Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Internflyktingars situation och rättigheter

Interpellation 2005/06:254 av Åström, Alice (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2006-02-10
Anmäld
2006-02-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2006-02-24
Sista svarsdatum
2006-02-24
Besvarad
2006-03-06

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 10 februari

Interpellation 2005/06:254 av Alice Åström (v) till utrikesminister Laila Freivalds (s)

Internflyktingars situation och rättigheter

Internflyktingar finns i dag i minst 49 länder. Deras sammanlagda antal uppgår till 25 miljoner. Detta gör att det i dag finns fler internflyktingar än flyktingar i världen. Av dessa 25 miljoner får 18 miljoner inte tillräckligt humanitärt stöd och 5 miljoner inget stöd alls av sin regering. Det paradoxala är att den betydligt större och lika, eller till och med mer, utsatta gruppen, interflyktingar, inte har samma skydd i internationell lagstiftning som den mindre gruppen, flyktingar. Denna paradox beror delvis på att problemet med internflyktingar inte fått den uppmärksamhet situationen krävt förrän de senaste 10@15 åren.

Genom Magnus Lennartsson Nakamitsu, dåvarande chefen för den humanitära avdelningen, uttryckte UD för tre år sedan att det internationella samfundet borde arbeta med internflyktingar på tre sätt. För det första höja den internationella medvetenheten om problemet genom påverkansarbete, för det andra samordna den internationella responsen och för det tredje stärka efterföljandet av det normativa ramverk som skapats kring internflyktingar.

Vidare rör vi oss kring den sista punkten. 1992 fick Francis M. Deng (Representative of the Secretery-General on Internal Displacement) uppdraget att utarbeta principer för hur frågan med internflyktingar ska hanteras. 1998 var arbetet färdigt och Guiding Principles on Internal Displacement presenterades för FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Dessa principer är en sammanställning och bekräftelse av de delar av den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna som är relevanta för internflyktingars situation. Dessa principer är, i sig själva, inte folkrättsligt bindande, vilket gör dem till ett svagare verktyg för att skydda internflyktingar än vad exempelvis FN:s flyktingkonvention är för flyktingar. Att dessa principer än så länge inte efterföljs kan vi se bland annat i Colombia. Den colombianska regeringen gör absolut inte tillräckligt för att bistå de ca 3 miljoner internflyktingarna i Colombia.

Med tanke på såväl Sveriges tidigare som nuvarande regerings betonande av folkrättens betydelse för utsatta grupper förutsätter jag att regeringen skulle välkomna en utveckling av dessa principer från icke bindande principer till en folkrättsligt bindande konvention.

Jag vill fråga utrikesministern:

1.   Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att ovannämnda utveckling ska komma till stånd och i så fall hur?

2.   Avser ministern att påskynda ovannämnda utveckling genom att fördjupa sitt stöd av Guiding Principles on Internal Displacement genom att utarbeta tydligare policy för Sveriges arbete med internflyktingar och låta dess riktlinjer ligga till grund för detta arbete?

Debatt

(5 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:254, Internflyktingars situation och rättigheter

Interpellationsdebatt 2005/06:254

Webb-tv: Internflyktingars situation och rättigheter

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Laila Freivalds (S)
Anf. 1 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Alice Åström har frågat mig dels vilka initiativ jag avser att ta för att utveckla FN:s Guiding Principles on Internal Displacement, vägledande principer om internflyktingar, till en folkrättsligt bindande konvention, dels om jag avser att påskynda den här utvecklingen genom att fördjupa mitt stöd för Guiding Principles on Internal Displacement genom att utarbeta en tydlig policy för Sveriges arbete med internflyktingar och låta dessa riktlinjer ligga till grund för det arbetet. FN:s vägledande principer om internflyktingar presenterades 1998 av generalsekreterarens representant för internflyktingar för att öka det internationella medvetandet och stärka skyddet för den mycket utsatta gruppen internflyktingar. Principerna togs fram av en grupp experter inom internationell rätt i nära samarbete med internationella och regionala organisationer, enskilda organisationer och forskningsinstitut och för samman i ett dokument de rättigheter och skyldigheter som gäller för internflyktingar. Principerna har fått bred och snabb spridning och har antagits av FN:s kommission för mänskliga rättigheter, generalförsamlingen och ekonomiska och sociala rådet. Flera regionala organisationer, såsom OSSE och Afrikanska unionen, har uppmärksammat principerna. Företrädare för internationella humanitära organisationer har välkomnat principerna och använder dem nu i sitt arbete med internflyktingar i konfliktsituationer och vid naturkatastrofer. Även om principerna i sig inte är juridiskt bindande så är de förenliga och i överensstämmelse med gällande internationell rätt inom mänskliga rättigheter, humanitärrätt och flyktingrätt. Principerna är därför i stor utsträckning bindande genom andra internationella konventioner. Regeringens prioritering har därför varit att arbeta för att principerna efterlevs i praktiken. För att säkerställa det finns det enligt min mening andra och kanske mer effektiva sätt att arbeta på än att utveckla guiding principles till en bindande konvention. Ansvaret för internflyktingar ligger i första hand på den egna regeringen, som har en skyldighet att skydda sin befolkning och se till att FN:s vägledande principer om internflyktingar efterlevs. Vi vet alla att så inte alltid sker. För att hindra de värsta formerna av övergrepp enades man vid FN-toppmötet i höstas om att det internationella samfundet har en skyldighet att skydda en befolkning från folkmord, etnisk rensning, krigsbrott och brott mot mänskligheten när den egna regeringen inte förmår att ta det ansvaret. Det här är en viktig princip som kommer att öka trycket på länder att skydda och hjälpa människor på flykt inom det egna landet. Just nu pågår ett arbete för att förstärka det internationella samfundets insatser i humanitära kriser, i synnerhet i relation till internflyktingar. Det saknas nämligen en internationell organisation som har tydligt ansvar och mandat på området. Det här har varit en brist som har bidragit till att det internationella samfundet inte kunnat möta internflyktingars behov på ett fulltäckande sätt. För att råda bot på det har de humanitära organisationerna nu enats om att skapa en tydligare ansvarsfördelning för internflyktingar. Det här är en utveckling som svenska regeringen aktivt har stöttat och som förväntas förbättra skyddet för internflyktingar avsevärt. Sverige kommer också att bidra till att finansiera de utökade kostnader som följer av de humanitära organisationernas utökade ansvar för internflyktingar. År 2003 tog Sverige initiativ till att genomföra en utvärdering av insatser och stöd till internflyktingar tillsammans med ett par andra givare och humanitära FN-organ. Rapporten som presenterades i fjol pekade på behov av ökade skyddsinsatser, finansiering samt kapacitetsuppbyggnad för att förbättra skyddet för internflyktingar. Flera av rekommendationerna i rapporten har tagits till vara i det internationella reformarbete som jag nyss beskrev. Vi kommer även att följa upp rekommendationerna, och Sida förbereder en handlingsplan som svar på studien. Generalsekreterarens representant för internflyktingars mänskliga rättigheter, Walter Kälin, har med stöd av det så kallade Brookings-Bern-projektet om internflyktingar spelat en viktig roll för att sprida information och kunskap om FN:s vägledande principer och för en mer effektiv hantering av internflyktingars situation. Sverige har från början bidragit till finansieringen av detta viktiga arbete. FN:s vägledande principer anger tillsammans med den gemensamma utvärderingen av stöd för internflyktingar riktlinjerna för regeringens arbete för att stärka skyddet för internflyktingar. Jag är nöjd med att FN:s vägledande principer om internflyktingar har fått en mycket bred spridning och allmän acceptans sedan de presenterades 1998. Regeringens arbete är nu inriktat på att bidra till att principerna efterlevs i praktiken, och det internationella samfundets kapacitet att hjälpa till när så inte sker förstärks.
Alice Åström (V)
Anf. 2 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag vill inleda den här debatten med att faktiskt be utrikesministern om ursäkt för att jag inte var närvarande vid en interpellationsdebatt förra fredagen då jag hade ställt en interpellation till utrikesministern. Det var personliga omständigheter som gjorde att jag inte befann mig här i kammaren när utrikesministern var här och avlämnade svaret, men jag vill be om ursäkt för det, eftersom jag vet att utrikesministern har ett tajt schema och att det är viktigt att visa respekt för ministern när ministern kommer och svarar på våra frågor. Sedan vill jag tacka utrikesministern för svaret på interpellationen i dag. Internflyktingarnas situation är ju en av de stora humanitära katastroferna vi har i världen. Internflyktingar finns i dag i minst 49 länder, och man räknar med att det sammanlagda antalet uppgår till 25 miljoner. Det gör faktiskt att det finns fler internflyktingar i dag än flyktingar i världen. Det finns också en beräkning som visar att av dessa 25 miljoner får 18 miljoner inte tillräckligt humanitärt stöd. Och 5 miljoner av dessa får inget stöd alls av sina regeringar. Därför är det här en otroligt viktig fråga, och därför är det lite paradoxalt att den större och lika, eller kanske till och med mer, utsatta gruppen internflyktingar faktiskt inte har samma skydd i den internationella lagstiftningen som den mindre gruppen flyktingar. Det beror också på att det här problemet inte har uppmärksammats på det sätt som situationen har krävt förrän de sista 10-15 åren. Utrikesministern beskriver också i sitt svar en hel del av de insatser som har vidtagits på senare år. FN och världssamfundet och länderna har i dag insett att många av de katastrofer som vi ser i världen också beror på interna konflikter och interna problem. Och FN har, när det handlar om folkrätten och folkrättens principer, också öppnat upp för att FN ska kunna ingripa när regeringar inte kan ge sin befolkning skydd när det gäller övergrepp mot mänskliga rättigheter och de övriga frågorna som utrikesministern tog upp. Men man har inte tillräckligt uppmärksammat de konsekvenser som det här medför för flyktinggrupperna. Min fråga till utrikesministern är: Borde det inte vara rimligt att den stora gruppen internflyktingar, de 25 miljonerna, får stöd i en konvention som också är juridiskt bindande? Även om det är som utrikesministern säger, att flera av de här principerna har sin grund i andra konventioner som har ett juridiskt stöd, innebär det här att det enbart är principer och att de inte är juridiskt bindande. Det här följs inte på samma sätt runtomkring i världen, och de här principerna får inte samma tyngd som om de vore juridiskt bindande. Min fråga till utrikesministern är följande. Trots det arbete som utrikesministerns beskriver, och som jag tycker är viktigt och bra, borde det inte samtidigt kunna bedrivas ett arbete för att man ska få dessa principer att också bli juridiskt bindande? Det borde inte finnas någon motsättning i att bedriva arbetet på dessa två fronter.
Laila Freivalds (S)
Anf. 3 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att det är en oerhört viktig fråga, och det är viktigt att den uppmärksammas. Därför är jag glad för att Alice Åström tar upp den till debatt även i den svenska riksdagen. Problemen är många, och de finns där. De måste uppmärksammas genom att vi agerar mer aktivt för att ge skydd till internflyktingar. Det är en fråga som ännu inte har fått samma uppmärksamhet som frågan om flyktingar i allmänhet. Jag håller med om det. Det är därför som det är så viktigt att arbeta med den frågan och engagera alla de organisationer som har ett intresse i sammanhanget. Jag delar inte uppfattningen att de ledande principerna inte skulle vara rättsligt bindande. De är det genom att de bygger på internationell rätt avseende flyktingar. Därför är de i bred mening att hänföra till alla de konventioner som finns. Det gäller konventionerna inom mänskliga rättigheter och humanitärrätten eller flyktingrätten. Det innebär bland annat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, internationella konventionen om civila och politiska rättigheter, de fyra Genèvekonventionerna, för att nämna bara några bindande internationella konventioner. De gäller även för internflyktingar. Det normativa skyddet för internflyktingar kan inte sägas vara svagare än vad det är för flyktingar. Det stora problemet och det vi har att hantera är att få de principerna att genomföras i praktiken. Som jag pekade på i mitt svar är bland det viktigaste här att säkerställa att de organisationer som arbetar för att hjälpa internflyktingar samarbetar och fördelar ansvaret så att man vet vem som har ansvar för vad och vem som ska göra vad. På det viset stärker man effekterna av insatserna. Det arbetet pågår, och det stöder vi från svensk sida väldigt starkt.
Alice Åström (V)
Anf. 4 Alice Åström (V)
Herr talman! Jag tackar återigen utrikesministern, men jag vill ändå betona att det för mig är ganska tydligt att det här hör ihop. Problemet har inte varit tillräckligt uppmärksammat. Den här stora gruppen får inte tillräckligt humanitärt stöd. Att det inte är uppmärksammat hör också ihop med vilken uppmärksamhet man ger dem inom FN och vilken tyngd man lägger vid dem. Trots att man kan härleda principerna till andra konventioner som är rättsligt bindande kan jag inte se motsättningen till att man skulle kunna göra dessa principer till en konvention i sig som också vore rättsligt bindande för att ytterligare uppmärksamma situationen. Jag är glad att den svenska regeringen arbetar aktivt med den här frågan och har varit pådrivande. Jag har också en fundering på detta med att det egentligen inte finns någon internationell organisation som har tydligt ansvar och mandat på området. Det tror jag också hör ihop med om det finns en klar och tydlig konvention och inte bara principer. Nu har man försökt hitta lösningar på problematiken på ett annat sätt, som utrikesministern beskrev. Min fråga till utrikesministern är: Tror utrikesministern att det räcker, eller bör man kanske också agera för att vi ska få en internationell organisation som får det tydliga ansvaret och mandatet på området? I dag är det olika humanitära organisationer som får dela på ansvaret. Nu arbetar man för att få ett bättre fungerande arbete. Men det kanske på sikt borde bli en internationell organisation som har det tydliga ansvaret. Min sista fråga till utrikesministern handlar om det svenska arbetet. Utrikesministern säger i sitt svar att Sida nu ska utarbeta riktlinjer utifrån dessa grunder när det gäller Sidas arbete. Regeringen använder sig av FN:s vägledande principer och den gemensamma utvärderingen som riktlinjer för regeringens arbete för att stärka skyddet. Tror inte utrikesministern att det skulle vara bra och Sverige också vara lite grann ett föregångsland om Sverige utarbetar tydliga principer från regeringshåll där man väver in Sidas arbete, regeringens arbete och Sveriges agerande i internationella samfund till tydligt utarbetade riktlinjer för just internflyktingars situation? Det skulle man också kunna ha som en förebild i kontakter med andra länder för att stärka internflyktingars situation. Herr talman! Jag vill slutligen säga att det är viktigt att man lyfter de här frågorna. Tyvärr blir fokus mer på flyktingfrågan. Flyktingfrågan innebär att det är andra länder som måste ta ansvaret för människor som är på flykt. Det blir mer en inrikespolitisk fråga och en fråga som är tydlig i hemländerna. Men de flesta flyktingar, precis som jag sade tidigare, är internflyktingar i sina egna länder. Där måste stödet bli starkare, men där är också intresset mindre. Det är därför viktigt att vi arbetar gemensamt för att uppmärksamma den här frågan.
Laila Freivalds (S)
Anf. 5 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Frågan är vad vi ska inrikta vårt arbete på. Är det på att göra principerna till en konvention, det vill säga arbeta med det rättsliga underlaget? Eller ska man inrikta sig på det praktiska arbetet att faktiskt ge hjälp till internflyktingarna? Eftersom den rättsliga frågan är som den är tycker jag att det är viktigt att prioritera implementeringen av de principer och de rättigheter som internflyktingar har. Det organisatoriska kring det hela är en fråga som har diskuterats under mycket lång tid. Avsaknaden av en organisation som har huvudansvaret har diskuteras mycket. Nu pågår en utveckling genom de överenskommelser som de inblandade organisationerna har. Jag tror att det är viktigt att låta det arbetet få fortskrida. Vi får utvärdera det, och så får man se hur man går vidare i att säkerställa att det finns organisationer som på ett tillräckligt tydligt och klart sätt kan ta sitt ansvar i det här sammanhanget. När det gäller Sveriges egen situation har vi tack och lov inte några egna internflyktingar. Vår svenska lagstiftning följer helt guiding principles . Det är ingen tvekan om det. Vår politik och inställning till internflyktingar är helt klar. Det gäller det rättsliga underlaget men också skyldigheten för olika länders regeringar att ge hjälp till de flyktingar som finns i deras länder. Sverige arbetar för att internationella hjälpinsatser ska vara så snabba och effektiva som möjligt. Det svenska stödet till sådana hjälpinsatser följer regeringens skrivelse 2004/05:52 om regeringens politik för humanitärt bistånd som har antagits av riksdagen. Den omfattar även stöd och hjälp till internflyktingar.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.