Jämställda löner
Interpellation 2006/07:226 av Reshdouni, Esabelle (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-01-17
- Anmäld
- 2007-01-18
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2007-01-30
- Sista svarsdatum
- 2007-01-31
- Besvarad
- 2007-02-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 17 januari
Interpellation
2006/07:226 Jämställda löner
av Esabelle Reshdouni (mp)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Regeringen har beslutat återkalla den tidigare regeringens skrivelse, Handlingsplan för jämställda löner. Skrivelsen är ett resultat av samarbetet mellan den tidigare regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Handlingsplanen för jämställda löner tar upp ett antal åtgärder för att komma till rätta med den könsrelaterade lönediskrimineringen på svensk arbetsmarknad. Bakgrunden till handlingsplanen är att verkligheten har visat att det behövs ett systematiskt arbete och konkreta åtgärder för att åstadkomma förbättringar. I genomsnitt är kvinnors löner endast 84 % av männens. Det skiljer således 16 % varav hälften, 8 %, inte kan förklaras på annat sätt än att kvinnor avlönas lägre än män på grund av att de är kvinnor. Till det ska läggas att diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt svensk lag. Lönediskrimineringen finns i samhällets alla sektorer, också i den statliga sektorn. Det är särskilt allvarligt då regeringen och riksdagen enligt min uppfattning, genom ägarrollen har ett särskilt ansvar för de statliga verksamheterna.
I handlingsplanen för jämställda löner finns ett tiotal förslag till konkreta åtgärder. Här följer ett par exempel:
- I handlingsplanen för jämställda löner klargör den tidigare riksdagsmajoriteten att regeringen har för avsikt att kontinuerligt inbjuda till samtal med arbetsmarknadens parter.
- Jämställdhetsombudsmannen, JämO, har påtalat att det finns kunskapsbrister hos arbetsgivare och anställda vad gäller jämställdhet i arbetslivet. Många känner inte till kraven om lönekartläggning, analys, åtgärder och vad handlingsplan innebär. I handlingsplanen för jämställda löner klargörs således att den tidigare riksdagsmajoriteten är beredd att satsa resurser på utbildning för arbetsgivare och fackliga företrädare.
Det är enligt min mening anmärkningsvärt att regeringen drar tillbaka handlingsplanen utan att presentera egna förslag till åtgärder. Mot den bakgrunden vill jag ställa följande frågor till jämställdhetsminister Nyamko Sabuni:
Kommer jämställdhetsministern att verka för att arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar för att åstadkomma jämställda löner?
Vad avser jämställdhetsministern att göra för att avskaffa den könsrelaterade lönediskrimineringen inom den statliga sektorn?
Är jämställdhetsministern beredd att verka för att medel avsätts för utbildning av arbetsgivare och fackliga företrädare för att komma till rätta med lönediskrimineringen?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:226
Webb-tv: Jämställda löner
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:57 Torsdagen den 1 februariProtokoll 2006/07:57 5 § Svar på interpellation 2006/07:226 om jämställda löner
Protokoll från debatten
Anf. 10 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Esabelle Reshdouni har frågat mig om jag kommer att verka för att arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar för att åstadkomma jämställda löner, vad jag avser att göra för att avskaffa den könsrelaterade lönediskrimineringen inom den statliga sektorn samt om jag är beredd att verka för att medel avsätts för utbildning av arbetsgivare och fackliga företrädare för att komma till rätta med lönediskrimineringen.
Inledningsvis vill jag säga att regeringen självklart är angelägen om att arbeta för jämställda löner. Osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män är inte acceptabla. Principen om lika lön för lika och likvärdigt arbete är fastställd i jämställdhetslagen (1991:433). Om det finns löneskillnader som beror på kön har arbetsgivaren enligt jämställdhetslagen skyldighet att åtgärda detta.
Regeringen prioriterar arbetet med jämställdhetsfrågorna högt och vill på olika sätt arbeta för ett jämställt arbetsliv där både kvinnor och män kan förena jobb och familj på lika villkor. Den handlingsplan för jämställda löner, som hänvisas till, var ett politiskt dokument som utgick från Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets politiska prioriteringar. Vi gör en annan analys och har andra prioriteringar än den tidigare regeringen, och vi fann en rad brister i handlingsplanen. Därför var det naturligt att återkalla planen.
Regeringen anser att det är viktigt att stärka kvinnornas roll på arbetsmarknaden och motverka lönediskriminering. Även om lönefrågan ytterst avgörs genom förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter kan flera politiska beslut spela stor roll. Vi har därför aviserat en rad åtgärder. Vi vill till exempel öppna möjligheterna för fler initiativ inom den offentliga sektorn och stärka kvinnors företagande. Vi vill göra lagstiftningen mot diskriminering tydligare och effektivare. Regeringen avser även att inom andra politikområden initiera reformer av betydelse för jämställdheten.
När det gäller frågan om jag kommer att verka för att arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar för att åstadkomma jämställda löner vill jag säga följande.
Lönerna bestäms av arbetsmarknadens parter genom förhandlingar. Regeringens uppgift är att se till att verktygen finns och används. Det främsta verktyget vi har är jämställdhetslagen, som har funnits i mer än 25 år. Trots att lagen har funnits så länge är det bara drygt en tredjedel av alla arbetsgivare med fler än nio anställda som har en jämställdhetsplan.
Det är arbetsgivarens skyldighet att följa lagen. Jämställdhetsombudsmannens, JämO:s, uppdrag är att utöva tillsyn och se till att lagens föreskrifter följs. Arbetsgivare kan få råd och stöd med denna uppgift av JämO. På JämO:s hemsida finns verktyg, stöd och rådgivning till arbetsgivare för att underlätta för dem att göra en lönekartläggning, analysera och därefter ta fram en handlingsplan för att komma till rätta med osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Regeringen känner ett stort ansvar för att lagen ska efterlevas. Därutöver vill jag nämna att Medlingsinstitutet sedan flera år har i uppdrag att i överläggningar med arbetsmarknadens parter fästa uppmärksamhet på vikten av att de centrala kollektivavtalen konstrueras så att avtalen främjar de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett jämställdhetsperspektiv.
Med anledning av frågan vad jag avser att göra för att avskaffa den könsrelaterade lönediskrimineringen inom den statliga sektorn vill jag poängtera att minskade löneskillnader mellan kvinnor och män är en av regeringens förvaltningspolitiska prioriteringar under de kommande åren. Därför förde regeringen i budgetpropositionen in ett nytt delmål för den statliga arbetsgivarpolitiken; De statliga arbetsgivarna ska minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Myndigheternas ansvar och arbete för en minskad löneskillnad mellan kvinnor och män kommer att vara en viktig fråga i regeringens löpande dialog med myndigheterna. Regeringen kommer att följa utvecklingen och ta upp frågan med myndighetscheferna i den årliga mål- och resultatdialogen. Arbetsgivarverket har i uppdrag att rapportera vilka åtgärder som vidtas i syfte att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män på det statliga avtalsområdet. Senast den 30 juni i år ska myndigheten rapportera hur löneskillnaderna mellan kvinnor och män i staten utvecklas.
Den sista frågan som jag har fått är om jag är beredd att avsätta medel för utbildning av arbetsgivare och fackliga företrädare för att komma till rätta med lönediskrimineringen. Här vill jag framhålla att detta är en uppgift som JämO arbetar med.
I sammanhanget kan nämnas att Diskrimineringskommittén i sitt slutbetänkande (SOU 2006:22) har lämnat flera förslag för att effektivare förebygga och motverka diskriminering. Betänkandet har remissbehandlats, och förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Utgångspunkten i detta arbete är att lagstiftningen ska bli tydligare och tillsynen effektivare. Sanktionerna mot dem som bryter mot lagarna kan komma att bli mer kännbara än i dag.
Anf. 11 Esabelle Reshdouni (Mp)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Sabuni för både interpellationssvaret och svaret på vårt öppna brev som jag och Karin Svensson Smith skrev alldeles innan jul.
Den förklaring som statsrådet ger till regeringens återkallande av handlingsplanen för jämställda löner är att regeringen vill föra en annan politik än den tidigare riksdagsmajoriteten förde. Det kan verka helt logiskt. Men bara om regeringen verkligen har en annan politik för jämställda löner.
De politikområden som statsrådet nämner i svaret har enligt min mening väldigt lite med jämställda löner att göra. Däremot vill jag lyfta fram det regeringen hittills har gjort och de förslag som har framtagits, vilket snarare motverkar en jämställd arbetsmarknad.
Låt mig nämna några exempel på arbetsmarknadsområdet. Det är förändringar vad gäller anställningstryggheten. Det kommer att ta längre tid att få rätt till fast anställning, 24 månader i stället för 14 månader efter en visstidsanställning. Vidare krävs längre anställningstid, tolv månader i stället för sex, för att kunna hävda förtur till jobbet. Dessa åtgärder drabbar kvinnor särskilt hårt, eftersom kvinnor mer än män har de otrygga anställningsformerna.
Förändringarna i a-kassan slår hårdare mot kvinnor. Kravet på antalet faktiskt arbetade timmar före arbetslösheten höjs från 70 timmar till 80 timmar i månaden. Det kommer att slå speciellt hårt mot kvinnor, eftersom kvinnor är överrepresenterade bland dem som inte uppnår de nya arbetsvillkoren.
Regeringen hävdar att det så kallade jobbavdraget kommer att gynna kvinnor på arbetsmarknaden. Det kan man naturligtvis påstå. Det är sant att kvinnor som har jobb gynnas i förhållande till de kvinnor som inte har ett jobb att gå till. Men ur ett jämställdhetsperspektiv är det inte kvinnorna som är vinnarna.
Flera kvinnor än män är lågavlönade. Då lågavlönade inte får lika stor skattesänkning räknat i kronor som högavlönade är det kvinnorna som förlorar. Jobbavdraget är således ytterligare en åtgärd som bidrar till ökad ojämställdhet på arbetsmarknaden.
På den svenska arbetsmarknaden har som bekant kvinnor lägre lön än män bara därför att de är kvinnor. Ungefär hälften av det 16-procentiga lönegapet mellan kvinnor och män kan inte förklaras på annat sätt än att kvinnor och kvinnors arbete systematiskt nedvärderas.
Det finns alltså en ordning där könsrelaterad diskriminering gäller. Frågan är om jämställdhetsministern håller med om detta och vad hon i så fall tänker göra.
Anf. 12 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! Även jag vill tacka ministern för svaret på både vårt öppna brev och på interpellationen.
Det finns många anledningar till att vi inte uppnått jämställdhet mellan män och kvinnor. Jag kan rekommendera ministern att läsa den statliga jämställdhetsutredningen som Gertrud Åström har skrivit. Av den framgår mycket tydligt att kvinnors villkor på arbetsmarknaden och lön är väldigt avgörande.
Lönen påverkar nivån i alla socialförsäkringar. Ytterst framgår skillnaden mellan mäns och kvinnors status när pensionskuverten kommer. Då summeras den systematiska diskriminering kvinnor fortfarande är utsatta för.
I svaret på interpellationen står att regeringen har en annan analys och en annan prioritering än den tidigare regeringen, och man hittade brister i handlingsplanen. Jag skulle önska att ministern utvecklade vilken annan analys man har gjort. Har man en annan syn än den som Jämställdhetsutredningen har kommit fram till?
Framför allt undrar jag vilken strategi regeringen har för att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor. Särskilt för Folkpartiets väljare borde det vara intressant att få reda på hur ministern tänker i detta avseende.
Många som kämpar för jämställdhet har tidigare betraktat Folkpartiet som en allierad i dessa frågor, särskilt när Bengt Westerberg var ordförande. Vad gör man för analys nu? Vad finns det för strategi? Att ni inte uppskattar vad den tidigare regeringen har gjort framgår. Men hur tänker ni i stället? Jag har inte förstått det.
Det ni skriver i svaret är att ni i stället vill stärka kvinnors företagande. Är inte det ett slag i ansiktet på Kommunals anställda med de lägsta lönerna? Menar ministern på allvar att städerskor, barnskötare och andra allihop ska bilda egna företag och på det sättet kunna hävda sig ekonomiskt och lönemässigt med männen? Jag tror inte att man kan mena allvar med detta. Jag skulle gärna vilja ha svar på de frågorna.
Region Skåne, som styrs av borgerliga partier tillsammans med Miljöpartiet, har avsatt en pott på 40 miljoner till jämställda löner. Det har också många andra kommuner och regioner gjort. Merparten av dem har s-v-mp-majoritet, men det finns också vissa där de borgerliga partierna är med i styret.
Hur menar ministern att detta ska fortsätta om inte staten går före och tar ansvar? Hur ska vi i Sveriges riksdag med trovärdighet hävda att andra och även privata arbetsgivare ska kunna motverka de löneskillnader som beror på kön om staten inte gör detsamma?
Vi hör vackra ord. Vi hörde nyss ministern säga: Jovisst prioriterar vi det här. Men vad är de prioriteringarna värda om det inte finns pengar bakom? Jag vill instämma i Luciano Astudillos anförande i den tidigare interpellationsdebatten att det är floskler och bara tomt prat om det inte finns pengar bakom.
Anf. 13 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Jag tackar statsrådet så mycket för svaret. Jag vill bara understryka det som mina två partikolleger tidigare sade här. Jag är inte förvånad över att den nya regeringen vill dra tillbaka en handlingsplan som förra majoriteten utarbetade. Men det är avsaknaden av nya förslag och nya initiativ som skrämmer mig mest.
Tittar jag på propositionslistan står det faktiskt ingenting under jämställdhetsministern. Där finns inga nya handlingsplaner eller initiativ, utan det är tomt. Det som ska komma från jämställdhetsministern i vår är en ändring i 36 § i produktsäkerhetslagen. Det är lite svagt när man i svaret på interpellationen har sagt att regeringen känner ett stort ansvar för dessa frågor. Var är det ansvaret? Det syns inte mycket av det.
Har regeringen till exempel lagt mer pengar på JämO? JämO ska tydligen sköta det mesta, men har man avsatt mer pengar till det? Man konstaterar att de flesta företag inte har jämställdhetsplaner för att följa lönekartläggningen, men var är receptet för att åstadkomma en förändring? Var finns initiativet?
När det gäller den statliga verksamheten vill statsrådet i sitt svar poängtera att minskade löneskillnader mellan kvinnor och män är en av regeringens förvaltningspolitiska prioriteringar inom de närmaste åren. Man har gett diverse myndigheter i uppdrag att se över detta och inväntar besked senast den 30 juni i år.
Är det så att jämställdhetsministern ska sitta med armarna i kors och bara vänta och se fram till den 30 juni?
Var finns initiativen, var är analysen?
Jag vill verkligen understryka det som föregående talare har sagt.
Om man ska göra något behövs det pengar. Jag hittar ingenstans i budgeten att ni har avsatt resurser för detta. Det löser sig inte av sig självt. Det har hittills inte löst sig av sig självt, utan staten har tagit ett ansvar.
Ett av de förslag som Miljöpartiet har haft är just ett handslag för jämställda löner. Vi anser att myndigheter, företag och arbetsmarknadens parter ska bjudas in att prata om detta och ge förslag på lösningar.
Har jämställdhetsministern tagit några initiativ till att träffa arbetsmarknadens parter och prata om jämställda löner?
Anf. 14 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Jag tackar Ulf för att han har förståelse för att vi drar tillbaka skrivelsen eftersom den utgår från helt andra politiska värderingar än dem vi har. Det verkar inte andra representanter från de tre tidigare styrande partierna ha förstått.
Vi har en annorlunda analys. Inte någonstans i skrivelsen och inte någonstans i era inlägg pratar ni om kvinnor som företagare, om kvinnors ägande, om kvinnor som arbetsgivare eller om att kvinnor ska ges chans till fler arbetsgivare än bara kommuner och landsting. Inte någonstans pratar ni om möjligheten att avlasta kvinnor i det obetalda arbetet i hemmen. Inte någonstans pratar ni om möjligheten för kvinnor och män att dela mer lika när det gäller föräldraförsäkringen och ansvaret för barnen. Ingenstans nämner ni dessa saker.
Det är därför som ni inte inser att det redan i dag sker mycket för att komma till rätta med de problem som ni beskriver.
Det finns ingen anledning att tvinga kommuner och landsting att anställa människor på heltid. Bara vi ser till att ha sunda ekonomiska näringslivs- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kommer kommuner och landsting få in mer pengar och kan anställa dessa människor - för ju större skattebas desto mer pengar till den offentliga sektorn, desto större möjlighet att anställa fler och desto större möjligheter och förutsättningar för kvinnor att faktiskt arbeta i den omfattning som de önskar.
Det har redan gjorts mycket på Regeringskansliet. Den budget vi lade fram har lagt grunden för det - en politik för fler jobb så att fler kvinnor kommer ut på arbetsmarknaden. Det finns ingenting som är viktigare än att kvinnor blir ekonomiskt oberoende genom en egen inkomst.
På Näringsdepartementet jobbas det, med hjälp av oss på Integrations- och jämställdhetsdepartementet, med att se till att ge kvinnor chans att bli företagare inom sina kompetensområden, det vill säga att öppna den offentliga sektorn, ge kvinnor chans att avknoppa, ge kvinnor chans att bli företagare, ägare och arbetsgivare och ge kvinnor chans att förhandla om lönen och övriga arbetsmarknadsvillkor med andra arbetsgivare än bara den offentliga sektorn. Jag har all respekt för den offentliga sektorn, den fungerar jättebra, men ska kvinnor komma in på banan måste de få chansen att verka på de kompetensområden där de redan i dag finns.
Vi ska se till att ge kvinnor chansen till avlastning i det hushållsnära arbetet. Genom att subventionera de tjänsterna kan fler personer kombinera familjelivet med yrkeslivet.
Vi ska genom jämställdhetsbonusen se till att föräldrar kan dela lika på föräldraledigheten. Ni kanske hörde på nyheterna i går att väldigt många familjer, jag tror att det var åtta av tio hushåll, tycker att jämställdhetsbonusen är en bra reform. Fyra av tio hade kunnat dela mer lika på föräldraledigheten om denna reform hade funnits. Det jobbas på för fullt med denna reform inom Regeringskansliet.
Det sker mycket för att stärka jämställdheten på arbetsmarknaden. Det räcker inte att bara tala om lika lön för lika arbete eller löneskillnaderna. Det finns mycket mer att göra för att se till att kvinnor har bättre möjligheter och förutsättningar att på lika villkor kunna verka såväl på arbetsmarknaden som i familjelivet. Det är det som regeringen jobbar med, och vi återkommer med fler åtgärder för att stärka just kvinnornas ställning på arbetsmarknaden.
Anf. 15 Esabelle Reshdouni (Mp)
Herr talman! Statsrådet har en annan analys, säger hon. Jag vill börja med att citera ur ett dokument: "Alla människor vill inte förkorta sin arbetstid. Många kvinnor jobbar deltid trots att de hellre vill jobba heltid. En lagändring måste komma till stånd som gör att alla de som vill öka sin arbetstid också har rätt och möjlighet att göra det."
Även om jag och mitt parti är varma anhängare av kortare normalarbetstid måste vi ha ett jämställdhetsperspektiv i arbetstidsfrågan eftersom det är en kvinnofråga, som berör kvinnor som jobbar deltid.
Regeringen har avvisat lagen om rätt till heltid. Men citatet är inte taget från ett miljöpartidokument. Det handlar om en folkpartirapport från 2002 med namnet
Hela lönen, halva makten
.
Det finns också färskare dokument. Det handlar om en folkpartimotion från 2005/06,
En jämställd arbetsmarknad
. Där skriver Lars Leijonborg: "Det är också dags för en ny löneskillnadsutredning för att kartlägga och analysera skillnaderna samt förklaringar och orsaker." Så skrev han för ett och ett halvt år sedan.
Vidare står det i samma motion: "Det är också hög tid att se över reglerna om handlingsplan för jämställda löner och undersöka vilken effekt de verkligen haft för att motverka strukturellt betingade löneskillnader och lönediskriminering. Om lagens bestämmelser visar sig vara verkningslösa måste de revideras."
Nu förstår ju jag att Folkpartiet har en begränsad makt i den moderatledda regeringen, men när regeringen fattade beslutet om att återkalla handlingsplanen var det faktiskt på förslag av den föredragande jämställdhetsministern, folkpartisten Nyamko Sabuni. Vi hade kanske förväntat oss att den jämställdhetsministern ändå hade lagt sig något närmare sitt eget partis utfästelser.
Vad jag förstår anser också statsrådet att jämställdhetslagen är mycket bra och att lönekartläggning är ett viktigt verktyg. Därför undrar jag och många med mig varför statsrådet avvisar vårt förslag om översyn av jämställdhetslagens bestämmelser om lönekartläggning. Det är näst intill obegripligt att ni drar tillbaka en handlingsplan mot bakgrund av vad ni själva skriver i era egna folkpartidokument.
Anf. 16 Karin Svensson Smith (Mp)
Herr talman! Med nuvarande takt när det gäller att minska löneskillnaden mellan män och kvinnor tar det mer än 100 år innan vi har lyckats utradera kvinnors underordning. Jag tror att många med mig tycker att det är fullständigt oacceptabelt. Man kan ju säga att regeringens politik eller brist på politik kanske inte är exceptionell på det här området. När det gäller klimatåtgärder är tidsperspektivet ungefär detsamma. Med de förslag till åtgärder som man har haft hittills kommer det ju att ta lika lång tid att nå klimatanpassning, och då är det redan för sent. Men det ska vi inte diskutera just nu.
Jag gjorde en helt annan reflexion när jag hörde ministern. Det påminner om den tid då jag själv tillhörde ungdomsförbundet. Det var enkelt när man var ny i politiken att peka på vad andra skulle göra och inte se att man faktiskt själv har något ansvar. Vi kan ju tala om vad privata arbetsgivare borde göra. Och ministern hänvisar till att kvinnor borde söka andra arbetsgivare och att man på den privata arbetsmarknaden eller som egen företagare skulle ha större möjligheter att undvika lönediskriminering. Men politiker måste göra något. Och när man har varit med ett lite längre tag, vilket kanske ministern också kommer att vara, inser man att man har ett ansvar för sitt eget område.
Vi riksdagsledamöter har ansvar. Ni i regeringen har ansvar. Hur ska staten, riksdagen, regeringen kunna kräva att andra gör handlingsplaner, avsätter potter och vidtar konkreta åtgärder i stället för att bara använda tomma ord om man själv inte sätter pengar bakom sina önskemål?
Miljöpartiet är inte anhängare av statlig lönepolitik. Det är inte det som det är fråga om. I sedvanliga löneförhandlingar har gubbar och män av olika sorter hittills lyckats kompensera sig för varje extra krona som man har lagt i jämställdhetspotter. Det krävs en särskild ordning. Det krävs reserverade pengar. Och jag har ännu inte hört hur ministern ämnar ta regeringens ansvar för de jämställdhetsmål som ni säger er dela men som ni inte har några förslag på hur man ska uppnå.
Anf. 17 Ulf Holm (Mp)
Herr talman! Jag måste säga att jag blev lite förskräckt när jag hörde statsrådets andra svar på frågan. Interpellationen handlar om lönediskriminering. Statsrådet pratar om hur viktigt det är med ekonomiskt oberoende, och så radar hon upp det här med att man ska öppna upp offentliga sektorn. Det lät nästan som om du ville avskaffa offentliga sektorn. Men det kan vara ett medvetet missförstånd av vad ministern sade. Men framför allt: Om man ska vara ekonomiskt oberoende är det lönen man får på arbetsplatsen som är helt avgörande för livssituationen. Att regeringen nu inte gör ett jota för att få bort den lönediskriminering som finns i fråga om män och kvinnor är skrämmande ur den aspekten. Den första åtgärden borde ju vara att fortsätta.
Jag kan fortfarande förstå att ni kanske inte tycker om exakt det vi - s, v, mp - skrivit i förra lönehandlingsplanen, som vi skickade till regeringen. Men det är skrämmande att ni inte kan plocka ut någonting och gå vidare för att inte tappa farten och för att komma till rätta med det här strukturella problemet.
Sedan kan vi hålla med om att det, om man tittar på företagen, är männen som styr. Och där drar ni väl snart tillbaka förslaget om kvotering i styrelser för att få in fler kvinnor. Hur ska man, om man inte har en lön, kunna spara pengar till exempel och köpa aktier på börsen? Vi vet att det är männen som sitter på de största börsposterna.
Lön för arbete är det viktiga, och då ska det vara samma lön om man har samma jobb, oavsett vilket kön man har. Det är det som vi måste arbeta för. Det är skrämmande att se att det inte finns några initiativ alls. Och statsrådet svarade inte på frågan om statsrådet har tagit några initiativ för att träffa arbetsmarknadens parter för att föra ett samtal om jämställda löner.
Anf. 18 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Jag börjar där Ulf slutade. Det är självklart att jag kommer att föra samtal med arbetsmarknadens parter kring många fler frågor än bara lönefrågan. Det är helt naturligt. Man kan väl inte vara verksam som statsråd utan att kunna föra samtal med de viktigaste parterna på arbetsmarknaden. Det är klart att det kommer att inträffa.
Mitt ansvar som jämställdhetsminister är faktiskt att samordna mina kolleger i regeringsdepartementet, att göra rätt saker. Om man inte förstår det förstår jag att man har väldigt svårt att få ihop allt det som jag nämnde att vi gör just för att kunna underlätta för kvinnor på arbetsmarknaden och för att kunna se till att löneutvecklingen blir rätt. Det handlar nämligen om att kvinnor också måste ges en chans att bli företagare i större utsträckning, en chans att ha flera arbetsgivare att välja på, en chans att avlastas från det obetalda hushållsarbetet och en chans att kunna dela ansvaret med sina män när det gäller barnen.
Det är viktigt. Det är viktiga jämställdhetsåtgärder. Det är viktiga åtgärder för att eventuellt kunna minska löneskillnaderna.
Det så kallade skarpa förslaget i skrivelsen är rätten till heltid. Rätten till heltid - vem säger att det automatiskt skulle minska löneskillnaderna? Det skulle leda till en bra löneutveckling för kvinnor - absolut. Det håller jag med om. Men vem säger att det skulle minska löneskillnaderna? Det behövs mer än så för att minska löneskillnaderna. Vi gör vad vi kan, men det är inte säkert att det är politiker som kan lösa det problemet. Det kanske är andra som måste göra det. Det är kanske de som förhandlar åt sina medlemmar om lönerna som måste se till att ta ett större ansvar för de löner som kvinnorna i dag har. Det handlar om värderingar av arbete som JämO bland annat gör och som vissa kommuner runtom i Sverige faktiskt gör för att se: Hur värderar vi arbeten? Varför värderas kvinnors arbete lägre än männens? Det är den typ av verksamheter som behövs, och det pågår runtom i landet.
När det gäller diskriminering känner ni mycket väl till att det pågår ett omfattande arbete för att få ihop en diskrimineringslag som är mer effektiv, mer tydlig. Och i detta arbete kommer vi också att se över om inte sanktionerna ska bli skarpare. Jag menar nämligen att det är oacceptabelt att arbetsgivare faktiskt kan göra beräkningar och tänka: Om vi förlorar kostar det så här mycket - det har vi råd med. Det ska inte gå att göra den typen av beräkningar. Jag menar att ett viktigt steg i den framtida lagen och i den framtida politiken är att sanktionerna blir skarpare.
Sedan tror jag inte att jag med ett ord har nämnt att jag avvisar alla förslag i den skrivelse som jag drog tillbaka. Men det viktigaste förslaget, det som ni ansåg vara viktigast, är ju just det som handlar om att tvinga kommuner och landsting att anställa dem som jobbar deltid där på heltid. Det var ju det som var det viktigaste förslaget, och det är det som jag drar tillbaka, för det är det som jag inte delar uppfattning om. Jag menar att kommuner och landsting kommer att anställa människor utifrån den förmåga som de har. Det handlar om att se till att driva en sund arbetsmarknadspolitik och en sund näringslivspolitik och ekonomisk politik. Det är det som ger dem förutsättningar att kunna se till att deras anställda får jobba i den utsträckning som de önskar eller att kunna anställa fler.
Jag har ingenting emot att faktiskt använda mig av en del av de förslag som fanns i den där skrivelsen. Det kan gälla utbildning eller information eller annat. Jag menar, skarpare än så var det inte. Jag har inte sagt att jag har dragit tillbaka det. Vi återkommer. Vi vidtar hela tiden åtgärder för att förbättra kvinnors situation och möjligheter på arbetsmarknaden. Det är en prioriteringsfråga för denna regering. Det är en prioriteringsfråga för mig som statsråd med ansvar för jämställdhetsfrågor.
Anf. 19 Esabelle Reshdouni (Mp)
Herr talman! Nu blir jag något förvirrad, för mig veterligen har hela handlingsprogrammet dragits tillbaka, men det gläder mig verkligen att statsrådet säger att hon tänker ta delar av det här handlingsprogrammet. Vi bistår gärna med synpunkter där.
Men jag vill ändå något kommentera de åtgärder som ministern presenterade i sitt första inlägg.
Jämställdhetsministern säger att en viktig jämställdhetsfråga är att underlätta för kvinnors företagande. Jag och mitt parti, Miljöpartiet, har verkligen ingenting emot att kvinnor blir företagare - tvärtom. Men det är samtidigt viktigt att detta företagande inte bara handlar om branscher med svag lönsamhet och låga löner. Annars riskerar vi faktiskt att få en situation där vi bara skapar ytterligare arenor för ojämställdhet. Men alldeles oavsett det har inte kvinnors företagande så mycket med jämställda löner att göra. För det är väl inte så att statsrådet har uppfattningen att anställda kvinnor ska avstå från jämställda löner för att finansiera kvinnors möjlighet att starta företag?
Vidare talar ministern om att förebygga och motverka diskriminering. Det är jättebra att göra lagstiftningen tydligare och effektivare. Men var finns åtgärderna? Jämställdhetsministern har ju inga förslag. Vad gäller frågan om Medlingsinstitutet verkar det som att statsrådet nu, till skillnad mot när hon skrev svaret på vårt öppna brev, har insett att det har en viktig uppgift. Men i vår handlingsplan för jämställda löner vill vi vidga uppdraget, och det avvisar ju statsrådet när hon återkallar planen.
Frågan är: Varför drar du tillbaka hela planen?
Anf. 20 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Återigen är svaret att jag drar tillbaka den för att analysen inte stämmer med de politiska värderingar jag eller den här regeringen har. Jag beskrev att det behöver göras mer än bara att tvinga kommuner och landsting att anställa på heltid. Det behövs mer än så. Jag menar att vi inte behöver tvinga kommuner och landsting att anställa på heltid, för de vill nog inget annat än göra det för att kunna erbjuda oss medborgare en bra service. Vi ska se till att skapa förutsättningar så att skattebasen ökar så att de ska kunna få in mer pengar i sin kassa. Då kan de anställa fler.
I övrigt återkommer jag med ytterligare förslag förutom det jag har nämnt, att underlätta för kvinnor att kombinera yrkesliv med familjeliv, att underlätta för kvinnor att bli företagare inom sina kompetensområden, att ge kvinnor chans till flera arbetsgivare för att kunna förhandla, och så vidare. De åtgärderna har redan presenterats. De börjar bli verksamma. Vi återkommer till ytterligare åtgärder, och en del av dem kommer säkert att innehålla några av de förslag som fanns i denna skrivelse. Det är jag övertygad om.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.