Jakt på varg
Interpellation 2008/09:152 av Johansson, Ann-Kristine (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-11-24
- Anmäld
- 2008-11-25
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-12-01
- Sista svarsdatum
- 2008-12-08
- Besvarad
- 2008-12-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2008/09:152 Jakt på varg
av Ann-Kristine Johansson (s)
till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)
Den senaste tiden har fler och fler signaler kommit om att den svenska vargstammen har passerat det av riksdagen uppsatta delmålet om 20 föryngringar. Siffran 250 vargar nämns. Tyvärr leder inte ökningen till någon nämnvärd spridning över landet det blir i stället en förtätning i de områden som redan har mycket varg. Därmed behöver åtgärder vidtas redan nu så att inte vargstammen växer sig för stor för snabbt. Detta är viktigt för att få acceptans hos landsbygdsbefolkningen och för att motverka den illegala jakten.
Det är i stort sett fyra län, bland annat Värmland, som har den största ansamlingen av varg. I dessa län har också debatten pågått länge om fördelar och nackdelar med att påbörja jakt på varg.
Vargstammens utveckling i Värmland är över förväntan. Önskan är att jakt på varg påbörjas snarast möjligt, i nära samarbete med viltforskningen för att på ett kontrollerat sätt pröva olika jaktformer. Värmland skulle kunna bli ett försöksområde för jakt på varg redan i vinter - en verksamhet som bör pågå i minst fem år och sedan utvärderas.
Inom en snar framtid bör Rovdjursutredningens förslag omsättas i praktiken för att hantera nuläget och kunna värna vargstammens positiva utveckling. Dessutom behövs ett snabbt besked om det framtida målet för vargstammens storlek.
Kommer jordbruksministern att se över möjligheten att låta bland annat Värmland bli ett försöksområde för tillåten jakt på varg?
När kommer ministern att presentera en rovdjursproposition?
Debatt
(19 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:152
Webb-tv: Jakt på varg
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:50 Tisdagen den 16 decemberProtokoll 2008/09:50 19 § Svar på interpellation 2008/09:152 om jakt på varg
Protokoll från debatten
Anf. 172 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Ann-Kristine Johansson har frågat mig om jag kommer att se över möjligheten att låta bland annat Värmland bli försöksområde för tillåten jakt på varg. Interpellanten har också frågat när jag kommer att presentera en rovdjursproposition.
Våren 2001 beslutade riksdagen om en sammanhållen rovdjurspolitik. Det övergripande målet är att Sverige ska ta ansvar för att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns kvar i den svenska faunan. Arterna ska också enligt målet kunna sprida sig till sina naturliga utbredningsområden.
För att utreda frågan om effekterna av rovdjursstammarnas utveckling samt frågor knutna till att uppfylla målen i en sammanhållen rovdjurspolitik tillsatte den förra regeringen 2006 en utredning. Utredningen om de stora rovdjuren överlämnade i december 2007 betänkandet
Rovdjuren och deras förvaltning
.
Betänkandet är mycket omfattande. Resonemangen rör frågor och problemställningar som berör och engagerar många människor. En frågeställning som utredningen behandlar är om ansvaret för förvaltningen av rovdjuren i högre utsträckning skulle kunna ske på regional nivå med större möjligheter till lokal delaktighet. Betänkandet har varit ute på en bred remiss hos berörda myndigheter och organisationer. Flertalet remissinstanser är positiva till en ökad regionalisering.
Av betänkandet framgår dock inte hur en modell för en regionalisering ska kunna utvecklas beträffande bland annat regionala mål och förvaltningsplaner i förhållande till nationella mål och internationella åtaganden. Regeringen gav därför tidigare i höst Naturvårdsverket i uppdrag att, efter samråd med berörda myndigheter och organisationer, utarbeta ett förslag till hur ett ökat regionalt ansvar och lokal delaktighet i förvaltningen av rovdjursstammarna bör organiseras.
I uppdraget ingår bland annat att Naturvårdsverket ska göra en analys av om genomförandet av en ändrad förvaltning bör ske fullt ut, i etapper artvis eller som försöksprojekt inom något eller några län. Naturvårdsverket ska redovisa sitt uppdrag den 15 februari.
Jag vill invänta verkets redovisning innan jag tar ställning till hur regionaliseringen bör genomföras. Min uppfattning är dock att vi ska ha en regionalisering av förvaltningen som framför allt ska bidra till snabbare beslutsprocesser.
De senaste bedömningarna visar att etappmålet för varg om 20 föryngringar per år är uppnått. I riksdagens beslut om sammanhållen rovdjurspolitik anges att med etappmål avses delmål för stammarnas tillväxt mot en nivå där artens fortsatta existens i Sverige kan anses långsiktigt säkrad. Vidare anges att när etappmålet nåtts bör en förnyad bedömning göras om mål för arten. Det bör även genomföras en grundlig genomgång av konsekvenserna av vargförekomsten.
När jag fick beskedet från Naturvårdsverket den 5 december lät jag omedelbart påbörja förberedelserna för den av riksdagen begärda utredningen. Arbetet med att utvärdera etappmålet kommer att påbörjas inom kort. Jag kommer då att ge närmare besked om vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta med anledning av att etappmålet nåtts.
Värmland är ett av de län där vargstammen är etablerad sedan länge och där stammen vuxit snabbast. Regeringen delar utredningens uppfattning att det är viktigt att vargstammen ökar i antal i sådan takt att människor på landsbygden hinner anpassa sig till de nya förutsättningar som det innebär att leva med varg.
Jag är medveten om att det finns olika sätt att se på rovdjursfrågorna. Jag har därför nyligen haft överläggningar med företrädare för olika intresseorganisationer. Mitt mål är att föra dessa intressen närmare varandra. Att människor accepterar att samexistera med rovdjuren är den viktigaste förutsättningen för en framgångsrik förvaltning och för bevarande av rovdjuren.
Jag vill nu i första hand avvakta resultatet av Naturvårdsverkets utredning, men jag är inte främmande för att i någon form, inom ramen för rådande direktiv och internationella åtaganden, skapa ett ökat utrymme för förvaltning av vargstammen. Det är dock viktigt att vi i de enskilda förvaltningsbesluten tar hänsyn till att vargstammen är sårbar ur genetiskt perspektiv, eftersom de skandinaviska vargarna stammar från totalt tre individer.
Jag har dock med glädje noterat att en invandrande varg från Finland etablerat sig i Sverige. Därmed har förutsättningarna ökat för ett nytt genetiskt tillskott till vargstammen.
Jag avser att återkomma med dessa resonemang samt frågan om ökat regionalt ansvar för beslut som rör förvaltningen av rovdjursstammarna i en proposition om rovdjuren och deras förvaltning före sommaren 2009.
Anf. 173 Ann-Kristine Johansson (S)
Herr talman! Jag tackar för svaret och tycker att det är bra att ministern är tydlig med behovet av regional förvaltning och med att det ska komma en sammanhållen rovdjurspolitik före sommaren. Jag anser, för vargstammens fortsatta utveckling, att det nu behövs att ni tar ett helhetsgrepp på frågan. Hur stor är en livskraftig och hållbar stam? Vad menar vi med gynnsam bevarandestatus, och hur ska en regional förvaltning se ut?
Jag vill redan från början vara tydlig med att jag helt står bakom 2001 års riksdagsbeslut om rovdjurspolitiken och även att vi vill ha en långsiktigt hållbar vargstam i Sverige. Det är glädjande att etappmålet med råge är uppnått.
Därför tycker jag att det är dags med någon form av jakt, likt den vi har på björn, när det gäller vargen. Lever man i Värmland är rovdjursfrågan hela tiden närvarande. Vid alla de besök jag gör på landsbygden kommer frågan upp, och det är tydligt att det är en svår fråga och en balansgång.
Ministern pekar på Värmland i svaret och säger att det är viktigt att stammen ökar i sådan takt att människor hinner anpassa sig. Hur tänker ministern där? Jag skulle gärna vilja att han utvecklar det.
Vi politiker har att balansera alla olikstående intressen och göra avvägningar. Grunden för allt är de internationella åtagandena och vårt beslut om rovdjurspolitiken. Därefter behövs avvägningen mellan de boende i rovdjurstäta områden, de som bedriver näringsverksamhet såsom får- och lammproduktion och annan djurproduktion, de som vill kunna röra sig fritt i vår natur och jägarnas intressen. Rovdjuren är en del i en sammansatt helhet, inte minst relationen mellan rovdjur och bytesdjur.
Det är glädjande att ministern är tydlig med att försöka föra dessa intressen närmare varandra, för det behövs en acceptans inför att samexistera med rovdjur.
I utredningen
Rovdjur och deras förvaltning
fördes en diskussion om den sociala fällan som hotar att slå igen om inte frågorna hanteras öppet och i nära samverkan med den berörda befolkningen.
Jag tror att det här är otroligt viktigt. Att negligera problem som upplevs av dem som lever och bor i rovdjurstäta områden gör att acceptansen minskar, och det blir en ökad risk för konflikt. Därför måste vi hantera frågan på ett klokt och välbalanserat sätt. Jag anser det därför viktigt att få till en regional förvaltning nära de människor det berör.
Med detta sagt vill jag ta upp frågan om Värmland med flera län som skulle kunna bli en försöksregion redan nu för att på ett klokt sätt och i nära samverkan med Naturvårdsverket och forskarna börja förvalta stammen genom bland annat jakt. Vargstammen bör förvaltas i lite större områden än i ett enskilt län, för vi har många gränsrevir. Därför behövs större förvaltningsområden.
Vid en regionaliserad förvaltning krävs också tydlighet i hur avvägningen ska gå mellan de nationella målen och de regionala målen och hur förvaltningsplanerna ska se ut. Jag noterar i ministerns svar att Naturvårdsverket när de redovisar sin syn på hur ett ökat regionalt ansvar och lokal delaktighet ska se ut samtidigt ska ge sin syn på möjligheterna till försöksprojekt.
Det är bra, men det brådskar både med att få besked om att man skulle kunna öka den regionala förvaltningen och att Värmland med flera län skulle kunna få starta ett försöksprojekt med en sådan här inriktning.
Hur menar ministern att vi ska få en ökad acceptans och legitimitet för rovdjurspolitiken? Det vore intressant att höra ministern utveckla detta, för jag tror att det är en grundtes i rovdjurspolitiken att vi får en ökad acceptans och legitimitet för våra beslut här i riksdagen.
Anf. 174 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Jag är ju från Jämtland och inte från något riktigt vargtätt område, men vi har andra rovdjur. Därför är det glädjande att miljöministern stöder tankarna om en lokal och regional förvaltning av rovdjuren.
Det saknas förvisso en modell för denna förvaltning, men frågan hastar för de utsatta länen. Därför vill jag fråga miljöministern om han är beredd att skynda på tillskapandet av en sådan modell.
En annan fråga är begreppet "lärande organisation" som är allmänt accepterat bland företag och myndigheter. Man har helt enkelt insett fördelarna med incidentrapportering, åtgärd och uppföljning, allt för att eventuella misstag inte ska begås mer än en gång.
I varglänen har man i dag mångårig erfarenhet av att leva med varg. Skulle miljöministern vara beredd att ta till vara den erfarenheten i en brett upplagd undersökning för att få veta inställningen till varg?
Slutligen en tredje fråga: Ca 27 föryngringar av varg är konstaterade i Sverige och Norge. Regeringens mål är att den ska spridas över hela landet. Om detta sker blir det samlade rovdjurstrycket nådastöten för den svenska renskötseln. Redan i dag förlorar tillsammans de tio jämtländska samebyarna ca 10 000 renar till rovdjuren. Renbeteslänen måste hållas utanför vargens spridningsområde. I annat fall äventyras en hel kultur.
Är miljöministern beredd att biträda den uppfattningen?
Anf. 175 Hans Unander (S)
Herr talman! Jag kommer också från ett län som i stort sett har samma problematik som Ann-Kristine Johansson tar upp. Jag är från Dalarna, om det inte hörs.
Denna fråga diskuteras många gånger ute på arbetsplatser och hemma vid köksbordet. Många gånger förs diskussioner som gör att man kan tycka att det går till överdrift. Men om människors oro ska kunna stillas måste vi på något sätt börja fundera på hur vi ska göra för att få en högre acceptans för dessa rovdjur.
Där tror jag, precis som ministern är inne på, att man måste se till att det nu tas beslut närmare människorna så att de känner att de är med och påverkar och att det finns en närhet till besluten. Annars är risken stor, vilket man kan se tendenser till utan att ha belägg för det, att det blir en illegal jakt där man tar lagen i egna händer. Det tycker jag är väldigt oroväckande.
Jag tror på idén och tanken som Ann-Kristine Johansson har, att man kanske ska fundera på om det inte är på tiden att man inför något slags jakt på samma sätt som vi har på björn. Det tror jag skulle vara ett bra medel att komma framåt i frågan.
Just nu har vi i Dalarna en varg som stryker runt Moratrakterna. Den har alldeles nyligen setts i närheten av vår ridanläggning där. Den går i stort sett mellan byarna i ganska centrala delar av Mora. Jag tror att man måste fundera kring skyddsjakt, för när individer kommer för nära måste man kunna ta dessa beslut så att människor slipper oroas. På så sätt kan man få den acceptans som krävs.
Anf. 176 Åke Sandström (C)
Herr talman! Tack, ministern, för svaret på denna interpellation!
Liksom Gunnar Sandberg bor jag i ett län - Västerbotten - som tillhör renskötselområdet, och 2001 års beslut sade också att någon varaktig föryngring vad gäller varg ska inte finnas inom åretruntmarkerna. På den punkten var vi eniga.
Ann-Kristine Johansson tar i interpellationen upp en angelägen fråga, nämligen när vi ska få en aktiv förvaltning av vargstammen som inkluderar noga reglerad jakt. Hon konstaterar också att antalet, 250 svenska vargar, nämns i den intensiva debatten om vargstammens storlek och spridning.
Sedan interpellationen avlämnades den 24 november har det skandinaviska vargforskningsprojektet Skanulv som står för faktauppgifterna när det gäller vargstammens storlek kommit med ytterligare en rapport över 2008 års föryngringar.
Antalet konstaterade föryngringar i den svenska vargstammen är nu 24 stycken, varav 22 helsvenska och 2 föryngringar i gränsreviren mot Norge. Dessa räknas statistiskt in i den svenska vargstammen som hittills i år alltså konstaterats ha fått 24 föryngringar. Härtill kommer 3 helnorska föryngringar. Den skandinaviska vargstammen har alltså i år minst 27 föryngringar. Det torde säkert komma flera rapporter under vinterns inventeringar. Därför kan man säga att den skandinaviska vargstammen nu uppgår till minst 270 vargar, varav den svenska stammen består av minst 240. Detta med de omräkningstal som normalt används.
Bland årets föryngringar finns dessutom en invandrad rysk-finsk hane i Gävleborgs län. Vargstammen har alltså fått ett genetiskt tillskott, vilket är positivt för att reducera inaveln i den skandinaviska vargstammen. Naturvårdsverket har med stöd av denna utveckling också kunnat bevilja flera ansökningar om skyddsjakt på varg under 2008.
När denna interpellation efterfrågar möjligheten att göra Värmland till ett försöksområde för tillåten jakt på varg kan jag förstå den otålighet som många värmlänningar känner inför dagens situation. Men otåligheten är inte begränsad bara till Värmland. Den finns också i Dalarna och Gävleborg. Jag känner oro för att den illegala jakten på varg kommer att öka om vi inte snart får ett reformerat system för vargförvaltning i hela Sverige.
Rovdjursutredningen tillsattes för att ge grund för en reformering av rovdjursförvaltningen i hela landet, inklusive vargförvaltningen. Den har, som bekant, för ett år sedan lämnat sitt förslag till regionalisering. För att undvika en alltför snabb ökning och koncentration av vargstammen har utredningen föreslagit att den svenska vargstammen på tre år ska begränsas till 200 vargar, för att skapa förtroende bland medborgarna och visa att vi genom förvaltningen har kontroll på vargstammens utveckling.
Jag emotser med tillförsikt regeringens förslag i dessa frågor som jag hoppas kommer inom kort.
Anf. 177 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Jag tycker naturligtvis att det är välkommet med engagemanget från den socialdemokratiska sidan i frågorna. Jag hoppas att det också bäddar för breda beslut den dag det är dags här i riksdagen. Det visar också på en välkommen förändringsvilja. Det var ju inte riktigt det som rådde när den här regeringen tog över.
Jag vill också betona att jag har tagit ställning i grundfrågan, det vill säga att jag anser att det behövs en regionalisering av förvaltningen i ökad grad och också mer lokal delaktighet. Frågan gäller nu hur det ska gå till.
Ann-Kristine Johansson frågar mig vad jag menar med att människor ska hinna anpassa sig till den ökade vargstammen. Jag menar att det har gått mycket fort att öka vargstammen. Det är naturligtvis välkommet när det gäller att säkra vargstammens långsiktiga överlevnad, men det är inte bara antal vargar som avgör det. Det har framför allt att göra med den genetiska statusen hos vargen. Det får också mycket tydliga konsekvenser, inte minst i de områden där vargkoncentrationen är som störst, kanske tre fyra län.
Jag menar att det betyder att människor måste känna trygghet och delaktighet och också ha insikt i hur man regionalt hanterar frågorna. Man behöver kunna skydda sig på rätt sätt. Det kan handla om allt från det vi nu har gjort när det gäller jaktförordningen till att kunna sätta upp stängsel och förbereda för att skydda sina husdjur och tamdjur.
Jag menar att det är nödvändigt att föra de olika intressena närmare varandra. Jag tror i själva verket inte att motsättningarna behöver vara så stora som de har varit. Det är passivitet som låter motsättningarna växa. Det är därför regeringen också har tänkt vara mycket aktiv.
Som svar på frågan om jag tänker mig Värmland eller några andra regioner som försöksregioner har jag gjort klart och tydligt att jag i grunden inte tycker att försök räcker. Jag vill att det ska vara riktiga åtgärder. När vi nu vartefter tar olika steg är vår tanke att i första hand vidta riktiga åtgärder. Jag tycker också att det är viktigt att skynda på arbetet med en sådan här modell. Det är därför vi har inlett arbetet omedelbart.
Jag har fått frågan om jag skulle vilja göra en stor opinionsundersökning om inställningen till vargen. Jag nöjer mig inte med opinionsundersökningar. Jag tycker att det är bättre att se till att direkt öka förutsättningarna för ökad delaktighet och ökad regional förvaltning. Jag är också, som jag sade, beredd att vidta andra åtgärder.
Jag menar att det inte är rimligt att vargen bara är koncentrerad till tre fyra län. Därför är det befogat att också ha målsättningen att få en större utspriddhet över landet. Jag är medveten om att vi ska ta ansvar också för konsekvenserna i rennäringsområdena. Det menar jag är en av de frågor som ska belysas vid den utvärdering som vi kommer att göra.
Jag har också fått frågan om jag skulle vara beredd att genomföra förvaltning på samma sätt som för björn. Då vill jag vara tydlig med att när det gäller björnen har miniminivåerna överträffats rejält. Det är en annan situation än i fråga om vargen. Men precis som jag har sagt i interpellationssvaret är jag inte heller främmande för att i någon form skapa ett ökat utrymme för förvaltning av vargstammen, därför att det här är en förtroendefråga där vi ska föra samman naturvårdsintressen å ena sidan och viktiga intressen för landsbygden å den andra.
Anf. 178 Ann-Kristine Johansson (S)
Herr talman! Det märks att det finns ett brett intresse bland ledamöterna för den här frågan.
Tack, ministern, för de här upplysningarna! Du ställde frågan om breda beslut. Det beror på vad ni kommer med. Självklart är vi socialdemokrater intresserade av att hitta bra lösningar, precis som jag beskrev i mitt första inlägg. 2001 års rovdjurspolitik byggde ju på breda politiska överenskommelser. Nu är det dags att gå vidare. Jag tror att det för rovdjurspolitikens skull är bra med en bred enighet.
Skälet till att jag efterfrågar försöksområden eller försöksprojekt med Värmland och delar av Dalarna, Gävleborg och Örebro är att snabbt komma i gång med prov på regional förvaltning. Propositionen dröjer till innan sommaren, och sedan tar det tid innan vi fattar beslut i riksdagen och innan det kan verkställas. Det är därför jag ser ett försök som en möjlighet att snabbt få i gång och pröva regional förvaltning.
Jag håller också med om att passivitet undergräver legitimiteten. Därför är det bra att vi för den här debatten nu och att vi på olika sätt beskriver att det kommer saker under våren.
Jag skulle också vilja ställa frågan hur ministern ser på Rovdjursutredningens förslag att stanna upp i tre år, nu när vi har uppnått etappmålet, för att ha tid att lära oss förvalta stammen och få just ökad acceptans i de berörda områdena.
Jag tar upp frågan om liknande jakt som på björn som en jämförelse därför att björnstammen ju har jagats under ett antal år. Ändå har den växt väldigt bra. Det är som ministern säger att björnstammen är långt över miniminivån nu, och ändå har vi jagat björn under ett antal år. Det är på liknande sätt jag skulle kunna tänka mig att vi gör när det gäller vargen. Finns de förslagen med i ditt tänk inför det fortsatta arbetet?
Jag hoppas verkligen att ministern ser till att en proposition kommer så snart som möjligt. Helst skulle jag vilja se en på riksdagens bord innan mitten av mars så att vi skulle hinna behandla den före sommaruppehållet. För vargens skull och för landsbygdsbefolkningens som lever och verkar i de rovdjurstäta områdena brådskar det.
Man kan fundera på vad som händer när vi börjar få flera vargar som rör sig i större delar av landet - vi pratade ju om att vi behöver ha ökad spridning av vargstammen - till exempel när de börjar närma sig större städer söderut. Vi har ju haft några i Stockholmsområdet där inte skogsområdena är lika stora och vi alltså kan få möte mellan varg och människa oftare. Hur ser ministern på det? Jag är rädd för att konflikterna där kan öka ännu mer.
Jag besökte en familj i norra Värmland för några veckor sedan som fått flera av sina får rivna av varg, trots att de hade ett väl fungerande rovdjursstängsel. Vad säger man till dem, och hur möter man deras oro?
Det är viktigt att väga in lantbrukarens bekymmer med rovdjur eller hästägarens oro. Öppna landskap är viktiga, och i vissa områden behövs fler djur som håller landskapet öppet. Där kan rovdjuren begränsa det utrymmet. Jag känner fårägare som väger mellan att bryta mot djurskyddslagens krav på utevistelse för sina djur eller att sitta uppe varje natt och vakta under sommarhalvåret.
Det är sådan oro man möter ständigt och jämt. Därför är det viktigt att än en gång säga att det är bra att ministern tar denna fråga på allvar och försöker göra så att det blir en bra utveckling.
Anf. 179 Gunnar Sandberg (S)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaren, men jag hoppas att vargen fortsättningsvis hålls utanför renbetesområdena. En annan fråga som vi ofta får höra, överdriven eller inte, gäller vargens härkomst. När Projekt Varg startade konstaterade man att en spillra av den nordiska vargstam som fanns kvar i våra djurparker var alltför svag och inavlad för att man skulle kunna bygga upp en ny vargstam i Sverige med hjälp av den.
Påståenden om att dagens svenska vargstam därför skulle vara inplanterad har hörts under lång tid. Dessa påståenden kan också vara en av orsakerna till den negativa inställningen till varg som finns på många håll i landet. Vi har under lång tid också hört påståenden om att dna-undersökningar entydigt visar att vargarna i samtliga fall skulle bära samma dna som vargar i Baltikum och Ryssland.
Är det inte en gång för alla dags att gå till botten med dessa påståenden? Är dagens svenska vargstam inplanterad eller inte? Eller är frågan för känslig för att utredas?
Anf. 180 Hans Unander (S)
Herr talman! Det är väl bra att vi har samma uppfattning när det gäller regional förvaltning. Det känns bra att ministern har samma uppfattning som vi. Jag ser fram emot de riktiga åtgärderna som ministern pratar om, och jag hoppas verkligen att Dalarna kommer med.
Sedan var det diskussionen om varg- och björnförvaltning och att ha något slags jakt liknande den på björnen. Även om man säger att det är annorlunda för björnarna - där har ministern rätt - är min uppfattning att man ändå bör fundera på om det inte är på tiden att man gör något för att inte hamna i situationen att det helt plötsligt blir många vargar. Man vet ändå att när vargen föder ungar blir det ganska många i kullarna.
Om vi inte gör något liknande jakt på björn med varg, ministern, finns det inte risk med att vänta för länge? Ser ministern någon risk?
Anf. 181 Åke Sandström (C)
Herr talman! Det är glädjande att vi synes vara överens, har stor samstämmighet, är eniga, i frågorna som rör behovet av åtgärder. Rovdjursutredningen har fått en god acceptans, som jag förstår, i breda lager. Det är en formellt stor skillnad mellan att ha skyddsjakt och licensjakt. Som jag ser det är det viktigt att även införa licensjakt på björn och licensjakt på varg som komplement till skyddsjakt på varg.
Frågan om utökningen, det vill säga en större del i renskötselområdet, som är 38 procent av Sveriges yta, är komplicerad, som ministern har sagt. Jag vill erinra dels om problemet för rennäringen, dels om utgiftsperspektivet för rovdjursersättningarna. De har redan passerat 50 miljoner per år. Om en ökning skulle tillåtas där skulle det få stora konsekvenser på det området också.
Min avslutande fråga rör närmast vad ministern anser om planeringen av de åtgärder som har skisserats i interpellationssvaret. Kan det ske i närtid, som man brukar säga i ett utskottsområde? Kan det ske utan dröjsmål att komma i gång med den detaljerade planeringen för regionalförvaltningen?
Anf. 182 Bengt-Anders Johansson (M)
Herr talman! Tack, Ann-Kristine Johansson, för en angelägen interpellation! Inte minst uppslutningen i kammaren visar att frågan är oerhört angelägen. Bredden på de partier som är företrädda här visar också engagemanget i frågan.
Jag tror att vi är många som får påstötningar och kontakter från olika delar av landet i dessa frågor. Många upplever att det hitintills funnits en okontrollerat växande framför allt vargstam. Det är främst det man talar om. Det är förvisso sant därför att det inte har varit någon kontroll på tillväxten av vargstammen så här långt. Det är många som vittnar om känslorna när de drabbas, när tamdjuren har rivits etcetera. Så sent som för en dryg vecka sedan ringde en förtvivlad person till mig och berättade att hans hund hade blivit angripen. Han fick efter tre dygn hämta ut hunden från djursjukhuset. Det kostade 27 000 kronor. Han hade inte de pengarna. Han fick ta ett banklån för att lösa ut sin hund.
Vad jag vill ha sagt med detta till ministern är att jag tror att vi måste titta på förutsättningarna för att staten tar ett ökat ansvar när statens djur åstadkommer en skada. Jag vet att det är rundligare tilltaget när det gäller andra tamdjur, men för just hundar finns det en begränsning. Om min hund åstadkommer något har jag som hundägare oinskränkt ansvar. Därför borde det analogt med detta vara så att staten tar ett fullt ansvar.
Bortsett från detta är det också viktigt att stå upp för den biologiska mångfalden. Vi är helt överens om att vi ska ha de fem stora rovdjuren. Då är det mer fråga om hur vi ska hantera detta. Därför är det utomordentligt bra att alla har varit uppe och talat om regionaliserad förvaltning, och ministern var sällsynt tydlig och sade att han har tagit upp just den frågan.
Det är nu elva dagar sedan vi fick klart för oss att vi har nått etappmålet. Då tycker jag att det är ovanligt snabbt agerat av en regering att redan nu säga att man ska göra en utvärdering och att den ska läggas fram snart. Det är utomordentligt bra. Dessutom har regeringen tidigare levererat 28 §, som i någon mån har varit en ventil för dem som är på väg att drabbas av angrepp.
Jag tror också att ministern har en stor poäng i att det nu handlar om att föra samman, att få en accept för, de olika ytterlighetspunkter som de facto finns i den här frågan. Jag tror att det är grunden för att vi ska fortsatt ha en bra inriktning när det gäller förvaltningen.
Jag blir också glad när ministern säger att han inte är "främmande för att i någon form, inom ramen för rådande direktiv och internationella åtaganden, skapa ett ökat utrymme för förvaltning av vargstammen". Jag vill bara av hela mitt hjärta uppmana ministern att verkligen se till att så snart som möjligt leverera. Då är det viktigt med förvaltning och genetiken. Jag tror att vi är helt överens, oavsett var vi hör hemma, om att den vargstam vi ska ha naturligtvis ska vara kraftfull och ha genetiskt fulländade djur och inga degenererade krumelurer som bland annat kan bli besvärande i kynnet.
När det gäller försöksområden vill jag ge rådet att hela området där det finns varg bör i så fall vara försöksområde. Det innebär där vargen för närvarande finns. Jag önskar lycka till i det fortsatta arbetet.
Anf. 183 Alf Eriksson (S)
Herr talman! Vi har fått varg till Halland, mitt hemlän. Då tror naturligtvis alla att det är därför jag ger mig in i den här debatten, men det är det inte. Det var när jag hörde miljöministerns passus om att landsbygdens folk ska hinna anpassa sig till ökad vargförekomst. Det där var visst aktuellt en gång i tiden. Det var den tiden när vi fattade beslutet att vi skulle ha som delmål att ha 200 vargar i landet. Jag var med då. Förslagen var allt från noll till tusen. Så småningom enades vi om - vi var i huvudsak eniga här i kammaren - ett delmål på 200.
Den kunskap vi hade då, och den tro vi hade, var att de skulle fördela sig spritt över landet, inte att de skulle samla sig i två eller tre län. Hade de 200 fördelat sig som drömmen var hade det varit lite annorlunda. Då stämde den där passusen ganska väl, om att landsbygdens folk skulle hinna anpassa sig till en ökad vargförekomst men på en låg nivå.
Nu har vargarnas beteende visat att det inte är så, utan de är fortfarande ganska koncentrerade, även om vi har fått ett par till Halland. Det innebär att vi nu ganska raskt måste vidta åtgärder, för annars är risken att situationen blir svår att hantera. Det är väl inte det roligaste som finns att jaga varg. Jag vet själv vad jakt innebär, och det är inte ett byte som man tycker att det är speciellt kul att jaga. Det skulle jag själv inte tycka.
Den avgörande frågan för den framtida vargförekomsten är den genetiska frågan. Då finns det två möjligheter, eller fler. Ska man ha en vargstam med någorlunda låg numerär i landet fordras det att någon hinner igenom det minfält som renbetesområdet innebär, kommer ned och kan sprida sina gener i Mellansverige och södra Sverige. Detta lyckas inte alltid.
Den andra metoden är naturligtvis att man byter ut en och annan varg. Vi plockar upp och skickar i väg ett par och hämtar hit ett par, så får vi bättre gener på det sättet.
Ett tredje alternativ är att vi låter stammen växa, men inte minst den här debatten visar att detta inte är möjligt.
Då kommer min fråga till miljöministern: Hur ser miljöministern på möjligheten, om man ska klara en någorlunda låg numerär, att inplantera gener för att vidmakthålla stammens genetiska status så att det inte blir ett skäl till att vi måste hålla ett större antal vargar i landet än som är nödvändigt?
Anf. 184 Erik A Eriksson (C)
Herr talman! Jag vill tacka interpellanten, och jag vill även tacka ministern för svaret. Interpellationen handlar om jakt på varg, och jag tänkte i första hand uppehålla mig vid det ämnet.
Sedan Naturvårdsverket lämnade besked om uppnått etappmål är det väl många som har funderat på vad som nu kommer att hända. Det har nog flera funderat på sedan beslutet om detta etappmål fattades i riksdagens kammare. Jag var själv inte ledamot vid den tiden. Man behöver ändå vidta åtgärder.
I Värmland finns en samsyn, som ministern kanske pratar om här. Jag skulle vilja nämna som exempel att vi har levt länge med vargen, och länsstyrelsen där jobbar tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund, med djurägarna, med Jägareförbundet och med andra intressenter på ett föredömligt sätt. Det skulle kunna skapa en modell för övriga landet. Jag vill bara nämna att den samsynen inte skapades över en natt. Man kom inte fram till den väldigt snabbt, utan det är någonting som man har tagit fram med hårt arbete och stort tålamod.
Vargars beteende kan man fundera över när det gäller jakt. I dag är vargen inte så rädd för människan. Alltså måste vi människor ändra beteende, eller gå tillbaka till det beteende som fanns på den tiden när det förekom svält i Sverige - det är inte så länge sedan. Vi ska alltså skrämma rovdjuren, och vi ska se till att det finns en skiljelinje mellan människor och rovdjur. Från länsstyrelsehåll uppmanar man befolkningen i Värmland till detta i dag, och det är naturligtvis rimligt. Under många år har man icke uppmanat till detta, utan människor har stått och fotograferat och försökt komma nära våra rovdjur. Detta är inte ett sunt beteende - det förstår ju människor vid sunda vätskor.
Nåväl. Jag tycker att det är ett glädjande besked som vi får här. Jag delar ministerns uppfattning att vi inte ska eftersträva försöksverksamhet. Det låter bra. Etappmålet är uppnått, och då har vi att hantera det och utgå från det. Jag tycker ändå att det har varit en snabb hantering.
Jag vill passa på att ställa en fråga, och det är om ministern kan säga någonting om jägarnas roll i det fortsatta arbetet. Ministern nämnde att det har förekommit en träff mellan jägarorganisationer, miljöorganisationer och liknande. Jag skulle alltså vilja höra någonting om jägarnas roll.
Anf. 185 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Först och främst välkomnar jag engagemanget. Det är bra att vi kan samlas så många i diskussionen.
Det är naturvårdsskäl som ligger bakom att målen har fastställts, och därför kommer det också att vara mycket viktigt att ta till vara naturvårdens intressen i det arbete som vi nu har framför oss. Jag menar att det är grundläggande också ur naturvårdssynpunkt att det finns legitimitet för förvaltningen av rovdjuren. Ju större acceptans det finns, ju bredare människor kan känna sig trygga och delaktiga i det som sker, desto starkare stöd kommer det att finnas för att vi av naturvårdsskäl har ambitiösa mål.
Det är också därför som jag är så mån om att föra samman intressen. Jag är övertygad om, som Erik A Eriksson var inne på senast, att det är ett arbete som tar tid. Därför ska vi se till att skapa den tiden just för att jämka samman, skapa större samsyn och mer vilja att samarbeta. Där menar jag att också jägarnas organisationer kommer att spela en mycket stor roll, liksom i övrigt landsbygdens organisationer. Jag tror att vi i den regionala förvaltningen ska se möjligheter just för de olika intressena att finnas med i ett konkret arbete, inte bara beskriva för varandra varför den andra har fel.
Det är klart att det finns ett samband mellan å ena sidan antalet vargar och å andra sidan den genetiska statusen hos vargstammen. Med det menar jag att det som väcker människors oro är om vargstammens antal skulle öka okontrollerat. Men det som i själva verket betyder mest ur naturvårdssynpunkt är att vi ser till att göra någonting åt vargstammens dåliga genetiska status. Det kommer att behövas en genetisk förnyelse. Det kommer att behövas ökad genetisk variation. Det är en av de saker som jag tycker kommer att vara viktiga i det fortsatta arbetet.
Jag vill bekräfta att det verkligen har gått snabbt. Det är, precis som sades, elva dagar sedan vi fick konkret bekräftat att etappmålet är uppnått. Den här regeringen har redan presenterat åtgärder när det gäller 28 § i jaktförordningen. Vi har också principiellt tagit ställning till en ökad regional förvaltning och ökad lokal delaktighet.
Jag har betonat att jag inte är främmande för att skapa ett ökat utrymme för förvaltning av vargstammen. Jag säger alltså inte nej till åtgärder. Det är bara jämförelsen med björnen som jag varnar för, därför att den kan leda fel i diskussionen.
Jag förbereder också fler åtgärder, och jag är beredd att i den takt som de ska presenteras se till att göra det i snabbt tempo, just därför att jag är övertygad om att det är aktivitet, inte passivitet, att vi rör oss framåt i det här arbetet, inte står stilla, som kommer att föra intressen samman.
Jag vill också på de frågor som har ställts bara konstatera att jag inte spekulerar i om det har skett tidigare inplantering i vargstammen. Jag konstaterar bara att vargar rör sig över väldigt stora ytor. Vi kommer under alla förhållanden att behöva se en genetisk förnyelse.
Jag har mycket stor respekt även för rennäringens situation. Därför ska vi väga in de hänsynen i det arbete som ligger framför oss.
Jag värdesätter att vi kan ha ett brett samarbete i riksdagen och konstaterar att det inte finns någon miljöpartist eller vänsterpartist närvarande vad jag kan se. Jag tror att det kommer att glädja många socialdemokrater om regeringen fortsätter att visa ordentlig handlingskraft. Det kanske kan underlätta samförståndet en del på den vänstra kanten, om man säger så.
Anf. 186 Ann-Kristine Johansson (S)
Herr talman! Naturvården är grunden, precis som miljöministern säger, och biologisk mångfald är A och O. Vi ska ha en stark och livskraftig stam av både varg och andra rovdjur i Sverige. Det är viktigt för rovdjursutvecklingen att den får en stark legitimitet.
Jag tog upp den oro som bland annat många fårägare i Värmland för fram till mig, och jag vill avslutningsvis säga några ord om det. Vi måste forska mer på frågor som rör samexistens. Hur kan fårägare och andra djurägare skydda sina djur? Finns det bättre stängsel? Ger hundar ett bra skydd? Hur kan vi från samhällets sida finnas där när angreppen sker?
Jag har en idé, och det skulle vara intressant att höra miljöministerns syn på den. Kan vi i länen tillsätta så kallade stängselgrupper som åker runt och hjälper till att sätta upp rovdjursstängsel och även hjälper till att sköta dem? Det kräver nämligen mycket arbete, och många lantbrukare pekar just på att det tar mycket kraft att sätta upp, och inte minst sköta, stängslen.
Utredningen pekar på toleransnivåer på regional nivå. Finns det med i miljöministerns tänk framöver?
Vi har många besvärliga frågor att hantera. Inte minst gäller det den gemensamma diskussionen mellan Sverige och Norge. Vi deltog i ett möte på Nordiska rådet, och det var bra att miljöministern var med. Vi fick höra att det finns tre revir på gränsen mellan Sverige och Norge. För att komma framåt måste vi därför öka samverkan mellan länderna.
Andra svåra frågor är: Hur ska jakten framöver gå till? Hur inventerar vi vargstammen när snön kanske inte ligger kvar? Det finns alltså många spännande, viktiga och besvärliga frågor att ta hänsyn till.
Jag tackar miljöministern för debatten.
Anf. 187 Bengt-Anders Johansson (M)
Herr talman! Det som egentligen väckte mitt engagemang och fick mig att gå upp i talarstolen även i denna slutomgång var det som Alf Eriksson tog upp, nämligen hans idé om inplantering av varg.
Jag vill bara säga att det i vissa kretsar naturligtvis är en mycket kontroversiell tanke. Jag tycker emellertid inte att man ska rygga för den tanken, för jag är alldeles övertygad om att det stora flertalet hellre ser ett mindre antal och en toleransnivå på varg. I så fall kan man bibehålla genetiken genom att få in blod från annat håll. Jag är övertygad om att det är rätt väg att gå.
Men, som sagt, jag överlåter åt miljöministern och regeringen att komma med förslag om hur en förvaltning kan och ska gå till och framför allt när den kan komma till.
Anf. 188 Alf Eriksson (S)
Herr talman! Det är spännande att så många deltar i den här debatten. Det som kanske är mindre spännande är att vi är så överens.
Frågan behöver en ganska bred lösning, och det är viktigt att vi kan vara överens. Jag tror att det även framöver finns möjligheter att skapa en ganska bred lösning - naturligtvis under förutsättning att vissa villkor uppfylls. Det ena är att vi ska ha en vargstam i Sverige som är hållbar. Det är grundförutsättningen, och den har gällt redan från början.
Men för att det ska kunna ske uppstår vissa "men". Dels gäller det genetiken som vi talat om, dels gäller det vargens beteende. Vi måste alltså få tillbaka vargens naturliga beteende, och vargens naturliga beteende är att den är rädd; åtminstone ska den vara skygg inför människan. Det är den inte om den inte blir jagad. Vargen har blivit jagad sedan hedenhös tid.
Vargen måste också få spridning över landet så att ingen ska känna sig förfördelad om de inte får se varg och tycker att det är eländigt. Andra däremot kan tycka att de får se för mycket varg, blir drabbade och har problem på det hållet.
Om dessa förutsättningar och några till kan lösas är det möjligt att vi i framtiden kan få en bred lösning på denna fråga.
Anf. 189 Erik A Eriksson (C)
Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret, och jag tackar även mina meddebattörer. Vi tycks vara väldigt eniga, och det finns ingen orsak för mig som tämligen ny ledamot att ifrågasätta varför man inte gjort någonting under ett antal år sedan beslutet fattades. Vi ser i stället framåt, vilket jag tycker är rimligt, och en så bred lösning som möjligt är naturligtvis det som eftersträvas.
Jag är nöjd med att § 28 i jaktordningen är ändrad. Jag är också nöjd med att ministern uttalar sitt stöd för en regional förvaltning, där det även har getts ett uppdrag till Naturvårdsverket. Sedan sade ministern att det ska gå snabbt. Det tycker jag är oerhört angeläget eftersom vi annars riskerar att förlora mycket tid. Det känns mer tryggt än att vi ska ha vissa försökslän. Jag fastnade särskilt för det i svaret.
Ministern lyfte även fram situationen för landsbygdens folk. Det gäller att se detta också som en demokratifråga. Människor blir berörda i sin vardag och behöver få känna att det finns andra som tar dessa problem på allvar.
Framför allt måste vi avdramatisera jakten på varg. Människor som är något så när insatta i jakt eller avelsarbete vet att man väljer ut individer. Det är inget komplicerat, inget märkligt. Om man vill ha ett visst antal älgar på ett visst antal hektar krävs det viss jakt för att bibehålla antalet. Även för vargstammen är alltså jakten positiv. Jakten måste avdramatiseras. Det finns en okunskap i frågan som jag tycker tyvärr får alldeles för stor plats i debatten.
Det vi hört i dag känns dock hoppfullt, och jag skickar med ministern en sista uppmaning: När ministern säger snabbt, låt det då gå ordentligt snabbt!
Anf. 190 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Låt det inte råda någon tvekan: Utgångspunkten är självklart den biologiska mångfalden, annars skulle vi inte haft dessa mål. Jag är övertygad om att förutsättningen för att vi ska ha mål som långsiktigt garanterar den biologiska mångfalden kräver bred uppslutning runt om i landet, alltså för att vi ska kunna ha livskraftiga rovdjursstammar. Därför är legitimiteten avgörande också ur naturvårdssynpunkt.
Jag möter självfallet mycket av den oro som finns hos djurägare och andra. Det finns olika sätt att möta den. I grunden handlar det om hur förvaltningen byggs upp i framtiden och vissheten om att vi inte kommer att ha rovdjursstammar som växer okontrollerat. Men det kommer även att handla om det som regeringen nu har gjort, nämligen ökat ersättningen för viltskador. Det vore naturligtvis också välkommet med ett bredare stöd i de berörda finansieringsfrågorna för att få möjlighet till annat; Bengt-Anders Johansson kommer alltså att ha många förutsättningar att arbeta för det. Vidare gäller det skydd och andra åtgärder, som nämnts i debatten. Det gäller att på olika sätt kunna skydda sig mot skador.
Det har förts fram många intressanta synpunkter vad gäller den genetiska statusen. Jag lyssnar på det och vill att vi ska skapa en nivå för livskraftighet som också kan tolereras långsiktigt. Då spelar den genetiska statusen hos vargstammen givetvis en stor roll. Med de synpunkter som lagts fram och det breda arbete vi ska göra i landet ser jag förutsättningar för att vi tillsammans ska kunna åstadkomma en mycket bred lösning. Det skulle jag välkomna.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.