Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

jämställdhet i arbetslivet

Interpellation 2000/01:444 av Viklund, Margareta (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2001-04-27
Anmäld
2001-05-08
Besvarad
2001-05-15

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 april

Interpellation 2000/01:444

 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet Britta Lejon om jämställdhet i arbetslivet

I samband med EU-toppmötet i Stockholm och etableringen av best practise inom olika prioriterade områden inom EU, framfördes kritik mot Sverige för bl.a. den könsmässiga segregeringen på arbetsmarknaden. På vissa håll, t.ex. i Stockholmsregionen, har utvecklingen t.o.m. gått bakåt. Det visar att det s.k. aktiva jämställdhetsarbetet med jämställdhetsplaner inte är tillräckligt för att bryta gamla könsrelaterade mönster.

Det är ett känt faktum att Sverige i jämförelse med många andra i-länder har få kvinnor på de högsta befattningarna inom såväl offentlig sektor som privat näringsliv. I styrelsesammanhang benämns kvinnor t.o.m. som "en minoritetsgrupp" av framträdande manliga företrädare för näringslivet. Det faktum att män är helt dominerande i styrelser, företagsledningar och andra beslutsfattande organ avspeglas i sin tur i företags och organisationers normer när det gäller såväl övergripande mål och strategier som personal- och lönepolitik. Detta hindrar jämställdhet och mångfald.

I socialdemokraternas nya partiprogram lyfts jämlikhet och mångfald fram, utifrån bl.a. insikten att det i praktiken är skillnad mellan mäns och kvinnors livsvillkor. För att bryta könsrelaterade mönster på arbetsmarknaden och främja mångfald som norm i företag och organisationer måste kvinnor in i högsta beslutsfattande organ. Det handlar då inte om någon enstaka kvinna i personal- och informationsroller utan om kvinnor i pluralis i alla olika typer av roller. Förslag om att åstadkomma detta genom kvotering dyker upp med jämna mellanrum. Många män i näringsliv och organisationer uttalar i dessa sammanhang att det saknas kvinnor med kompetens, andra hävdar att kvinnor av olika skäl inte är beredda att ta på sig dessa roller. Ingetdera är med verkligheten överensstämmande.

Jämställdhetslagen och JämO tillkom för att främja utvecklingen mot jämställdhet. Redan 1990 konstaterades i SOU 1990:41 att de stora stegen när det gäller jämställdhet togs innan jämställdhetslagen trädde i kraft medan förändringarna under 1980-talet däremot inte varit särskilt stora.

JämO:s prioriterade uppgift var enligt de ursprungliga direktiven att övervaka att förbudet mot diskriminering efterföljdes. Det visade sig dock vara svårt för JämO att nå framgång i diskrimineringstvister i Arbetsdomstolen, AD. En orsak till detta anges vara att AD sänkte kraven på arbetsgivarnas motbevisning. Det gjorde det närmast nödvändigt för arbetstagarsidan att föra bevisning om ett könsdiskriminerande syfte hos arbetsgivaren. AD å sin sida klagade över att processerna i stor utsträckning dominerades av frågor om meritvärdering, vilket givetvis är en nödvändighet. Det är mycket märkligt att dåvarande JämO själv under utredningen med den nya jämställdhetslagen som trädde i kraft den 1 januari 1992 framförde förslag om att myndigheten inte alls borde ägna sig åt diskrimineringstvister i domstol. I stället för att ta reda på vad som måste göras för att JämO ska nå framgång i diskrimineringstvister föreslog utredaren en omprioritering av JämO:s arbetsuppgifter mot rådgivning och information, vilket också märkligt nog ansågs ligga helt i linje med lagstiftarens intentioner om vad JämO ska syssla med.

Min fråga till statsrådet är:

Vad avser ministern göra för att se över de lagar och förordningar som är grunden för ett framgångsrikt jämställdhetsarbete inom arbetslivets såväl offentliga som privata sektorer?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2000/01:444, jämställdhet i arbetslivet

Interpellationsdebatt 2000/01:444

Webb-tv: jämställdhet i arbetslivet

Protokoll från debatten

MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 7 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Hösten 1991 togs det initiativ till att försöka utarbeta ett annorlunda pensionssystem för Sveriges räkning. Det skulle enligt intentionerna vara mera ekonomiskt stabilt än det gamla. Det skulle också vara ur samhällsekonomisk synvinkel bättre vad det gällde saker som samband mellan avgifter och förmåner, bl.a. Det skulle också förhoppningsvis vara mer poli- tiskt stabilt. Meningen var att det skulle eftersträvas en bred politisk enighet. Så blev ju också fallet. Vi fick till stånd ett beslut 1994 om att vi skulle ha ett reformerat eller, om man så vill, nytt pensionssystem. Det innehöll ett antal viktiga inslag för att uppnå de mål som hade satts upp några år tidigare. Några av de tunga sakerna är att det är hela livsinkomsten som avgör pensionerna och att de pen- sionsrättigheter man har tjänat in under yrkeslivet räknas upp med en faktor som har att göra med hur lönerna utvecklas i vårt land. I detta fall valde vi att det skulle vara genomsnittslönen som var den som var räntan på de rättigheterna. Den tredje av de fakto- rer jag tänkte nämna var att livslängden i framtiden skulle spela roll för den årliga pensionen upp till 65- årsdagen. Dessa förändringar innebar kraftiga förbättringar vad det gällde hållfastheten i systemet. Jag tror att jag kan konstatera, med instämmande av många experter, att det håller på att bli ett av världens mest hållfasta pensionssystem. Fru talman! Det fanns vissa regler i pensionssys- temet som vi medvetet och på goda grunder antog som innebär att systemet som det är utformat hittills inte är hundraprocentigt hållfast. Vi valde att se till att övergången från den gamla pensionssystemet - från ATP - till det reformerade systemet inte skulle ske omedelbart utan under en relativt lång period. Det innebar att de brister vad gällde hållfasthet som fanns i ATP-systemet finns med oss tills dessa övergångs- regler har kommit i mål. Det andra var att vi vad gällde räntan på tillgång- arna inte valde utvecklingen av hela lönesumman, vilket skulle vara ett mera stabilt inslag. Vi valde just genomsnittslönen. Tanken bakom detta val var att utvecklingen av pensionerna och pensionsrättigheter- na skulle ske i samma takt som förbättringarna i lev- nadsstandarden för löntagarna. Vi valde att se till att den livslängdsfaktor som vi införde inte skulle finnas kvar under pensionsåldern. För att göra det ändå mera konkret kan jag säga att man, om medellivslängden i landet fortsatte att öka - vilket vi hoppas - under de 18, 20 eller 25 år som en person är pensionär inte skulle behöva ge ut lägre årliga pensioner. Som jag sade valde vi alla dessa tre saker efter att ha diskuterat noggrant. Vi valde medvetet, fast vi insåg att det fanns vissa brister vad gällde förmågan att få ett mera stabilt system. Alternativet till att på dessa tre punkter utforma det på annat sätt, vilket hade varit fullt möjligt, är det som vi i dag diskuterar och ska votera om i kväll, nämligen att införa en automatisk balansering i den händelse ett antal olika faktorer skulle peka åt fel håll och därmed riskera pensionssystemets stabilitet. Det förslag som nu finns på riksdagens bord är mycket kreativt. Det är i många avseenden helt nytt. Det har tagits fram av mycket duktiga tjänstemän. Margit Gennser nämnde de tre som har varit mest inblandade när det gäller att ta fram det - hon gjorde det med all rätt - så att det har förts till riksdagens protokoll i dag. En sak som inte har understrukits så väldigt mycket i debatten är att det är mycket sannolikt att det blir högre pensioner för pensionärerna med de val vi nu har gjort. Vi har valt de tre regler jag nämnde, men vi lägger in balanseringen sedan. Det inses nog relativt lätt i den meningen att det förstås är en mängd olika faktorer som sammantaget avgör om det går bra eller inte. Det handlar om hur det går med löneutvecklingen. Det handlar om hur det går med BNP-utvecklingen. Det handlar om hur det går med livslängden, m.m. Det är förstås först om det är så att flera av dessa faktorer pekar åt samma håll som man kan behöv använda sig av balansering. I ett antal andra fall kommer det sannolikt att vara så att dessa faktorer balanserar varandra redan innan man får ta till denna mekanism. Det val man står inför då man har kommit så här långt är såvitt jag förstår att antingen ha en automa- tisk balansering med regler som har diskuterats, fast- ställts och beslutats eller att det, när det börjar uppstå problem i systemet, blir diskussioner och beslut - i den ordningen. Dvs. att man får välja mellan något slags automatisk balansering eller en politisk balanse- ring. Vi har tyckt att det helt övervägande när vi nu skapar ett så autonomt pensionssystem som möjligt har varit att man skaffar automatiskt verkande regler. Fru talman! På ett par punkter har man anledning att fortsätta att diskutera innehållet och utformningen av den här balanseringen även efter det beslut som riksdagen förmodligen fattar i eftermiddag. Den ena punkten gäller den viktiga frågan om överskotten. Om utvecklingen skulle vara sådan att ett antal faktorer pekar åt rätt håll kommer det för- modligen att bli överskott i systemet, och vi har ge- mensamt konstaterat att systemet tillhör dem som har pensionsrättigheter eller som är pensionärer i det nya systemet. Det är därför rimligt, om man kommer upp på en betryggande hög nivå, att se till att de över- skotten delas ut till dem som har pensionsrättigheter - det gäller både de som har gått i pension och de som inom en framtid kommer att gå i pension. Regelsystemet för detta finns ännu inte utformat. Det ska tas fram, sägs det i propositionen och ut- skottsbetänkandet, inför 2004. Det är då ytterligare en del i att göra systemet så automatiskt som möjligt. Det finns de som tror att det är svårt eller inte möjligt att göra detta. Jag tillhör dem som är optimistiska på den punkten och tror att vi gemensamt mellan de fem partierna kan ta fram ett bra regelsystem även för överskottsfrågan. Bortsett från att det kan leda till högre pensioner vissa år, jämfört med om man inte har det här, är det ytterligare ett sätt att understryka att det här är ett pensionssystem och att det är de som har pensionsrättigheter som äger systemet. Den andra punkten gäller den mera tekniska frå- gan om hur exakt systemet ska vara. Det som har föreslagits i propositionen och som tills vidare blir beslutet är att det ska hända saker med inkomstupp- räkningen om indexet sjunker under 1,00. Det finns ett problem med detta som har diskuterats i utskottet. Det innebär nämligen att det minsta tal som man kan korrigera pensionerna med är 1 % då man ska använ- da sig av balanseringen. I akt och mening att få ett system som inte behöver slå med så stora tal när det används har vi i utskottet diskuterat, och vi föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att man ska fundera på ett system som blir mera finkalibrerat, för att använda ett modernt ord. Dvs. att det blir mera exakt. Det kan då användas även vid avsevärt mindre avvikelser, och förhoppningsvis kan man då snabbare rätta till eventuella obalanser. Det finns i ärendet avvikande meningar i huvud- frågorna från de två partier som inte står bakom pen- sionsreformen som sådan, dvs. Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag tänkte inte gå så mycket närmare in på vad som har framförts eftersom jag inte uppfattar att det har tillförts så mycket när det gäller den fråga som är uppe för dagen. I Vänsterpartiets reservation talas det om att det som man själv är för skulle vara mera solidariskt mellan generationerna. Jag tror att man har fel på den punkten. En av huvudpunkterna när det gäller det system som vi nu har utformat har varit just att man skulle få ett mera rättvist system. I Miljöpartiets reservation talas det kanske mera om frågan om grundpension och annat än om den fråga som vi just nu skulle diskutera, nämligen frågan om hur man hanterar systemet för att göra det ännu mera stabilt. Fru talman! Det är ett bra förslag som nu före- läggs riksdagen. Alternativen är avsevärt sämre, dvs. att man på de punkter som jag nämnde inför försäm- ringar i pensionssystemet eller att man inför en poli- tisk balansering. Ett av världens mest finansiellt sta- bila pensionssystem kan med dagens beslut göras ännu mer stabilt.
MARGARETA VIKLUND (Kd)
Anf. 8 MARGARETA VIKLUND (Kd)
Fru talman! Vi kan hålla oss bara till det här med solidariteten mellan generationerna. Det handlar väl om lite olika synsätt. Som vi ser det hela kan det vara olika många människor i yrkesverksam ålder vid olika tidpunkter. Det är där som det ska vara en soli- daritet mellan generationerna. Det kan råka vara färre arbetande under ett antal år och fler arbetande under en senare tid. Det är just den delen som vi vill lyfta upp. Och då kan det möjligtvis vara motiverat med en liten avgiftshöjning för att balansera ett underskott. Man kan annars jämföra med en kommun som under en tid kanske behöver höja kommunalskatten lite grann för att få det hela att gå ihop och för att det ska flyta längre fram. Sedan är det kanske också fullt möjligt att gå tillbaka till den gamla skattesatsen. Vi ser också det här som en solidaritet mellan generatio- nerna.
MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 9 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Den fråga som nu väcks är synnerli- gen väsentlig. Det var en av de tunga frågorna när vi reformerade pensionssystemet - när vi fick reformera det mot Vänsterpartiets vilja; man ville behålla det gamla pensionssystemet. Ett problem med ATP-systemet som alltfler insåg, bl.a. de fem partierna, var att om vi i huvudsak skulle fortsätta att ha det systemet skulle vi skicka räkningen vidare till kommande generation. Detta skulle inte vara mer solidariskt än att de som nu är aktiva skulle kunna skicka räkningen till dem som nu inte har röst- rätt, för att uttrycka det extra tydligt. När Vänsterpartiet som ett av få partier - det var väl två den gången - slog vakt om att det inte skulle göras några större förändringar slog man faktiskt vakt om ett system där vi i avsevärt större utsträckning än när det gäller det nya pensionssystemet skulle skicka räkningen vidare till kommande generationer. Det tycker jag inte är någon speciellt stor solidaritet. Det problem som nu nämns är att det exempelvis kan finnas olika stora generationer. Vi känner ju väl till det exemplet genom att vi har så stora kullar från 40-talet. Detta försöker vi hantera i det nya pensions- systemet med buffertfonder. Det är en ganska enkel tanke. Om det går att veta långt i förväg att det kom- mer att finnas stora generationer i framtiden som kommer att lyfta pension bör det finnas en del pengar när man går in i systemet. Jag tycker att kombinatio- nen av de regler som vi har infört och buffertfonderna är ett utmärkt exempel på hur vi har försökt ordna solidariteten mellan generationerna, så att inte de som kommer efter 40-talisterna får en mycket tung börda.
MARGARETA VIKLUND (Kd)
Anf. 10 MARGARETA VIKLUND (Kd)
Fru talman! När det gäller det gamla ATP-system insåg förstås vi också att det inte skulle hålla om det inte gjordes någonting. Det behövde ske förändringar. Men man kan gå till ett annat område när det gäl- ler att binda upp framtidens generationer i en ut- giftsomgång. Jag tog upp det tidigare i repliker med Margit Gennser. Man kan gå över på infrastrukturom- rådet. Där finns det nu, vad jag kan förstå, en hel del partier som är fullt beredda att haka på det här PPP- systemet, att ta stora lån och binda upp framtiden. Där är det fullt möjligt att binda upp framtidens gene- rationer. Jag kom inte in direkt på buffertfonderna i mitt inlägg, men där handlar det ju, som vi ser det, om en annan del för att kunna skapa lite större stabilitet. Då är ju frågan om den här kontrollstationen 2004 är meningsfull. Vi kanske ska låta de här pengarna vara kvar. Det är bara en tanke. Vi kanske ska låta de här pengarna vara kvar i buffertfonderna åtminstone en bra bit längre fram för att se hur hållbart systemet ändå kan komma att bli.
MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 11 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Det gläder mig att vi tycks vara över- ens om att det gamla ATP-systemet behövde reforme- ras. Min bestämda uppfattning är ju att de reformer som Vänsterpartiet har föreslagit och har röstat för ett antal gånger i denna kammare har varit helt otillräck- liga och att det behövdes en reformering av den typ som de fem partierna har kommit överens om. Sedan är det förstås alldeles sant att man, om man bestämmer sig för att bygga vägar som ligger där i hundra år, i någon mening binder upp kommande generationer. Det är väl ofrånkomligt. Många gånger är väl kommande generationer glada över att det har byggts upp saker. Vi är väl glada över att vi har ett land där det finns fyra miljoner bostäder som är av hygglig kvalitet. Det är vi väl bara glada för och inte ledsna för. På vilket sätt det här har relevans för den debatt som vi just nu för har jag lite svårt att se. När det sedan gäller frågan om buffertfonderna in- för 2004 är ju ställningstagandet från majoritetens sida, från de fem partiernas sida, ganska klart. Vi ska då räkna igenom ordentligt och se om det finns ut- rymme för någon ytterligare överföring. Om det inte gör det ska ingen ske. Och det ska inte dyka upp nya kontrollstationer efter det, utan i och med det beslutet har vi låst systemet vad det gäller fonderna. Om detta kan man förstås ha olika uppfattningar. Vi får väl se vad som händer den dagen då vi plockar fram siffrorna. Min gissning är att den enda möjlig- heten att det ska kunna bli någon ytterligare överfö- ring är att det blir en väldigt god avkastning de kom- mande tre fyra åren på buffertfondernas bortemot 600 miljarder kronor. Men, återigen, det ska kontrolleras. Räcker inte pengarna för överföring ska en sådan inte heller ske.
MARGARETA VIKLUND (Kd)
Anf. 12 MARGARETA VIKLUND (Kd)
Fru talman, kära kamrater och åhörare! Varför blev jag politiker? Jo, det har att göra med att jag var orolig för kommande generationer. Hur skulle det gå med allting? Vilken värld ska de unga växa upp i? Hur blir det med miljön? Hur är det i skolan eller på dagis? Vilka rättigheter och skyldigheter har våra familjer? Sedan kom också detta med trygghetssys- temen och pensionerna in. Jag har träffat många unga som egentligen inte borde gå och fundera så mycket på sina pensioner. Det hör liksom inte ungdomen till. Ändå är det väl- digt många av dem som är oroliga. Hur ska det gå? Vågar jag öppna mitt orange kuvert? Personligen har jag haft en väldig tur. Jag har fått ägna mig åt livslångt lärande och har inte ramlat mellan stolarna. Jag är född 1937 och slapp alltså välja premiepensionsfonder. Jag får tillgodoräkna mina 15 bästa år, och under de 4 sista åren kommer jag kanske att ha suttit i riksdagen. Det är verkligen inte så dumt. Men så bra är det tyvärr inte för alla. Det var mycket jag skulle lära mig när jag kom till riksdagen. Om bromsen eller den automatiska balan- seringen visste jag inte så mycket. Ju mer som jag lär mig härom desto tryggare borde jag bli - men så blir det precis tvärtom! Vi hade en hearing i andrakammarsalen där vi i tre timmar pratade om pensioner. En väldigt vanlig återkommande kommentar var att vi inte vet någon- ting om framtiden. Det är ju så, och just därför blir jag lite fundersam när man samtidigt säger att pen- sionssystemet är så bombsäkert. Jag blev inte upp- skrämd av pensionssystemets belackare utan mer av dess förespråkare. Jag förstår inte hur man kan säga att det nya sys- temet är så säkert och stabilt, samtidigt som man ändå inte vet någonting om framtiden. Om det nu kommer att bli stabilt sker det på bekostnad av pensionärerna, dvs. brukarna eller kunderna. Det är de som kommer att få betala kalaset. Generaldirektör Anna Hedborg gick för någon månad sedan ut i en artikel i Dagens Nyheter med ett förslag att 40-talisterna skulle få betala sin egen ål- derdom, eftersom systemet är gungigt och pengarna förmodligen inte kommer att räcka. Det blev mycket debatt ett tag om den här artikeln, men sedan lade den sig. Jag tycker att det var väldigt bra att Anna Hed- borg gick ut med det här förslaget. Hon pekade på att det är fara å färde. Det kan kanske hända att pengarna tar slut. Jag håller med Stockhaus om att det här var bra. Jag vill faktiskt lite sälla mig till den skara som vill bidra till en liten öppning. Annars skulle det här vara färdigdiskuterat för länge sedan. Jag har den starka uppfattningen att man måste se farorna klart och tydligt. Man ska inte resonera så att om något händer ska man handla på ett visst sätt, men det händer nog inte. Man måste faktiskt utgå från att faran finns. Jag valde i mitt yrke ofta stridspiloter som exempel. En stridspilot sitter i ett plan som går fruktansvärt fort, och han ska reagera väldigt snabbt i olika situationer. Om t.ex. en liten lampa börjar blin- ka kan han inte tänka: Det ordnar sig nog - jag kan kanske trycka på knappen intill. Man måste inför varenda manöver noga veta vad som kan hända och vad man ska göra då. Egentligen har Miljöpartiet yrkat avslag på hela propositionen. Det står visserligen inte så i reserva- tionen, men dess innebörd är sådan. Vi menar att pengar har tagits från AP-fonden och förts till stats- budgeten i en omfattning som strider mot den utfäs- telse som gjordes 1994, något som kan få oacceptabla följder för pensionerna. Man bör frysa de pengar som har tagits från AP-fonden och avkastningen på dem, så att de medlen kan återlämnas till pensionssystemet. Vi tycker vidare att de personexempel som valts för att illustrera systemet inte motsvarar ett genom- snitt av vanliga löntagare. Det gäller oavsett om man beskriver vinnare eller förlorare. Varken kvinnor, studerande, arbetslösa, studerande eller projektarbeta- re är representerade. Det måste göras en utvärdering av utfallet. Vi menar att den automatiska balanseringen inte bör genomföras. Den stämmer inte med ett socialt och solidariskt välfärdssystem, och vi tycker precis som Vänsterpartiet att det är riksdagen som ska fatta beslut vid stora påfrestningar på statens budget. Be- sluten kan inte fattas långt i förväg utan att man kan göra någonting åt dem. Vi menar att det bör tillsättas en oberoende ex- pertutredning med internationellt inslag, vilken får till uppgift att allsidigt analysera det nya pensionssys- temet. Mot bakgrund av de mål som uttalades 1994 och med det anförda yrkar jag bifall till reservation nr 2. Jag instämmer också i Vänsterns yrkande om bifall till reservation nr 4. Miljöpartiet har också kvar två motioner från den allmänna motionstiden, dels en motion om ideella fonder, dels en motion om etiska aspekter på fonder. Först beträffande de ideella fonderna: att en del av fondernas medel kan avsättas för ideella ändamål har bara liten inverkan på det totala pensionsbeloppet. Det kan vara väldigt bra att få avstå en del av sina pengar till ideella ändamål, även om man inte får återbäring i pengar. Det är just det som det här bygger på. Det kan vara ett slags återbäring att få känna att man har bidragit till att förbättra framtiden och miljön för sig själv och sina barnbarn. Det här motionsförslaget har varit uppe till be- handling en gång tidigare. Det pratades då om den lagändring som skulle behövas, och man kom fram till att det inte borde vara så svårt att göra en sådan. Margit Gennser sade t.o.m. efteråt i en radiointervju att lagändringen kanske skulle vara så pass liten att den skulle kunna genomföras rätt enkelt. Jag yrkar bifall till min reservation 6 om ideella fonder. I motionen om etiska aspekter tycker Miljöpartiet att Premiepensionsmyndigheten ska få till uppgift att granska och utvärdera fonderna ur etiska aspekter. Vi vill alltså att det ska lämnas ett slags konsumentupp- lysning. Det är orimligt att man måste ringa runt till alla fonder och kolla huruvida de anlägger etiska aspekter på sina placeringar. En fond ansluter till FN:s barnkonvention, men man har absolut ingen möjlighet att få veta vad det är för slags fond som man sätter in sina pengar i. Arbetar den t.ex. mot barnarbete? Vi tycker att det är självklart att det på massor av sådana punkter borde finnas något slags konsument- upplysning. Sådan lämnas t.ex. i England. Jag yrkar bifall till reservation 7.
MARGARETA WINBERG (Jordbruksm)
Anf. 13 MARGARETA WINBERG (Jordbruksminister)
Fru talman! Kerstin-Maria Stalin konstaterade i inledningen av sitt anförande att vi inte vet någonting om framtiden och att så var fallet även efter ett semi- narium i socialförsäkringsutskottet för en tid sedan. Precis så är det förstås. Ingen av oss vet något om framtiden. Det som vi kan försöka göra är att ordna ett så bra samhälle och så goda regler som möjligt för att få en bra infrastruktur i landet, som vi pratade om för en stund sedan. Vi kan se till att få vettiga system som gör att framtiden blir mindre osäker. Kerstin-Maria Stalin talade om att det var fara å färde i framtiden, och jag uppfattade att det hade något att göra med att det är osäkert om vi i framtiden kan finansiera pensioner och äldreomsorg. Jag gissar att det bakom den oron ligger några kunskaper som vi ändå har, nämligen att det föddes ovanligt många på 40-talet och att vi har förmånen att få leva allt längre men att det finns en tendens att vi går i pension allt tidigare. Om detta kan det väl finnas anledning att använda uttrycket "fara å färde", som Kerstin-Maria Stalin gör. Det som är alldeles obegripligt är att sam- ma person tillhör ett parti vilket som stora och viktiga punkter i sitt program har kortare arbetstid och möj- lighet att vid 55 års ålder få garantipension. Jag skulle vilja att Kerstin-Maria Stalin utveckla- de på vilket sätt hon och hennes parti försöker klara de här problemen på ett lättare sätt genom att männi- skor ska arbeta mindre och mindre.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.