjälp, att finnas och vara med och på det sättet utföra en viktig uppgift som annars inte blir gjord och också få känna en delaktighet och att man är behövd.
Berit Högman (S)
Anf. 57 Berit Högman (S)
Fru talman! Problemet är som jag ser det den konkurrens som finns på arbetsmarknaden, konkurrensen om jobben men också om människors energi, om man säger så. Jag förstår att det område som regeringen sätter en stor förhoppning till och som finns omnämnt i svaret är den sociala ekonomin. Jag vill först understryka att jag är väldigt positiv till att utveckla den sociala ekonomin. Frågan är om 10 miljoner till information är den insats som behövs för att utveckla den sociala ekonomin. Rent matematiskt: Om de 30 000 människor som administrativt friskförklaras från Försäkringskassan inom kort skulle rymmas i den sociala ekonomin på 220 sociala företag - det finns 223 sociala företag i hela landet - blir ju det gigantiska storföretag i stället. Då kan det te sig så att de sociala företagen kanske hellre riktar sitt intresse mot människor som finns i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas, eftersom det är förknippat med en ersättning. Då har vi ytterligare försvårat för den grupp som är administrativt friskförklarade. Det är en oerhörd konkurrens. Jag kan också vid besök på flera sociala företag vittna om medlemmarnas - ägarnas - oro, när deras ersättning ständigt ifrågasätts. Många av dem som jobbar i de sociala företagen har psykiska funktionshinder. De har funnit en plattform och ett bra sätt att ta sig framåt genom de sociala arbetskooperativen. Där får de använda 100 procent av sin egen arbetsförmåga, men det kan vara 8 timmar ena veckan och 32 timmar den andra veckan. Dessa människor känner nu en djup oro över att deras ersättning ständigt ifrågasätts, och regeringen har inget svar och ingen idé om den långsiktiga försörjningen utan ser det ungefär som att det är ju kul med kooperativ. Riktigt så är det inte. Dessutom tar det oerhört lång tid, uppemot två år, att starta ett socialt arbetskooperativ från idé till verklighet. Jag tror också att regeringen har en väldigt stark tilltro till föreningslivets förmåga att ta emot personer från garantins tredje fas. Här finns dock all anledning att vara uppmärksam på vilken arbetsmiljö, vilka arbetsförhållanden och vilken kvalitet dessa jobb innebär. Det kan bli mycket ensamarbete. Konsten att vara sin egen ledare och chef kanske inte är den starkaste sidan hos dessa människor. Återigen: Vi är överens om att detta är människor som inte tål fler smällar. Vi bör göra det bästa av det. Fortfarande efterlyser jag alltså regeringens syn på vilka arbetsmöjligheterna är. Statsrådet hänvisar hela tiden till att det skulle begränsa kreativiteten. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det kan möjligtvis bidra, för statsrådet har i andra sammanhang visat en kreativitet som bidrar till debatt, och så tror jag det vore också i det här fallet. Jag skulle alltså uppskatta om statsrådet gav en bättre vägledning till omgivningen till var jobben finns för de människor som nu går in i tredje fasen av jobb- och utvecklingsgarantin.
Patrik Björck (S)
Anf. 58 Patrik Björck (S)
Fru talman! Arbetsmarknadsministern har ju humor. Jag har lärt mig att både förstå och uppskatta den, men jag tror inte alls att man har använt sin tid åt att skriva svar på interpellationer och att det skulle vara orsaken. Jag förstod att det var lite lustigt sagt. Ska man vara lite seriös kan det dock sägas att om man hade presterat bättre från departementet hade många av interpellationerna inte behövt bli skrivna. I någon mening har statsrådet och departementet alltså skapat den här situationen själva. Det är en väldigt viktig frågeställning. Det är frågor, frågor, frågor - men det är inga svar. Man letar efter balansen. Det är svårt att hitta balansen. Ja - det var just för att få i gång den debatten och diskussionen som Jennie Nilsson ställde interpellationen för ett år sedan. Hade arbetsmarknadsministern då inte skojat bort den utan tagit den på allvar kanske man hade kunnat ha några svar på några frågor och kommit lite närmare och hittat någon balans. Men det är det som är bekymret. Man har inte riktigt tagit den här svåra frågan på allvar. Därför har man inte heller lyckats komma längre med den. Det är detta som gör mig jättebekymrad och är orsaken till att Berit Högman ställer denna interpellation. Det är en stor oro och ett bekymmer över vad som kommer att hända med de grupper man pratar om. Nu har regeringen nyligen fattat ett beslut, och anordnargruppen ska få förutsättningar att intensifiera arbetet med att hitta lämpliga anordnare. Det är lysande, men det är bara dagar kvar för att reda ut detta, och man rätar inte ut några frågetecken. Man har inte hittat balansen. Man intensifierar arbetet, men tiden har runnit ut.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 59 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Möjligen borde Patrik Björck läsa regeringsformen och fundera över vem som gör saker i det här landet. Det är naturligtvis så att riksdagen stiftar lag. Regeringen skriver propositioner och verkställer genom myndigheterna, och det är precis samma sak i den här delen som i alla andra delar att Arbetsförmedlingen har uppdraget att genomföra det tredje steget. Jag inser naturligtvis att Patrik Björck har en lite annan syn på hur man ska driva verksamhet och kanske skulle vilja ha ett mycket tydligare ministerstyre. Det kan man möjligen dela uppfattning om vid vissa tillfällen, men nu är det inte så, utan här måste vi se till att de myndigheter som har att verkställa och genomföra arbetet har de resurser, det regelverk och den flexibilitet de behöver för att åstadkomma måluppfyllelse på det sätt som vi eftersträvar. Berit Högman pekar naturligtvis på flera olika viktiga frågeställningar, till exempel att hålla ögonen på att man nu inte hamnar i en situation med ensamarbete och problem när det gäller att erbjuda de goda miljöer som vi nog är helt överens om borde vara målsättningen. När jag pratar med Arbetsförmedlingens ledning har man satt i gång arbetet med anordnargrupp och tittar också på precis den här typen av frågeställningar: Hur ska man kunna säkerställa kvalitet i alla led? Hur ska man kunna säkerställa att man får den goda relation med arbetsmarknadens parter och annat som behövs? Just i grunden och sakfrågan tror jag att vi har en låg politisk konfliktnivå; vi borde ha det, för det här en utmaning som vi naturligtvis delar med i princip vartenda annat land i världen. Jag tror att det i Europa totalt sett är 100 miljoner européer, nästan var tredje i arbetsför ålder, som i en eller annan mening står utanför. Om jag nu minns statistiken rätt har 16 procent av EU-medborgarna i arbetsför ålder aldrig haft ett arbete. Det är klart att det är oerhört allvarligt, och vi vet också allihop att ju längre tiden går i arbetslöshet desto besvärligare får man det. Inte sällan är det, precis som Berit Högman påpekar, flera olika dimensioner i detta. Det är inte oftast, om jag så får säga, bara arbetslöshet, utan det är också något annat. Det kan vara sjukdom, det kan vara psykosocial ohälsa. Då blir många gånger sociala företag en viktig inkörsport. Siffran 223 som jag tror att Berit Högman nämnde kan jag inte gå i god för. Jag tror att det är fler än så. Möjligen är det 223 som är organiserade. Men det finns definitivt möjligheter för många fler att kunna verka. Det är jag helt övertygad om. Fontänhusen som ju organiserar och arbetar med personer med psykiska funktionshinder genomför en fantastiskt bra verksamhet. När vi diskuterar det tredje steget med till exempel Fontänhusen och andra ser man många möjligheter att på det sättet också kunna hjälpa personer som är väldigt svaga, som står långt borta och som behöver känna en samvaro och den mening med livet som en arbetsgemenskap trots allt ger. Även om Patrik Björck inte tror att vi över huvud taget har brytt oss om den här frågan upprepar jag det jag sade tidigare: Detta är vår prioritering under ordförandeskapet. Jag har knappt jobbat med något annat än just detta. Men det är lite skillnad mellan att styra stenhårt med instruktioner och regleringar som gör att man inte har någon flexibilitet på Arbetsförmedlingen och den väg vi har valt, nämligen att ställa upp ramverket runt omkring och se till att det finns resurser och en tydlig målsättning. Man ska ha en verksamhet, en sysselsättning, något att göra, en delaktighet. Men man ska också fortsätta att ha kontakt med Arbetsförmedlingen, för om vi har tur och lyckas är det klart att vi har en möjlighet att få flera i den här gruppen att kanske genom Samhallsanställningar, lönebidrag eller nystartsjobb ha möjlighet att gå ut på den mer ordinarie arbetsmarknaden. Det är dit vi alla vill komma.
Berit Högman (S)
Anf. 60 Berit Högman (S)
Fru talman! Jag tror att jag kan sammanfatta kvällens tre interpellationsdebatter så här långt på följande sätt. Vad är regeringen inte beredd att göra? Regeringen är inte beredd att göra någonting för att behålla arbetskraft i livskraftiga företag. Detta innebär att den arbetskraften kommer ut till arbetsförmedlingarna över landet samtidigt som minst 30 000 människor administrativt friskförklaras från Försäkringskassan och står till arbetsmarknadens förfogande från dag ett, utan någon som helst ekonomisk ersättning. Därutöver har vi 20 000 i jobb- och utvecklingsgarantins fas tre som konkurrerar på samma arbetsmarknad. Vi har på olika sätt efterlyst konkreta idéer. Vi har lagt fram förslag på hur man skulle kunna göra. Statsrådet och regeringen är inte intresserade av de förslagen och säger att någon konkretisering inte behövs. Däremot är regeringen tydlig med att ha en gigantisk kravlista till Arbetsförmedlingen på vad Arbetsförmedlingen ska uträtta, dock med högst begränsade verktyg för att nå ett resultat. Låt oss återkomma och se hur detta går. Jag tackar statsrådet för debatten.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 61 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det är naturligtvis lätt att sluta upp bakom den inledande diskussionen, att det här är en målgrupp som är oerhört svår. Samtidigt, om jag ska vara lite polemisk i mitt avslutningsanförande, är vi naturligtvis inte beredda att använda de resurser vi har avsatt till arbetslösa för att subventionera lönekostnader i privata, dessutom utlandsägda företag. Det tycker jag är fel väg att gå. Den debatten har vi haft. Regeringen är inte heller beredd att överge arbetslinjen och fördubbla arbetsgivaravgifterna för unga och därmed stampa ut unga i öppen arbetslöshet som Socialdemokraterna uppenbarligen vill. Vi är heller inte beredda att pekpinnestyra våra myndigheter utan vill i stället se till att de har goda resurser, goda förutsättningar att nå de mål som jag är övertygad om att Berit Högman och jag i grunden är överens om, nämligen att den här gruppen, den allra svagaste som står allra längst ifrån arbetsmarknaden, ska ha möjligheter att leva ett värdigt liv och i bästa fall också ta sig tillbaka till en reguljär anställning. Men här är jag ödmjuk. Det här är ett problem som vi, som jag sade förut, delar med i princip vartenda annat land i världen. Väldigt många olika vägar har försökts för att hitta former för detta. Avsikten med att vi lyfter fram den här frågan under ordförandeskapet är ju att vi, eftersom processen i EU ser ut som den gör - vi har ett nytt parlament, vi vet inte hur det blir med fördraget och vi vet inte hur det blir med kommissionen - kan fokusera på att lyfta fram goda exempel. Det finns ett och annat gott exempel runt om i Europa på lyckade sätt att arbeta med just den här målgruppen som står allra längst bort. Det finns all anledning att ta till sig av det och se om det finns något som vi kan lära av andra länder. Kanske vi kan lära ut någonting till en del andra länder också. Hur kan vi tillsammans försöka hantera den här frågan på bästa sätt? Där vill jag faktiskt gärna sträcka ut en hand till oppositionen och Socialdemokraterna, för här behövs nog alla goda idéer.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.